Metodist i Eskilstuna

Benämningen "metodister" kom av medlemmarnas strängt metodiska levnadssätt. Namnet var i början ett öknamn som så småningom antogs av dem själva. Det var bröderna Charles Wesley och John Wesley som tillsammans med George Whitefield grundade denna väckelserörelse inom den anglikanska kyrkan. Anledningen till rörelsen var bland annat de stora sociala problem som rådde under industrialismens 1700-tal i England. De förorsakades av att bönder som tidigare bott på landet nu flyttade in till städerna för att få jobb och där blev lågavlönade industriarbetare. John Wesley, som då var anglikansk präst, tyckte att kyrkan brydde sig för litet om alla utslagna och fattiga i samhället. Det var då han, hans broder Charles och George Whitefield bestämde sig för att starta den väckelserörelse som idag kallas metodismen.

Till Sverige kom metodismen i mindre skala under 1830- och 1840-talen och växte från 1860-talet genom svenska sjömän som återvände från Amerika. Metodistiska församlingar bildades framför allt i kuststäder och på Gotland. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och blev 1876 erkänd som trossamfund av staten.

Idag ingår Metodistkyrkan i ett nytt kyrkosamfund tillsammans med Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan. Den nya kyrkans arbetsnamn är Gemensam Framtid. Sedan 2007 finns ett gemensamt ungdomsarbete i equmenia.

Historien om Metodisterna i Eskilstuna började 1870

"Herre, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna. Huru dyrbar är icke din nåd, o, Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga. De varda mättade av ditt hus rika håvor, och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka".

Här skrivs en kort historik över S:t Johannes' metodist-episkopalförsamlingens i Eskilstuna grundläggning och verksamhet för 140 år sedan. Vad som skrivs är lite
emot det som kanske borde skrivas. De i det tysta uppsända bönerna; de i det fördolda utförda kärleksgärningarna har ej kunnat beskrivas.
Allt som skrivs är likväl tecknat av Gud. Han skall löna allt! Och för oss som nu är i början på det nya milleniumet läser historien ska finna att människor alltid funnit styrka i att skapa i tron på en framtid. För några var det tron på Gud och metoder att utföra gärningar. För 140 år sedan var arbetarnas villkor och alkoholvanorna något som Metodisterna tog till sig i arbetet. Samtidigt var  det självklart att uttala sig i Guds namn och att uttrycka åsikten att "det bästa av allt att Gud är med oss".

Ur minnesboken 1914

Då man känner det sätt på vilket metodismen fördes till Eskilstuna måste man bekänna: "Herrens vägar äro alla godhet och nåd". En fru Hultberg, boende Storgatan 30, hade under besök hos en i Stockholm bosatt syster, kommit i beröring med metodister samt lärt känna deras tro på och arbete för Gud. Hos henne uppväcktes då önskan att föra metodismens förkunnelse och lära till Eskilstuna. Hemkommen sökte hon ock att strax förverkliga denna önskan. Arboga metodistförsamlings pastor, S. Hansson, tillfrågades om saken. Då stora svårigheter var förknippade med själva resan, lovade han likväl att besöka Eskilstuna. järnvägsförbindelse fanns ej då mellan de bägge städerna, varför långa vägsträckor måste tillryggaläggas efter häst.

Pastor Hanssons första besök i Eskilstuna inträffade en kall vinterdag år 1870. Om själva ankomsten hit har ett ögonvittne, E. Söderlund, berättat bl.a. följande:
"Jag har i livligt minne pastor Hanssons utseende då han efter den långa resan anlände hit. Till det yttre liknade han en isklump.
Hans tal och uttryck förrådde emellertid att i det inre fanns värme och liv".

Den första predikan hölls i familjen Hultbergs hem. Pastor Hansson besökte sedan flera gånger Eskilstuna och många var de som vid dessa besök lämnade sina hjärtan
åt Gud. Bland de första, som slöt sig till den nya rörelsen var A.J. Söderlund med maka, fru Cederblad på Årby m. fl.
Broder Söderlunds namn är från första början innerligt förknippat med församlingens tidigare verksamhet. Varmt gudfruktig och församlingen trogen sökte han träget ända fram till sin död befrämja församlingens andliga och ekonomiska verksamhet.

Behovet av en egen samlingslokal gjorde sig starkt gällande och vid ett av pastor Hanssons besök beslöt den lilla nyvunna skaran hyra en sal vid Köpmangatan 4. Då den första predikan hölls där, hade många kommit dit enbart för att störa sammankomsten. Det lyckades dock fru Hansson att med sin sång lugna de oroliga sinnena. Störande
uppträden förekom sedan ofta vid mötena. En söndagskväll hade några smeder bestämt att "läsareprästen" efter mötet skulle kastas i ån. Gud beskyddade likväl sin tjänare. Iklädd en lånad päls gick pastorn, utan att bli igenkänd, trygg genom den av hat uppfyllda skaran. En annan gång kastades en vildkatt under ett möte rätt i ansiktet på talaren.

Den nyligen förhyrda lokalen blev snart för liten att kunna rymma de skaror, som kom för att lyssna till Guds ords förkunnelse. En större lokal förhyrdes därför vid Strandgatan 22. Sammankomster hölls nu regelbundet och tanken att bilda egen församling väcktes snart till liv.

Ännu en gång måste den lilla skaran flytta. Denna gång hyrdes lokal i huset n:r 36 Kungsgatan, den s.k. "Björkens sal". Verksamheten fortgick så under åren 1870-1871 med seger för Guds sak. Förföljelse, motstånd och liknöjdhet uthärdades allt för Jesu skull.

På hösten 1871 sändes pastor C.J. Johansson till Eskilstuna för att upptaga regelbunden verksamhet. Arbetet kröntes ock med så härlig framgång att den hos några närda tanken om metodistförsamlings bildande kunde förverkligas i och med det 21 personer den 2 juni 1872 anmälde sig för inträde i församlingen. Om dem kan man säga att de bröt mark för kommande släkten. Steget över på Herrens sida var ej så lätt att ta, då hån, förakt och förföljelser var dagliga företeelser.
Söndagsskola börjades den 15 sept. samma år med 12 barn och broderF. Pettersson som föreståndare.

Den första kvartalskonferensen hölls den 31 juli 1872 och den 29 nov. samma år intogs 15 av de den 2 juni anmälda personerna i full gemenskap med kyrkan och bildade Eskilstuna metodist episkopalförsamling.

Behovet av en egen församlingslokal eller kyrka framträdde mer och mer. De första ansträngningarna för uppnåendet av detta mål gjordes år 1873, då det vid kvartalskonferensen den 22 mars beslutades att "en viss avgift i veckan skulle av medlemmar och andra för saken intresserade personer avsättas till kapell byggnad". Den 22 oktober 1873 tillsattes byggnadskommitte, bestående av pastor C.J. Johansson, A.J.Söderlund, A. Cederblad, N. Jansson och J. Runström. Vid ett församlingsmöte kort tid därefter tecknades nära 8,000kr. till byggnadsfonden och med denna summa som grundplåt börjades grävningen för Johanneskyrkan den 27 februari 1874. Grund invigningsfest hölls den 9 juni 1874. Festen leddes av pastor V.Witting i närvaro av c:a 1,000 personer. I församlingen fanns då 72 medlemmar i full förening och 61 på prov. Den 20 december 1874, var kyrkan färdig för invigning. Denna förrättades av pastorerna V. Witting, J.P. Larsson och C.J. Johansson. Pastor Witting predikade över Pauli ord: "Det är ett fast ord och under alla omständigheter värt att man det anarnmar, att Kristus Jesus kommit i världen för att frälsa syndare".

Vid festen på eftermiddagen predikade pastor Larsson över orden: "Är där någon tröst i Kristo?"
Kollekterna den dagen uppgick till 117 kr.

En av stadens större handlande, som övervarit invigningen förklarade, då han gick hem från kyrkan

Interiör av Johanneskyrkan.

"Huset blir, med lite' ändring, en bra teater". Hur rätt fick då denna handlare när det nu står ett köpcentrum Smedjan på tomten med ingång där kyrkan låg. En liten ändring till ett tempel för kommers.

Då pastor Johansson efter närmare fyra års arbete av årskonferensen flyttades från Eskilstuna bestod församlingen av 119 medlemmar i full förening och 29 på prov. l söndagsskolan fanns 70 barn.

Tidig Interiör av Johanneskyrkan.

Pastor J. Kihlström, som efterträdde pastor Johansson, utförde under sin tid här - ett år - ett gott arbete. Församlingen räknade vid hans avflyttning 21O medlemmar och i söndagsskolan var c:a 100 barn inskrivna.

Efter pastor Kihlström sändes pastor F.U. Liljegren till Eskilstuna. Stora väckelser uppstod. Kyrkan kunde ej alltid rymma de skaror, som kom för att höra evangelium. Många förenade sig under denna tid med församlingen. Framgången uppväckte emellertid avund och förföljelser. Det är särskilt tidningspressen, enkannerligen Eskilstuna Allehanda, som här spelar en ful roll. I en följd av artiklar sökte denna tidnings redaktör, herr C.W.O. Ringström, att på allt sätt skada verksamheten. Församlingen och dess medlemmar förlöjligades, medlemmarna utsattes för förtal och lögnaktiga historier spreds.
Till en början hade allt detta åsyftad verkan. På gator och torg samt i verkstäderna blev medlemmarna till åtlöje för "pöbel och annat löst folk". Även gudstjänsterna stördes på alla upptänkliga sätt.
Pastor Liljegren såg sig till sist nödsakad draga saken inför rätta. Efter dåtida rättsuppfattning frikändes emellertid redaktören. Således var tidningsdrev etablerade redan för 140 år sedan.
Trots allt detta gick dock verksamheten framåt. 257 medlemmar i full förening och 88 på prov samt en söndagsskola med 300 barn jämte den år 1877 bildade ynglingaföreningen fanns då pastor Liljegren överlämnade arbetet åt pastor J. Hellberg år 1878.

J. Hellberg verksamhetstid i Eskilstuna varade endast ett år. Arbetet bedrevs med kraft. En omfattande väckelse, vilken tillförde församlingen 50 nya medlemmar. Under  året 1879 - bildades även Jungfruföreningen.

Pastor Joh:s Roth efterträdde pastor Hellberg. Under dennes första år här organiserades församlingen den 1 nov. 1879 i enlighet med dissenterlagens föreskrift.
Verksamhet bedrevs nu ej blott i Eskilstuna utan också i Dunker, där man genom frikostigt bidrag av baron Pfeiff snart nog fick ett utmärkt kapell, Malmköping, Näshulta, Barva, Hammarby, Tumbo, Åsby och Torshälla.

Om förhållandena i Torshälla må här meddelas något ur den rapport pastor Roth lämnade till 4:de

Göteborgs Veckoblad 1880/42

kvartalskonferensen den 28 maj 1880:
"Som något säreget för denna krets kan jag ej underlåta, att till stoft för en kommande historia över metodismen i detta land anteckna i denna rapport, det jag av Torshälla Rådstuvurätt blivit dömd till 100 kr:s böter, därför att jag predikat Guds ord därstädes samt döpt två barn i samma stad. Samtidigt blev en broder på den platsen dömd till 50kr:s böter därför att han upplåtit rum åt mig till andliga föredrag. Dom i detta fälldes den 26 april. På samma plats varest vi hade - och ännu hava våra möten - blev den broder, (A. Pettersson) som nu är bötfälld därför att han haft möten i sin lokal, sönderslagen så att blodet strömma  de från hans ansikte, och när våldsverkarna sedermera lagfördes härföre, blev de av Rådstuvurätten dömda till: två av dem 20 kr. vardera, och lien tredje 10 kronors böter.

De, som lovade Gud och förkunnade hans nåd och kärlek få böta dubbelt mer emot dem som begå hemfridsbrott. Så skipas lag i Torshälla 1880! Emellertid är utslaget överklagat i Svea Hovrätt och har jag denna dag kommunicerat stadsfiskalen A.G. Larsson i Torshälla Hovrättens resolution däri han ålägges att förklara sig över våra besvärshandlingar".

Torshälla rådstuvurätts beslut upphävdes emellertid av Hovrätten genom utslag den 29 sept. Pastor Roth fick dock vidkännas kostnaderna i målet med 50kr.

År 1881 uppsattes pastor Roth till kandidat vid riksdagsmannavalet, men föll igenom till förmån för vinhandlare Lundblad.
Efter tre års framgångsrikt arbete fick pastor Roth order till uppbrott. Saknaden efter honom var stor, emedan han under sin närvaro gjort sig älskad av alla för sitt kristliga nit och redliga väsen.

Pastor C. Ljunggren blev efter pastor Roth församlingens vårdhavande predikant. Han var en utmärkt personlighet och en god talare. Stora andliga rörelser uppstod o, så att när han efter tre års träget arbete flyttade fanns i församlingen 405 medlemmar jämte 136 på prov. Söndagsskolan räknade då 400 barn:

1885 års konferens sände A.J. Gustafsson till Eskilstuna. Arbetet gick även nu framåt. Själv fick pastor Gustafsson under sin tid här genomgå svåra prövningar i form av sjukdom och död inom sin familj.
Han fick stanna här endast ett år, varefter pastor G. Wagnsson blev församlingens herde. Tryckta ekonomiska förhållanden inom församlingen försvårade i hög grad arbetet för denna gode, trogne Herrens tjänare. Med okuvlig energi och genom Guds nåd fördes likväl verksamheten framåt. Metodistförsamlingen i Eskilstuna, hade 1886  450 medlemmar, förutom 80 på prov i bekännelsetrohet.

År 1888 sändes pastor Leon. Pettersson hit. Trogen och nitisk i sitt kall blev han till stor välsignelse. Tillståndet inom församlingen var, då han efter ett års arbete efterträddes av pastor C. Wallenius, gott. Trots sjukdom och andra prövningar arbetade pastor Wallenius med den nåd och kraft Gud gav till mycken välsignelse. Möten och gudstjänster var talrikt besökta och många förenade sig med församlingen. Under denna tid bildades även Epworthföreningen genom sammanslagning av de förut befintliga Ynglinga- och Jungfruföreningarna.
Till ordförande i den nybildade föreningen utsågs broder A.W. Haglund och kvarstod han som ordf. i mer än tio år.

I Torshälla uppförde metodisterna år 1889 ett andaktshus.

Pastor Roth, vilken en tid tjänstgjort som presiderande äldste i Finland, sändes härefter på egen begäran för andra gången till Eskilstuna. Några stora framgångar är ej att anteckna från denna tid. En andlig trötthet synes ha inträtt. Söndagsskolor och övrig verksamhet på landsbygden lades ned. 1890 bestå församlingen av 440 medlemmar i full förening och 47 på prov.

År 1896 sändes pastor J. Magnusson hit. En större andlig livaktighet inträdde då. Omfattande väckelser uppstod. Svårigheter uppstod emellertid snart vilka i hög grad försvårade arbetet. I fyra år arbetade pastor Magnusson troget och med ej ringa framgång för att därefter överlämna församlingsvården åt pastor R. Cederberg.
Att under de förhållanden som då var rådande inom församlingen - många lämnade församlingen - föra verksamheten framåt, var ingen lätt sak. Insättande hela sin kraft lyckades det likväl att med Guds och trogna församlingsmedlemmars hjälp skapa lugna förhållanden igen.

Vid årskonferensen 1902 sändes pastor Hj. Strömberg hit. Med ungdomlig kraft och hänförelse fortsatte han arbetet i fyra år, givande särskilt ungdomsarbetet en välbehövlig uppryckning.
Pastor August V. Norman blev härefter Eskilstuna metodistförsamlings herde. Han mottogs med glädje. Församlingen hyste stora förhoppningar för det kommande arbetet. I vilken mån dessa förhoppningar uppfylldes skall först på evighetens dag bliva fullt klart.
Efter fyra år blev det åter predikantombyte. Denna gång sändes pastor O. Lindström hit. Med sitt blida väsen och stilla liv vann han allas hjärtan. Trots långvarig sjukdom, då församlingsvården ombesörjdes av teol. stud. K.J. Westlund, senare pastor i Vänersborg, utfördes av pastor Lindström under fyra år, ett gott arbete.
Vid årskonferensen 1914 sändes pastor O.V. Karlsson till Eskilstuna.

Här tar vi och stoppar uppräkningen av Metodistförsamlingens första år. Källa är Minnesskrift vid S:T JOHANNESKYRKANs i Eskilstuna 40-Årsjubileum, den 20 december 1914. Utgiven av O.V.Karlsson.Tryckt på Eskilstuna-Kurirens Tryckeri AB.


Vad vi kan se är att det inte var helt enkelt att bedriva en frikyrka. Historiskt fanns en konflikt mellan frikyrkan och statskyrkan. Även lagens företrädare klev in på arenan med förbud som det som utfärdades av Torshälla Rådstuvurätt. Tidningar drev kampanjer och uppretade smeder, troligt påverkade av alkohol, tänkte ta lagen i egen hand.
Men som alltid är det tron på en sak som är den som segrar och detta oavsett om det skedde i kyrkan, nykterhetsrörelsen eller bland arbetarna.

Metodistkyrkans verksamhet har i stort avklingat liksom flertalet av frikyrkorna som växte sig starka under 1800-talet. Idag pågår ett arbete att slå samman ett flertal frikyrkor till en kyrka.

Bildlänkar
Bild 1
Bild 2
Bild 3
Bild4


Övriga källor:
Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser. Ny följd. 7. ÅREN 1886—1890. SÖDERMANLANDS LÄN.

Alkohol, Arbete, Nykterhet

The Independent Order of Good Templars, USA 1870C

Alkohol, Arbete, Nykter
IOGT, Independent Order of Good Templars, bildades i USA 1851 som ett ordenssällskap där man krävde helnykterhet av sina medlemmar. Alla var välkomna oavsett klass, kön, politisk eller religiös åskådning, vilket var mycket radikalt vid den här tiden. Påven Leo XIII utfärdade 1883 ett förbud för katoliker att beträda godtemplarnas sammankomster eftersom han felaktigt antog att godtemplarna var sammanhörande med frimureri. Sant är att det lånades ur frimurarnas ritualer och organisation.

IOGT arbetade i början av sin historia efter en särskild ritual och använde sig av ett gradsystem. Vid den här tiden var ordenssällskap ett naturligt sätt att organisera sig på.  IOGT ville emellertid inte vara ett litet exklusivt sällskap, utan en världsomspännande massrörelse. IOGT sprider sig till Europa via England, och kom till Sverige 1879 och spred sig sedan snabbt över landet. För att förstå IOGT:s snabba spridning behöver man veta något om den sociala situationen i landet under 1800-talet. Sverige var mycket fattigt och folk levde i stor misär. Stora kvantiteter säd och potatis gick åt till öl- och brännvinsframställning och arbetare fick en del av sin lön utbetald i brännvin. Beräkningar visar att brännvinskonsumtionen uppgick till omkring 23 liter per person och år omkring 1850.

Det fanns under 1800-talet måttlighetsföreningar, men IOGT var den första organisationen som krävde helnykterhet. IOGT ville att folket skulle sluta supa för att få kraft att göra något för att förbättra både sin livssituation och samhället i stort.  IOGT var en politisk obunden rörelse. IOGT kämpade för allmän rösträtt, och rörelsen var en skola i demokrati, eftersom medlemmar lärde sig mötesteknik och ett demokratiskt arbetssätt. Kultur, folkbildning och naturligtvis arbetet för en värld fri från alkohol och andra droger. Landets nykterhetsorganisationer tillsammans organiserade cirka 6 procent av befolkningen år 1910. Vid folkomröstningen 1922, röstade Sverige om ett förslag för totalförbud av alkohol, och 49 procent röstade för förslaget.

IOGT:s tidiga historia kännetecknas av en rad splittringar, som bland annat resulterade i två andra nykterhetsordnar som verkade jämsides med IOGT – Nationalgodtemplarorden (NGTO) och Templarorden (TO). Dessa gick samman till NTO 1922. Och 1970 gick NTO och IOGT samman till den nya organisationen IOGT-NTO – här tar organisationens moderna historia sin början. NTO tonade ganska tidigt ned ritualarbetet och avskaffade gradsystemet. Även IOGT lättade med tiden upp ritualarbetet. Den nya organisation som bildades 1970, IOGT-NTO, är inte längre någon orden.

Vad var det då nykterhetsrörelsen stred för? Då krogen och alkoholen var en sammanhållande, social självklar samlingspunkt.

En dryck kan fungera som en sammanhållande faktor för ett helt kollektiv och därmed ses som symbol för kollektivet. Ekonomhistorikern Lars Magnusson har undersökt hantverkskulturen i det förindustriella Eskilstuna med utgångspunkt från alkoholens sociala roll.  Han beskriver hur krogen fungerade som ett nav i hantverkssamhället för gesäller och arbetare i den trångbodda staden. Arbetarna bodde i regel inneboende hos mästarna, vilka inte upplät sina trånga gårdar eller hem för några allmänna sammankomster. Det enda ställe man kunde träffas var på krogen. Krogen fick därmed en viktig social funktion och med det en stor symbolisk betydelse. Till det kommer att dagens strikta uppdelning mellan arbete och fritid inte existerade då. Likaså var uppfattningen om att förtära alkohol på arbetsplatsen en annan än vad den är idag. Det medförde att de anställda ibland kunde ta ledigt trots att de egentligen skulle arbeta (så kallad frimåndag). Dessutom förekom många gånger alkohol på arbetsplatsen. I praktiken var det vanligt att arbetarna kunde pendla mellan ”arbete” och ”fritid” (uttryckt med våra begrepp), mellan arbetsplats och krog.

Söndagsskolans fana

Etnologen Mats Lindqvist skildrar hur gjutarna ofta förlade sin väntan på nästa arbetspass utanför arbetsplatsen. I regel satt de då på krogen.  Krogen fungerade därmed både som arbetsplatsens och hemmets förlängning. Krogen var den allmänna samlingspunkten och utgjorde en frizon och medelpunkt både under och efter arbetet.  Eftersom krogen var den självklara samlingspunkten förlades både enskild och offentlig samvaro dit. Den blev en mötesplats för ”yrkesföreningar”, den fungerade som en träffpunkt i samband med affärsuppgörelser och som försäljningsställe. Den användes som ”arbetsförmedling” och informationscentrum. Här mötte man nya människor och skapade nya kontakter. Vänskap bekräftades genom dryckesgemenskap och markerades genom utbyte av supar. Genom att skåla blev man delaktig i ett socialt nätverk men skålandet kunde också stänga andra ute från gemenskapen.

Att vara delaktig och dela det sociala livet på krogen var viktigt framför allt av två orsaker. Dels fungerade vänskapen som en slags ”livförsäkring” vid till exempel sjukdom och arbetslöshet. Dels stod krogen som symbol för det sociala livet över huvud taget för arbetarna och gesällerna. Fanns man inte med i denna gemenskap ställde man sig också utanför samhället som sådant.

På LillJans krog regerade brännvinet! Samtida vittnesuppgifter beskrev krogmiljön "luften var mättad med varjehanda utdunstningar från krogkunderna" och golvet bestod av ett "blandat lager av sågspån och snusspott".  Krogen var en del av arbetarkulturen, och hade både social och politisk betydelse.

Att dricka alkohol och dela krogens sociala liv var en symbol för klasstillhörighet.
”Att avstå från alkohol betyder för proletären i Tyskland att avstå från sällskaplig tillvaro över huvud taget”. (Schivelbusch)
Drack man inte alkohol kunde man alltså heller inte vara med i gemenskapen och kollektivet.
Carl-Herman Tillhagen har beskrivit detta vad gäller svenska förhållanden. När man kom ny till en arbetsplats skulle man bjuda kamratgänget på ”inkilning”. Den som smet från inkilningen ansågs vara en dålig kamrat, och det ordet ville ingen ha om sig. (Tillhagen)

ANDERS BJÖRNSSON:     
Bråkstakar och asketer Anders Björnsson tar upp ett tema i den politiska kulturens utveckling i Sverige och beskriver utvecklingen från sågverkssamhällenas och hantverksindustrins tid. När den socialdemokratiska hegemonin väl etablerats på 1930-talet övergick rörelsen till att styra även civilsamhället.  Utvecklingen i Osteuropa banar nu väg inte bara för marknadens välsignelser utan också för politikens - människorna tvingas att ta ett medborgerligt ansvar. De östeuropeiska revolutionerna har just visat att politiken ändå är möjlig.
Anders Björnsson är producent vid riksradions vetenskapsredaktion samt en av författarna till skriften statsmakt och suveränitet.

Ett föregripande som samtidigt är ett tillbakagripande på en tidigare existerande norrmalitet.
Utvecklingen i Sverige Normallteten kan alltså vara både reell och föreställd, praktiserad och utopisk.
Två arbeten på svensk botten kastar ljus över hur den svenska politiska kulturen har manifesterats och utvecklats över tiden. Jag tänker på idehistorikern Ronny Alnbjörnssons mycket uppmärksammade studie över ett norrländskt sågverkssamhälle och ekonomihistorikern Lars Magnussons tyvärr nästan

Den bråkiga kulturen

förbisedda forskning om hantverksindustrins Eskilstuna.  Det är det tidiga 1900-talet som står i fokus för de båda välskrivarnas uppmärksarnhet, och det är lätt att se en kulturell kronologi avteckna sig i den spännande redovisningen av seder och bruk och idealföreställningar inom en framväxande svensk industriarbetarklass. I "Den bråkiga kulturen", som Magnusson skildrar, härskar ännu patriarkalismen, med det nära- ofta nog irriterande nära förhållandet mellan mästare och gesäll. Med det är en patriarkalism under press. skråsamhällets dagar är räknade och vid sidan av den traditionellt slutna hantverksorganisationen utvecklas ett modernt fabrikssystem med fri arbetskraft och stora produktionsenheter. "Den skötsamme arbetaren", som organiserade sig i bildningscirklar och nykterhetsloger i Ambjörnssons Holmsund, är redan en egendomslös proletär och blir till en viktig kugge i det socialdemokratiska rörelsemaskineriet. 

Här har de personliga banden mellan arbetsgivare och arbetstagare avlösts av en mera anonym hierarki där patronen och stabbläggaren lever i skilda världar. I smideshantverkarnas värld markerades arbetarkulturens oberoende av ett stökigt och supigt vardagsumgänge. Få släpptes in som inte hörde dit. På krogarna kalfatrades husbondeväldet, där såldes tjuvgods från mästarens verkstad för extraförtjänster, där anstiftades upplopp och oroligheter. 

Gränsen mellan fritid och arbetstid var notoriskt oklar och mot de självpåtagna frimåndagarna kunde fabriksägare och myndighetspersoner bara skaka på huvudet: "Tidsandan har gjort det till en nästan allmän vana att stadens hantverksarbetare hålla s.k. "fri Måndag", heter det i en uppgiven insändare i Eskilstuna Allehanda år 1847, "men vad betyder väl detta då de emellan varje Måndag ändå utgöra sina kontrakterade veckobeting, ehuru vanligast på denna "fria Måndag" i sus och dus bortsumpas vad de föregående veckan med sabbatens f.m.:s ohelgande sig fördärvat. Än beklagansvärdare är att se mången ... vanligen på Lördagen ... sig förskaffa en sup uppgående till cirka 1/2 a 1 kanna, vilken dryck, för dess ägare, är rogivande till Söndags e.m. eller Måndagsmorgonen då förtvivlan, ängslan och oro innästlat sig i suparens hjärna, vilken åter måste dövas." Också under själva arbetet kunde supen tillgripas och arbetaren ge sig ut på "spatsering", med riskabla följder både för den allmänna ordningen och för själva tillverkningen givetvis. Men samtidigt var den här bråkigheten och bullrigbeten en - starkt ritualiserad - metod för gesäller och lärpojkar utan stora avancemangsmöjligheter att hävda en kollektiv identitet och slå vakt om sin särart. Kriminalitet och solidaritet gick på det viset hand i hand.

Det var just mot denna ostyriga, osynligt reglerade form för självständighet som den unga arbetarrörelsen kring 1900 gick till angrepp. "Det krig som arbetarrörelsen förde", skriver Ambjörnsson, "hade två fronter: mot arbetsgivarna och mot personer ur den egna klassen vilka betedde sig på ett sätt som tycktes underminera rörelsens organisationsarbete". Supandet bland arbetarna hade tidigare kunnat ses som protester mot omänskliga arbetsförhållanden, man höll varken tider eller avtal, men "det är uppenbart att sådana protester inte ledde långt", framhåller Ambjörnsson, och "arbetarrörelsen hade just ett långsiktigt perspektiv där kampen krävde organisation och kontroll. Kortsiktiga vinster fick ställas mot framtida mål. Av den organiserade arbetaren kunde man kräva ett rationellt beteende." Och det var givetvis inte bara bland arbetarrörelsens pionjärer som denna insikt om långsiktighet och rationalitet fanns.

Också på arbetsgivarsidan gick tendensen mot planering och kalkylerbarhet i driften. Uppstudsighet och arbetsfrånvaro, fribytar- och ur hand i mun-mentaliteten försvårade övergången till ett mera vetenskapligt organiserat företagsledande. Arbetskraftens disciplinering och självdisciplinering blev därför, som historikern Klas Åmark har understrukit, ett gemensamt mål för den rationelle kapitalisten och den rationelle arbetarledaren.

Ett "civilisationsprojekt"
Alnbjörnssons bok är berättelsen om hur det här idealet av självtukt och strävsamhet slår igenom i den unga arbetarrörelsen. Man ska vara ren och snygg, nykter och skötsam - sådan är den moral som predikades. Men för att detta yttre skulle kunna förverkligas krävdes också en inre förnyelse, en andlig upprustning. Jakten på bildning och kampen mot "smutslitteraturen" står högt på arbetarrörelsens dagordning vid sekelskiftet. Det bildas lässtugor och lånebibliotek, folkhögskolorna ser dagens ljus, i nykterhetslogernas regi lär sig de blivande arbetarpolitikerna de flammande appellernas och de tillkrånglade propositionsordningarnas ädla konst. En hel hord agitatorer och protokollförare stampas ur marken. Det gäller att tillägna sig den borgerliga bildningens elementa. Men det räcker inte att bli nästan lika bra på att styra och ställa som motståndaren, klassfienden, man måste ur underläge och på kort tid dessutom utforma en strategi som kan utmana och övertrumfa den härskande klassens maktanspråk. Det är en strategi som har vissa likheter med bourgeoisins mödosamma uppåtstigande i det feodala samhället där exklusivitet och efterapning ingick i en skön förening. Ambjömsson kallar det, med en hänsyftning till Norbert Elias, för ett civilisationsprojekt "Programmet är till själva sin grundkonception ett uttryck för medelklassens civilisationsprojekt, som avsåg att av 'vilda' och impulsstyrda folkhopar skapa individer, som visade hyfsning och som omfattade ideal och värderingar som klassen själv kunde dela" Man kan diskutera i vilken mån detta projekt verkligen var ett brott mot en tidigare arbetarkultur och i vilken omfattning dessa ideal och värderingar faktiskt blevmönsterbildande för klassen som helhet.

Också de tidigare hantverksmiljöerna hade sin disciplin och sina regelverk,

även om de utifrån och uppifrån kunde uppfattas som tillhåll för tygellösa och just "bråkiga" element. De var oåtkomliga och stängda. Men också loger och fackföreningar präglades av hemlighetsmakeri och en viss form av ritualism som höll avvikare på behörigt avstånd - det var inga öppna offentligheter, även om de i princip, till skillnad från skråna, var inriktade på största möjliga anslutning. Vidare kan man, med sociologen Mats Franzen, konstatera att kroglivet och supandet fortsatte att vara viktiga inslag i arbetarklassens vardag långt in på 1900-talet.
"Egensinnet" och "skötsamheten" kämpade om initiativet även i det socialdemokratiska lyckoriket. Och om det organiserade nykterhetsintresset varit väl företrätt bland ledande socialdemokrater är det lika obestridligt att krökandet på fackföreningsexpeditionerna hört städse till den  stolta rörelsens skuggsidor. Kanske har det trots allt gjorts mera politik i de rökiga rummen än i de rena obefläckade ABF-lokalerna.

A andra sidan är det klart att denna "renhetssträvan" har varit en ideologisk hävstång i den socialdemokratiska makterövringen alltifrån begynnelsen. Avskiljandet från oarter och omsorgen om helheten är två sidor av samma mynt. Supandet var en oarten "främmande kropp" - som måste avlägsnas för att reformeringen av samhället skulle lyckas. Härigenom kom privatmoral och politisk moral att bli ett och detsamma. Utrymmet för en civil ordning som stod vid sidan av eller än värre konkurrerade med den politiska minimerades. Gränsen mellan det offentliga och det privata, mellan den "stora världen" och den "lila världen", om man så vill, blev - liksom i hantverkarsamhället - flytande. Och när den socialdemokratiska hegemonin väl etablerats, under det i alla avseenden triumfatoriska 1930-talet, kunde rörelsens "ordningssinne" utan större svårigheter översättas till en politik för det "lila livet": också civilsamhället skulle styras efter rationella principer, också medborgamas fostran och "befolkningsstockens" kvalitet gjordes till föremål för renodlat politiska överväganden. En social ingenjörskonst med rötter i Förenta statemas liberal-teknokratiska etablissemang (ett upphov som historikern Yvonne Hirdman litet lättvindigt glider över i sin annars klarsynta framställning av Myrdal-generationens moderniseringsattacker på hem och farnilj fick legitimera det vetenskapliga och föregivet lagbundna i processen.

Impulser från nykterhets- och väckelserörelserna
En totalitär anstrykning har denna vision utan tvekan. Det udda och avvikande sorteras ut, det ohälsosamma och efterblivna ska utplånas - men det förutsätts egentligen ingen egen, spontant uppkommen aktivitet från de drabbades sida för att åvägabringa förändringarna. Tvärtom kan man märka en ängslighet hos det planerande skiktet i samhället att vägvalen i så fall skulle kunna göras annorlunda. Valet förläggs med andra ord inte till politiken, även om det ursprungligen fanns en dröm om "den goda politiken", utan till den beprövade- kritiska- vetenskapen. Det är där, i "den goda tekniken" snarare, i det värderingsbefriade samhällsbygget, där och blott där som valet sker. Invändningar kan egentligen inte göras utanför den godkända diskursen. Det hela liknar rätt mycket ett väckelsemöte. Och faktum är -vilket Ambjörnsson också betonar i sitt storartade "bidrag till Norrlands bildningshistoria" - att arbetarrörelsen i sitt grundarskede hämtar avgörande ideologiska och praktiska impulser inte bara från nykterhetsrörelsen utan också från en annan småfolksrörelse, nämligen den religiösa väckelsen. Hos båda finner man en obändig tro på den egna kraften, på det egna exemplets och det exemplariska levernets betydelse, och i bägge fallen finns det ett renhetskrav som inte sällan slår över i ren fanatism. Här, liksom i bygemenskapen och skråkorporationen, är utstötningen, uteslutningen solidaritetens mindre tilltalande förutsättning. I det moderna samhället, med anonyma stadsmiljöer och permanenta folkomflyttningar, har de små enheternas tyranni upphört att gälla; där måste staten både utstöta och sammanfoga, bli tyrann och husbonde i ett.

Från folkliv till rörelseritualer

Ordenshuset Torshälla byggt 1902

Så skulle man, litet spekulativt, det medges, kunna teckna en kontinuitetslinje i den svenska politiska kulturens utveckling: från hantverkets stökiga folieliv till industrisamhällets ordnade rörelseritualer. Jag har dragit fram likheter och konstanser, men minst lika iögonenfallande är förstås varianserna och oöverensstämmelserna. Om hantverkarnas "politiska kultur" var utlevande och oberäknelig, så har industriarbetets organisering varit mera inåtvänd och målstyrd. Och om den moderna arbetarrörelsen, i sina olika förgreningar, har uppnått en osedvanlig effektivitet och slagkraft i det samhälleliga förändringsarbetet, så kan det hända att den har fått ge upp mycket av den självständighet och det utanförstående som var den förindustriella och förpolitiska arbetarklassens kännemärke. Jag säger inte styrka, för det är klart att detta utanförstående uteslöt ett kollektivt avancemang: man kunde agera i rummet men inte i tiden. "Skötsamhetsprojektet" syftade till att höja hela klassen, att fostra bort underordningen och underlägsenheten och att skapa ett stabilt framstegsmedvetande. Det krävde sitt pris, och få skulle påstå att det inte har betalat sig. Avancemanget infann sig ju. Men frågan är om inte hela denna gigantiska självfostran också kom att skapa nya stelheter i den politiska kulturen, en ny konformism - inte så mycket på det ideologiska planet som på det praktiskt-organisatoriska. För var ska i dag alternativen formuleras? Några nya offentligheter är inte i sikte. Och i informationssamhällets extremt individualistiska tidsanda finns bara ett förakt för det politiska samtalets och den politiska praktikens möjligheter.

Godtemplarhuset Drottninggatan ombyggt 1902, rivet 1960

Goodtemplarhuset, invigdes den 1 oktober 1881 i ett befintligt hus på gården 226, Drottninggatan, i kvarteret Vaksamheten nr 8. Den 4 september 1889 invigdes ett nybyggt ordenshus på samma plats.

Eskilstuna tidning skrev 15 september 1882 att Eskilstuna gootemplare nu har fått eget tak öfer hufudet. De ha för 16.000 kronor inköpt en gård.

Samma dag skriver tidningen att Allmänna rådstugan i Torshälla beslutat, att alla utskänkningsställen under nästa försäljningsår skola hållas stängda under sön- och helgdagar samt föregående dag från kl. 6 på aftonen.


Göteborgs weckoblad skrev 13 augusti 1891 om en nykterhetsdemonstration- möte i Torshälla som besöktes av 2.000 personer. På aftonen fest med föredrag af A H Berg.

I 1895 års offentliga statistik står att läsa om medlemmar i nykterhetsorganisationer.

Detalj Fana 231 Verdandi av IOGT-NTO

Eskilstuna                   Medlemmar
Goodtemplare                     696 
Blåbandsföreningen           156
Torshälla
Logen "Frid"                       119
Templet Thor                       98
Blåbandsföreningen           120     
Logen S:t Olof                       6     
Vester Rekarne kommuner samlade 345
Öster Rekarne kommuner  samlade 761




 

F.v. Blåbandshotellet, Frälsningsarmen Kriebsensgatan

Landsbygdskommunerna och Nyfors hade på den tiden en större samlad befolkning än städerna. Det fanns i Torshälla utifrån stadens ringa befolkning gott om både goodtemplare, templare och blåbandister. I nuvarande Eskilstuna kommuns geografiska område var 1895 antalet anslutna i nykterhetsrörelser 2301 personer.




BLÅBANDET
Oskar Eklund startade tidningen Blå Bandet 1883 och det räknas som startåret i Sverige. Blå bandet drev ett Hotell bredvid Frälsningsarmén. Blåbandet är en kristen nykterhetsrörelse som i Eskilstuna startades 1886 av Babtistpedikanten Jakob Jakobsson Byström som 1885 hade kommit till staden.

Svaret på vad nykterhetsrörelsen skapade är att den bröt ned en maktordning och skapade en annan gemenskap för en grupp som var styrd av överheten.
Nykterhetsrörelsen påverkade tillsammans med frikyrkorna och arbetarrörelsen synen på alkoholen och lade grunden till dagens välfärdssamhälle.

Källor

IOGT-NTOs Historia

http://www.svensktidskrift.se

Magnusson, Lars (1988), Den bråkiga kulturen.
Förläggare och smideshantverkare i
Eskilstuna 1800–1850. Författarförlaget ISBN 91-7054-557-X

Schivelbusch, Wolfgang (1982), Paradiset,
smaken och förnuftet. Njutningsmedlens
historia. Alba. (1982), s. 172.

Tillhagen, Carl-Herman (1985), Arbetsliv
och julglädje. Mimer., (1985), s. 111.

Häxjakt, om Blåkulla funnits!

Tänk om Blåkulla  hade funnits! 

Blåkulla, ön Blå Jungfrun i Kalmarsund

I Sverige fick häxeriväsendet kraft under Karl XI:s regering, och häxavrättningar genomfördes med fanatisk grymhet. Första anledningen kom från Dalarna  1668  sedan en åtta års flicka jämte andra barn blivit bortförd till Blåkulla.  Undersökning inleddes mot alla misstänkta, och dessa nekade ej att ha plägat umgänge med satan. En särskild kommission tillsattes 1668 i Dalarna. Kommissionen höll rannsakning i Mora 14–20 aug. och dömde 17 personer till bålet medan 148 barn straffades med ris eller gatlopp. Trotts åtgärden ökade kraften i trolldomsraseriet och folket märkte att även de mera upplyste hade samma tro. Medan dödsdomarna utbredde sig det onda över hela riket och ledde till att regeringen den 19 dec. 1669 utfärdade ett brev till samtliga biskoparna i landet med befallning att i kyrkorna låta anropa Gud om bistånd mot djävulen. I de flesta landskap bildades trolldomskommissioner, och enbart i Ångermanland blev inom 2 månader 71 personer anklagade för trolldom. Den värsta massakern ägde rum i Torsåkers socken i Ångermanland. Året var 1674 då 71 av dess invånare dömdes och avrättades. Det var 56 kvinnor och 15 män.

Vilka var då domarna? Jo, en samling fundamentalistiska galningar till präster och biskopar. Ofta hade de köpt eller ärvt sitt prästerskap och de hade till uppgift att hålla folket i "tukt och förmaning", så att de betalade sin skatt. Dåvarande kung Karl XI behövde ständigt pengar, mat osv till krigsmakten så han kunde fortsätta sina krig. Pojkar som kallades "Visgossar" hjälpte till att peka ut häxor. Dessa gossar tillskrevs en särskild förmåga att kunna se vad andra inte såg. Ju fler häxor de kunde peka ut, desto mer pengar fick de.

Ofta var de utpekade kvinnor som besatte en speciell kunskap, kanske kunde de lindra sjukdomar,  framställa mediciner av örter och annat som fanns i naturen. All udda kunskap, förmåga eller levende,  betraktades på den tiden  som "farlig". Makten med kyrkan som redskap ville inte tappa kontrollen eller få konkurrens av orena kvinnor när det gällde styret över folket.

På skärtorsdagen stiger månen i sin fulla lyster medan kvällen blir kylig. Det är tid att stilla betrakta den runda månen genom ett fönster i ett varmt rum. Tänk om Blåkulla funnits som en plats där alla dessa 400 som fick sätta livet till mellan slutet av 1400-talet och fram till 1704 haft en reträttplats. Hade det varit nu kunde alla som inte uppfyller alla krav på normalitet och anpassning finna en fristad.  Samhället har kommit lång när det gäller acceptans, förståelse, jämställdhet och demokrati. Visserligen finns saker, sekter kvar som ropar på att människor ska brännas på bål. Se upp! Än finns galna fundamentalister som ropar på bränning av vad de tycker är hädelse.

Anna Eriksdotter (eller Anna Ersdotter), kallad Sotpackan, född 1624, död 15 juni 1704,  bodde i Lista socken  sedan hon flyttat dit 1680 ansetts vara en häxa på grund av sin förmåga att stämma blod och sin goda hand med djur. Hon hade varit piga hos prästen och då hon avskedats sades hon ha trollat honom stum en dag då han skulle hålla sin predikan. Hon var den sista människan som avrättades för häxeri i Sverige.

Hon var 80 år och änka. Hon tvingades gå runt i socknen och tigga för sin överlevnad. Snart efter "Sotpackans" besök hos Nils i Hallsta, drabbades han av en vindpust som förlamade halva hans kropp, berövade honom syn och hörsel. Han blev alldeles "från vettet". På den tiden fanns inte diagnosen stroke, så "Sotpackan" Anna Eriksdotter blev utpekad som den som förhäxat Nils. Hon arresterades 1704 och anklagades för att ha gjort Nils Jonsson blind, döv och stum, sk förgörning. Motivet var att Nils vägrat ge henne tobak. Hon hade då begärt att få en korv, en kaka och ull, som han hade gett henne, och sedan gått hem.
Då han en tid senare stått och talat med änkan Karin, hade han, trots att det var vindstilla, känt en vindpust mot sin kind, en stöt; halva hans ansikte hade blivit förlamat, vatten hade runnit ur höger öra och munnen blev förvriden. Man hade då kallat på Anna för att hon skulle ta bort sin förbannelse. Hon hade gått med på det, och han blev då bättre.

Vittnen intygade historien. Anna själv bekräftade den och sade att hon gjort lite konster för att Nils betett sig "något vidrigt". Hon sade att hon sedan barndomen varit i Satans tjänst och bland annat trollat fram vargar mot grannens får. I hennes barndom hade hennes mor smort en kalv och flugit med henne genom skorstenen till Blåkulla.

Hon ångrade allt efter rättegången och satt "mycket andäktig i sina böner och åkallan" i häktet. Häradsrätten dömde henne till döden, Hovrätten benådade henne, Kungens domstol bekräftade dödsdomen trots att hovrätten ansågs att hon borde benådas eftersom hon var förvirrad och gammal, och hon halshöggs.

Trolldomsvidskepelsen är seglivad och blomstrade under hela frihetstiden (1718 - 1772) bland prästerskapet och allmogen samt framträdde ännu på 1800-talet en och annan gång. Även i sen tid förekommer vidskepelse.

Urban Hjärne, född 20 december 1641 i Nyen, Ingermanland, död 10 mars 1724, minns för sina insatser under häxprocesserna i Stockholm 1676, den så kallade Häxprocessen i Katarina. Efter att inledningsvis ha förespråkat tortyr innan en av de dömda häxorna, Malin Matsdotter, brändes levande på bålet, ändrade han uppfattning, och insåg att det rörde sig om masshysteri och inte om trolldom. Han var emellertid själv övertygad om möjligheten att djävulen skulle kunna göra sådana saker med människan och att Blåkullafärder förekom, vilket framkommer av hans anteckningar. Denna omsvängning var han heller inte ensam om, utan delades av en stor grupp i trolldomskommissionen. Bland andra kaplanen Noraeus hade redan tidigare kämpat för ett humanare och mera rättssäkert förfarande.

1757 åtalades av elakhet några kvinnor i Åls socken i Dalarna för trolldom och nödgades genom tortyr att bekänna sig skyldiga. Genom bemödanden av flera upplysta personer, framför alla grevinnan K. Ch. De la Gardie åstadkoms en revision av domen, som ledde till, att de anklagade frikändes och att skadeersättning tillerkändes dem, oaktadt åtskilliga medlemmar av prästeståndet, med ärkebiskop Troilius i spetsen, vid 1760 -1762 års riksdag arbetade för domens stadfästande.
I 1734 års svenska lag stadgas ännu stegel och bål "för utöfvande af trolldom", dödsstraffet för trolldom avskaffades. Den sista häxprocessen hölls 1757 (ingen avrättades). Dödsstraffet för satanspakt avskaffades 1779.

Elden

Valborgsmässoafton var förr vinterns sista dag och början på sommarhalvåret. Då trodde man att onda krafter var i rörelse. Därför tände man eldar för att skrämma ex. häxor. Dessutom var första maj dagen då djuren släpptes ut på bete och bönderna skyddade sin boskap från vilddjur genom att tända eldar.

Elden spelar en central roll i alla kultur eftersom den är nödvändig för kulturens överlevnad. Att tända eldar har sätts som en religiös handling i många olika religioner, t.ex. i katolska kyrkans påsknattsfirande. 

I Sverige har det främst varit vid två tillfällen som eldar har tänts i större skala - påskafton och valborgsmässoafton. Det första belägget för eldar på valborg är från Sko socken i Uppland 1711.  Förmodligen är seden betydligt äldre men då begränsad till Uppland. Det var först under 1800- och 1900-talet som seden spred sig till närliggande landskap. Förmodligen kom seden från Tyskland. Där trodde man att häxorna hade sin häxsabbat på valborgsmässoafton och då tändes eldar för att skrämma häxorna.

Stress
Året 2013 är ett år då påsken blev en timme kortare med anledning  av att sommartid infördes. Detta riskerar skapa stress och trötthet i trafiken.

En berättelse av Einar Egnell

Eskilstuna Bryggeri kring 1900.

När bryggeriet var ungt kom Einar Egnells far Herrman Egnell att bli inblandad i Eskilstuna Bryggeri. En intressant berättelse om staden som går att läsa på
http://egnell.smithdesign.se/biografier/einar-egnell/arne-intervjuar/
Här i en redigerad text.

Einar Egnell (87)(1880-1976) intervjuas  av sonen Arne Egnell (52) (1915  - på Koorregården 1967.

Innan bandet börjat registrera har Einar berättat att hans Farfar, Johan Egnell, född 1803 död 1871 , som ägde gårdarna Härna och Glansta i Vreta klosters församling utanför Linköping, var på kalas hos familjen Douglas på Stjernorp. Värdinnan frågade Johan: "Får jag skära en tunn skiva ost till Patron?" "Nej tack, fru grevinna" sa' Johan, " jag skall be att få skära mig en tjock själv"  Detta skall väl illustrera hur den enkle bonden kunde hävda sig inför den fina grevinnan.

Einars Pappa, Herrman Egnell , född 1846, död 1917,  började sin karriär i Sverige, sedan han blivit bryggmästare vid Tekniska Högskolan i Weihenstephan  utanför Munchen.  Bryggeridisponenten Herman Egnell har satt ett bestående minne  då han  den 7 augusti 1895 till  Eskilstuna trädplanteringssällskap skänker ”Kvinna med ymnighetshorn”, en vattenkonst i gjutjärn. Fontänen placeras i Hamnparken/Smörparken efter att en vattenledning dragits fram till platsen. Konstverket, som i omgångar flyttats finns kvar i parken.

Einar: Han började på Neomullers Bryggeri i Stockholm och så var han där några år, ja inte så länge, och så skulle han köpa ett bryggeri. Han ville bli sin egen och då hade han att välja på Härnö Brygger i Härnösand och Eskilstuna Bryggeri.

Arne: Var han gift med Farmor då?
E: Ja, de blev fästfolk då, när de lärde känna varann där. (Arnes anmärkning: Min Farmor, Anna, var dotter till bryggaren Neomuller och de gifte sig 1877)  Ja, först kom Pappa som bryggmästare till Eskilstuna och då hade han lärt sig någonting om askorbinsyra, det visste de redan då att den var särskilt värdefull. När de då hade gjort ett brygd fårdigt och dragit av det på stora träliggare, som det låg på då, och när en så'n var tömd, så var det kanske 40-350 l jäst på botten, och den lät de rinna bort då. Man visste inte hur värdefullt det där var, så det fick rinna ut. När Pappa blev bryggmästare ingick det i han villkor att han skulle få ta vara på all jäst. Och det gjorde Pappa och så blev det känt hur utmärkt det var att använda till bak, alla bakade ju hemma då. Och så kom de och köpte för 2 öre, för 3 öre och för 5 öre och för 7 öre jäst och fick då ett litet mått. På det viset gick all jästen åt.

A: Hade han lärt sig det i Tyskland?
E: Ja, det hade han lärt sig i Tyskland. De är ju ekonomiska, så de tog vara på allting. De var ju mera vetenskapliga än vad vi var i Sverige då. - Så det blev pappas ekonomiska uppkomst, den där jästen. Han tjänade faktiskt grova pengar på den.

A: Var det i Eskilstuna?
E: Ja det var i Eskilstuna. Eskilstuna Bryggeri var på obestånd, när Pappa kom dit, så då började  Pappa fundera på att köpa sig ett bryggeri, men han visste inte om han ville ha Eskilstuna Bryggeri, för det fanns också ett bryggeri i Härnösand som hette Härnö Bryggeri, som var till salu. Pappa hade rest upp för  att köpa det bryggeriet, men så låg det en trave ved på gården och de kunde inte enas om den traven ved skulle ingå i köpet eller inte, och det strandade det på och så reste Pappa hem. Då började han köpa in aktier i Eskilstuna Bryggeri.

A: Var det ett aktiebolag?
E: Ja det var det.

A: Vem var det som ägde det?
E: Det var hela sta'n som ägde, alla möjliga.

A: Så det var  ingen särskild?
E: Nej det var  bara småposter och Pappa köpte upp och då var de ju billiga. Pappa köpte upp undan för  undan, och till sist köpte han den sista aktien och jag tror att det var av arkitekten Isac Kaijert.

A: Vad var det för  aktiekapital på den tiden?
E: Jag skulle tro att det var 75.000  eller något sån't.

A: Om han hade 27.000 i lön så skulle han på tre årslöner kunna köpa detta
företag.
E: Ja men det kostade ju litet att gifta sig, han hade gift sig då och Elsa Fahlstedt (det var Einars äldre syster) var ju född i februari 1879  och så föddes jag i december 1880.

A: Köpte han företaget innan han gifte sig?
E: Ja, det gick nog undan för undan. Han köpte det inte på en gång, det gick sakta, sakta. Hela min barndom, jag föddes ju där på Bryggeriet, och bodde i en vindskupa, där  uppe var pojkarnas rum.

A: Finns det kvar, det huset?
E: Nej det är bortrivet nu. Se'n kommer jag ihåg, hela min barndom, så var det alltid någonting, som höll på att byggas. Mitt tidigaste minne ifrån Eskilstuna var bryggeriet, som gick utmed gatan och så var det en iskällare utav trä, rutten, och så låg det ett ishus nere vid ån och så var det ett kolupplag och en brygga, som gick ut i ån och det var ingen strandskoning, utan det var vanlig å-strand så där med gamla pilar. Och ända ifrån inkörsporten och ner till ån var den en vådligt fin trädgård med fontäner och sådana där buskar med röd bark och blomsterrabatter; mycket stiligt var det. Det är mina tidigaste minnen. Sedan fick de ta av den där trädgården undan för undan när de skulle hartsa liggarna, (stora ölfat av trä, Arnes anmärkning) som det heter, de skulle rullas då, tills de var kalla efter hartsningen, och då hade de inte plats på gården.

A: Rev  de ner trädgården då  och  utvidgade Farfar bryggeriet?
E: Ja, Pappa byggde först en ny iskällare, lagerkällare, som  är borta nu också och så byggde han ett stort stall  av trä med bostäder för  kusk och maskinist och  mältare, det  var tre familjer, som  bodde däruppe. Och då bodde Pappa själv i det  här lilla huset ända till 1890, skulle jag  tro det  var,  då vi flyttade upp till ska huset, som  då  var nybyggt.

A: Var det  det,   som  låg vid torget?
Mamma: Nej,  det  låg  vid -----.
E:  Det  var det  största huset i sta'n, med de där gavlarna.

A: Finns det  kvar?
E:  Nej  , det  är nyss  rivet, också. Och så 1891  köpte Pappa Löfgård.

A: Var det  så tidigt?
E: Ja, det  är faktiskt det  hemmet, som  vi minns bäst, alla  vi barn.

A: Hade han bostad både i sta'n och  på landet?
E: Ja, och då bodde vi i Koraenska huset* och åkte ut på lördagarna och söndagar och var på Löfgård och så alla lovena förståss. Vidar och Irma var ju födda 1892 och 1893, tror jag  det  var, så de växte upp på Löfgård, så då kom en tid när Pappa och Mamma bodde helt  och hållet på Löfgård och bara hade den  lilla våningen på  bryggeriet kvar, där Pappa kunde övernatta.

A: Var det  där det  där skrivbordet, som  jag  nu  har, stod?
E: Ja just precis. Det skrivbordet kommer jag  ihåg, först ifrån kontoret på Eskilstuna Bryggeri, sedan kommer jag  ihåg det  från det Koraenska huset, se'n kommer jag  ihåg det ifrån Löfgård, sedan kom det  till Malmskillnadsgatan 39 och sen kom det till Strandvägen 17 och  sen kom det  till Mälarbaden därifrån till Vårbacka.

A: Och så fick  Lennart det  när Farmor dog.
Mamma: Var det  det som Lennart hade?

A; Ja, jag  köpte det  av Lennart, både stol  och  skrivbord.
E: Ja, först kom det  till Lennart och  sen  kom det  till Dig. Jag kommer så väl ihåg det  där, rör  i högre klaffen på  juldagen låstes alla  våra julklappar in, alla finare julklappar, för  dem fick  vi bara fram vid högtidliga tillfållen. De låg i lådorna där, det  fanns en låda rör  varje barn.
Den  där lilla trävillan, som  stod  på Löfgård bort i skogen där, som  jag bodde i på  somrarna, den  stod  då  i gamla tiden i trädgården i Eskilstuna nere vid ån.  Där var det  kräftfester och  sån't därnt.

A:  När såldes Löfgård, kommer Mamma ihåg det?

Mamma: Det  såldes 1907.

A: Var det  då  när arbetarrörelsen började?
E:  Ja det  var det.  Pappa köpte ju Löfgård för att ha det  som  viloort och  för trivseln, och det  var en gammal inspektor Elmgren, som Pappa kände från sin ungdom, som  kom dit och skulle sköta det.  Pappa ville att det  skulle vara renligt, så att han sa' till att de här, som  kommer ner och mjölkar om
mornarna, de skall tvätta sig med tvål  och vatten innan de får börja mjölka, och då  sa' de att:  "Det gör  vi inte." Det  gjordes vattenledning och tvättställ i lagårn med handdukar och allting, men de ville inte  tvätta sig.
Då var det  en herre, som hette Salenius, som hade hittat på  en mjölkningsmaskin. Det  var första gången det  talades om mjölkningsmaskin. Pappa satte sig i förbindelse med honom och  han var bror till min lärarinna i teckning i skolan, därför känner jag  till det.
Då kom det  ut ett  par ingenjörer och  började gå och  mäta i lagårn och  så där och  då  frågade gummorna inspektor'n vad  det  skulle betyda. "Jo nu skall vi sätta upp maskiner och  mjölka med, så vi bryr oss inte  om Er längre, så Ni slipper tvätta Er om mornarna och Ni slipper mjölka också. " Då  kom de upp och sa': " Är det  så då  skall vi naturligtvis tvätta oss."  Och så började de på  att tvätta händerna innan de började mjölka.
Så gick  det  nå'n tid ända fram till en dag, det  hade varit en väldigt fin och varm sommar, kommer jag  ihåg, och  så skulle rågen skäras. Jag minns inte om det 7 eller 9  eller 11 liar, som  gick  i bredd fram då,  för  det ju inte slåttermaskiner. Då  kom de och  sa', det  hade varit någon där  och hållit föredrag, så de skulle inte  skära rågen förrän  de fått högre lön.

A: Kan det  ha varit Fabian Månsson eller Mäster Palm eller någon sådan?
E:  Namnet Palm kommer jag  ihåg, skräddar Palm.--- Ja , då  tröttnade Pappa på  det  där. Han sa': "Jag har ju skaffat det  här för att ha det som vila och rekreation" och så bjöds ut till salu.  Pappa hade täckdikat alla åkrar, byggt om alla  torp, så de hade fått nybyggda fina torp  och  byggt den stora statarstugan för 8 familjer, som  var så gjord att fruarna inte  kunde komma i delo  med varandra om vem, som skulle städa förstugan, för var och en hade egen förstuga, så de hade ingenting gemensamt. Gustaf Lindgren hade ritat det  där huset. Och så hade Pappa byggt den  där stora logen och det  nya stallet och  byggt till huset. Han hade lagt  ner flera 100.000 kr, där. Dragit in vattenledningar.
Och då  skulle det  säljas och det fanns inga spekulanter och  då  var det  en gång frågan om en bytesaffär; Pappa skulle få något hus  i Stockholm, ett  litet, obetydligt hus, men så skulle han få hela bergen ifrån Munchens Bryggeri ut till Långholmen i likvid.

A: Ja, det  hade varit någonting det.
E:   Då var Gustaf Lindgren med och  jag  var också med då  de stod  och pratade om Pappa skulle acceptera och  då  sa' Gustaf Lindgren till Pappa:
"Ja käre Herrman det  kan Du  väl begripa att de där bergen kan aldrig bli värda någonting."

A: Det  var slumrande miljoner där
E:  Ja 50-60  miljoner är de värda nu.  Så den affären gick  om intet. Det annonserade under ett  par år och Pappa höll  på  och försökte att sälja. Det fanns inga spekulanter, och de sa' att Pappa begärde för  mycket. Han begärde något mindre än hälften av vad  det  hade kostat, 150.000: - Och så äntligen kom det  några spekulanter, det var sådana där skogsmänniskor.
Det var fin skog och alla  byggen Pappa hade gjort hade han köpt virke till för att rädda skogen. Jag minns inte  vad  de där herrarna hette men vid slutuppgörelsen hade Pappa  kommit dit  på  basen av 150.000 och så prutade de ner till, jag tror det var till 125.000 eller kanske 130.000. När det var underskrivet så säger den där ordföranden: "Ja, det  här var ju ett  bra pris, men så här efteråt kan jag nog  säga att om Disponenten hållit på sina 150.000 så hade vi nog givit det.  "Då svarade Pappa: "Om herrarna hade bett att få det till skänks, så hade Ni fått det.  Utan ett öre hade jag varit villig att göra mig av med det,  för så mycket tråkigheter har jag  haft av det."

A: Ja det var ju betalt-kvitterat.
E: Ja det var det.  Och de där, som  köpte det,  de tog ner all skogen med en gång och  sedan sålde de det  till den  nuvarande ägaren, Aniansson, och  han var jordbrukare. Han är nog  en mycket prima jordbrukare men han bryr sig inte  om underhåll av nånting så det  ser  ut förskräcklig där på Löfgård
nu.  Skräphögar överallt och gamla maskiner, ja det  ser  förfärligt slarvigt ut och förfallet och dan't.

A: Jag ringde honom, Aniansson, en gång när jag  var i Eskilstuna på Sundbyholm och  så åkte jag  dit  och tittade på det,  men jag  träffade inte honom.
E:  Han är lika  gammal som  jag.

A: Jag tror att det  hans son,  som  har det  nu, han har en son,  som  är professor.
E:  Ja, han har en son,  som  är  professor.

A: Han höll  på  att bygga om en av  de här flyglarna.
E:  Det  har hållit på  med i  15  år, det  står likadant år från år.

A: Jaså, där har Faster Irma sagt att hon  skulle vilja bo.
E:  Det  var magasin på  den  tiden.

A: Då  hade Farfar det  i 17 år, ungefär lika  länge, som Pappa hade Lövgård. (1937 till 1955). Det  var nog stora problem med arbetarfrågorna då.
E:  Och sedan då 1895  var jag  ju färdig med skolan i Eskilstuna och  då  på somrarna hade Gustaf Lindgren -------

A: Vem  var Gustaf Lindgren?
E: Hovintendenten Gustaf Lindgren var arkitekt och  han ritade Pappas hotell. Pappa byggde ju hotellen i Flen, Oxelösund och Frövi.
( Enl Svenska Teknologföreningens Biografier 1861 -1936:  Gustaf Lindgren, 1863-1930, KTH 1881-85 , arkitekt, Hovintendent 1899)

A: Jaså, gjorde han det?
E. Ja, det  var Pappas

A: Var det  järnvägshotellet i Flen?
E:  Ja det har Pappa byggt.

A: Det  brukar jag  titta på när jag åkt förbi.
E: Ja nu  är det  moderniserat. Nå, i alla fall bodde Gustaf Lindgren  på Löfgård, de var på  något långt håll släkt, men hur kommer jag  inte  ihåg, så hade han en god  vän, som hette Karl Hilarion Agathon Hammarskjöld, (Enl Adelskalendern 1890:  född 1848, fil kand, amanuens på Riksarkivet,
överlärare i Beskowska skolan, Stockholm,) som  var lärare i historia och geografi i Beskowska skolan  och  som  var gäst på Löfgård och  det  blev  ju tal  om vad  det  skulle bli med mig när jag  slutade skolan i Eskilstuna, för jag  skulle ju ta studenten och  det  gick  ju inte  i Eskilstuna. Då  sa'
amanuensen Hammarskjöld, som han kallades,. "Det är klart att Einar skall gå i Beskowska skolan." Och som  en följd av det  kom både jag  och Badar när tiden var inne in i Beskowska skolan i Stockholm. Jag tog studenten där 1900.
Hammarkiöld var ett  av de få original, som fanns kvar på den  tiden Han gick  alltid med stärkskjorta och  öppen väst och även när han på måndagarna hade ren skjorta, var det  alltid litet  ägg  på  den  för att han ansåg att han skulle visa  att han ätit ägg,  så det  var alltid en äggfläck på hans skjortbröst. Det skulle se fint ut.
Jag tyckte historia var så gräsligt tråkigt, jag  var ointresserad för det  och kunde aldrig lära mig  årtal och  så en gång kom jag fast ror  honom, jag kunde inte  och  då sa' han: "Käre Einar från Löfgård, du kan aldrig årtal" "Jodå, amanuensen, det  kan jag  men jag  kanske inte  kan passa in dem på rätt ställe", sa'  jag.

A: Byggde inte  Farfar en skola i Eskilstuna också?
E:  Det  fanns bara 5-klassig skola i Eskilstuna och ror  att de skulle kunna sätta igång och  utvidga så skänkte Pappa en summa som  en bottenplåt till ett  gymnasium.

A: Jag fick  av Farbror Badar ett  mycket vackert diplom från  tacksamma föräldrar till Farfar.
E: Ja, han skänkte 50.000  kr då,  och  det  räckte visst  ett  år.  Det  var så mycket att det  kom igång och så kom väl Staten emellan. De ha  visst 1300 elever där nu.  En väldig skola.

A: Hur var det  när Pappa gjorde sin ångbåt?
E:  Den  där lilla?  Den  gjorde jag  på Löfgård.

A: Hur gammal var Pappa då?
E: Ja den  var färdig 1894,  så jag  var 14  år då.  Då sattes den  i sjön.

A: Var det  någon modell Pappa gick efter då?
E:   När jag var 11 eller 12 år hade jag  ---, jag  var ju så road av maskiner och Pappa hade en vän, som var kapten på Eskilstuna Nollan, den  snabba båten. Den var nybyggd då, 1892 tror jag  det var.

A: Hette den  nollan?
E: Det fanns Eskilstuna l, Eskilstuna 2 och Eskilstuna 3. Man kunde på  den tiden fara med 2 lägenheter till Stockholm varje dag.  Nå,  i alla  fall,  genom kapten Tjulin fick jag  anställning som  eldare, då var jag  väl 11 eller 12 år, så jag  var med en månad som  eldare på  den  där båten. Det  var Mälarens snabbaste båt.  Det  måste ha  varit 1891 och  sedan hade jag  gått med kapten Tjolin och i Riddarholmskanalen låg det  en massa sådana där färdigbyggda Söderköpingsbåtar, de kostade 10: ­ kr/fot, så en båt, som var 15 fot lång kostade 150:- kr.  Nu  kostar en så'n 1000:- kr.

A: Men ser  man på  penningvärdets forändring stämmer det  nog.
E:  Då  frågade jag Pappa om han inte ville köpa en sådan åt mig,  jag vet inte  hur många ångmaskiner jag  gjort redan, men då  skulle jag  göra en stor ångmaskin till en sådan båt.
Då  hade kapten Tjulin en svåger, som  var maskiningenjör, som jag  träffade ombord på båten, han kom ner om kvällarna och  han fattade nå'n slags tycke ror  mig ror att jag  var så intresserad utav maskiner, så vi satt där och pratade om en liten ångmaskin ibland om kvällarna när han kom och  jag ritade upp litet   sådär och  se'n gjorde jag  modellen till den där och så blev det  gjutet och då skulle det  kosta 10:-  kr att borra och svarva cylindern och det  tyckte Pappa var så väldigt mycket pengar men han sa' att: " Du  skall ett  ordentligt skruvstycke och ordentliga filar och  så skall Du fila den  där cylindern rund, för det  lär Du Dig på." Så jag  höll på nog ett år och filade den där cylindern.

A: Hade Pappa ingen svarv då?
E:  Jo, jag  hade fått en svarv, en liten supportsvarv, och då var jag  nog  inte mer än  9 -10 år när jag fick  den.

A: Trampade Pappa den?
E:  Ja den stod på en gammal symaskin, som  man trampade. Men jag  kunde inte  svarva de där bitarna, utan jag fick gå till gamla sliphuset i Eskilstuna, där det  var en herre, som  hette Porat, som hade varit maskinist på Bryggeriet. Han hade satt upp verkstad där nere, en så'n där liten
småfabrikant, och  där fick jag  gå och  svarva och så fick  jag  gå på Söderbloms verkstad och  kippa, där fick jag  låna en kipp, när jag  skulle hyvla bitar. Så jag  gjorde den  där maskinen på det  där viset  men pannan fick  jag  inte göra. Den  gjordes hos Söderbloms verkstad. Den  gjordes för 10 kg tryck. Det var ett  högt tryck då.  Så den  gjordes där och jag tror jag  har ritningen kvar nån'stans.
Ja, så kom båten  och så fick  jag  pannan och  då var maskinen färdig och så hade jag  hittat en propeller i en lumpbod i Stockholm, en liten propeller, men den  visade sig vara för liten.  Vi hade en smed på Löfgård, som hette Lundstedt, så han och jag,  vi smed en propeller och  så hade jag  fått av
Pappa en väldigt fin liten handborrmaskin. Det  måste jag ha för att kunna göra den  där maskinen. Det  var en mycket liten fin borrmaskin, det  var det.
Och den  följde med Löfgård när det  såldes, tyvärr. Ja i alla  fall, 1894  sattes den  där båten i sjön  vid Sundbyholm, den  kördes dit på  en oxvagn och då  ägdes Sundbyholm av fru Hammarhjelm, Mamma var god  vän  med henne och  utverkade tillstånd att jag  skulle få köra ner och  sätta ut den  i sjön vid  den  där sandstranden. Vi gjorde en sväng och så backade vi vagnen ut tills båten flöt.  Och så var det  att pumpa vatten i pannan och  tända på.  Det var färdigt allting och  så körde vi hem.

A: Det  måste ha  varit en triumffärd. Jag har en bild  av det  där men där var det  en baldakin runt hela  båten, en suffiett med fransar runt om.
E:  Ja, jag  har ett  par kort där nere av den.  På  taket, ja, det  var vanlig segelduk, för avloppsångan gick  ut i skorsten, om man då  gick  mot vind, slog där sotet ner på  folk  som  satt där, så det  var för  att man inte  skulle bli sotig.

A: Var tog den  vägen den  där båten sedan?
E:  Den såldes när jag flyttade till Zurich 1900 efter studenten och då köptes den av Harald Ståhlberg.

A:  Och vem  var det  då?
E: Han var en skolkamrat till mig,  hans Pappa hade det  här Låsbolaget
Han köpte den och hade den på Kvicksund och sedan jag frågade hans pojke, som  är läkare i Eskilstuna, om han kommer ihåg den  där båten. Ja han kom ihåg den  men han visste  inte  slutet på  den, vart den  hade tagit vägen.

A: Det  vore skojigt om man kunde finna på  den.
E: Ja, men det  är nog   omöjligt. Den  hade ungefär den  maskin, som står där nere.

A: Var den  en-cylindrig.
E:  Ja den  var encylindrig och  så hade vi smitt en propeller, som  var ungefär så här stor, den  var naturligtvis inte  så riktig men båten gjorde bra fart, den  gjorde nog 5,5 knop.

A: Eldades den  med ved  eller kol?
E:  Vi eldade den  med tallkottar och  vad ·vi hittade och  en och  annan gång fick  jag  en säck kol  från Eskilstuna. Då  gick  det  ju särskilt fort, förstås. Jag körde med den  där båten, vi körde till Västerås, vi körde till Sundbyholm och  vi körde runt alla  öar där. Jämt när det  främmande skulle vi ut och åka. Så var vi in till Eskilstuna en gång och så skulle vi lasta med så mycket kol vi kunde och  då  var Isac Kaijert med, och  han var en 100-kg- gubbe och  Pappa var också en lOO-kg-gubbe och Robert Kaijert  han vägde nog en 80-90  kg och  så hade vi 2 st stora säckar kol,  så det  var ganska lastat. Så gick  vi då  till Torshälla och  förtöjde där vid kanalbron och  så  bjöd Pappa på  middag och  när vi ätit middag skulle vi då  fortsätta. Det  är en bit  kanal innan vi kom ut på  sjön  och där blåste det  litet  grann så det  skvätte litet undan för  undan och  det  blev  mer och mer vatten i båten och  så kom vi ända hem, till 15  m ifrån stranden, där sjönk den.  Det  var litet  större sjö där det  grundade upp, och slog in över relingen på  bägge sidorna och just som den  tog botten så sjönk den.  Men den  blev  ju bärgad.

Eskilstuna Bryggeri AB:s vattenfabrik

Och Mamma och  familjen och  några gäster stod  nere och väntade oss så det var skickat bud att vi skulle komma.

A: Var Farbror Hadar och Vidar också intresserade av mekaniska saker?
E:  Nej  inte  alls. Vidar var ständigt ute  på  jakt och Badar var också jägare och  de föraktade djupt allt,  som  jag  höll  på  med.
Nej,  det  var en annan tid  det  där och som  sagt det  var ett  stort hus  och  det var ett  gäst-fritt hus  också och när det  kom gäster på  den  tiden, de kom inte för  en eftermiddag. Till exempel kom familjen Åkerlund, man och  hustru och 2 barn och barn-jungfru, i början av sommaren och  stannade i 2 månader, hela  lovet.  Ett annat år kom kommendör Tore Sandström med familj, hustru och 2 barn och  var där. Han förde den  här korvetten Balder, när den  gjorde sista resan till Väst-Indien. Den  skulle fara på  hösten och vara borta ett halv-år och  då kommer jag  ihåg, när vi satt vid middagen, att Pappa sa'; "Hör Du  Tore , då  kan Du köpa en låda cigarrer på Cuba, så att jag  vet att de är äkta." Pappa mente en så'n här vanlig cigarrlåda, men han uppfattade det  som  "en kista". Så for han och det var ingen , som  tänkte på det  där , och  så en dag långt,långt efter, så ringde telefonen och  jag  svarade och  var det  ifrån Tullen: "Det har kommit en låda cigarrer till Disponenten, som  skall lösas  ut." Ja, jag  tänkte att det  var den  här lilla asken. "Tullen är 3852:- kr."

A: Det  var väl ett  par årslöner för  en vanlig människa då?
E:   Ja det var mycket. Pappa satt på sitt kontor, och jag gick dit och sa'"Det har kommit en låda cigarrer till Dig  och  tullen är 3852:- kr." "Kors i  Herrans namn,"  sa' Pappa och  blev  alldeles ifrån sig.  Vi fick  ju gå  upp och  betala det där och då kom det en stor kista mörkt chokladfärgade cigarrer, som  var inlagda i lådorna, när de var alldeles mjuka, så de såg förfärligt läckra ut,  ja de såg riktigt läckra ut, så där. Jag hade nyss lärt mig  röka på den tiden och Pappa skulle då  bjuda Petter och mig och  sig själv också och  han la' ifrån sig sin ögonblickligen och jag drog väl 2 bloss  och fick  så'n hjärtklappning och Petter, som  var en stark rökare, han rökte en liten bit  men se'n la' han den  ifrån sig. De var otroligt starka.
I den  där vevan på Löfgård ,ett jullov, var pojkarna, Badar och Vidar, eller om det  var bara Badar ,hemma, de var kadetter på Karlberg då,  och det var bjudet ner en 12- 15 kadetter från Stockholm, kamrater, och  så motsvarande antal flickor var mobiliserade ifrån Eskilstuna, så det  var storkalas, det  skulle bli bal  på Löfgård. Det  började med supe och  när supen var över så skulle jag  gå omkring och  hjälpa till att vara värd, så jag gick  omkring och  bjöd cigarrer och  jag  sa' till  de här herrarna: "De här är mycket starka cigarrer och  det  här är El La Sombro, som  är en mycket svag  holländsk cigarr."
Alla de här pojkarna tog de svarta cigarrerna , så började de röka och se'n skulle de dansa , en halv-timme efteråt, och  då  fanns det  icke  en enda kavaljer uppe utan de stod  nere på  gården och  mådde illa.

A:  Var de för  starka eller ----
E:  De var i vanliga lådor, så här långa cigarrlådor med mycket sköna damer på och inlindade i tenn-papper.

A:  Skulle de vara så starka? Var de för färska?
E:  Pappa presentade dem till alla, som  var intresserade för vi kunde inte röka dem, men det  är ju så med all tobak att man kan röka dem på platsen, där de är tillverkade men inte  på  något annat ställe. Det  var precis på likadant i Zurich, när jag  var där, där rökte alla  människor en och  samma sorts kvalitet, den  kallades för "stumfli", det  spanns rep utav tobak och lags ihop 20 st och  bands ihop och kapades i sådana här längder, kallades för "stumfli", och  det  kunde man röka obehindrat där nere. När jag  reste hem tog jag  med mig några sådana där buntar. Man blev sjuk av dem när man
kom hem. Det gick inte att röka dem här hemma. Samma, som  man var van att röka, gick  inte  att röka hemma.

A: Har det  med fuktigheten att göra? Det  måste ha  det.
E: Ja, jag  vet inte. Det  var ingen, som  ville ha  dem, och  jag  kunde inte  röka dem.  Så det  hänger nog ihop med det,  för  det  har jag  hört från Kuba, där går ju småbarn och  röker, sådana där cigarrer.

A: Ja det  var ju skojigt att höra. Hur har vi det  nu med bandet?
E:  Har ni tagit upp allt  det  här pratet?

Utskrivet av Arne (86) i augusti-september 2001.

*Koreanska huset. Adolf Vilhelm Koraen. Apotekaren. Född 1840-02-15 i Växjö. Död 1919. Karaen var kring sekelskiftet en av de inflytelserika personerna i Eskilstuna. Huset från 1890 med de ståtliga kölbågsgavlarna som avses i texten är det stora hus som stod på Kungsgatan 8 tyvärr revs det ståtliga huset 1963 när Åhlens varuhus byggdes.

 1890C knoppflaska Liljedahl

Om Bryggeridirektören Herrman Egnell  kan nämnas att han 1910 donerar 40,000 kr. till ett gymnasium i Eskilstuna. 

Flaskorna från bryggeriet hade gjuten text. På denna flaska finns informationen. 
ESKILSTUNA BRYGGERI-AKTIEBOLAG. En krona,  en "arm" som håller ett knippe med tre blixtar. och på sidan  står talet 3694.
Raderna nederst på flaskan har texten
HERRMAN EGNELL
HOFLEVERANTÖRER
ESKILSTUNA

På etiketter syns symbolerna tydligt. Brygden levererades utifrån stansningen 1897.


Historien om Bryggeriet.
Eskilstuna Bryggeri AB
Grundades 1874.  Den 1 Januari 1876 började  nämnda bryggeri sin tillverkning av öl.

De första åren av bolagets verksamhet gick med förlust. Men sommaren 1878  lyckades bryggeriet engagera herr Herman Egnell som bryggmästare, vilken var en duktig fackman. På hans tillskyndan inköpte bolaget det dåvarande Munktellska bryggeriet i Eskilstuna, som varit en svår konkurrent. Redan nästa bokslut visade en vinst av cirka 7,500 kronor. Från denna tid förbättrades årligen bryggeriets ekonomi.
Mellan åren 1878 – 1911 utvecklades Eskilstuna Bryggeri till ett av de större landsortsbryggerierna. 1882 hade man 24 st anställda, år 1900 var antalet uppe i 35 st anställda och 1955, när man var som störst, hade man 125 st anställda. 

År 1877 tillverkning av bayerskt öl (100.000 kannor om året), svagdricka, iskällardricka, bocköl och jäst.
År 1878 köps Munktells bryggeri (1868-1891).
1895 värderades Eskilstuna bryggeriaktiebolags
bryggeri tillverkningsvärde till 122,945 kronor medan Nya bryggeriaktiebolagets bryggeri tillverkningsvärde var 71,000 kronor.
År 1891 var specialtillverkningen av maltdrycker lageröl som även exporterades.
År 1900 tillverkades öl, svagdricka och läskedrycker.
År 1918 Eskilstuna Nya Bryggeri AB, (1888-1918), slås samman med Eskilstuna Bryggeri.
År 1926 övertas Strängnäs Bryggeri (1907-1956)
År 1930 Flens Bryggeri AB, svagdricksbryggeri. Delägare och  från 1947 helägt.
År 1939 tillverkning av pilsner klass I och II, svagdricka samt läskedrycker och mineralvatten.
År 1945 övertas Lindesbergs Bryggeri. ( - 1945)
År 1946 övertas Köpings Bryggeri. (1875-1956)
År 1955 tillverkning av malt och läskedrycker.

Under åren 1959 – 1963 användes även namnet Old Eskil.

År 1961 köptes man upp av AB Pripp & Lyckholm och 1964 övergick företaget i det då bildade Pripp-Bryggeri AB:s ägo. 

Östermalms Bryggeri köptes upp av AB Pripp & Lyckholm och lades ned.

1973 lades bryggeriet ned och därmed försvann maltdoften från kopparpannan ut över Fristadstorget.                

1945(SP)

Före 1932

1947(SP)

1945(SP)

Bryggeriet rivs och återstår enbart minnen

Sista sucken Brygghuset borta sedan blev det tingsrätt!

Elbil nr 3. Bild beskuren. Elbilar är inte någon nyhet. I tider av knapphet på fossilabränslen så kommer alternativen fram. Alt för att törstande strupar skall få sin dryck levererad.  Utkörarna under var Ture och Helge Törn. Året var 1942 och bilen var grön. Foto: Olle Forsslund, Eskilstuna stadsmuseum

El-lastbilen tillverkades ursprungligen av Asea i Västerås. Typ EBV 10/11, årsmodell 1945. Totalvikt 2600 kg. Hytten  märkt "AB Hägglund & Söner, Örnsköldsvik". Ingen uppgifter om Bryggeriets bil.

Under krigsåren var det ju brist på bränsle och man började också tillverka eldrivna fordon. Asea tillverkade i slutet av 30- början av 40-talet ett antal eldrivna lastbilar. Senare tillverkades exemplar i Eskilstuna.  Bilen hastighet 25 till 30 km/h, tillverkades  kring 300 exemplar.

1959 Bryggeriet har tagit namnet Old Eskil.