Sixtinska madonnan, ljusets drottning!

Så var det åter dags för ett ombyggt torg. Ett torg som ska fylla dagens krav på torg. Det verkar vara stenöken och plaskdamm. Sixtinska madonnan blev ett ljusspel. Nåväl framtiden får visa när det är dags för nästa ombyggnad och eventuellt namnbyte.

Denna Arbetets ära och glädje  är utförd av Ivar Johnsson 1942.

Brunnen restes som en förtida del i firandet av Eskilstunas stadsfullmäktiges 100-årsjubileum, som skulle börja 1963. Redan vid 75-årsjubileet 1938 avsattes en summa pengar av stadens medel som grund för ett kommande monument. En privat donation samma år ledde till att en tävling utlystes. Ansgar Almquist, Ivar Johnsson, Anders Jönsson och Nils Sjögren deltog. Juryn bestod av byggnadsrådet Paul Hedqvist, Carl Eldh och Eric Grate. Dessa enades med donatorn och monumentskommittén och uppdrog åt Johnsson att bearbeta sina planer. Från början var det tänkt att konstverket skulle utföras i brons men det blev istället marmor och granit. Det blev en brunn med en 5 meter hög fristående skulptur, kallad Sixtinska madonnan i mitten av brunnskaret.
Brunnen invigdes 1942 av prins Wilhelm.

Kring brunnskarets kanter återfinns tretton reliefer som skildrar människans liv i vardag och fest: tvätterskor, gruvarbetare och smeder i arbete, ett nyförälskat par, barn i skolbänken, fotbollspojkar, en man i dödsbädden, cykelutflykt, präst i predikstolen, beredskapssoldater. Dessa reliefer är alla huggna av bildhuggaren Per Palm.

Utanför brunnen finns ursprungligen två fristående skulpturer i flankerna, den ena föreställande en naken kvinna, den andra en äldre man. De symboliserar morgon och afton. En fågel viskar något i kvinnans öra.

Ett hus passerar genom staden!

Fritz Persson.

1927 fick byggmästare Fritz Persson från Mjällby i uppdrag att flytta ett hus på Lister i Blekinge. I 72 år  fram till 1999 flyttade sedan firman  Fritz Persson & Söner hus runtom i hela Sverige.

1961 flyttades Stora Fristadshuset med hjälp av en Scania-Vabis,  från Fritz Persson.

Husets historia  Huset byggdes 1772 och flyttades till sin nuvarande  plats 1961 från en tomt i centrala Eskilstuna där Domus skulle byggas vid Kungsgatan. Än idag talar man om Domustorget centralt mellan tre köpcentra.
Stora Fristadshuset användes som bostad av fristadsdirektören Samuel Schröderstierna och hans familj. I huset fanns sammanlagt nio inredda rum. Huset blev det enda som blev kvar av kvarteret Vestalen.

Huset och kvarteret före att allt rivs. Litografi av Sixon.

Inifrån Vestalen 1960-talet

Konsums varuhus och den lilla röda stugan längst bort i bilden. Domusvaruhuset med tillhörande parkeringshus kom att täcka 3/4 av kvarteret Vestalen. På den återstående delen planerades ett 15 våningars höghus. Den ytan är 50 år senare ej bebyggd.

  Jernbolagets kontor Kungsgatan 24. Foto: Olle Forsslund.

Första etappen invigdes 11 mars 1965, andra i augusti 1967.

När "Domus-ladan" byggdes hade gamla anrika byggnader och kulturhus jämnats med marken. Den politiska makten var stark där några få bestämde för att stadsplanen skulle passa Domus. Socialdemokratiska kommunpolitiker var ofta inblandade i KF:s planer och det okritiska samarbetet fick förödande konsekvenser för bebyggelsen i centrum.

Hamngatan. Foto: Anna-Britta Nilsson.

Ett hus passerar brandstationen på  Hamngatan.

Ett hus passerar brandstationen. Foto: Anna-Britta Nilsson.

Rademachergatan. Foto: Anna-Britta Nilsson.

Huset i Rademacherreservatet.

Samuel Schröderstierna : grundare av Eskilstuna Fristad
 

av Helena Karlsson.

Samuel Schröderstierna.

http://www.eskilstuna.se


År 1720 föddes i Stockholm en pojke vid namn Samuel Schröder (adlad Schröderstierna år 1770). Fadern var en tyskfödd köpman, som redan i unga år bosatt sig i den svenska huvudstaden. Sonen Samuel visade snart intresse för bergsvetenskap. Han tog studenten i Uppsala och fortsatte sedan sin utbildning hos bergskollegiet.

Det dröjde inte länge förrän Schröderstiernas kunskaper och skicklighet uppmärksammades. Bergskollegiet gav honom flera fina uppdrag, bl.a. som bergmästare och senare bergsråd. Genom sin yrkesutövning kom Schröderstierna i kontakt med en annan av svensk bergshanterings klarast lysande stjärnor vid denna tid, Sven Rinman. De båda inledde snart samarbete, en samverkan som skulle komma att utvecklas genom åren.

Vid flera tillfällen under 1750-talet besökte Schröderstierna Eskilstuna, där han för bergskollegiets räkning studerade utvecklingen vid Tunafors bruk och Carl Gustafs stads bruk. Kollegiet sände honom också på studieresor runt om i Europa. Hans besök i England i mitten av 1700-talet gav honom nya idéer och bidrog i hög grad till hans fortsatta karriärsval.

Särskilt intresserad var Schröderstierna av den engelska näringsfriheten. Han såg hur näringslivet i England blomstrade, mycket tack vare den utökade friheten för de engelska företagarna. Snart föddes en tanke hos honom om att införa liknande friheter för svenska hantverkare. När han sedan återvände till Sverige försökte han på olika sätt få sina idéer genomförda. Efter 1753, då han utnämnts till direktör för den finare järnförädlingen i riket, kunde han genom sin nya ställning aktivt försöka påverka de svenska makthavarna att införa liknande lättnader för svenska manufakturister.

Det visade sig emellertid svårt att få gehör för förslagen om ökad näringsfrihet i Sverige. Svårigheterna att reformera svensk näringspolitik i sin helhet gjorde att Schröderstierna 1760 bestämde sig för att istället satsa sina krafter på lokal nivå. Hans mål blev nu att uppnå näringsfrihet för någon av de svenska städer, som hade störst potential som industrimetropol. Valet föll på Eskilstuna. Efter sina många besök här hade han en positiv bild av platsen och dess förutsättningar. I sina argument för att göra Eskilstuna till den första s.k. fristaden lyfte Schröderstierna fram sådant som tillgången på skolad arbetskraft, närheten till naturresurser som vatten, skog och produktionsråvaror liksom den stora livsmedelstillgången i området.

Efter flera fruktlösa försök att skapa Eskilstuna fristad, lyckades Schröderstierna 1771 få sin fristad till stånd. Han blev själv utsedd till fristadsdirektör, med sin gamle vän Sven Rinman vid sin sida. Här verkade Schröderstierna sedan under återstoden av sitt liv. Han avled 1779 vid ett besök i huvudstaden, där han också begravdes i S:t Nikolai kyrka.

Källor

• Hellberg, Knut (1938). Järnets och smedernas Eskilstuna. Andra delen. Katrineholm: Förf. förlag.
• Ohlsson, Bror-Erik (1971). Eskilstuna fristad.
• Fristadsinrättningen i Eskilstuna före sammanslagningen med Gamla staden 1771-1833. Eskilstuna: Kommunen.
• Ohlsson, Bror-Erik och Magnusson, Ulf (2000). Eskilstuna historia. Städerna och landsbygden från 1500-talet till 1830-talet. Eskilstuna: Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland (Del 2 i ”Projektet Eskilstuna historia”).

Metodistförsamlingen 40 år i Eskilstuna

UTGIVEN A V        O. V. KARLSSON



Har du Herren i det höga
lämnat allt, som han begärt?
Har Du offrat hand och öga -
offrat, vad dig mest är kärt?

Vad för dig är hand och öga
ingen vet - blott Gud och du.
Och vad offret nämns gör föga,
blott Guds altar' bär det nu.

Kanske offret svårt du känner,
kanske gäller det ditt liv,
kanske välstånd, lycka, vänner -
offret dock åt Herren giv!
Vet, att Gud skall offret löna,
som har gjorts för Kristi skull.
Du skall offrets glädje röna,
du skall få ersättning full.

Gud skall i sin famn dig sluta,
läka alla stridens sår.
Sist skall arbetsro du njuta,
då borttorkad är vår tår.

Albin Janzon.

Inledning.

Herre, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna. Huru dyrbar är icke din nåd, o, Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga. De varda mättade av ditt hus' rika håvor, och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka».

Å här följande sidor ha vi sökt giva en kort historik över S:t Johannes' metodistepiskopalförsamlingens i Eskilstuna grundläggning och verksamhet under de gångna 40 åren. Vad som sagts är litet emot det som kanske bort sägas. De i det tysta uppsända bönerna; de i det fördolda utförda kärleksgärningarna ha ej kunnat beskrivas.

Allt är likväl tecknat av Gud. Han skall löna allt! Och för oss som i dag äro mitt uppe i arbetet och gärningen är det bästa av allt att Gud är med oss.

De 40 åren.

l

Då man känner det sätt på vilket metodismen fördes till Eskilstuna  måste man bekänna: »Herrens vägar äro alla godhet och nåd». En fru Hultberg, boende Storgatan 30, hade under besök hos en i Stockholm bosatt syster, kommit i beröring med metodister samt lärt känna deras tro på och arbete för Gud. Hos henne uppväcktes då önskan att föra metodismens förkunnelse och lära till Eskilstuna. Hemkommen sökte hon ock att strax förverkliga denna önskan. Arboga metodistförsamlings pastor, S. Hansson, tillfrågades om saken. Ehuru stora svårigheter voro förknippade med själva resan, lovade han likväl att besöka Eskilstuna. järnvägsförbindelse fanns ej då mellan de bägge städerna, varför långa vägsträckor måste tillryggaläggas efter häst.

Pastor Hanssons första besök här inträffade en kall vinterdag år 1870. Om själva ankomsten hit har ett åsyna vittne, E. Söderlund, berättat bl. a. följande:

»Jag har i livligt minne pastor Hanssons utseende då han efter den långa resan anlände hit. Till det yttre liknade han en isklump.

Hans tal och uttryck förrådde emellertid att i det inre fanns värme och liv.»

Den första predikan hölls i familjen Hultbergs hem. Pastor H. besökte sedan flera gånger Eskilstuna och många voro de som vid dessa besök lämnade sina hjärtan åt Gud. Bland de första, som slöto sig till den nya rörelsen voro A. J. Söderlund med maka, fru Cederblad på Årby m. fl. Br. Söderlunds namn är från första början innerligt förknippat med församlingens tidigare verksamhet. Varmt gudfruktig och församlingen

trogen sökte han i trägen id ända till sin död befrämja församlingens andliga och ekonomiska verksamhet. A. J. Söderlund.

Behovet av en egen samlingslokal gjorde sig starkt gällande och vid ett av pastor Hanssons besök beslöt den lilla nyvunna skaran hyra en sal vid Köpmangatan 4. Då den första predikan hölls där, hade många kommit dit enbart för att störa sammankomsten. Det lyckades dock fru Hansson att med sin sång lugna de oroliga sinnena. Störande uppträden förekomma sedan ofta vid mötena. En söndagskväll hade några smeder bestämt att, läsareprästen efter mötet skulle kastas i ån. Gud beskyddade likväl sin tjänare. Iklädd en lånt päls gick pastorn, utan att bli igenkänd, trygg genom den av hat uppfyllda skaran. En annan gång kastades en vildkatt under ett möte rätt  ansiktet på talaren.

Den nyligen förhyrda lokalen blev snart för liten att kunna rymma de skaror, som kommo för att lyssna till Guds ords förkunnelse.

En större lokal förhyrdes därför vid Strandgatan 22. Sammankomster höllos nu regelbundet och tanken att bilda egen församling väcktes snart till liv.

Ännu en gång måste den lilla skaran flytta. Denna gång hyrdes lokal i huset n:r 36 Kungsgatan, den s. k. »Björkens sal•. Verksamheten fortgick så under åren 1870-1871 med seger för Guds sak. Förföljelse, motstånd och liknöjdhet uthärdades allt för Jesu skull.

På hösten 1871 sändes pastor C. j. Johansson till. Eskilstuna för att upptaga regelbunden verksamhet. Arbetet kröntes ock med så härlig framgång att den hos några närda tanken om metodistförsamlings bildande kunde förverkligas i och med det 21 personer den 2 juni 1872 anmälde sig för inträde i församlingen. Om dem kan man säga att de bröto mark för kommande släkten. steget över på Herrens sida var ej så lätt att taga, då hån, förakt och förföljelser voro dagliga företeelser. Söndagsskola börjades den 15 sept. samma år med 12 barn och br F. Pettersson som föreståndare.

Den första kvartalskonferensen hölls den 31 juli 1872 och den 29 nov. samma år intogos 15 av de den 2 juni anmälda personerna i full gemenskap med kyrkan och bildade Eskilstuna

metodistepiskopalförsamling. Så vitt vi känna finnes endast en av dessa banbrytare, fru Anna Ekbom, ännu i livet. Alla de övriga hava för längre eller kortare tid sedan ingått i den eviga vilan.

Behovet av en egen församlingslokal eller kyrka framträdde mer och mer. De första ansträngningarna för uppnåendet av detta mål gjordes år 1873, då det vid kvartalskonferensen den 22 mars beslutades att "en viss avgift i veckan skulle av medlemmar och andra för saken intresserade personer avsättas till kapellbyggnad. Den 22 oktober samma år tillsattes byggnadskommitte, bestående av pastor  C. J. Johansson, A. C. Söderlund, A. Cederblad, N. Jansson och J. Runström.

Vid ett församlingsmöte kort tid därefter tecknades nära 8,000 kr. till byggnadsfonden och med denna summa som grundplåt börjades grävningen för Johanneskyrkan den 27 februari 1874. Grund-invigningsfest hölls den g nästföljande juni. festen leddes av pastor V. Witting i närvaro av c:a l,000 personer. I församlingen funnas då 72 medlemmar i full förening och 61 på prov. Den 20 december samma år, 1874, var kyrkan färdig för invigning. Denna förrättades av pastorerna V. Witting, J. P. Larsson och C. J. Johansson.

Pastor Witting predikade över Paul i ord: »Det är ett fast ord och under alla omständigheter värt att man det anammar, att Kristus Jesus kommit i världen för att frälsa syndare. Vid festen på e. m. predikade pastor Larsson över orden: »Är där någon tröst i Kristo?

Kollekterna den dagen uppgingo till l17 kr.

En av stadens större handlande, som övervarit invigningen förklarade, då han gick hem från kyrkan: "Huset blir, med lite' ändring, en bra teater.

Då pastor Johansson efter närmare fyra års arbete av årskonferensen flyttades från Eskilstuna bestod församlingen av 119 medlemmar i full förening och 29 på prov. l söndagsskolan funnos 70 barn.

Pastor J. Kihlström, som efterträdde pastor Johansson, utförde  under sin tid här - ett år - ett gott arbete. Församlingen räknade vid hans avflyttning 210 medlemmar och i söndagsskolan voro c:a l00 barn inskrivna.

Efter pastor Kihlström sändes pastor F. U. Liljegren till Eskilstuna.

Stora väckelser uppstodo. Kyrkan kunde ej alltid rymma de skaror, som kommo för att höra evangelium. Många förenade sig under denna tid med församlingen. Framgången uppväckte emellertid avund och förföljelser. Det är särskilt tidningspressen, enkannerligen Eskilstuna Allehanda, som här spelar en ful roll. l en följd av artiklar sökte denna tidnings redaktör, hr C. W. O. Ringström, att på allt sätt skada verksamheten. Församlingen och dess medlemmar förlöjligades, medlemmarna utsattes för förtal och lögnaktiga historier spred os.

Till en början hade allt detta åsyftad verkan. På gator och torg samt i verkstäderna blevo medlemmarna till åtlöje för pöbel och annat löst folk. Även gudstjänsterna stördes på alla upptänkliga sätt. Pastor L såg sig till sist nödsakad draga saken inför rätta. Efter dåtida rättsuppfattning frikändes emellertid redaktören.

Trots allt detta gick dock verksamheten framåt. 257 medlemmar i full förening och 88 på prov samt en söndagsskola med 300 barn jämte den år 1877 bildade ynglingaföreningen finnas då pastor Liljegren överlämnade arbetet åt pastor J. Hellberg år 1878.

Dennes verksamhetstid här var endast ett år. Arbetet bedrevs med kraft. En omfattande väckelse, vilken tillförde församlingen 50 nya medlemmar, uppstod. Under denna tid - eller år 1879 - blidas även Jungfruföreningen.

Pastor joh:s Roth efterträdde pastor Hellberg. Under dennes första år här organiserades församlingen den l nov. 1879 i enlighet med dissenterlagens föreskrift pållingar för det kommande arbetet. l vilken mån dessa förhoppningar uppfylldes skall först på evighetens dag bliva fullt klart.

Efter fyra år blev det åter predikantombyte. Denna gång sändes

pastor G. Lindström hit. Med sitt blida väsen och stilla liv vann han allas hjärtan. Trots långvarig sjukdom, då församlingsvården ombesörjdes av teol. stud. K. J. Westlund, numera pastor i Vänersborg, utfördes av pastor  L. under fyra år, ett gott arbete.

Vid årskonferensen 1914 sändes pastor O. V. Karlsson till Eskilstuna

ll

I det föregående ha vi sökt teckna de yttre konturerna av församlingens historia under de gångna tiderna. Det arbete som utförts och de framgångar som vunnits äro också till väsentlig del resultatet av det trogna och uppoffrande arbete som under åren utförts av de olika styrelserna och av församlingsmedlemmarna i allmänhet.

Så har t. ex. under de flydda åren följande lokalpredikanter trofast stått pastorerna bi i förkunnelsen om full, fri och närvarande frälsning: A. J. Pettersson, som den 17 oktober 1873 valdes till lokalpredikant, arbetade troget i församlingens tjänst tills han avflyttade till Amerika.

P. J. Tjulander valdes den 28 maj 1880 till lokalpredikant Om honom kan med fog sägas: » Se en rätt israelit i vilken ej finnes något svek!Vid hans död den 28 december 1906 skrev märket C-n (redaktör, hr C. W. O. Ringström) bl. a. följande om honom:

., Den gamle, vars dagsverke nu är ändat, hade tillvunnit sig aktning och vördnad hos alla, med vilka ·han kommit i beröring. Till och med motståndarna sade: "Har det över huvud funnits någon kristen, så nog är gamle Tjulander en sådan.» Som bevis på hur varmt hängiven Guds sak han varit, må nämnas, att han hållit icke mindre än 1,366 predikningar.

Frid med ditt minne du kämpe god;

du pelare i Guds hus!

Var hårdhänt prövning du här bestod,

nu är din gång uti ljus.'

Såsom något mindre vanligt kan omtalas att br T. predikade

Johanneskyrkan 27 Kristi Himmelsfärdsdagar å rad. Om br Carl Lundeli har det ej varit möjligt inhämta några närmare upplysningar.

 C. J. V. Brattström är ett vida bekant namn. Allt ifrån 1878, då han inflyttade till Eskilstuna från Lindesberg tills han den 28 juni 1909 avled, betjänade han församlingen redbart och framgångsfullt i en mångfald sysslor.

Pastor Norman, som i Svenska Sändebudet tecknat hans minnesruna, säger bl. a.:

"Vid sin död var b r B. lokalpredikant och ombudsman.

Han var gott begåvad, praktiskt parad med försiktighet och icke så liten viljestyrka. l arbetet kunde ju denna komma i kollision med andra viljor, men det blev i de flesta fall aldrig så farligt, som det kunde se ut. Ty br. B. var känslig för humor och ett litet infall kunde avleda mycket. Själv använde han ock gärna en viss humor, om än litet torr. Men det bästa  var att hjärtat var öppet för Herrens nåd, och skrivaren har många minnen som erinra om hur den gångna br. lät tankar och sinnen uppenbaras för det allseende ögat och då blev allt så mjukt och lätt.”

Sången och musiken har alltid tillmätts stor betydelse i församlingslivet.

Grundläggare till det musikliv och intresse för sång, som ännu finnes inom församlingen var br A. G. Malmström.

Med sina många, rika gåvor arbetade han allt sedan sin intagning i församlingen den 9 februari 1873 oförtrutet verksam till det sista.

Musikledarebefattningen innehades i 3l år av br M. varjämte han i mera än 25 år också var organist och sångledare, och då han den 31 mars 1906 för alltid nedlade taktpinnen överlämnade församlingen till honom ett praktfullt guldur som tack för troget livsarbete

Följande händelse från br M:s sista dagar, berättad av en syster, är en härlig avslutning på hans verksamma liv:

"Eina, hans hustru och jag komma hem från kyrkan, där vi hört en vacker säng. Elna gnolade på den, men kunde inte komma till rätta med melodien.

- Hör dn Gustaf, sade hon då. Huru är melodien till denna sång?

Den sjuke reste sig då upp.

- Tag hit min fiol och noterna till Ungdomssånger, så skall jag försöka spela sången för er. Sången var n:r 132. Han spelade, och vi sjöngo.  Jag har hört mycken musik i mina da'r, men dess make har jag aldrig hört. Den var icke av denna jorden. Himmelsk måtte den ha varit. Den tredje och sista versen

spelade han om tre gånger, och desto längre han spelade, ju härligare flödade tonerna fram ur fiolen.

\/ersen lyder så:

Högre, dyre Herre,
högre lyft mig opp;
blive hindren färre
för ett helgat lopp.
Lossa jordebanden
med din starka hand!
Sist den frälsta anden
lyft till ljusets land.

Denna sång var musikerns svanesång.

Efter br M:s bortgång har br E. Söderlund varit sång ledare och br F. Brink musikanförare och organist.

Bland många andra, som särskilt böra omnämnas i denna minnesskrift äro ock br L. E. Söderström i Strömsholm, vilken i många årtionden förestått verksamheten i Kolbäck med omnejd, br Carl Erik Pettersson, »farbror» Jonsson och makarna Lindskogs, vilka i 24 år på ett sätt som står över allt beröm skötte den krävande befattningen som församlingens vaktmästare.

III.

Så ha de växlande bilderna dragit förbi vår blick. Vad som varit är ägnat att mana oss till tacksamhet mot Gud, som varit med och välsignat. församlingens nuvarande ställning är god. Dess andliga verksamhet har i lokalpredikanterna

C. E. A. Karlsson, A. W. Haglund och J. P. Carlsson goda föregångsmän.

Det administrativa arbetet skötes förtjänstfullt av ombudsmännen med br A. W. Lemon som ordförande.

Att detta arbete ej alltid varit det lättaste förstår man, då för kyrkobyggnaden, till räntor och reparationer under de gångna 40 åren utbetalats ej mindre än 125,000 kronor.

Ungdomsverksamheten inom församlingen är blomstrande. Epworthföreningen sammanträder i regeln varje tisdagsafton, då föreningens fyra avdelningar omväxlande svara för programmet. Mötena äro väl besökta, goda och omväxlande och vittna om stor livaktighet inom föreningen. Särskilt är föreningens välgörenhetsarbete värt ett omnämnande. Till varje jul bekläder föreningen helt eller delvis ett flertal barn ur samhällets allra fattigaste hem. Föreningens religiösa verksam het har ock varit Guds rike och församlingen till stort ·gagn.

Med måtto!: »Se uppåt, lyft upp» skall också dagar som komma giva seger.

Juniorföreningen, som bildades år 1899, består av ungdomar i åldern 12- 16 år. Genom skicklig ledning har föreningen all tid lyckats väl i sin strävan att på Gudsordets grund samla de äldre barnen till nyttigt, självuppoffrande och för Guds rike gagnerlig arbete. Föreningens nuvarande föreståndare är br Elis Eriksson.C. E. A. Karlsson, A. W. Haglund och J. P. Carlsson goda föregångsmän.

Det administrativa arbetet skötes förtjänstfullt av ombudsmännen med br A. W. Lemon som ordförande.

Till församlingens ungdomsarbete räknas ock söndagsskolverksamheten.

Församlingens söndagsskola förestås sedan många år på ett mönstergillt sätt av br Erik Söderlund.

Söndagsskolarbetet är ju ett sående på en förhoppning.

Förhoppningarna ha redan till en del uppfyllts. Men först på evighetens sköna dag skall söndagsskolans stora betydelse fullt och helt uppenbaras, ty många som då sjunga den Eviges lov, skola i evighet tacka Gud för talen och sången om Jesus i söndagsskolan.

Inom församlingen har mödraföreningen på ett kraftigt sätt bistått i arbetet genom att ofta vidtaga anordningar för insamlande av penningar för verksamhetens fortsatta bedrivande. Föreningens nuvarande ordförande är fru Mathilda Lemon.

Åt dig, du kära församling, önska
vi till sist en ljus framtid . Följ Herren
Kristus! Bevara din tro! Och må kärleken
förökas! »Honom som förmår göra
utöver allt, vida mer än vi begära eller tänka,
efter den kraft, som verkar i oss, honom
vare ära i församlingen genom Jesus
Kristus bland alla släkten i evigheters evighet
-- Amen!»

Elis E-n, O. U. H-n.

Klostren - medeltidens sjuk- och pensionärshem

Klostren - medeltidens sjuk- och pensionärshem

Att bli gammal har alltid inneburit ökade bekymmer. Det är inte bara den fysiska ohälsan, som bryter ned kroppskrafterna och minskar syn och hörselförmågan, och inte bara den andliga avtrubbningen, som stjäl minne och andra själsförmögenheter ifrån en. Det är också de ökade sorgerna, vilka rör bostad, försörjning och vård. Äldre blir i långt högre grad  beroende av medmänniskors välvilja och tillsyn.

Under medeltiden var det i första hand släkten, som skulle svara för vården av de gamla. Saknades släkt, eller hade man bara fattiga eller ovilliga anhöriga, som varken kunde eller ville dela sin brödkaka med en - då återstod för den obemedlade gamla bara två möjligheter.
Antingen kunde han eller hon gripa till tiggarstaven och bettla sig fram från gård till gård, tills man inte orkade längre utan stupade och förblev liggande vid vägkanten. Eller att sökte sig till kyrkan, som var dåtidens stora, öppna famn, som omslöt både fattig, sjuk och åldring. Med sina allmosegillen, själagårdar och kloster bredde kyrkan ett nät över landet som hjälpte samhällets olycksbarn. Ägde åldringen något kapital i jord eller kontanter, så underlättade det givetvis intagandet i ett kloster. Man köpte sig in -- som en medeltida pensionär.

De medeltida kloster Strängnäs stifts  var nio till antalet. Tre fanns i Närke: Riseberga nunnekloster i Edsbergs socken, karmeliternas munkkloster i Örebro och antoniternas munkkloster på Tiveden och sex låg i Södermanland. Munkklostret i Julita och nunneklostret i Vårfruberga i Fogdö var båda - liksom Riseberga - cistercienskloster och hade i enlighet med denna ordens traditioner byggts ute på landsbygden.

Tiggarmunkarna hade efter sina ordensregler sökt sig till städerna, dominikanerna till stiftsstaden Strängnäs,  franciskanerna till Nyköping. Johanniterna med sin omfattande vård utav sjuka, däribland de spetälska, var att finna i Eskilstuna, där de tagit missionsbiskopens kyrka i arv. Det sistfödda, men i sina ordensregler strängaste av stiftets alla kloster, låg i Kärnbo socken. Det var det med stöd av landets mäktigaste män anlagda kartusianklostret Pax Marie. som i tidens längd skulle ge staden Mariefred dess namn.

I våra dagar är medellivslängden 75 år, under medeltiden var den bara 30. Många var orsakerna till gamla tiders korta livslängd. I det primitiva samhället fanns knappast någon läkarvård, och den som fanns var undermålig. Man levde under mycket ohygieniska förhållanden, framför allt gällde detta stadsborna, som trängde ihop sig på små ytor och med bara meterbreda gränder mellan husen. Där vräkte borgarna ut allt sitt avfall och sin orenlighet, som sällan forslades undan. Där bökade svinen i sällskap med ett oräkneligt antal råttor. Trots att man levde i naturahushållningens dagar, så led landsbygdens folk svårt av undernäring. Då oår inträffade svalt många ihjäl. Därtill kom pesten, som tid efter annan hemsökte landet och som mildrades först med svartråttans utrotning. Svårast var den pest, som gick under namnet Digerdöden, den stora döden och den svarta döden. På sin vandring från Kina mot väster kostade den 25 millioner människor livet i Europa. Man har beräknat, att Sverige före digerdöden, som nådde oss 1350, hade 650 000 invånare. Pesten drabbade en tredjedel av befolkningen, och det tog landet drygt halvannat sekel att ersätta denna förlust. Svårast led det andliga ståndet. Prästerna skyndade de döende till undsättning med sakramentet och sista smörjelsen och föll själva offer för sjukdomen. Det heter, att i Skara stift fanns det före digerdöden 500 präster, efteråt blott 34.

Ett gott exempel på hur det gick, då släkten brast i sina moraliska förpliktelser, ger ett brev från den gamle kyrkoherden Sven Pedersson i Vårdinge. Han tillskrev på Vårfruberga nunnors begäran 29/8 1446 stiftets biskop och domkapitel. I klostret hade en intagen kvinna avlidit, och klosterfolket fruktade, att hennes slakt skulle beröva dem de gårdar, som den avlidna och hennes man skänkt systrarna för vård på sin ålderdom. Ingen av kvinnans anhöriga hade velat "hålla, fordra och föda" henne i hennes änkestånd. Så hade hon "i sin stora nöd" blivit en klostrets gäst.

Uppgifterna om Ulvildis Rangvaldsdotter förråder, att en viss klassskillnad kunde råda även innanför klostermurarna. Detsamma kommer till synes i kontraktet mellan strängnäsborgaren Olof överskärare och Eskilstuna kloster 1446. Han gav bröderna sin gård i Strängnäs, men han förbehöll sig att få "gå till klostrets bord, där priaren och bröderna äta". Förmodligen fick han där till bordsgranne den Hemming Pedersson Hatt, som 1447 till johanniterna överlät jord i Kärrbo socken i Västmanland.
I överenskommelsen med munkarna ingick, att efter hans död skulle mässor läsas för hans och hans anhörigas "själarykt", "Gud till heder, Vår fru och Sankt Johannes döparen". Kontraktet lagfors 1454, och då omtalas uttryckligen, att Hatt skulle i klostret ha "föda till dödradaga". När man för några år sedan grävde ut klosterruinerna, fann man där hans grav och hans sigill. Att det senare var sönderbrutetvar alldeles i sin ordning. När en sigillägare dog, förstörde man sigillet, för att det inte skulle användas i bedrägligt syfte.
I Örebro hände 1495, att Matts skräddare och hans hustru Karin överenskom med de tretton karmeliterna att få bygga sig en stuga på klosterområdet "västan kyrkogården i hörnet intill allmänningen". Där skulle makarna få bo sin livstid ut, och sedan skulle stugan tillfalla munkarna.
Ett likartat fall är känt från Eskilstuna. På sin dödsbädd annandag jul 1469 testamenterade Nils Kuse till johanniterna all jord han ägde. Fem månader in på nästa år hyrde munkarna på livstid ut till en änka "den sal och trädgård, som herr Nils Kuse tillhörde, med tomten som ligger intill stugan".

Till de märkligare dokumenten i Närkes medeltidshistoria hör väpnaren Nisse Svenssons testamente, skrivet då han låg för döden i Riseberga kloster 30/4 1434. Han uppger sig själv vara "krank till min lekamen" men "av Guds nåd är jag till min sinn och samvete färdig  och helbrägda". Att han var en from man behöver man näppeligen betvivla. Han omnämner ett tiotal präster och ihågkommer dem på olika sätt med testamentsgåvor. Han har tydligen varit medlem av två religiösa gillen, Vårfrugillet i Örebro och Sankt Olofsgillet i Askers socken. Han var välbevandrad i landskapets kyrkor och kände dess helgonbilder. Han testamenterade till dem, vilket plägade betyda, att man sörjde för att deras bilder och altaren underhölls och medel fanns för ljusen, som där borde brinna. Han talar om reliken av Sankta Catholica och bilderna av Vår Fru, Sankt Göran, Sankta Anna och Sankta Birgitta, den heliga jungfru Ingeborg och Madonnan på Segersjö gård. Han donerar till Själaaltaret i Örebro kyrka, där mässor lästes och ersättningen härför tillföll fattiga i staden. Givetvis ihågkom han det kloster, där han som bäst kämpade med döden. Jämte mycket, mycket annat fick nunnorna där hans boskap, fläsk och kött, mjöl och korn, hans silverbeslagna kniv, grytor, pannor och kittlar av koppar och mässing. Den gamla abbedissan liksom den unga ihågkommos båda med särskilda gåvor, den förra med Nisse Svenssons bäverskinnshandskar, den senare med hans bästa guldring och ett örngott. Johanniterna i Eskilstuna fick hans gråa häst.

Den med åren nedsatta synen kom i de dagar, då glasögonen inte var någon allmän handelsvara, för de äldre prästerna att betyda, att de blev urståndsatta att sköta sin tjänst. Vid det svaga skenet från osande talgljus och ett fåtal vaxljus kunde de inte läsa texterna. Kom därtill andra ålderdomens krämpor, så nödgades de ta sin Mats ur skolan och sökte sig då gärna in i ett kloster.

1446 sitt brev som "fordom kyrkoherde" från Eskilstuna. Uppenbarligen hade han då sin hemvist hos johanniterna. Det är tydligt att klostret i Sankt Eskils stad flitigt utnyttjades som "pensionärshem" av "olim pastores". En Hans, som varit kyrkoherde i Torpa i Västmanland, finner vi från 1495 som "intagen broder" i samma kloster. Samtidigt med att han lämnade Torpa skrev hans syster, rådmansänkan Katarina, in sig i Sankt Örjans gård och hospital i Stockholm. Det var en av kyrkans förnämare anstalter, som i vår tid skulle motsvaras av både sjukhus, ålderdoms- och pensionärshem. Den Narve, som återfinnes i Eskilstuna 1474, förmodar vi är identisk med förre  kyrkoherden Narve Petri i Irsta i Västerås stift, den Anders Jönsson, som 1513-1518 tillhörde ordens prästbröder, hade förut varit verksam i Litslena församling i ärkestiftet.

En klosterstiftelse var som en hel by, en tätort i miniatyr, med en hop hus av olika slag, som flockade sig kring själva klosterbyggnaden med dess kyrka. Där var stall och ladugård, fårfålla och gethus, loge och lada, bostäder för syssloman och drängar. Uppgiften att Mariefreds kloster hade 400 kor säger oss en hel del! Så var där gästhus för dem, som vi här kallat "pensionärer". Som vi ovan omtalat rörde det sig om äkta par såväl som änklingar och änkor.
Där fanns också barn, som undervisades. Den heliga Birgitta satte 1341 sin dotter Ingeborg i Riseberga kloster "för att uppfostras i fromma seder", och 1360 omtalas en donation till samma kloster för en då in tagen "liten flicka".

Eskilstuna kloster hade sitt sjukhus och det ger en anledning påpeka, att åtskilliga munkar omtalas som läkekunniga, nunnorna var goda sjuksköterskor, och ute i klosterträdgårdarna frodades medicinalväxterna.

Åter till den gamle ärkebiskopen Jakob  Ulfsson i Vårfruklostret i Mariefred. I början av november månad 1520 fick denne besök av en ung man, Gustaf Eriksson av ätten Vasa. Såsom släkting till Sten Sture tillhörde han ett annat politiskt parti än biskopen, som varit unionsvän och en Sturarnas motståndare. Den unge ädlingen sökte hos biskopen ''tröst och bad om ett gott råd, vad han skulle företaga".
Jakob Ulfsson rådde honom att underkasta sig kung Kristian och lovade att söka utverka lejd för honom. Gustaf Vasa stannade flera dagar i Mariefred men utan att låta sig övertalas. Under tiden kom budskapet om Stockholms blodbad. Peder Svart berättar i sin krönika: "Ärkebiskop Jacob var försoffat (domnad) och både blygdes vid det farliga rådet han honom givit hade, så att han icke heller visste (vad) han ytterligare "härtill säga skulle." Innan ett halvår förlupit var han död.
Det dramatiska mötet  i Vårfruklostret fick ett efterspel i reformationen, då Mariefreds  kloster var det första, som raderades ut. Som släkt med Sten Sture gjorde Gustaf Vasa anspråk på Gripsholm, och därmed hade den stora klosterdöden tagit sin början i vårt land.

En fråga inställer sig osökt och kräver svar: Vart tog alla godsen vägen, som skänkts till klostren under löften till givarna om vård till döddagar, gravar ute på kyrkogården och mässor "intill domen"? Mycket tog kungen hand om, mycket vände tillbaka till senfödda släktingar, som kunde påvisa arvsrätt. Ett enda exempel får här räcka för att visa hur det kunde gå till. Den 22/8 1530 kärade en Nils vid Arboga rådsturätt efter en tomt i staden. Hans mormor hade skänkt den till Tivedsbröderna, för att de skulle föda henne till döddagar. Men klostret stängdes och hennes försörjning upphörde. Domboken meddelar lapidariskt (ordknappt): "Så sade vi honom tomten till."

I hela 400 år rådde klosterförbud i vårt land. Först i våra dagar har detta brott mot religionsfriheten blivit hävt. I samband därmed har skett något, som reformationstidens människor knappast trott skulle bli möjligt. Det har växt fram klosterstiftelser på luthersk grund, vilka i evangelisk anda vill bära de andliga värdena vidare, som vårdades så ömt av de katolska klostren, då dessa rätt besinnade sig på sin uppgift.

Källa: Magnus Collmar Sörmlandsbygden 1976

Rinmanstorg

År 1867 bytte Fristadstorget namn till Rinmanstorg för att bättre ära minnet över fristadsdirektören och bergsrådet Sven Rinman. År 1907 byttes namnet återigen till Fristadstorget, men i folkmun levde Rinmanstorg långt därefter.

Detta torg har åter förvandlats. Nu från kullersten, cementplattor till cement och polerad sten. Gator har stängts, hus har rivits men likafullt är det vårt torg.

Några bilder och en berättelse om en potatisgris!

Torget kring år 1850. Lavering av Charles Gahn d.y

Eskilstuna stadsmuseums arkiv

Eskilstuna var vid mitten av 1800-talet ännu en lantlig stad. På bilden ser vi till vänster J.E Zetterbergs gård där numera sparbankshuset ligger. Längst till höger syns skolhuset med klockan som stod färdigt 1805 och där undervisning bedrevs både för pojkar och flickor.

8 augusti 1878 skriver Göteborgs Weckoblad om en brand vid Rinmanstorg. Dahlbergsaka gården och ett antal uthus brann ner till grunden. Branden började i Schinklerska gården vid Nybrogatan.  Branden borde ha utspelat sig där nuvarande vita marmorhuset nu står.  

Torghandel 1907

Den vanliga vardagen var det liv och rörelse på torget. Hästar och vagnar när landsbygdens befolkning sålde sina varor. Saluhallen "Sillegaraget" står på egen tomt. Till höger om torget några låga trähus och längst bort en liten park. 

Eskilstuna Kurirens lokal bakom saluhallen. Huset där Café Framtiden från 1895 inrymdes. Bryggeriets mäktiga byggnad med skorsten längst till höger. S:t Eskilskyrkan står fortfarande ensam med sina två torn. Byggdes år 1902 efter ritningar av arkitekt Gert Hallberg. Den revs år 1966.

När det var en ledig dag kom borgarna uppklädda och stiliga till ett stillsamt torg. 

Högreståndsherrar i cylinderhatt, mellanskiktet i hatt och arbetare med skärmmössa. Damerna i långa kjolar och stora hattar. Av skuggan att döma senare på dagen.

Se Rinman monumentets placering framför Stadshuset och stensättningen av torget.

Under 1940-talet bebyggdes den sista tomten vid torget.

Det ståtliga Post och Telegrafhuset tog1916 plats vid torget. Saluhallen som stod på en egen tomt hade rivs 1938 och tomten blir en del av Fristadstorget. 

Bilarna var inte så många och delade plats med andra aktiviteter på torget. Under krigsåren försågs bilarna med gengasdrift och utifrån detta kan det antas att den övre bilden är tagna straxt efter 1945.

 

På  bilden från krigsåren kan man se att biltrafiken var i det närmaste obefintlig. Cyklarna hade intagit en viktig roll för transporterna. In på Kungsgatan kan man ännu se Apoteket Kronas vackra röda hus med sina pampiga kölbågar.  

Eskilstuna Sparbanks byggnad uppfördes år 1915, av Nordiska Kreditbanken, efter ritningar av arkitekt Aron Johansson. Eskilstunas vapen finns uthugget i sten under en balkong på tredje våningen som vetter mot Fristadstorget. Byggnaden har fortfarande sina portar mot torget. Senare läggs de igen och ingången  blir i hörnet. Taket täcks av ett grönt enkupigt laserat tegel som senare byttes bort. Från pondus hamnade några pannor på uthus i bygden. 

Sextiotalet och bilarna konkurrerar med torghandeln om utrymmet på torget. Fast mätarna visar att bilarnas tid är utmät om än med tjugofemöringar som gåva.  Kungsgatans trafik flyter fortfarande framför stadshuset. Först 1967 förbjöds biltrafik på Kungsgatan från Fristadstorget till Kyrkogatan.

Stadens puls är inte så hög och ger fortfarande cykelbudet en funktion i  stadens varudistribution.

Det är september och kväll.  Bryggeriet som 1959 började använda varumärket Old Eskil och vars neonskylt lyser grön ut mot torget. Snart nog ska skylten ner när andra tar över 1964. Ännu  får den sällskap av andra neonskyltar som sprider sitt ljus, i olika färger, ut över torget. 

Tiden var den stora välståndsökningen. Det stundar ett val och valfriheten inskränker sig till fem partier som alla utlovar löften om fortsatt tillväxt. Deras affischer är prydligt uppsatta på tavlan som kommunen via skattebetalarnas  uttaxering rest på torget. Någon åverkan är inte att vänta.

I post och telegrafhuset lyser fliten och en och annan beger sig dit för att beställa ett samtal bestämt på ett antal minuter eller betalas i efterhand vid expeditionsluckan. I Sparbankens hus lyser ett fönster, måne någon som söker en bortflugen siffra. 

Det som verkar dra mest är ändå korvkiosken. En central punkt där människor kunde samlas för att på stående fot intaga en mättande korvbricka eller släcka sin törst om vad som på bygden tilldragit sig. Andra människor står och väntar på att bussen ska komma och föra dem hem till vila efter dagen långa slit.

Diskussionerna om torget pågår ständigt och på 1980-talet lämnas många förslag. Först 2013 drar arbetet igång för ett nytt torg. Ett arbete som drar ut på tiden långt över planerat.

Så berättelsen om torggumman tjuven och uttrycket 

polis, polis potatisgris. 

Källa: http://www.kapitel1.se/hans-rosengren/vi-pa-kalklinbanan/vi-pa-kalklinbanan/28#28

Arthur, som Per Anders Fogelström skrev om sin bok ”Barn av sin tid”, 1880 – 1900.  Artur blev inspirerad att skriva text till Kväsarvalsen, då han hörde Vis-Johan gnola på melodin till Gamla Vingåkersvalsen, Kväsarvalsen. Arthur var i stort behov av pengar och lyckades kränga sin text till tidningen Strix och sedan var succén ett faktum, men Arthur drack tyvärr upp det mesta av pengarna han tjänade på texten till Kväsarvalsen.

Gamla Vingåkersvalsen och Kväsarvalsen har flera texter och en, handlar om torgförsäljningen på Rinmanstorg i Eskilstuna. Den skrevs troligtvis av bondkomikern Erik, P-son Friberg, Scenknutens första ordförande. På den tiden, då torget hette Rinmanstorg, var det kommers med stånd och torgförsäljning där, och bönderna kom in till stan med sina varor till försäljning, och man hade marknadsstånd på Rinmanstorg, då skrev troligtvis Erik P-son Friberg den här texten till melodin på Kvärarvalsen, och textraderna kan man höra än i dag.

”Det stod en gumma på Rinmanstorg
Och sålde paltar ut ur en korg
Då kom en gubbe med krokig nos
Och stal en palta och sprang sin kos

Och gumman ropa polis, polis
kom hit och ta en potatisgris
och gumman ropa polis, polis
kom hit och ta en potatisgris”.

Man skulle kunna tro att dom sjöng om tolvan och Blomman, med den texten var före deras tid, även om dom också har patrullerat på Rinmanstorg.
Men nu var det ju en potatistjuv som försäljerskan ville stoppa, när hon ropade på polis, polis, och pekade ut en potatisgris.

Benny Andersson och de andra spelmännen spelade med stor inlevelse, och många sjöng spontant med i texten till Gamla Vingåkersvalsen, Kväsarvalsen, Arthurs text då förstås. Jag gnolade med på P-son Fribergs text och kom på att det kanske är från den texten som uttrycket ”polis, polis potatisgris” kommer, och att det inte är polisen som menas med potatisgris utan en potatistjuv, som pekas ut. Så fel det kan bli med muntlig tradition och tidens gång.

OFFICIEL STATISTIK 1856 till 1860

 Kan konstateras att 1860 var Torshälla s befolkning 806 personer Eskilstunas 4.396.  
Sedan dess har befolkningen på 150 år växt betydligt. Dels beroende på sammanslagning med landskommuner och dels på befolkningsökning. Fram till 1920-talet och även senare var det vanligt med stora familjer och halvdussinet barn var vanligt. De skulle ju någonstans få plats.


Utdrag ur

OFFICIEL STATISTIK 1856 till 1860

LANDSHÖFDINGE EMBETETS UTI SÖDERMANLANDS LÄN
UNDERDÅNIGA BERÄTTELSE FÖR ÅREN 1856-1860.

Södermanlands län. Städerne Eskilstuna, Thorshälla,

Eskilstuna, fristad, belägen på ömse sidor om den efter staden uppkallade ån, 3/4-dels mil från dess utlopp i Mälaren, 81/2 mil från Nyköping och 111/4-dels mil från Stockholm, hade vid periodens slut 4,396 mantalsskrifne personer, så att folkmängden sedan 1855 ökats med 287 personer. Orsaken till denna tillökning lärer hufvudsakligen tillskrifvas öfvervägande inflyttningar, emedan dödligheten i förhållande till folkmängden är ganska betydlig, föranledd dels af osunda bostäder, der flera arbetare sammanhopas, dels ock från. smidesarbetames begifvenhet på starka drycker. 

Enligt stadens privilegier äro alla innevånare, som idka tillverkning af smidesmanufaktur-arbeten eller handel dermed, befriade från erläggande af mantalspenningar, och denna omständighet utgör förklaringsgrunden dertill, att af stadens hela befolkning 3,325 personer år 1860 upptagits såsom från mantalspenningar frie.
Staden har 264 bebyggda och 38 obebyggda tomter, uppskattade till 905,776 R:dr, och 51 tunnland åker, i värde upptagen till 7,650 R:dr R:mt.

Jern- och stålförädlingen utgör stadens förnämsta näringsgren och dermed sysselsättes företrädesvis handeln, som dock äfven i öfrigt idkas med fördel, och tillförseln af landtmannavaror är icke obetydlig. Afsättningen af smidesmanufaktur-arbeten har äfven den tid, denna berättelse omfattar, varit ganska fördelaktig.
Den mest framstående fabriken inom staden är Direktören och Riddaren Munktells mekaniska verkstad, som år 1860 sysselsatte 112 arbetare och sedermera blifvit mycket utvidgad. Ångmachiner af alla slag jemte flera andra machiner tillverkas härstädes till fördel för jordbruket och näringarne.

Hösten 1860 öppnades den genom ett bolag med understöd af statsanslag till belopp af 150,000 R:dr
R:mt byggda kanal med slussar, hvarigenom både ångfartyg och seglande fartyg numera kunna komma fram till staden, derinvid en stor och rymlig hamn blifvit på stadens bekostnad anlagd.
I den Tekniska söndags- och aftonskola, som i September månad 1859 började sin nuvarande verksamhet, meddelas af fem lärare undervisning i mathematik, teknologi, kemi, kemisk teknologi, linearritning, frihandsteckning, modellering samt träsnideri, m. m. Läroanstalten synes motsvara sin bestämmelse och begagnas flitigt af i staden varande arbetare.

Fattigvården anses vara särdeles betungande, men ehuru fattigpersonalen, som 1860 utgjorde 103 personer, som åtnjöto full försörjning, och 76 personer, som erhöllo bidrag till sitt uppehälle, således var något större, än understödstagarnes antal i Nyköping samma år, uppgingo likväl fattigvårdsutgifterna endast till 6,495 R:dr R:mt, eller ungefärligen tvåtredjedelar af fattigvårdens kostnader i sistnämnde stad.

Sjukvården ombesörjes af tvenne i staden stationerade läkare, af hvilka den ena är provinsialläkare och den andre stads- och lasarettsläkare.

Thorshälla, äfven belägen vid Eskilstuna å 1/4-dels mil från dess utlopp, 91/8-dels mil från Nyköping samt 111/2 mil landväg och 12 mil sjöväg från Stockholm, hade vid periodens slut 806 innevånare, eller 123 personer mera än 1855. Med 90 bebyggda och 13 obebyggda tomter har staden 655 tunnland åker och äng, åsatte 93/8-dels mantal, och jordbruket utgör här en väsentlig näring, hvaremot de egentliga stadsmannanäringarne äro fortfarande ganska obetydliga. 

Fattigvårdens inkomster för sista året af femårsperioden äro upptagne till 1,074 R:dr R:mt, men för utgifterna lemnar tabellen ingen redogörelse. Sedan ortens provinsialläkare flyttat till Eskilstuna, finnes i staden ingen läkare stationerad.

BLAND KUNGAR, FURSTAR, FOGDAR OCH MENIGE PÅ SLOTTET.

Gustaf Vasa

Text: Knut Hellberg
Urkunderna säga oss, att Gustav Vasa minst tolv olika år besökt Eskilstuna och den av honom grundade kungsgården.
Hur rättande, ordnande och nygestaltande ingrep han icke här både i rikets och vår hembygds förhållanden!
Då och då infinner sig majestätet här för att själv se om den bortförlänta kungsgården, såsom i juni 1533, då han också gör en tripp till Torshälla, någon eller några dagar år 1544, den 8 mars 1548 och den 21 februari 1549 o.s.v. Vid dessa tillfällen avgöras i närvaro av rådet flera viktiga statsangelägenheter.

Vid 1500-talets mitt övertager Gustaf Vasa själv kungsgården med en fogde som verkställande man, snart börja nu slottsbyggnadsarbetena och Eskilstuna blir ett »fataburslän», d.v.s. kungsgården skötes med hänsyn närmast till det kungliga bordets och hovstatens uppehälle. Ty, såsom Grimberg säger, man får icke föreställa sig Gustaf I såsom residerande på Stockholms slott. Nej, Sverges konung var av ålder hänvisad ätt leva på kronans gods, som lågo i olika trakter av riket. På Gustaf Vasas tid befann sig hovet så gott som ständigt på resande fot. Mesta tiden tillbragtes på kungsgårdarna vid Mälaren och dess fagra omnejder.

Här övervakade konungen i egen hög person jordbruket, och drottningen regerade som en stor herrgårdsfru över ladugård och linnekammare. Till Eskilstuna och andra landets slott samlades förråd från kringliggande trakter - allmogen lämnade en del skatt in natura -, och när tiden för ett kungligt besök var bestämd, sändes bud till slottsfogden, att kungsgården till den och den tiden borde vara försedd med allehanda »ätande varor», på det konungen och hans följe »måtte», såsom denne i ett brev uttrycker sig, »få Vår bärgning och nödtorft». I september 1556 skriver majestätet till fogden i Eskilstuna, att denne skall låta »brygga gott öl och baka gott bröd, till dess kungl. maj:t kommer själv dit».

Då och då kom också en påminnelse att fogden skolla sända »något gott» från kungsgården dit där hans herre och konung vistades. I mars 1552 skriver konungen till exempel: Till Michel Helsing (fogden i Eskilstuna) att han låter komma hit gott rent smör, ägg, fett får- och kalvkött, det mesta han åstadkomma kan; »item leffvendes färske fiskar». Slottets fatburshustru får samtidigt besked, att hon måste sända det mesta bröd hon kunde åstadkomma. I oktober 1555 ålägges Helsing att oförsumligen låta komma till Stockholm det han haver brygga och baka låtit. Och då konungen år 1556 vill fira sin jul i Västerås, beder han den 22 december fogdarna i Eskilstuna, Arboga, Västerås m. fl. trakter att förskicka både höns, gäss, harar och annat nyttigt till k.m:ts behov. Konungen höll, säger en samtida minnestecknare, ett »ärligit och konungsligit hof», men enligt tidens outvecklade förhållanden och sin egen folkliga natur i enkla former. Han själv sörjde lika nitiskt för det kungliga kökets och vinkällarens behov som för rikets vårdande ärenden. Gärna samlade han förnämliga män med fruar och jungfrur omkring sig till gästabud, dit de infuno sig »alenast till att se hans majestäts lustighet».
* * *
Det var ett betydande jordbruk fogden på Eskilstuna slott hade att svara för inför sin nådige herre. Tack vare den ytterst noggranna bokföringen, som Gustaf Vasa lät införa vid förvaltningens nyskapning och vars handlingar till stor del äro bevarade, kunna vi än i dag erfara, hur de kungliga lanthushållen sköttes och vad de avkastade_

Ett exempel från 1554! Ladugårdens ägor: :.Gårdzens Åckran:
Södra och norra gärdena. »Engian: Norreängen, Södra ängen, Näringeholmen (Närjeholme), Mjölnaretegen, Helgestategen, Dalbyängen och Årbyängen. Dessa ängar avkastade sammanlagt 802 .sommarlass hö. (1581 gåvo de 1,046 lass, 1619 endast 413).
Till gården hörde vidare 1554: »3 Fårs Quarnar. Ter uti äre 6 par stenen. Åtminstone någon av dessa kvarnar, omtalade redan under medeltiden, synes ha legat vid nuvarande gevärsfaktoriet, att döma därav att en låg :.nedom Forsbron och att mjölnaren under 1500-talet hade sin teg invid Helgesta.
Fisket utnyttjades i högsta möjliga grad. Lax, ål och annan läcker fisk var det tämligen gott om i Eskilstuna ström vid denna tid. skogstorpsålen åtnjöt god renomme redan under medeltiden - Kälbyfisket omtalas i munkarnas handlingar --, och vad nu laxfisket vid Hyndevad och Eskilstuna angår vidtog Gustaf Vasa anstalter till dess rationella bedrivande. Se här ett par kungabrev om fisket vid denna tid: Den 5 mars 1551 till Sverkel Laxefougte · att han beger sig till Eskilstuna och där beser några lägenheter, som till laxfiske kunna tjäna, undervisandes Michel Helsing att k. m:t låtit tillskriva Lars Siggesson Sparre om de olagliga »byggningar och fiskeverker», som fogden skrivit om, så ock om Lasse Mjölnares och hans anhängares misshandel, att de därför straffas skola. Den 18mars 1552: till Helsing att han skall låta Arvid Bagge förstå, det han skall bygga några ålkistor och annat vad där behöves vid Hyndevad.

Räkenskaperna visa även vad fisket inbringade.

Om slakten vid kungsgården under 1500-talet få vi en föreställning i ett inventarium, som upptager: 10 oxhudar, 2 stutehudar, 18 kohudar, 43 fårskinn, 3 lammskinn, 18 kalvskinn. Älg och hjorthudar, rådjurs-, björn- och bäverskinn uppräknas ock.
Björnen brummade alltså i Eskilstunatraktens skogar, och bävern var ännu ej utrotad. Vargar, lodjur och mårdar förekomma talrikt. :.Nu vore gott» - skriver Gustaf Vasa till Rekarneallmogen år 1548 - »om I viilen taga Eder allvarligen före att föröda skadedjur, både ulvar och björnar, som alle man hava stor skada utav, men älgsdjuren måtte bliva i fred.
Därför råde och allvarligen bjude Vi eder än en gång, att I upphören med att gå efter förenämnde älgsdjur och gören slut på sådan ohörsamhet, som man märker hos eden.
Särskilda fågelskyttar underhällos vid slottet. Om dessa ger konungen också förhållningsorder.
Hur Gustaf Vasa in i minsta detalj grep in i skötseln av lantbruk och andra näringar, och hur väl hemma han var i det som hit hörde, visas än ytterligare av många andra brev till fogden Helsing i Eskilstuna. Här ett nytt karakteristiskt prov:
Allestädes på K. m:t s slott, gårdar och eljest gick 1556 en svår boskapssjuka. K. m:t har fördenskull - heter det i ett brev till fogdarna - författat några läkedomar uppå ett register, därmed boskapen skall drilpen bliva. Receptet tillställdes Eskilstuna, Räfsnäs, Tynnelsö och Gripsholms gårdar samt skulle vidare genom prästerna delges bönderna.
Fogden hade att sköta ej blott förvaltningen av den betydande kungsgården utan även göromålen inom Rekarne fögderi.
Någon gång, såsom i mars 1551, får Michel Helsing. en påminnelse att med första leverera de penningar som han under vintern uppburit i sin befallning. Men han får ock sin uppmuntran.
På det han dess flitigare vara skulle, förunnas han fyra år senare gården Ekeby. En fogde däremot, som fick uppbära en allvarlig konungslig skrapa, var Wehekindt, som skötte fögderiet här under Sten Erikssons förläningstid.
* * *
Sitt sista besök på Eskilstuna hus gjorde Gustaf Vasa 1560 på våren. Julen 1559 hade han kommit till Upsala och vistades där till slutet av februari, då han avreste till Ulvesund (Kungsör).
Härifrån drog konungen i början av april till en annan av sina gårdar, Julita. Här insjuknade han »av en svår, häftig och hetsig kolerisk feber eller skälva». Den 7 maj kunde han emellertid återvända till Ulvesund. På de här väntande »galejorna» gick han ombord med sitt hov för att enligt sin vana färdas mellan de vackra öarna i Mälaren och kom så omsider den 25 maj till Eskilstuna. Samma dag på aftonen anlände även hertig Johan hit och blev kärligen mottagen, och detta så mycket mer som han nyss hemkommit från England, där han till drottning Elisabeth framfört sin broder Eriks frieri. Gustaf Vasa insåg strax, att Erik ingenting hade att hoppas. Själv var Erik i Arboga, då han mottog Elisabeths svar, som han med sitt inbilska lynne tolkade till sin förmån. Till minne av den misslyckade, kostsamma giljarefärden hemförde Johan en täckvagn, den första i Sverige av denna fordonstyp. Samma år på hösten slöts gamle kung Göstas märkliga levnadsbana.
Uti sin sista viljas kraft överantvardade och gav Gustaf Vasa sin »älsklige, käre, yngste son», den 10-årige Carl, ett, som konungen själv sade i testamentet, furstligt och ståtligt uppehälle utav Sveriges krona. Som hertigdöme erhöll han nämligen Värmland, nästan hela Södermanland och Närke samt mindre delar av Västmanland och Västergötland.
På så vis kom Eskilstuna kungsgård att höra hertig Carl till.

Furstendömets räkenskaper höllos visserligen avskilda från rikets, men av inkomsterna använde konung Erik det mesta för sina och kronans behov. Först 1562 gav han Sten Eriksson Leijonhufvud befallning att i enlighet med Gustaf Vasas uppdrag hava uppsikt över hertig Carls arvedel, till dess denne nådde mogen ålder. Vad Carl till en början erhöll av sitt furstendöme var huvudsakligen det som åtgick för hans lilla hovhållning. Erik XIV:s sätt att handskas med furstendömets inkomster måste givetvis alstra en missnöjd sinnesstämning hos Carl. I sin mån bidrog det ock till hans deltagande i den i Eskilstuna organiserade resningen år 1568, genom vilken Erik förlorade kronan.
Att konung Erik även förfogade över hertig Carls Eskilstuna huus ådagalägger en rättsakt från 1563. Då vart Lasse Joensson, fogden på Eskilstuna gård, ställd för rätta av Göran Persson, den beryktade prokuratorn, anklagad för att han icke sänt från sig sina »quitentien, såsom konungen i skrivelse fordrat, och ej heller levererat så mycket öl och bröd till -krigsskeppens behov, som honom tillskrivits. Självsvåldet kostade fogden livet. Vad »quitentierna» angår - heter det i Erik XIV:s nämnds dombok - nekar fogden sig någon skrivelse bekommit hava. Men det att han icke haver levererat öl och bröd till fyllest skyller han det stora borgläger för, som däruppå gården varit haver. Dock eftersom han icke haver härom skrivit konungen till och gjort sig »entskyllung», utan således försummat riksens honom åliggande saker, därför haver man efter hovartiklarna icke kunnat fria hans hals.
En annan Eskilstunafogde, Simon Salomonsson, måhända Lasse Joenssons efterträdare, blev också ett offer för Erik XIV:s hämnd, denna konungens under Göran Perssons inflytande stående högsta domstol, som under sin sexåriga tillvaro dömde icke mindre än 38 fogdar till döden. I sitt sällskap hade Salomonsson ej mindre än sex fogdar. Alla dessa fogdars skuld och straff skildras utförligt i domboken, men om den benådning, som förespeglas dem, hava dock samtida handlingar intet att förmäla.
* * *

Katarina Jagellonica

Genom sin despotism hade Erik XIV väckt emot sig ett allmänt missnöje bland sina undersåtar. Lätt lyckades det därför hertig Johan att år 1568 med tillhjälp av hertig Carl och högadeln störta Erik. Uppropet, som överflyttade kronan till hertig Johan, kunde så mycket lättare genomföras, som den ränkfulle men tappre franske krigsöversten Porrtus de la Gardie, vilken av kung Erik våren 1568 anställts vid hertig Johans hov i Eskilstuna såsom bevakare av hertigens åtgöranden, förmådde de skotska och andra legotrupper, vilka han ett par år förut på konungens uppdrag värvat, att, då deras sold uteblev, avfalla från konung Erik.
Med harm och hat i hjärtat hade Johan hösten 1567 kommit ur fängelset. Ett par dagar därefter följde den ömkliga mötesscenen bröderna emellan - konungen ångerfull och otillräknelig, hertigen undfallande och ödmjuk. Efter sitt deltagande i vinterfälttåget vistades Johan på Ekolsund till i maj
Hans maka, den svärmiskt fromma Katarina Jagellonica, skänkte honom här den 31 maj samma år dottern Anna- den varmhjärtade och impulsiva prinsessan, som utverkade Carl Carlsson Gyllenhjelms befrielse ur tolvårig rysk fångenskap. Det berättas att Anna själv öppnat fängelseportarna för sin frände en decemberdag anno 1613.
»Prinsessan Anna kom, tyst gick en svartklädd sven bakom med ljus i sina händer - - - »

1568 och erhöll nu tillstånd att flytta till Eskilstuna slott.

Ännu blott ett barn hade prinsessan Anna fattat tycke för Gustaf Brahe, som uppfostrades vid hovet, och denna kärlek, långt ifrån att minskas, tillväxte med åren. För att mer ostört få träffas plägade de älskande mötas hos Brahes syster, Ebba Sparre, vilka möten gåvo anledning till åtskilligt tal och voro långt ifrån oskadliga för prinsessans rykte. Det troddes allmänt, att Brahe sökte vinna hennes hand och genom den en gång Sveriges krona. Med hennes hemliga vetskap anmälde han sig 1589 i Polen hos Sigismund såsom prinsessans friare, och konungen upptog det åtminstone icke illa. Förslaget blev emellertid om intet, antingen av politiska skäl eller emedan Anna ändrat tycke.
År 1596 blev hon förlovad med markgreven Georg Johan av Brandenburg. Hennes brudskatt var utbetald och bröllopsdagen redan utsatt, då yttre oroligheter föranledde ett uppskov och slutligen gjorde även detta giftermål om intet. Hennes vistelseort var ömsom Polen och Sverige, där hon på Stegeborg 1595 firade det beryktade onsdagsbröllopet mellan Johan Gyllenstierna och Erik Bielkes fästmö, Siri Brahe. Sina sista levnadsår tilldraget hon på Strassburgs slott i södra delen av polska Preussen, sysselsättande sig med läsning, musik, läkarekonst och trädgårdsskötsel.
Med biträde av italienare undersökte hon växternas krafter och egenskaper samt roade sig med att själv samla. och inrätta ett· eget apotek. Hon dog ogift 1625. Sigismund begärde påvens tillåtelse att högtidligen få fira sin systers likbegängelse; men då detta vägrades i anseende till hennes ihärdighet i den lutherska läran, fick liket stå obegravet i 8 år.
* * *
Efter dessa data om prinsessan Anna återkomma vi till händelserna här 1568, genom vilka inleddes en stor förändring i Sveriges liksom i hertigdömets förhållanden. Den 12 juni är hertig Carl i Stockholm, men redan den 14 i samma månad i Eskilstuna. Och här kvarstannade Carl hos brodern Johan förmodligen hela den följande tiden ända till upprorets utbrott.
Enligt en berättelse skall Pontus de la Gardie ha varit den som med sina uppmaningar först förmått hertig Johans gemål att övertala hertigen till höjande av upprorsfanan. Bland resningens mera framstående deltagare märktes, utom hertigarna och De la Gardie, skotten Anders Keith, ryttmästare över en fana skotska ryttare, som för tillfället förlagts till Eskilstuna. De krafter, som stodo till hertigarnas förfogande vid början av deras resning, voro ganska obetydliga. Med dem följde Gustaf Baner, Keith, de la Gardie och 300 ryttare. Vägen togs över Sundby och Julita till Östergötland.
Med en rad glänsande festligheter hade kung Erik, nu förbättrad till hälsan, de närmaste dagarna förut i Stockholm firat sitt bröllop med Karin Månsdotter. Hertigarn:1. voro inbjudna till festligheterna men kommo ej. Det blev annat av! Härifrån drogo de i stället till Vadstena, där ytterligare förberedande sin uppresning, till vilken den hämndlystna adeln med Sten Eriksson Leijonhufvud och hans manhaftiga fru Ebba i spetsen genast anslöt sig. Snart fattade upprorsrörelsen fast fot även i Södermanland, där hertigarnas styrka bemäktigade sig Nyköpings slott och på Hölö skog besegrade konungens trupper. Vid Botkyrka ledo emellertid hertigarna nederlag och måste därför för att komma till Stockholm taga vägen runt Mälaren. Härunder vilade de i Gripsholm, som gav sig utan motstånd, och den 5-6 september i Eskilstuna. I Västerås förenade sig med dem Claes Fleming, som rymt från Eriks flotta i Mälaren. Hur trupperna sedan insläpptes i Stockholm och Erik avsattes, känna vi av historien.
* * *
En given följd av 1568 års omstörtning var att Johan fick konungariket och Carl, endast 18-årig, kunde tillträda sitt nyss nämnda hertigdöme, vilket sedan faktiskt styrdes efter hans vilja, liksom han ock under Johans senaste regeringsår, sedan de uppståndna misshälligheterna mellan denne och Carl bilagts, var konungens högra hand vid riksstyrelsen. Med förtrytelse hade den unge fursten varit vittne till, huru Johan och rådet »Sömneligen umgingos med riksens angelägenheten . . Härtill kom, att sjuårskriget, inbördesfejderna och nödåren bragt hertigdömet liksom det övriga riket i det sorgligaste läge. »Fattigdomen var där större än man kunde säga». Slotten stodo vid Carls tillträde tomma, ensamt i Södermanland funnos 261 ödeshemman, städerna voro så gott som folktomma, och åkerbruk, handel och andra näringar lågo nere.
I en så utblottad belägenhet var det för furstendömet av vikt att erhålla en duglig härskare. Och det fick det också! Ung var hertig Carl, men viljestark, ordningsfull och outtröttligt verksam för vad han ansåg gagna sina undersåtars välfärd. Och hans regentegenskaper utvecklades naturligtvis sedermera mer och mer genom vården av furstendömets angelägenheter. Allt ifrån sin ungdom hade han »hatat högfärd och ansett den såsom den slemmaste last», och därför vann han tidigt icke minst de ringare klassernas tillit. Med sin fasta, hårda hand, men med bistrare lynne utförde han, som Isak Fehr säger, samma storverk inom sitt hertigrike som Gustaf Vasa i sitt kungarike: förvirring bröts och ordning tog dess rum. Personligen genom täta resor och brev förde han regeringen på samma egenmäktiga och landsfaderliga sätt som fadern.

Med Carl IX inträdde en märklig epok icke minst i Eskilstuna samhälles historia. Både som hertig och konung förlade Carl ofta sin hovhållning hit, och han synes ha fattat särskilt intresse för Eskilstuna, vars slott han utvidgade och där hans första drottning, den :.med gudfruktighet, skönhet samt alla dygders prydnad märkeligen begåvade» Maria av Ptalz kallades ur tiden.
Så mycket har han ock ingripit i Eskilstunas utveckling, att han kan sägas vara den egentlige fadern till detta stadssamhälle.
Det var han, som vid 1600-talets början förklarade, att en hantverksstad här byggas skulle. Vapensmeder och annat »ämbetsfolk», som han hit lät inkalla, erhöllo fria tomter samt åtskilliga andra förmåner, såsom frihet från utskrivning o.s.v. Sålunda började »Gamla staden» att anläggas. Redan förut hade industriellt liv sjudit vid fallen · ovan Eskilstuna. Vid Fors (nuvarande Tunafors) hade, medan Carl ännu var hertig, på hans påbud anlagts stångjärnshammare, spiksmide och tråddrageri.

»Masugnsviken» vid Hyndevad erinrar ännu om Carl IX:s masugnar där för framställning av artilleripjäser och annat gjutgods.
Även vid Skogstorp (sedermera Rosenbergs järnbruk) smiddes vapen, och där förfärdigades jämväl, liksom i Eskilstuna, kläder i långa banor. Från år 1606 vävdes på Eskilstuna hus både guld och silver, och vid kungsgården höllos hundratals djur, hästar, nötkreatur, svin och engelska får.
Nu här nedan några notiser om Carl IX:s egna fröjder och sorger, anknutna till Eskilstuna hus.
Som nyss nämnts, dog här på slottet hans första gemål, Maria av Pfalz. Dödsfallet inträffade år 1589 den 29 juli. »Större sorg då kom mig tillhanda:

Maria Eufrosyne av Pfalz

Gud tröste mig i min stora vånda.
Då kom döden, som ingen vill skona och fråntog mig min ädla furstinna den fromma», heter det om furstinnans död i konungens rimkrönika. Egenhändigt tecknar Carl i följande ordalag sin sorg:
»Den 29 avsomnade mellan 5 och 6 om morgonen» - skriver hertigen här i Eskilstuna i sina dagboksanteckningar -
»min käre och fromme, dygdefulla hustru av denne jämmerdal i en kristetig bekännelse. Gud uppväcke henne på den yttersta dagen med alle kristne till en salig uppståndelse, amen, och förläne mig tålamod i mitt store kors och en snar saligefterföljelse, amen»!

Dagen därpå antecknar hertigen (hans eget stavsätt): »Ten alzmechtige gudh vare tack och lås för sinenåder både för mott och medh, herren gaff och herren togh, vetsignett vare herrens namn och förläne migh tålemodh i all min bedröfuelse».

Genom sitt milda, vänliga sinnelag var Maria en synnerligen passande maka åt den stränge, ofta nog häftige hertigen. Också var deras sammanlevnad den allra lyckligaste.
Sex barn, två söner och fyra döttrar, hade Maria skänkt hertigen. Men av dessa hans barn var det endast dottern Katarina som hann mogen ålder. Katarina blev förmäld med pfalzgreven Johan Casimir och moder till Carl X Gustaf. några dagar efter hertiginnans frånfälle stod även dottern Maria lik i kyrkan här. Vi låta den sorgtyngde hertigen själv berätta: »1589 Augusti 1 kåm Råber, Håkan och Nils Larssån. 2 kärn Nils Posse, Erik Rörning och hans fru och Hinric Olssons fru, Gisle Nilson och hans fru. 3 var åm natten sådan liungeld och åskeslagh, så att iagh hörde aldrig maken, gudh vare oss nådigh. 4 kåm fru Kristin på Tydön. 8 kärn min salige dåtters lik up från Västergötlan, och földe liket Joss Kursel Måns Knutssån, Lasse Botessån. Liket vart satt i Fårs kirke. 9 kärn Lars Åkesson. 11 kåm Oloff Hård och Knut Kill. 12 kåm Nils. Jönsson. 13 kåm Sherring Ericksån och ]ost Mynker, samme dagh k åm Kuns (vinskänk), mester Philippus (kyrkoherde Filip) och Peter Kröger. 14 kåm Lasse Ericksån, samme dagh kåm Erik Stake, Anders Gunmunssån. 15 kåm mester Peder (biskop Petrus Jon;;e i Strängnäs) och presterskappet. 16 fördes min salige käre och trogne hustrus lik samt vår dåtters Marias lik till Fogdö kirke. Hertiginnan af Sachsen kåm til på vegen och földe til Strengnes. 17 fördes hon medh barnet til Strengnes och vart lagd hos sine andre käre barn i sin huilekamrnare, gudh uppvecke dem alle» etc.

Hur ofta har inte Carl IX skrivit i sina almanackor, att den och den dagen »drog ja till Eskelstune»! Då hans gemål är med, antecknar han också det. En dag heter det: »Den 26 drog jag med min gemål och lilla dotter från Gripsholm till Fogdö. 27 kommo vi Gud ske tack och lov till Eskilstuna».
En annan gång kommer han hit och finner allt i ett gott skick, »men samme dag sprack en hel hop blod utav mitt bröst och lopp i skjortan, såsom ännu till synes är, och jag såg intet på kroppen, utan huden var hel». Vi få ock veta elen dag -hertigen låter koppa sig eller är i badstuga. Samvetsgrant antecknas alla besök på Eskilstuna hus. Bland hans talrika gäster befinna sig både hertigens och rikets råd. Särskilt äro att nämna riksråden Bengt Oxenstierna, herre till Lindholm i Barva, och Göran Klasson Stjernskiöld till Biby. En dag i mars 1581 är hertigen i den förres sällskap ute på en av sina jakter i Eskilstunanejden, helt visst efter björn eller ulv. Mer än en gång gästar han Lindholm, vid ett tillfälle på barnsöl, vid andra tillfällen är han på gästabud vid Biby. Där står hans gemål fadder elen 2 mars 1586. Vaken iakttagare, antecknar han då han ser en tidig skörd. 30 juli 1589 »skars komet här vid Eskilstuna gård, vilket sällan plägar ske så tidigt på året».
Den 17 juli (samma år) var jag, säger hertigen, vid det nyfunna Svavelberget i Kjula socken. Gud give till Jycke, fortsätter han.

Understundom nås Carl, ännu hertig, av kungabrev och andra allvarliga underrättelser om riksens angelägenheter. Trots konung Johans förfärliga hotelser hade hertig Carl här i Södermanland låtit upprätthålla gudstjänsten efter 1571 års kyrkoordning. Nu var det ju så, att de flesta biskoparna aldrig erkänt Gustaf Vasas reformationsverk, och på goda grunder misstänkte hertigen, att adeln, som likaledes stod honom emot, strävade efter medeltida makt och Vasahusets störtande. Folket åter med bönderna och det lägre prästerskapet ställde sig på hertigens sida. Och denne gav skydd åt de förföljda, tillika stålsättande sina meningsfränder i kampen för protestantism och frihet. Vi veta ju alla, hur sedan på Uppsala möte liturgien avskaffades, den lutherska bekännelsen antogs och alla påvisa missbruk bannlystes.
Härtill må nu blott erinras, hurusom Carl under de häftiga fejderna med Sigismund här i Eskilstuna sammankallade möten med allmogen. Och härifrån utsände han den 4 december 1596 ett öppet brev till »eder älskeliga erorrorres trogne undersåtar och dannemän alle, som i Arboga och Köpings städer med Åkerbo och Västre Rekarne bosatte äro» angående de av konung Sigismund framställda beskyllningarna.

Omsider kom kronan i Carls hand. Den högtidliga kröningen ägde rum i Uppsala i mars 1607. Han reste emellertid icke sin Eriksgata förrän efter nyåret 1609. Konungens Eriksgata utgick från Stockholm den 7 februari. Också Eskilstuna fick skåda den storartade prakt som därvid utvecklades.
* * *

Maria Eleonora

Eskilstuna slott och Carl IX:s hertigdöme övergick vid dennes död år 1611 till hans yngre son Carl Filip. Hertigdömet styrdes av modern, änkedrottning Kristina, med, som en författare karaktäriserar det, mycken självrådighet. Carl Filip ämnade bosätta sig här på slottet, men hans tidiga död omintetgjorde planen. Även efter hertigens frånfälle 1622 behöll änkedrottningen makten och ända till sin död år 1625. Det sista självständiga hertigdömet, vars maktställning understundom hotat att splittra riket, upphörde då, och Södermanland har från denna tid varit som provins inlemmat i riket. Uppsikten över slottet övergick nu till ståthållare över Eskilstuna, Ulvesunds, Västerås m. fl. län.
1628 den 29 april anslogos Gripsholm jämte Strängnäs, Mariefred, Tynnelsö, Räfsnäs samt Eskilstuna med underlydande län och gods till morgongåva åt Gustaf II Adolfs gemål, Maria Eleonora. Gustaf Adolf synes knappt haft tid eller tillfälle att besöka slottet. Hans dotter, drottning Kristina, torde däremot mer än en gång ha varit där.

1641 på hösten besöker pfalzgreven Carl Gustaf, sedermera konung Carl X, Eskilstuna på sin färd genom mellersta Sverige för att ta kännedom om industrien, »lära känna sitt fosterland och därefter så mycket mindre där kunna betraktas som främling».

I slutet av 1645 återkommen till Sverige efter mer än treårigt kämpande i Torstenssons arme,· vistades Carl Gustaf ofta på Eskilstuna slott under de båda följande åren, 1646-1647, upptagen av det ej hoppgivande frieriet till drottning Kristina, som vid hans utresa till kriget och även sedermera ett par år brevväxlat med honom såsom med sin trolovade, men som sedermera ändrat sinne. Också Carl Gustaf torde nu ha börjat svikta i sin trohet; åtminstone omtalas just från Eskilstunatiden en kärlekshandel, som skall ha fått »följden, varjämte vid samma tid, 1647, av rådmansdottern Märeta Allerz föddes den blivande »greve Gustaf Carlson».
Den 10 mars ·samma år erhöll Carl Gustaf i förläning på mycket förmånliga villkor Eskilstuna stad och län, Räfsnäs hus samt Över- och Ytter-Enhörna socknar. Under hans regeringstid grundades det betydelsefulla Rademacherska manufakturverket.
Hans planer på ett nytt Eskilstuna slott ha förut relaterats.
På sina färder till Kungsör rastade konung Carl XI ofta på slottet. Dess sorgeöde under hans regeringstid är förut tecknat

Elev vid Tekniska skolan i Eskilstuna 1887-88.
Kontorsbiträde i Eskilstuna-Posten 20 juli 1885-okt. 1890, biträdande referent i  från 1887, red.-sekreterare i Eskilstuna-Kuriren från dess start 8 dec. 1890 till i nov.  1916, ansvarig  utgivare 1914- 1916, grundläggare av och chef för Katrineholms-Kuriren fr. 5 dec. 1916, innehavare av Katrineholms Boktryckeri 1917, utgivare av Eskilstuna Nya Tidning (tryckt i Katrineholm) sept. 1928 dec. 1930, verkställande direktör i Katrineholms-Kurirens A-B. 1923 till .
 Eskilstuna stadsfullmäktige 1863-1914. Utgav 1916, Eskilstuna, en svensk märkesstad, del I, 1920, del II. Eskilstuna genom tiderna, del I-III, 1935-1938.

Andra beskrivningar av Eskilstuna Huus

 SLOTTET.pdf