Mary Johnson skådespelerska från Eskilstuna.

Astrid Maria Carlsson 

(Mary Johnson) föddes i Eskilstuna 11 maj år 1896 och växte upp i stadsdelen Nyfors under fattiga förhållanden.

En samtida tidningsuppgift gör gällande att hon 1911 som 15-åring engagerad av Karin Swanströms teatersällskap där hon våren 1913 spelade i en dramatisering av Rosen på Tistelön. Mary träffade då sin första man Karl-Gerhard (senare revykungen) som hon gifte sig med år 1913, men då var det hon som var den stora stjärnan. De tog båda anställning på Nya Teatern i Göteborg där Mary gjorde titelrollen i Selma Lagerlöfs Dunungen. Hon filmdebuterade 1916 i Kärleken segrar, hon gjorde ytterligare tre filmer det året. De följande åren gjorde hon flera roller, vilket gjorde henne till Sveriges mest kända filmskådespelerska. År 1919 spelade hon Elsalill i Mauritz Stillers Herr Arnes penningar då blev hon även känd internationellt. Mary Johnson medverkade i en lång rad svenska stumfilmer, däribland  Mysteriet natten till den 25:e (1917), and Storstadsfaror (1918). Gunnar Hedes saga, Mästerkatten i stövlar,  Familjens traditioner och Geschlecht in Fesseln (1928)

Hon begav sig år 1924 till Tyskland där spelade hon mot norrmannen Einar RØd som blev hennes andra make, mellan åren 1920-1931. Mary spelande in sammanlagt 13 tyska filmer, Eine Frau muss man alles verzeih´n blev den sista filmen. Så småningom träffade hon sin tredje man Rudolf Klein-Rogge, de gifte sig år 1932 och år 1955 blev Mary änka. Under andra världskriget drabbades makarna svårt och de förlorade det mesta av sina tillgångar utom sitt sommarställe utanför Graz i Österrike, där de bosatte sig.

Mary Johnson har ansetts som svensk films vackraste skådespelerska men hon var skygg för publicitet och det finns mycket lite skrivet om henne. Vår vackra Mary avled 7 maj 1975 i Stockholm och hon ligger begravd där på Slottskyrkogården. Hon var liten, späd och blåögd och såg säkert ut som en riktig Dununge i den titelroll som hon debuterade i år 1915.

Gunnar Hedes saga,  1922. Regi av Mauritz Stiller.

Einar Hanson - Gunnar Hede

Mary Johnson  Ingrid, föräldralös flicka

• 1913 – Mannekängen
• 1916 – Nattens barn
• 1916 – Ministerpresidenten
• 1916 – Kärleken segrar
• 1916 – Aktiebolaget Hälsans gåva
• 1916 – Bengts nya kärlek eller Var är barnet?
• 1916 – Calles nya kläder
• 1917 – Förstadsprästen
• 1917 – Mellan liv och död
• 1917 – Revelj
• 1918 – Nobelpristagaren
• 1918 – Storstadsfaror
• 1918 – Fyrvaktarens dotter
• 1918 – Mästerkatten i stövlar
• 1919 – Herr Arnes pengar
• 1920 – Robinson i skärgården
• 1920 – Familjens traditioner
• 1921 – En lyckoriddare
• 1923 – Gunnar Hedes saga
• 1923 – Johan Ulfstjerna
• 1924 – Die Stimme des Herzens
• 1925 – Das Haus der Lüge
• 1925 – Das Fräulein vom Amt
• 1926 – Staatsanwalt Jordan
• 1926 – Dagfin
• 1927 – Was die Kinder ihren Eltern verschweigen
• 1927 – Ramper, der Tiermensch
• 1927 – Manege
• 1927 – Die Ausgestoßenen. Heimkehr des Herzens
• 1928 – Geschlecht in Fesseln
• 1928 – Artisten
• 1931 – Einer Frau muß man alles verzeih'n
• 1975 – Mysteriet natten till den 25:e 1916

Centralstationen byggs om 1925

Centralstationen byggs om 1925 och vederbörande övertygade om att byggnaden skall pryda sin plats.

Järnvägsbolaget O.F.V.J. Har äntligen efter flera försök fått klartecken till att bygga om stationen.

Redan på 1890-talet utarbetades förslag på att förbättra stationen. En tid funderade man på att flytta stationen närmare järnvägsverkstäderna. Planen uppsköts till bangården var färdigbyggd 1909. 1913 kom en plan som tvärt stoppades av första världskriget. 1920 lade järnvägsbolaget fram en ny plan som förkastades av Eskilstuna stadsfullmäktige. Järnvägsbolaget hade haft svårt att komma överens om marken framför stationsbyggnaden. Järnvägsbolaget ägde ursprungligen hela planen framför stationen. Dock hade en tredjedel av planen skänkts till staden och nu kunde inte staden hindras från att bruka den delen.

Den 16 juni 1924 godkändes en ny ritning på stationen och 1 september fick arbetet påbörjas. Stationen får en tillbyggnad på båda sidor. Övervåningen rivs och i den nya övervåningen kommer att få telegraf, personalbostäder samt personalutrymmen. Huset byggs av trä som bekläs med tegel och putsas. Nybygget kommer att sträcka sig fram till Nyforstunneln.

Huset byggas ut på Drottninggatan och den tidigare planteringen. Det blir en 8 m bred körbana med en refug på två meter som skulle skydda fotgängarna från bilarna. Det blev därmed gott om plats för de gående. Droskbilarna skulle få plats bredvid Drottninggatan, framför Centralhotellet. 

Bankdirektör Karl E. Andersson berättar stolt att hela bygget ska stå klart den 1 september 1925.

Källa: Folket 13 januari 1925.

Järnvägshistoria

1853 Ångloket Förstlingen byggs i Eskilstuna.

1856 De första lokaljärnvägarna.

1875 Den 17 nov. hälsades med jubel det första lokomotivet som anlände till Eskilstuna.

1876 Eskilstunas Centralstation klar. Järnvägen från Oxelösund-Flen-Eskilstuna till Valskog och Kolbäck i Västmanland – OFWJ invigdes.

1877 Den 1 jan. öppnades hela banan för fullständig trafik.  Järnvägens högtidliga invigning tog sin början söndagen den 2 sept. 1877 med konungen Oscar II och kronprinsen i Oxelösund. Invigningen fortsatte till Nyköping och avslutades dagen därpå i Eskilstuna.

Krutladan

Krutladan, i Nybyparken byggdes 1825 och brann upp den 26 januari 1991.

1900C. Fotograf okänd

Foto: Harald Bäckstrand

Kolteckning Ferdinand Boberg 1921.

Ladan hade ett dominerande läge på sluttningen ned mot Nybyån. Byggnaden var ingen lada utan en sinnrikt konstruktion där gödsel och urinen från korna togs tillvara för att framställa salpeter. Efter att salpeter blandats med svavel och träkol fick man krut.

Den som skapade denna märkliga byggnad var ägaren till Nyby gård, Erik Nordewall.

1746 utfärdades ett dekret för framställde salpeter. I dessa lador varvades jord med ruttna djur, grönsaker och aska, som sedan genomfuktades med bl.a urin. Fyra år tog det innan processen var klar. Efter ytterligare procedurer kunde salpetern användas för framställning av svartkrut.

Landshövdingarna skulle i sina femårsberättelser redogöra för hur dessa institutioner fungerade i länen, och det visade sig vara många ståndspersoner som anlade dylika salpeterlador på sina ägor. Först 1895 avvecklades "salpeters-juderistaten".

Anläggningen vid Nyby gård var speciell. Byggnaden var en ladugård för kor, dels var byggnaden konstruerad med fyrkantiga hål i golvet som tillät avföringen ringa ned i källaren. Där togs den tillvara i två källargångar och en brunn.

Ladugården vid Nyby användes långt in på 1900-talet. Arkitekten Bengt Lindroos beskriver i boken "Ur den svenska byggnadskonstens magasin" 1989, i lyriska ordalag sitt möte med "Krutladan" i Nyby. När Bengt Lindroos forskning i annalerna fann att konstruktören var Erik Nordewall. Han hade studerat fortifikation och geometri i Uppsala. Redan som 21-åring hade han 1774 fått göra avvägningar och mätningar för Strömsholms kanal. Han blev direktör för Eskilstuna fristad och styresman för gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Det var inte förvånande att krutladan som han uppförde kom att präglas av mängd geniala och tekniska funktioner.

"Krutladan" fick stå helt orörd som den var till dess den blev lågornas rov 1991. Till all lycka finns Bengt Lindroos detaljerade uppmätningar från 1975 kvar. Inte någon annan byggnad som beskrivs i hans bok har ägnats så mycket detaljerade beskrivningar som just denna.
Det var enkelheten och kraften i gamla hus som intresserar Lindroos. Han blev besatt av spelet mellan bärande och buret i krutladan i Torshälla. Ladugården omvandlade han till ett tävlingsförslag till stadshus i Nyköping. Ett hamnmagasin i Arboga blev till Metrovaruhus i Södertälje.

Tack var denna noggrannhet och med hjälp av påträffade originalritningar kunde bildläraren

Pär Lagerqvist 1991, studerande på linjen för teknisk illustration vid högskolan i Eskilstuna, som examensarbete göra en mycket illustrativ "röntgenframställning" av byggnaden.

Av Krutladan finns idag bara delar av grunden kvar.

Hembygdsföreningen S:t Olofs Gille i Torshälla har tryckt upp uppsatsen för försäljning.

Lexius

 ''LEXIUS" NEKADE ANLITA FATTIGVÅRD FÖR 

"ALLA FULA KÄRINGARNA"

Pauline Lundström

I julboksfloden 1913 flöt det upp en liten skrift av alldeles särpräglad art, numera glömd och för nya generationer totalt obekant. Det året  debuterade nämligen på bokhandelsdiskarna i staden den 70-åriga Pauline Lundström med boken om "Gamla Eskilstuna", en samling minnen och historier från 1850-1860-talets Eskilstuna.

Pauline Lundström född l juni 1844 och dotter till polismannen och rotmästaren P. G. Lundström och hans hustru Albertina Hjerpe. Hela sitt liv med undantag för åren 1869- 1873, då hon var privatlärarinna i Stockholm och Roslagen, vistades hon i hemstaden. På äldre dagar började hon sammanfalla sina minnesbilder från barn- och ungdomsåren och producerade sig i lokalpressen med några artiklar under signaturerna "Påt'' och "Farbror Jonas" och framträdde också med dikter i huvudstadstidningarna.

I boken om det gamla Eskilstuna berättar Pauline Lundström med fin pregnans om smeder och bönder, seder och oseder och ger överhuvud taget tidsbilder av oskattbart värde.

Pauline Lundström berättar med charm om Eskilstunabornas levnadsöden - "gubben Lexius", en person som gick bort för över hundra år sedan.

Pauline Lundström berättar om "Lexius" en till sitt yttre föga tilltalande, nästan döva gamla gubben, som egentligen hette Alexius Hellberg, och som hela livet igenom traskade omkring bland eskistunesarna.

Han kom alltid regelbundet till varje helg för att fylla våra småttingars behov av vad han ansåg höra dit, såsom julbockar·, grisar, trollpackor och annan blålkullaredskap i leksaksväg. Påsken 1912 uteblev han, varför det heller Icke blev någon riklig påskfröjd.

Inte just för att den gamle någonsin var samhället varken till gagn eller prydnad, lite slö till förståndet, men han hörde samman med det gamla, som vi ej hade råd att spårlöst förlora.

Fadern, som tillhörde musiken vid något av våra regementen; dog då, Alexius endast var barn, och modern försörjde sig och de fyra barnen med tillverkning av ringar, örhängen och andra enklare prydnadssaker, som hade god avsättning bland arbetare befolkningen både i staden och på landet.

Det var först efter moderns död han kom sig till med byggnadsverksamheten. Vem har inte någon julotta illustrerad av hans små vackra pappkyrkor och fröjdat sig åt skenet från de många fönstren och torngluggarna och med hjälp av barnfantasin tyckt sig höra jul klockor ringa däruppe? Han gjorde även ståtliga borgar och slott med torn och tinnar, som han sålde eller lottade bort, allt för att få sin utkomst.  Och visst förtjänade han uppmuntran beundran för vad han med så ringa resurser och utan någon undervisning kunde åstadkomma. Någon vidare utbildning var dock ej möjlig, ty han förmådde inte lära sig de enklaste kunskaper. Han var år 1844 intagen som elev i Husbergska skolan, där det gjordes allt för att lära honom lite bokvett. Men allt i den vägen var förgäves. Redligt och stilla förskaffade han sig dock sin enkla utkomst och ensam har han skött sitt hushåll  så som han själv tyckte.

Blott en gång tröttnade han vid ensamheten och matbesvär och gick till borgmästaren med frågan varför han icke fick vara gift som borgmästaren, men då han fick veta alt en hustru skulle ha både mat och kläder, slog han den tilltänkta fru Hellberg ur hågen och levde ungkarlsliv. Någon kärlekssaga har man aldrig hört av. l hans ungdom fanns det en vacker liten Sofi hos hans grannar, som han haft en djup och tyst beundran och varit den unge Alexius förälskelse. Men med hennes svarta ögon kortlockiga svarta hår och röda klänning, begrep han att hon endast var intresserat som modell.

Han var inte likgiltig för kvinnlig fägring fick man höra då han absolut vägrade komma till fattigvården därför att "det fanns en halv miljon fula käringar där".

Ja, litet knarrig och besynnerlig var han, ensam och ordknapp vankade han sin långa glädjelösa vandring fram till sin död. Sina dagar slutade han trotts allt på fattigvården dit han knappt hann komma innan han gick en annan väg.

Gamla Eskilstuna : minnen och historier från (18)50- och 60-talen / av Pauline Lundström (sign. Pål och Farbror Jonas)

Lundström, Pauline, 1844-1922 (författare) Karlsson, Pernilla (illustratör) Sällskapet S:t Eskil (utgivare) Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland (utgivare)

ISBN 91-973266-9-0 (inb)

Nytr. / [slutord av Bror-Erik Ohlsson ; teckningar av Pernilla Karlsson]

Eskilstuna : Sällskapet S:t Eskil i samarbete med Eskilstuna Magasinet : 2006

Svenska 133, [4] s.

  

Boken finns  på 7 pliktbibliotek i Sverige. I Eskilstuna finns den i original samt faksimil. Även i Torshälla finns boken. 

Pauline Lundström har ärats med en vägstump vid Tuna Park.

Utställning skapar rubriker

I  en artikel i Dagens nyheter den 20 januari 2015 förekommer uppgifter om att Eskilstuna kommun i förväg vill granska de bilder som Elisabeth Ohlson Wallin ska ställa ut på Eskilstuna konstmuseum 2015-01-24—2015-03-15.  Var tidningen hittat uppgiften om en sådan granskning av bilderna i förväg är höljt i dimma. Utställningen, kommer att visas i den form som Elisabeth Ohlson Wallin har bestämt meddelar kommunen. Däremot kommer säkerheten kring konstmuseet att ses över och personalen utbildas.

Oron över vad som just nu händer i omvärlden har tagit sig hela vägen till Eskilstuna. Den oron är av annan sort än den då Rademacher 1656 flyttade långt från rikets ytterkanter till det trygga inlandet i Eskilstuna.

Från invigningen 24/1-2015

Konst är konst. Arrangerade bilder, ljud eller rivna papper.  Det är i sammanhanget svårt att förstå att de bilder som tidigare för tio år sedan väckte sådan uppståndelse idag åter skulle få vågorna att svalla. Däremot kom Mona Kanaan att avsätta ett mycket pinsamt och negativt avtryck då hon som politiker objuden trängde sig in och bröt talarlistan genom att länge tala om sin egen förträfflighet och därmed tvingade de utsedda presentatörerna till att korta av sina tal.

En historisk högersväng!

Vid fullmäktige i november 2014 talade alla inblandade vänligt och förstående till varandra. Den ende som avvek från ordningen var Maria Chergui från vänsterpartiet som i sedvanlig ordning talade om hur förträfflig just hon var i det politiska maktutövandet.

Sedan hände det oväntade. Den tilltänkta majoriteten S-MP-V upplöstes. Besvikelsen från Vänsterpartiet efter 20 år  i majoriteten visar inga gränser. Miljöpartiet inser sakläget och går i opposition. Överraskningen var att högern och bondepartiet efter nära hundra (94) års frånvaro återkom till makten, nu tillsammans med Socialdemokraterna. Den nya maktkonstellationen blir S-M-C. Ett 67 punkts långt program lades fram som i stora delar förändrar inriktningen på det politiska maktutövandet i Eskilstuna.

Nu är det upp till bevis om det blir en förändring till det bättre!

Rademacher och industristaden

Året var 1656 då holländaren Reinhold Rademacher med sin dotter Anna lockades från Sveriges största stad Riga. Han lämnade godset i Krikholm, i Livland, och tog med sig 50 smeder till Tunafors sommaren 1656. Med sig hade han Karl X:s uppdrag att skapa förutsättningar för att starta en brett upplagd tillverkning av smidesvaror i den lilla byn Eskilstuna. Vad var orsaken till denna rockad?

Karl IX hade lidit Sveriges största nederlag  under den första drabbningen om Riga år 1605. Han hade seglat med en flotta på 40 skepp till floden Dunas utlopp. I striden stupade 9000 soldater och han själv var nära att gå under men räddades av den baltiske adelsmannen Henrik Wrede som erbjöd kungen sin häst.

Svenskarna samlades i Kirkholm utanför Riga där den svenska armén led ett av sitt värsta nederlag någonsin, av 11000 soldater stupade 9000. Med tiden lyckades dock svenskarna härska över hela Östersjön. Stockholm växte i betydelse men blev först på 1660-talet större än Riga. Manskapet till Rigas försvar hämtades oftast från Finland, och bestod i regel till 4000 soldater.

Svenskporten Riga

I början av det stora nordiska kriget  år 1701 vann Karl XII en av sina största framgångar, den svenska armén vadade över floden Dunas krök intill Riga. Med list tog 7000 man sig genom vattnet med båtar och vadade till fots. Det var ett riskfyllt äventyr, trupperna blev beskjutna men få blev träffade. Svenska förlusterna var 100 döda och 400 sårade, de sachsiska förlorade 1300 döda och sårade, inklusive 400 ryssar.   Under fälttåget till Polen som varade i fem år försummades dock försvaret av Östersjöprovinsserna. Livland förblev inte svensk så länge till. Ryska belägringen varade från november 1709 till juli 1710. Svenskarna kapitulerade.

Svenskarna hade planer på att bygga ut manufakturen i Livland men Rademacher lockades till att flyta verksamheten till Eskilstuna. Det var osäkra tider och ett ständigt krigande som ledde till att Rademachers manufaktur flyttades till Eskilstuna. Lockelsen var ett flertal löften och privilegier som getts ett par år tidigare. 120 smedjor i tegel utlovades, fast det blev 20 oc då i trä. I stormakten Sverige fick den nya bosättningen namn efter en nådig monark namnet "Carl Gustafs stad".

Rademacher hade lockats av den storartade planen. Med kungens privilegiebrev i sin hand kunde Rademacher skapa en hel stad med verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Snart inkluderades även de områden som kallades Carl Gustafs stad. Samhällena befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland. Villkoren kunde synas vara de bästa. Jean de la Vallée, stormaktens främste arkitekt, gjorde 1658 upp typritning för smedjor i sten samt stadsplan för manufakturområdet och för en större stad, som skulle bli resultatet av stadsprivilegier för Eskilstuna. Stadsprivilegier slutgiltigt bekräftade 1659 och finns nu endast som en avskrift långt efter att ”originalet” brunnit upp i slottsbranden 1680.

Byggnadsmark, arbetskraft och gårdar för underhåll ställdes till förfogande. Rademachers tillverkningsprogram lades på bredden,  mängden av framställda föremålstyper får ses som en följd av den rent hantverksmässiga arbetet. Vid Carl Gustafs stad tillverkades bl. a. följande produkter i järn, koppar och mässing: olika slag av knivar, synålar, stigbyglar, betselstänger, skrapor, sporrar, svärdsfästen, saxar, sylar, tänger, söljor, hammare, filar, mässings- och järnhakar, ljusstakar av järn och mässing ljussaxar, fingerborgar, passare, bösslås, pistolpipor, färdiga bössor och musköter, pannor, skedar, huggjärn, smidesstäd, åderlåtningsjärn, järn- och mässingstråd, dörr-, fönster-, kist- och skåpbeslag, skyfflar, stekvändare, pepparkvarnar m. m.

Rademacher, som inte ägde manufakturen utan innehade nyttjanderätten, fick dessutom ensamrätt på 20 år för sin tillverkning, tullfrihet med flera förmåner. Trots alla dessa för våra dagar nästan otroliga fördelar visade det sig mycket svårt att driva företaget, och då större delen av Carl Gustafs stad 1771 återköptes av kronan för experimentet Eskilstuna Fristad, hade det bakom sig många svåra perioder. Men det hade bestått och fick avgörande betydelse för den följande industriella utvecklingen i Eskilstuna. Med all rätt är Rademachers smedjor födelseplatsen för Eskilstunas 300-åriga framgångsrika industriepok.

Rademachers svårigheter visat sig i byggnadsprojektens kraftiga reducering. Av planerade 120 byggnader i sten kom endast 20 till stånd, de flesta i trä.  1903 köpte staden en av smedjorna som 1906, 250 år efter Rademachers ankomst till Eskilstuna, öppnades som museum. 1953 inköpte staden alla kvarstående smedjor i kvarteret Vallonen plus tomter och de yngre byggnaderna. Området skulle bli kulturreservat. Museistyrelsen fick i uppdrag att färdigställa reservatet till 1959, då Eskilstuna varit stad i 300 år. Reservatet fick namnet Rademachersmedjorna.

Reservatets byggnader kom att innehålla museum, hemslöjd, konstsmedja, servering samt visning av stadens aktuella produktion.

Fabriksförenings anordnar och underhåller en utställning i en av smedjorna som öppnades  hösten 1956. Vid jämförelse mellan 1950-talets produkter och Radernachers tillverkningslista är det trots att stigbyglar, svärdsfästen och stekvändare begripligt nog nu saknas, är likheterna stora. En del produkter har fått moderna ersättare, åderlåtningsjärn motsvaras av nutida kirurgiska instrument, musköter av kulsprutepistoler, medan vissa knivar, filar, tänger och beslag i sina grundtyper inte avviker från äldre tillverkning.

Eskilstuna industriers produktion spreds till alla världsdelar. Få av Eskilstuna-borna vet vad alla fabrikanter i Eskilstuna tillverkat och få minns grunden för Eskilstunas framväxt som industristad. Möjligen blir det en påminnelse när nya byggnader ska uppföras. Ofta behövs sanering av marken som förgiftats av tidigare verksamhet.

Någon större uppskattning av sina gärningar fick inte Rademacher av sin samtid. Han lurades i grunden på de storslagna planerna och efter sin död förvisades han till Torshälla. Reinhold Rademacher får sin grav utanför koret, men med nedgång inifrån kyrkan.

På 1970-talet minskar den tidigare dominerade industrin i Eskilstuna. Invånarantalet minskar drastiskt och hela kvarter gapar tomma. Det tar 30 år för kommunen att återhämta sig och då i form av en  post industriell skepnad.



Från riksarkivet  http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7495

Reinhold Rademacher

Född:1609 omkr Död:1668-01-04

Industriledare, Manufakturist

Band 29 (1995-1997), sida 610

Meriter

Rademacher, Reinhold, f omkr 1609 i Baltikum, d 4 jan 1668, 59 år gammal (lik-pred, se Hellberg, s 117). Borgare o köpman i Riga, erhöll privilegiebrev dels på en finsmidesmanufakturanläggning i Kirkholm (Salaspils), Livland, dels för överflyttning av denna anläggning till Eskilstuna 21 juli 1654, anlade o förestod manufaktur i Eskilstuna (Karl Gustavs stad) från 1656.

Gift med Maria Wittmacker, d 1687, före 6 okt, dtr till borgaren Reinholdt Wittmacker (bd 28, s 711) o Anna Bjelska.

Biografi

Rademacher, som även benämns Rvan Zittern och kan ha varit av tyskt eller holländskt ursprung, bedrev som köpman i Riga handel bl.a med Ryssland. Han begärde, troligen 1651, att till Sverige få införa järnmanufakturer, något som K M:t liksom Kommerskollegium i febr 1652 i princip var positiva till. Fiender till honom i Riga var motståndare till hans projekt att anlägga en manufaktur i Livland, och innan privilegier för Rademacher:s verksamhet hann utfärdas begärde han i nov 1653 att få understöd för att grunda manufakturer på Gotland. Han kunde då även tänka sig att anlägga en mindre fabrik i Wolmar (Valmiera) i mellersta Livland, men om K M:t dröjde med att ta ställning till hans förslag övervägde han att flytta till Polen.

I juli 1654 utfärdade Karl X Gustav två vittgående privilegiebrev för Rademacher, som stöddes av generalguvernören M G De la Gardie (bd 10). Det ena avsåg anläggningen i Livland, det andra en flyttning av denna långt från ryska gränsen till Eskilstuna. Följande vår anlände en stor grupp utländska smeder till Kirkholm söder om Riga. Troligen på grund av kriget med Ryssland som börjat i juni 1656 flyttades verksamheten, och Rademacher anlände samma sommar med 40 smedsmästare jämte familjer till Eskilstuna, där ståthållaren i Livgedinget Daniel Bengtsson Uttermarck hade förberett ankomsten. Enligt ett k brev till denne tillförsäkrades Rademacher bl a gårdsrum, tomter, 20 hemman - inalles 16 mantal - och 100 soldater. Tullfrihet på införsel av vissa kvantiteter koppar och järn hade han fått tidigare. Två av hemmanen, Gunnarskäl i Tumbo och Spånga i Arla, bebyggdes av Rademacher och hans änka som säterier och huvudgårdar för förläningens två delar.

J De la Vallée (bd 11) upprättade 28 mars 1658 ett stadsplaneförslag för bebyggelsen som angav plats åt 120 smedjor. Ytterligare förmåner gavs i k brev 15 maj 1658, och 25 okt 1659 erhöll Eskilstuna egen jurisdiktion och kom att kallas Karl Gustavs stad. Som delägare i företaget nämns Rademacher:s måg handelsmannen Reinhold Poort. Rademacher hade vittfamnande planer och avsåg att framställa all slags smide i järn, koppar och mässing. I gengäld fick han 20 års ensamprivilegium för hela riket rörande sina produkter med undantag för vapen-smide. Smederna i verket arbetade enligt förlagssystemet och fick endast leverera sina varor till Rademacher. Hans anläggning har liknats vid en hantverkarkoloni under enhetlig teknisk och finansiell ledning.Rademacher hade stora befogenheter över sina anställda, bl a i fråga om rätt att bestraffa. En specialdomstol, där directorn, d.v.s Rademacher, hade säte, inrättades också för enklare mål. Han uppmuntrades att införskaffa tyska smeder för det s k zitterska smidet. Redan 1658 bildades en tysk församling som ägde bestånd till 1741. Smederna bildade 1666 ett skrå, klensmedsämbetet. Det i privilegierna skisserade tillverkningsprogrammet kunde till stor del realiseras. Smidet omfattade en bred produktion: hamrar, filar, tänger, lås, saxar, knivar, synålar, spikar, skruvar, sporrar, ljusstakar, dörr- och fönsterjärn mm. En förutsättning för detta var tillkomsten av ett brännstålsbruk, det andra i sitt slag i landet. Avsättningen syntes lovande då herresäten byggdes i landet i en utsträckning som inte skett tidigare.

Det gällde också för Rademacher att skapa en skicklig inhemsk arbetarstam som tog lärdom av den från utlandet importerade arbetskraften. Han stötte dock på stora svårigheter. Många arbetare och läropojkar rymde. Hans ensamrätt till finsmide naggades i kanten. Rademacher klagade på råvaru- och livsmedelspriserna samt på problem med avsättningen. Av 120 utlovade smedjor hade han bara erhållit 20 och flera av de donerade hemmanen var ödegårdar. Rademacher beklagade att han lämnat Livland. Hans förhållande till smeder och annan personal gav upphov till svåra tvister, bl.a beträffande tolkningen av anställningskontrakten, och 1662 utsåg K.M:t en särskild kommission under ledning av riksrådet J Fleming (bd 16) som undersökte förhållandena. Mot slutet av Rademacher:s levnad blev ekonomin, trots att företaget 1663-69 erhöll anslag över riksstaten, alltmer ansträngd, och lån måste tas i Stockholms banco (Palmstruchska banken). 1667 insände Rademacher till Kommerskollegium ett förslag om hur verksamheten vid anläggningen skulle kunna reformeras, bl a genom att han avstod från vissa av sina privilegier, vilket i viss mån skulle öka hantverkarnas frihet. Innan beslut angående detta tagits avled Rademacher.Rademacher:s maka Maria Wittmacker ledde därefter företagsdriften till sin död 1687 och hade sonen Martin Rademacher och mågen Reinhold Poort vid sin sida. Besvärligheterna fortsatte dock, vartill den allmänna depressionen genom 1675-79 års krig bidrog. Mot slutet av 1680-talet trädde en annan måg till, Herman Dassau (bd 10), som drev verksamheten till 1722. Därefter hade Rademacher:s släktingar inte längre någon befattning med manufakturverket.  Rademacher:s anläggning var ett led i 1600-talets strävan att åstadkomma nya företagsformer, s.k manufakturer, med mål att genom inhemsk produktion göra sig oberoende av import och i stället skapa exportmöjligheter. Den blev en "första rangens industrianläggning i 1600-talets Sverige" (Sv.teknikhist), och Rademacher blev "en av de få som verkligen lyckades lägga grunden till en varaktig sv näringsgren" (Heckscher). Det dåtida sv samhället kunde dock inte integrera en järnförädlingsindustri av den storleksordning Rademacher planerat och någon export av nämnvärd omfattning förverkligades inte. Produktionen motsvarades inte av behoven. - Rademacher inledde emellertid en fin-smideshantering i Karl Gustavs stad (Eskilstuna) som skulle bli bestående. De kvarvarande kronhusen, kombinerade boningshus och smedjor, som ritats av De la Vallée, invigdes vid stadens 300-årsjubileum 1959 som kulturreservat och industriminnesmärke samt benämndes Rademachersmedjorna.

Författare

Bror-Erik Ohlsson

 

 

Renhold Rademacher avled den 4 januari 1668 och änka Maria Wittmacker, drev en lång process att få maken begravd i Eskilstuna. Rademacher hade gjort sig obekväm med församlingen. Två år tidigare hade Rademacher dämt upp ån på sådant sätt att prästgården brygghus hamnat i vattnet och nedre delen av Fors kyrkogård översvämmats. Rademachers försök att skapa en begravningsplats för manufakturförsamlingen var en ständig källa till konflikt. Fors församling vägrade och den 14 juli 1668 skedde gravsättningen i Torshälla kyrka i ett gravkor på kyrkans södra sida som byggts åt Rademacher. 
Från  1776 förbjuds all begravning inne i Torshälla kyrka.  De som redan finns, fylls igen och ett nytt golv av täljsten läggs i kyrkan. 

Graven med Rademacher, på Johan Peringskiöld:s teckning från 1686 markerad som nr 6. Nedgången till graven är ännu synlig i den södra sidan av långhuset.

 

Numera finns en minnestavla över Reinhold Rademacher uppsatt i Torshälla kyrkan.

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från R i RA (bl a till Abraham o Jakob Momma-Reenstierna samt A Oxenstierna).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA. Carl Gustafs stad - R R:s manufakturverk o Eskilstuna (1959); E Fries, Erik Oxenstierna (1889), s 137 f; Frälseg, 2 (1934-35); E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1936); K Hellberg, Eskilstuna genom tiderna, 2 (1937), s 54-132; B-E Ohlsson o M Selen, 1600-talet i sörmländsk lokalhist eller den tyska förs i Eskilstuna 1658-1741 (Kyrka o krona i sörmländskt 1600-tal, 1966); I Schnell, Eskilstuna - en gammal stad fyller 300 år (1959); SMoK; Sv teknikhist, ed S Rydberg (1989); J Wahlfisk, Karl Gustafs stads manufakturverk o dess s k Tyska förs 1656-1749 (Bidr till Södermanlands äldre kulturhist, 8, 1895, s 5-34); G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik ... 1661-1667 (1914), s 205.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reinhold Rademacher, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.
Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7495
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reinhold Rademacher, urn:sbl:7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.