Massmord år 1900

Massmordet på Mälarångaren Prins Carl år 1900

John Filip Nordlund:

Tidningarna kan överdriva verkligheten

”Fasaväckande drama å ångaren Prins Carl. Tolf personer skjutna – sju hittills döda” skriade rubrikerna på Svenska Dagbladet nummer 133 1/2 den 17 maj 1900 (1/2 eftersom det var ett extranummer med anledning av dådet).

 Onsdagen den 16 maj 1900 klockan 19.00 avgick ångaren Prins Carl från Arboga med destination Stockholm. Ombord fanns ett tjugotal passagerare.
Bland dem fanns den 25-årige John Filip Nordlund, Gävle. Han hade knappt en månad tidigare släppts från Långholmen. Han planerade nu ett stort rån som skulle göra att han kunde leva ett flott liv för ett bra tag framöver.
Den 17 maj köpte han en revolver och stal en annan i Örebro. Han hade tänkt råna alla ombord på ångaren Björksundet i Hjälmaren men rätt tillfälle infann sig aldrig. Han kom däremot över skeppskassan på 24 kronor.

Prins Carl i Köping

Nu planerade han rånmörda alla ombord på Prins Carl, därefter sätta eld på ångaren för att undanröja alla bevis.  När Prins Carl passerade Torshälla satte Nordlund igång. Klockan hade då blivit 00.30. Det första han gjorde var att undanröja kaptenen ombord, kapten A. Rönngren, som han dödade med ett knivhugg. För att kunna arbeta ostört låste han dörren till rökkupén på andradäck samt även dörren till aktersalongen. I rökkupén satt 4 män och spelade kort och i aktersalongen fanns 3 personer. Därefter begav han sig till mellandäck där han med full kraft stötte kniven i den sovande drängen Julius Åkerlind.  

Passagerarna förstod nu att något var galet och skräcken spred sig då de insåg att en mördare gick lös ombord. Det fanns dock inte många ställen att gömma sig på och många träffades av den rasande Nordlunds kniv. När han högg ned fru Lovisa Karlsson, Östhammar, högg han så kraftigt att knivbladet gick av. Nordlund hade dock även beväpnat sig med en revolver som han nu tog fram. Kreaturshandlaren Lars-Erik Falk sköts i huvudet då han försökte hjälpa Lovisa Karlsson. Falk avled några dagar senare.

Slaktaren Carl-Henrik Holmér, Kungsör, försökte stoppa Nordlund men blev skjuten i bröstet. Nordlund återvände nu till rökkupén där han krossade ett fönster och sköt villt in i kupén. Flera av kortspelarna träffades av kulor. Styrmannen Hellström hade en enorm tur kulan träffade ett metallspänne i västen.

Kaoset var nu fullständigt ombord. Överallt låga döda och sårade människor. Blodet flöt på däcksplankorna. Andra fartyg som fanns i närheten förstod att allt inte stod rätt till ombord på Prins Carl och styrde upp mot den drivande ångaren. "Köping" var först på plats men tvingades gira undan då den besköts av Nordlund.

Nordlund insåg nu att han måste ge sig av. Han sjösatte livbåten och rodde i skydda av mörkret mot Tidö. Med sig hade han fartygschefens plånbok som innehöll 845 kr. Däremot hann han inte, som planerat, att sätta eld på fartyget. Kvar ombord fanns 4 döda och 9 svårt sårade. När Nordlund kommit i land tog han sig till Strömsholm. Härifrån tog han tåget till Eskilstuna dit han anlände klockan 08.18. I Eskilstuna köpte han nya kläder på G. Rydströms Manufaktur och fortsatte därefter till J A Jonssons för att köpa skor. När han var i skoaffären kom en tidningspojke med ett extranummer av Eskilstuna Kuriren. I tidningen stod det om morden. Både Nordlund och expediten talade om det förfärliga som hänt.

Nordlund blev nervös och insåg att han måste bort från stan. Han tog en droska på torget och beordrade kusken, O. Stenman, att köra utåt landet, vart som helst. Kusken körde honom till Skogstorps station där Nordlund planerade att ta nästa tåg till Oxelösund. Samtidigt hade polisen i Eskilstuna kopplat ihop honom med den främling som handlade skor. Personalen på Skogstorps station fick nu order om att hålla avgången på tåget så länge som möjligt. Konstaplarna Öfling, Brolin och Fröst begav sig samtidigt till Skogstorp för att fånga Nordlund. När de civilklädda poliserna kommer till stationen finner de Nordlund i andraklassen väntsal. De går in i väntsalen och låtsades vara resenärer. Öfling slänger sig sen över Nordlund och skriker "nu är du min".

Polisfoto

I tumultet som uppstår lyckas Nordlund få fram sin pistol som han riktar mor Öflings mage. Poliskonstapeln var dock den starkare och lyckas slå pistolen ur Nordlunds hand. Gemensamt brottade de tre konstaplarna ned Nordlund på golvet.

I förhören efteråt uttryckte Nordlund besvikelse över att han inte hann döda alla ombord. Någon ånger visade han aldrig.

Filip Nordlund dömdes till döden i Västerås den 27 september 1900 för mord på 5 personer samt för 8 mordförsök. Måndagen den 10 december avrättades Nordlund med handbila på fängelset i Västerås. Skarprättare var A. G. Dalman och hans son Albert.
Nordlund var den siste som avrättades med handbila i Sverige.



Stockholms Dagblad beskrev samma dag avrättningen: 

Mångmördaren Nordlund afrättades strax efter kl. 8 i morse å fängelsets gård härstädes. Närvarande voro länsnotarien B. Hendeberg, fängelsets direktör, predikant och läkare, magistratens ombud rådman V. Ödman, professorerna J. A. Hammar och V. Hultkrantz samt f. d. professor E. Clason, Upsala, professor E. Holmgren, Stockholm, tre medicine amanuenser, tre ombud för Vesterås stadsfullmäktige samt representanter för stadens båda tidningar. Länsnotarien Hendeberg uppläste domen, fången utfördes, fängslad och med bindel för ögonen. Han åtföljdes af fängelsedirektören på ena och fängelsepredikanten på andra sidan. Han bad så en bön och sjöng en sång, hvilken han ännu fortsatte, då han nedlade hufvudet till stupstocken. Ett enda hugg af bilan skilde hufvudet från kroppen. Liket öfverlemnades till de närvarande medicinska auktoriteterna för undersökningar.

STHLM morgonen den 17 maj

Detta vansinnesdåd var fram till 1994 det brottsfall där flest personer mördats i Sverige. 

Nordlundska gården Gävle

Övre bergsgatan 11.

Här bodde föräldrarna till Filip Nordlund (1875–1900), den sista som avrättades med handyxa i Sverige. För att få pengar till en egen båt tog han sig ombord på mälarångaren Prins Carl med kniv och revolvrar och hann mörda fem människor och ta deras pengar och värdesaker innan han upptäcktes och flydde i en livbåt. 

Hans föräldrahem kallades ”mördargården” och familjen fick öknamnet ”Mordlund”.

Festen 100.000 i Eskilstuna.

Festen 100.000 i Eskilstuna.

Den 13 mars skulle det firas med tårta på ett flertal platser. För den som inte var på rätt plats och tidpunkt väntade endast resterna!

Huvudfrågan kvarstår. Vad är det att fira?

Hur tänker ni nu?

Hur tänker bortgångna människor? Bild Olle Forsslund

Kommunfullmäktige beslutade i november 2011 om en ny reviderad version av handlingsplanen "på spaning efter jämställdheten 2011-2015". I handlingsplanen finns åtta målområden som syftar till att utveckla och förbättra kommunens service och tjänster till flickor och pojkar, kvinnor och män.

I handlingsplanen finns också mål för att utveckla Eskilstuna kommun till en ännu mer jämställd arbetsgivare för kvinnor och män.

"På spanning efter jämställdheten 2011-2015", innehåller förklaringar av viktiga ord och begrepp med koppling till jämställdhet. Den beskriver hur Eskilstuna kommun har arbetat med jämställdhet sedan 1970-talet och fram till idag. Det finns dessutom en faktadel som beskriver kommunens verksamheter i lättillgängliga tabeller och diagram med aktuell statistik.

Jämställdhet ska alltid belysas vid planering, utformning och uppföljning av kommunens tjänster och service. De beslut som fattas i nämnder / styrelser och i förvaltningar / bolag ska alltid vara analyserade ur ett jämställdhetsperspektiv.

Handlingsplanens mål ska omsättas i konkreta mätbara delmål i verksamheterna och följas upp. Samtliga nämnder och styrelser i Eskilstuna Kommunkoncern ska inom sitt ansvarsområde genomföra och följa upp handlingsplanens mål.

Frågan är vad tänker de som arbetar med jämställdhet när en sådan bild som ovan används?

Fotograf Harald Bäckstrand

Fotograf Harald Bäckstrands bilder dokumenterar 40 år om Torshälla

Harald Valdemar Bäckstrand (1901-09-26-1995) startade i Ringarum som självlärd fotograf. Han kom till Torshälla 1943 och drev under några år ateljén i Ringarum parallellt. Han var Torshällas fotograf fram till 1971.  Bäckstrand har varit elev hos Lindelövs atelje i Norrköping samt genomgått kurser vid Hantverksinstitutet
i Stockholm.

Bäckstrands butik, Svarvaren 3, 1944

En permanenta utställning på Ebelingmuseet- Bäckstrands- samlingen, visar fotografen Harald Bäckstrands livsverk. Där visas bilder på allt från bröllop till industrier. Museet visar ett urval bilder samt Haralds kamerautrustning.

Bäckstrand var noga med att dokumentera årtal och platser där bilden tagits.

Byggnadsarbetare högt uppe på Torshälla kyrkas speciella kyrkotak.

Året är 1946. En gengasdriven buss stannar till vid busstationen i Torshälla, som då inrymdes i gamla stadskällaren.

Tidpunkten är 1940-talet, bilden svartvit. Fyra Torshällabor står utanför en tobaksaffär och pratar. Löpsedlarna berättar att Raoul Wallenberg har mördats. Ett tidsdokument som berättar mer än ord om hur det var förr.

Harald Bäckstrand har lämnat efter sig närmare 30000 negativ som hans familj donerat till kommunen. Villkoret för donationen har varit att ett kommundrivet museum byggs upp i Torshälla och att allmänheten ska kunna se alstren. Vem som helst ska kunna låna bilder.

Byxtorget Brogatan

Med förhoppning att samlingen blir ett fotomuseum. Det handlar om närmare ett halvt sekel i Torshälla som Harald Bäckstrand skildrat genom bilder av personer, stadsmiljöer och arbetsplatser. Mellan åren 1943 och 1971 var Bäckstrand verksam i staden. Han for runt och dokumenterade allt som hände i bygden. Många av Bäckstrands bilder har annars funnits med i lokaltidningarna då han anlitades för uppdrag av dem. För framtida historieskrivare är Harald Bäckstrands bilder ett unikt material.

Vid fyllda 70 år slutade Harald Bäckstrand med sin fotofirma i hörnet Brogatan Eskilstunavägen. Vist är vi många som haft vägarna förbi det företaget.

Böcker med Bäckstrands bilder:

Metallarna i Torshälla : ett hundraårsminne : 1899-1999 / författare: Leif Persson ; redaktör: Roland Schultz ; [bilder: Georg Nyström och Harald Bäckstrand] ISBN 91-630-8087-7.

En invandrargrupp stiger fram

Sorgemarsch 12 juni 1949

Utställning på Eskilstuna stadsmuseum 

7 september 2013 till 19 januari 2014 www.eskilstuna.se/museer

Näitus "Teine vaatus"

Eskilstuna Eesti Seltsi Arhiivigrupi näitus "Teine vaatus", "Andra akten" on avatud Eskilstuna linnamuuseumis

7. septembri 2013-19. jaanuar 2014.

Affischen till Andra akten är en bild tagen vid Sorgemarschen den 12 juni 1949. Vid marschen samverkade åtta Estniska-, Lettiska- och Litauiska föreningar.

Manifestationen var en påminnelse om ”skjussningarna” som ägde rum efter Sovjets ockupation av länder efter avtalet i Molotov Ribbentrop pakten i augusti 1939.

Skjutsningarna, eller deportationerna inleddes i Estland den 14 juni 1941 och 1-3 juli på de estniska öarna, tio-tusentals ester Skjusades i boskapsvagnar i stekande värme till Sibirien.

Nu stiger en för många dold historia fram. De baltiska invandrarna har levt i Sverige med drömmen om att en gång få återvända. Sovjet och Tyskland styckade Europa och små länder blev fördelade. Alliansen mot Tyskland lovade att de tidigare fria länderna skulle återfå sin frihet. Så blev det inte. Istället kom de att under en tid helt dominera som den största gruppen bland invandrarna i Eskilstuna och Torshälla.

1944 konstaterades att det fanns utlänningar från 30 länder i Stockholm. 2013 kan Eskilstuna uppvisa  att det finns utlänningar från mer än 110 länder i staden. Fast nu ska de benämnas flyktingar eller invandrare.

Varför fly?

Efter en Tysk ockupation blev det från september 1944 en förnyade Sovjetiska ockupationen. Vis av erfarenheten från den tidigare flydde människor. Esterna kom flyende över havet utan att begära om lov! De svenska myndigheterna talade om ”masstillströmning”. Båtflyktingarna möttes av många frivilliga hjälporganisationer.

Det officiella mötet blev avlusning, läkarundersökning, polisiärt förhör och fotografering. Sedan följde 14 dagar karantän följt av arbetsplacering där arbete fanns i Sverige. För andra blev det längre lägervistelser. De asylsökande kom att spridas över hela landet med koncentration på industriorter. Eskilstuna och Torshälla hade ett stort behov av arbetskraft.

Bostäder var det ont om och man fick bo där det gick och sedan söka bättre. Situationen i Torshälla med små omoderna bostäder var särskilt svår. Att bo i gamla torp eller sommarstugor utan både vatten och el var inte ovanligt. För många gällde det att skrapa ihop medel till att köpa en bostad.

Flyktingarna var inte de första från Estland och Livland.  Personer som, Klas Horn  som 1622–1624 var ståthållare över Eskilstuna och Reinhold Rademacher som  omkring år 1654  jämte ett femtiotal smidesskickliga kom till Eskilstuna kan nämnas.  Även under 1800-talet kom  flyktingar som flydde livegenskapen.

Under 1940-talet kom ca 2000 ester, estlandssvenskar och ingermanländare att flytta  till Eskilstuna och Torshälla. Estniska krigsflyktingar var den tidigaste och största invandrargruppen och de kom utan att ansöka om tillstånd. Esternas intåg i samhället betraktas som ”En lycklig syntes”, möjligen för att arbete fanns för alla som kunde arbeta.  Esterna tog sig med tiden in i det svenska samhället och blev en del av Sverige.

För några var Eskilstuna en tillfällig plats medan det för andra blev en permanent bosättning. Oron var stor om en utlämning av alla Baltflyktingar till Sovjet.  Efter Baltutlämningen 1946 flydde många vidare till Amerika. Torshälla tömdes på ester och många från Eskilstuna flydde utan tillstånd vidare, oftast i båtar inköpta som flyktförsäkring från Sverige.  Många som beviljats laglig inresa till Kanada klarade inte att få ihop till att bekosta resan och de blev kvar i Sverige.

Sverige hade liten erfarenhet av invandring. Lagstiftningen var tydlig och sträng. När esterna försökte ta sig in i de svenska föreningarna ville dessa ha en övergripande kontroll av verksamheten med svenska ledare. Snabbt konstaterades att svenska och estniska är två olikartade språk och verksamheterna fick estnisktalande ledare.

Vilka föreningsaktiviteter samlades de nyanlända kring?

Villkoren för utlänningar att bedriva föreningsverksamhet var vid tiden reglerade och asylsökande som ägnade sig åt politiska aktiviteter kunde mista asylrätten.

Flyktingarna förväntade sig att tiden i Sverige skulle bli kort.

Barnen skulle lära sig estniska och Estlands historia. Kulturföreningar skapades med sång dans och teater. Idrotterna Basket och Volleyboll utövades och introduceras i Sverige. Scoutrörelsen utvecklades med målet att fostra barnen i en nationell  stolthet.

Med tiden insåg esterna att löftena från segrarmakterna var utan värde och att återvända inte var möjligt. Arbetet för ett fritt Estland fortsatte i olika organisationer som Röda korset och Hjälpcentralen för politiska fångar.

Kring 200 olika föreningar skapades i Sverige, många med aktivitet i Eskilstuna

Utställningen innehåller följande moment

De första föreningsbildningarna

KFUM:s gästmedlemmar,  EESTI NMKÜ.

Estniska föreningen EESTI SELTS

Den Lutherska församlingen E.E.L.K.

Estlands långa historia.

Mötet med fackföreningsrörelsen

En berättelse

Fråga?

Vilka bestående avtryck har 1940-talets baltiska invandrare lämnat i Eskilstuna och Torshälla?

Besökaren uppmanas att reflektera över dagens flyktingmottagande och dåtidens ”tidvis motsträviga”

som ägde rum under 1940-talet. 

Assimilering, integration eller utanförskap?

Eskilstunaesternas arkiv finns tillgänglig på internet, www.leht.se/ees3

Arkivet digitaliserar olika föreningars handlingar och publicerar dem på internet.

Arkivet ska med tiden bli flerspråkigt med Svenska och Estniska som huvudspråk.

Höst vid bron

 Bygget av ny bro fortsätter. Det är märkligt att det tar sådan tid. Fast då ska man nog betänka att bron ska klara av att stå i hundra år. Då kan det ju få ta lite tid.

Grund, balkar, stöttor och en hel del betong. Sakta växer bygget fram.

Att bygga bro tar tid. Arbetet började i sommarvärme med att riva. Nu när hösten har anlänt handlar det om att bygga. Vattnet i å-fåran är borta liksom den ruttnande odören. Tor med sina bockar står höljda över vattenytan. En Gud som kan tänkas ha växt i styrka

Tor växer mot höjden kan tyckas.

Torshällas bro med anor

Bron över Torshälla ström har en lång historia. Nu ska den gamla bron från 1880-talet rivas och ersättas med en modern bro i betong. Brogatan förbi Stadskällaren ned mot bron  sänktes 1848. Bygget av den nya bron över strömmen vid Torshälla beslutas år 1877. Den 12 juni 1880 gillas den plan som fastställts för den nya bron i Torshälla av Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen. Den 12 juli 1881 öppnades bron för trafik. 

Hur många är det som minns den skrämmande bron från barndomen? Träbeläggningen var hal i regnet och det skakade betänkligt när bilarna for över bron. 

Efter att bron i omgångar reparerats och förstärkts  blir det nu efter en tid då bron rivs och en ny bro byggs.

 

1600-talets dröm! Ur Suecia antiqua et hodierna.

Kyrkotornet byggdes 1612 brann ner 1873.

Kyrkan efter renovering 1880-talet.

1900, C A Nilssons järnhandel ej färdigbyggd. Ali Anderssons vindverk står på Oxbacken

Kring 1910, C A Nilssons  färdigställda järnhandel med pampig kölbåge i gaveln

Efter 1933 då kraftverket byggdes.

1920-tal

1930-tal tegelhus i byxhörnet.

Stadskällaren efter 1937 när hotelldelen byggts till. Bron med träbeläggning.

1942 Liljans krog

Före 1955 Bellmanspilen till höger

Före 1955

1955 innan Liljans krog rivs. Foto Einar Nordvall.

Översikt 2005C

2012 en vinterbild

20/12 2012 Vinterbild

2013 Rivningen påbörjad.

2013 från Husberget

2013 ankare framför Stadskällaren

2013

2013

2013 från Stadskällaren.

Bron efter 1939 före 1946. Bil med gengasdrift svänger av bron.
Brostolparna på kan sommartid ses framför rådhuset där de gör tjänst som avspärrning.
Brostolpe framför Liljans krog