Torshälla 20 december 2012

 En vandring genom staden Torshälla dagen före jordens undergång
Torsdagen den 20 december 2012,

Eskilstunavägen 7

KV: Gesällen. Tidigare tandläkarmotagning, nu i förfall.

Holmberget

Torshälla har anor från järnhanteringen. Holmens Bruk tillkommer efter järnbrukprivilegierna, år 1641 finns Hammarsmedja och Schnideswärk beskrivna på karta.

"Tors Bockar" Staty av Allan Ebeling. Tor son till Oden, och är också efter honom den populäraste guden. Tors hustru är Siv med guldhåret, den trognaste av asynjorna och i ett tidigare gifte mor till Ull. Tillsammans med Siv fick Tor sonen Mode och dottern Trut. Med jättekvinnan Järnsaxa fick han sonen Magne, som betyder makt och styrka. Ofta kallas han för asator eller åktor. Han är den starkaste ibland både gudar och människor, hans rike heter Trudvang (som betyder styrkans fält), hans hus heter Bilskirner och är på sina 540 rum det största huset som finns.

Siv skildras som den fagraste bland kvinnor, skygg och tillbakadragen, men ändå redo till älskog, bl.a med Loke. Hon var känd för sitt vackra gyllene hår. Men den okynnige Loke klippte av henne allt håret och tvangs då av Tor att utverka att svartaalferna tillverkade ett nytt hår av guld som kunde växa fast på huvudet och växa till sig som vanligt hår. Dessa skickliga smeder lyckades med detta.

Tor hade två stycken bockar som hette Tandgnjost och Tandgrisner, som betyder de som skär tänder. De två bockarna drog honom i en vagn, därav namnet åktor.

Han ägde också den värdefulla hammaren Mjölner, som var det bästa vapnet som fanns hos asarna. Hur långt Tor än kastade den återkom den alltid, den hade också förmågan att bli så liten att den kunde hänga som ett smycke runt halsen. Dessutom var den så hård att den omöjligen kunde deformeras. Den hade egentligen bara en brist, skaftet var för kort. Vilket berodde på ett mindre tillverkningsfel.

I Tors ägo fanns också det fantastiska styrkebältet, Megingjord när han satte på sig detta växte hans redan stora styrka till det dubbla. Järnhandskarna var hans tredje viktiga ägodel.

Iförd järnhandskarna svänger han hammaren Mjölner. Han får då blixtarna att tändas, rensar luften och bevattnar jorden när den torkat. Mullret kommer ifrån Tors vagn

Även om Oden var den största guden av dem alla, talar mycket för att Tor var den mest dyrkade, hos vanligt folk (bönderna), han var också trälens vän. Böndernas dyrkan kan man ju förstå då regnet så klart var viktigt för dem. Särskilt i den senare delen av asatron dyrkades Tor och hans hammare blev en motsvarighet till det Kristna korset.

Tor är stor och muskulös, har ett stort rött skägg, blixtrande ögon, buskiga ögonbryn och en grov stämma. Detta gjorde säkert att bönderna kunde identifiera sig med honom, eftersom han inte så som t ex Oden är full av mystik. Tors temperament är som man förväntar sig av en åsk gud d v s kort och häftigt. Om man retar honom sväller hans styrka, som han ytterligare förstärker genom att dra åt sitt styrkebälte. Istället för som sin far ta till med list använder Tor sin styrka, och sitt vapen.

Vid Kvarnfallet ligger den gamla kronokvarnen från Gustav II Adolfs tid. Kraftstation av tegel på betongfundament, putsad med beigerosa slätputs med ljusare band vid takfoten, svarta fönstersnickerier. Mycket flackt, plåttäckt sadeltak. På östra sidan finns ett stort smårutat fönster och på motsatta sidan en hög metallklädd dörr med skärmtak. Byggnaden ritades 1935 och är ett bra exempel på tidig funktionalistisk arkitektur.

Vatten och is

Postiljonenen 1. Putsen rasar. Bostadshus från ca 1800 i hörnet av Storgatan - Brogatan, i två våningar av timmer med brunrosa revetering, vita knutar och fönstersnickerier.
Halvvalmat tak täckt med tvåkupigt tegel. På östra sidan finns en frontespis och på motsatta sida en litet takkupa. Vid en sentida renovering har fönstren bytts ut mot moderna fönster. Samtidigt tillkom en ny veranda och balkong med snickarglädje på västra sidan. Byggnaden  har tidigare inrymt bl.a apotek och senare möbelhandel.

Storgatan

Stora gatan kring 1900.

Postiljonen 4. Järnhandlarhuset med pampig kölbåge i gaveln, uppförda av C A Nilsson, 1900. Huset ett trevånings putsat tegelhus i en stil som liknar jugend. I järnhandlarhuset inflyttade år 1905 järn- och specerihandlaren Carl Gustaf Anton Nilsson med familj. Huset innehöll även telegraf.

Rådhustorget 1940-tal

C A Nilssons magasin där bl.a jordbruksmaskiner förvarades. Rödfärgat uthus från ca 1800 av timmer klätt med locklistpanel på södra sidan. Det har brutet tak täckt med enkupigt tegel. Byggnaden var tidigare längre och hade då en körport genom norra delen.

På 50-talet var dörren vid trappan ingång till en barnstuga.

Lilla Gatan 20 .Timmerhus. Lilla gatan 22 Fd Baptistkyrka, längs Lilla gatan, i en och en halv våning av sten putsad med vit slätputs. Fasaden är uppdelad av tunna lisener och gördelgesims under fönstren som har rusticerade omfattningar. Huset är försett med sadeltak täckt med svart slätplåt. Baptistförsamlingen bildades redan 1881 men kyrkan byggdes inte förrän 1891. Byggnaden används numera som atelje. Den är ett välbevarat exempel på frikyrkoarkitektur från tiden kring senaste sekelskiftet.

SAGA återuppstår

Saga, "hon ser allt" tillhör asarnas släkt, men hennes ursprung är bortglömt. Hon är både sagoberättarnas och de historiska krönikornas gudinna. Saga hjälpte dem som bad om inspiration till sina berättelser.
Saga bor i huset Sökkvabäck vid havet, där stilla vågor brusar. Det här var en av Odens favoritplatser och han besökte ofta Saga och bytte historier med henne, samt lät sig smaka av hennes förträffliga vin, alltid serverat i guldbägare.

Timmermannen 4. Storgatan 43. Bostadshus längs Storgatan från 1869 i en våning av timmer klätt med grålocklistpanel, gröna, spröjsade fönsterbågar. sadeltak täckt med tvåkupigt tegel. Trapphuset mot gården, västra sidan, byggdes 1936. Uthus/verkstad längs Vallgatan från mitten av 1800-talet av rött timmermed blå fönstersnickerier. Sadeltak täckt med enkupigt tegel. Byggnaden användes från början som ladugård. De stora mångspröjsadefönstren har tillkommit senare.

Timmermannen 9 "Andtorpa". Storgatan 39. Bostadshus längs Storgatan från ca 1800 i två våningar av timmer klätt med gul locklistpanel och med synliga knutlådor i fasaden, vita fönstersnickerier, spröjsade fönster. Sadeltak täckt med tvåkupigt tegel. Andra våningen byggdes inte förrän 1937. Dessförinnan hade huset en liten frontespis mot gatan. På tomten finns också tre mindre, delvis sammanbyggda uthus från början av 1900-talet.

Baksida av SAGA-huset

Torshälla ström

Östra torget

Vattenbärerskan, Allan Ebeling

S:t Eskils kyrka

S:t Eskils kyrka

Missionsförsamlingen bildades 24 februari 1866. Församlingen hyrde en sal i gården Kungsgatan n:r 36. Efter en insamling som gav 800 kronor började bygget av ett missionshus. Vid juletid kunde församlingen flytta in på tomten 257 B, i det långt ifrån färdiga bygget. 1880 förlorade församlingen missionshuset vid en splittring.

1880 tillsattes en kommitté som skulle förbereda ett missionshusbygge. På församlingsmötet 21 mars 1881 beslutades att bygga ett missionshus. Tomten 264, Ågrenska gården inköptes och missionshuset uppfördes. Efter två årtionden var lokalerna slitna och behövde renoveras. Arkitekten Gerdt Hallberg hade byggmästare Hjort fått ritningar som efter smärre ändringar genomfördes. 1903 beslutades att lokalen efter ombyggnationen skulle kallas S:t. Eskilskyrkan.

Foto Rud. M. Bardach 1906

Källa: Eskilstuna Missionsförsamling genom 100 år.

Missionsförsamlingens S:t Eskils kyrka byggdes år 1902 efter ritningar av arkitekt Gert Hallberg. Byggnaden revs år 1966.

Övre Flygblad 1940-talet,vy från Nybron.
Nedre Nybrogatan mot Klosterkyrkan 1950-talet

Eskilskyrkan finns sedan 1962 i Nyfors.
Dagens verksamhet.

Byggnad efter 1966

Trollpacka Anna Eriksdotter 1704

Den sista kända dödsdomen för trolldom fälldes av Kungl. Maj:t år 1704 över en åttioårig kvinna i Eskilstuna. Anklagelsen gick ut på att hon "medelst trolldom och förgörning skadat Nils Jonsson därsammastädes till sin hörsel, syn och mun". Gumman, vars namn var Anna Eriksdotter, hade en söndag kommit in i Nils Jonssons stuga i och begärt en pipa tobak. Men då han undskyllde sig, att han ingen tobak hade, märkte han, att hon blev "som litet förtörnad"; dock »satte hon sig hos honom en stund och åt middag. Sedan begärde hon något — som hon alltid plägade göra — med sig hem, det hon ock bekom, nämligen en korv och en kaka samt något litet ull till strumpor, för vilket allt hon tackade och gick sin väg. Varuppå han icke det ringaste argt av henne kunde tänka, än mindre något ont avvisste, innan tisdags afton därefter, då han stod och talte med änkan Karin på Biltinge backe, varvid honom, fast det var stilla och lugnt, en tämligen stark väderpust på högra sidan av ansiktet träffade, så att icke allenast dess högra sida lika som rördes utan och hörseln och synen på samma tid blev honom alldeles betagen och mycket vatten utflöt av högra örat. Och blev han huvudrasande och lika som ifrån sina sinnen, och vart jämväl munnen dragen på sned på vänstra sidan in emot örat, så att, när han skulle spotta, spottade han bakom sig; och hade han mycket besvärligit med att tala, vilket allt bemälte hustru Karin åskådade och nu inför rätten edeligen bevittnar sannfärdeligen skett vara."
 

Den stackars mannen visste sig ingen annan råd än att skicka efter Anna Eriksdotter. Hon kom, och slutligen lyckades han med lock och pock avpressa henne ett löfte, att han den stundande natten skulle bli bättre. Och se: om natten, medan han sov, blev han "till synen och munnen färdig men intet till hörseln, varom han glömde isynnerhet bedja henne". Sedan en del vittnen intygat "allt så i sanning
hänt och skett vara", bekände Anna Eriksdotter, "det hon medelst sina konster haver Nils Jonsson samma olägenhet tillskyndat, för det han understundom visat sig något vidrig och änteligen därföre, att han nekade giva henne tobak".
 

Det onda hade hon skaffat på honom med djävulens hjälp. Hon bekände vidare, att "medan Nils Jonssons hustrus förra man levde", hade hon "trollat vargarne på deras får, som dem till största delen ihjälrivit". Anledningen hade varit den, att Anna vid ett besök "ej mera med sig hem bekommit
än en fårbog", och förtrollningen hade tillgått så, "att hon tillika med Hin Onde blåst i var sitt horn, då vargarne straxt voro tillstädes".
 

På närmare förfrågan, huru länge hon varit i den ondes tjänst, tillstod hon, att hon redan i sin tidiga ungdom blivit invigd däri av modern, som brukat smörja en kalv och på den fara upp genom skorstenen till satans samkväm. Även hennes fader, broder och två systrar voro "av samma fördömliga synd besmittade".
 

Men nu hade hon "på sin höga ålder kommit till sina grova synders känsla, som eljes hade kunnat henne uti det eviga fördärvet föra". Hon förklarade sig vara nöjd, vare sig överheten benådade henne eller läte henne, sig till välförtjänt straff, lida döden.
Om hennes uppförande efter häktningen meddelas i rättegångshandlingarna, att hon "mycket andäktig uti sina böner och åkallan varit".
 

Häradsrätten dömde gumman till döden. Men hovrätten hemställde till Kungl. Maj:t, att hon måtte "med livet benådas och med något annat straff, som närmast därtill kommer, avstraffas", alldenstund hon "är åldrig och minneslös" och "jämväl till en del berättar sådant, som icke annars än av förbländelser och i galna inbillningar kan bestå". Det ligger något särskilt upprörande däri, att den gamla det oaktat blev av Kungl. Maj:t dömd att undergå dödsstraffet.

Källa: SVENSKA FOLKETS UNDERBARA ÖDEN CARL GRIMBERG 1922.

Anna Eriksdotter (eller Anna Ersdotter), kallad Sotpackan, född 1624, död 15 juni 1704, var den sista människan som avrättades för häxeri i Sverige.

Anna, som bodde i Lista socken, hade sedan hon flyttat dit 1680 ansetts vara en häxa på grund av sin förmåga att stämma blod och sin goda hand med djur. Hon hade varit piga hos prästen och då hon avskedats sades hon ha trollat honom stum en dag då han skulle hålla sin predikan.

Carl Edvard Johansson "Mått-Johansson"

Carl Edvard Johansson. En noggrann person.

Bild Företagsamheten

Carl Edvard Johansson föddes 1864 på Frötunda bruk i Västmanland och dog i Eskilstuna 1943. Carl Edvard Johansson var ingenjör inom maskinteknik som kom att i folkmun kallas "Mått-Johansson". Carl Edvard Johansson och hans kombinationsmåttsatser är ett välkänt begrepp världen runt.

Efter avslutad skolgång begav han sig till USA där han under tre år skaffade sig en praktisk utbildning inom verkstadsindustrin samt teoretiska studier vid Gustavus Adolphus College i St. Peter, Minnesota.

1884 återvänder han och året därpå erhöll han en plats som filare och hantlangare vid E V Beronius Mekaniska Verkstads AB i Eskilstuna. Sedan som lärling på Gevärsfaktoriet i Eskilstuna och avancerar till inspektör. 1890 avlade han examen som besiktningsrustmästare. Som sådan fick han i uppgift att leda faktoriets tillverkning av specialmaskiner, verktyg och kontrollmått. Det var därför ganska naturligt att han ägnade sin kraft som uppfinnare åt de problem som hängde samman med denna uppgift.

Vapenproduktion är en precisions- och serietillverkning. Alla delar måste hålla samma mått och kunna vara utbytbara, en pipa måste hålla samma kaliber. I samband med vapentillverkningen på faktoriet användes en rad olika olika tolkar för att man skulle få en så jämn kvalitet som möjligt. Men det saknades ett riktigt bra och praktiskt system för att kontrollera och kalibrera de mätverktyg som användes. Ett system som även underleverantörer kunde använda sig av. Carl Edvard ställs inför det problem som kom att forma resten av hans liv. Minimimått, maximimått, standard, toleranser. Hur finna ett mått som är lika för alla? Som har precisionen. Noggrannheten. Exaktheten. Ett mått lika för alla vapensmederna. Carl Edvard Johansson ligger vaken på nätterna och grubblar.

Svenska armén beslut att utrusta sig med ett nytt mausergevär med licenstillverkning i Eskilstuna Gevärsfaktori. Carl Edvard Johansson sänds till Mauser-Werke i Oberndorf för att studera tillverkningen. Han åker dit 1894, återvänder till Eskilstuna 1896. Under den långa tågresan för han anteckningar i en anteckningsbok. Vid ankomsten till Eskilstuna har han kommit fram till ett tal: 102 står det i anteckningsboken.

Passbitar

Han lyckades tack vare sin uthållighet utarbeta metoder för precisionsmätning och kontroll av maskindetaljer och även ett enhetlig förenklat relationstal mellan tum och millimeter. I slutet av 1896 har han förfärdigat 102 metallstycken i Gevärsfaktoriets verkstad. Han tar hem dem för att ge dem den slutliga precisionsslipningen. Dessa var uppdelade i två serier om 49 bitar samt en serie om 4 bitar. Med hjälp av dessa bitar gick det att få minst 20000 olika måttvärden med en måttdifferens av endast 0,01 mm. Gevärsfaktoriet hade ingen slipmaskin som kunde slipa till bitarna med tillräcklig precision varför han nu fick lösa det på egen hand. Han byggde om sin hustrus Singer-symaskin till en precisionsslipmaskin och satt sedan hemma i bostaden på kvällarna och slipade till bitarna. Vid slutet av 1896 hade han efter många slitsamma kvällar lyckats slipa till de 102 passbitarna med en noggrannhet på några bråkdelar av en tusendels mm och därmed få systemet att fungera.

Det dröjde dock fram till 2 maj 1901 innan han efter många och långa diskussioner med det Svenska Patentverket, som först vägrat godkänna det han gjort som en uppfinning, med hänvisning till att måttsatser redan var kända, kunde få sin uppfinnings patent beviljat. En uppfinning som han i sin patentansökan benämnde "Måttsats för precisionsmätning".

1906 var hans uppfinning fullbordad och året därpå kom precisionsmåttsatserna av "system C. E. Johansson" ut på världsmarknaden när nyttan  snabbt upptäcktes. Masstillverkningen av detaljer som krävde hög precision hade tagit fart och då passade måttsatsen. C E Johansson låg även bakom uppdelningen av mått i s.k. toleransklasser, standardiserade spel och grepp inom det mättekniska området som används än idag. Detta var saker som kom att revolutionera verkstadsindustrin, då det gjorde det möjligt att tillverka långa serier med god precision.

C E Johanssons uppfinning var något mycket värdefullt för den nu snabbt växande bilindustrin. Henry M. Leland, chef och grundare av Cadillac Automobile Company i Detroit lär i början av 1920-talet ha yttrat: "There are only two people I take off my hat to. One is the president of the United States and the other is Mr. Johansson from Sweden." Detta yttrande säger en hel del om hur betydelsefull hans uppfinning ansågs vara för bil- och verkstadsindustrin. C E Johansson tillbringade stora delar av sitt liv i USA för att själv marknadsföra sina precisionsmåttsatser och mätverktyg. 1918 etablerade han företaget CE Johansson Incorporated i orten Poughkeepsie vid Hudsonfloden strax norr om New York. Detta för att bättre kunna försörja den amerikanska marknaden med mätutrustningar. I USA och runt om i världen gick hans måttsatser under benämningen "JO Blocks" som är en förkortning av "Johansson Gauge Blocks". Ett begrepp som faktiskt lever kvar än idag.

Det dröjde dock inte länge innan företaget kom på obestånd. Dels beroende på den ekonomiska nedgång som följde på första världskrigets slut men även på ohederliga återförsäljare som lurade honom på pengar. Dessutom hade det börja dyka upp konkurrenter som tagit upp idén med måttsatser. För att rädda sitt företag från konkurs kontaktar C E Johansson Henry Ford för att höra om Ford var intresserad av ett samarbete. Efter cirka 6 månaders förhandlingar erbjuder sig Ford att köpa C E Johanssons amerikanska bolag inklusive alla rättigheter till tillverkning av passbitar och annan mätutrustning. C E Johansson ställde dock krav på att hans måttsatser inte skulle begränsas till användning inom Ford Motor Company utan hela den amerikanska industrin skulle få ta del av dem.

Bild Företagsamheten

18 november 1923 började han arbeta som anställd på Ford Motor Co Dearborn, Michigan. Han byggde upp sin verksamhet som en separat avdelning inne på Fords fabriksområde. Till att börja med hade han problem med att få lokalen iordningställd så som han önskade. Han hade speciella krav på luftfuktighet och temperatur i samband med den känsligaste delen av tillverkningen. Temperaturen skulle vara konstant +20 grader C. Närmaste chefer saknade förståelse för i  hans ögon konstiga krav. Tiden gick och inget hände. Det hela stod still. På något vis nådde Johanssons kritik Henry Ford, som när han fick höra vad det gällde gav Johanssons närmaste chefer direkta order "give Mr Johansson what he needs!" I och med detta dröjde det inte länge innan de klimatrum som behövdes iordningställts och tillverkningen av måttsatserna kunde ta fart.


Har någon svensk påverkat utvecklingen så mycket som CE Johansson. 
Hans passbitar från 1896 utgjorde själva fundamentet för det paradigmskifte som i historieböckerna beskrivs som övergången till den industriella eran som lade grunden till möjligheten till massproduktion av verkstadsprodukter med hög precision. Enligt Henry Ford var det CE Johansson som gjorde det löpande bandet och därmed modern tillverkning, möjligt. Hans insatser gjorde att alla inblandade parter, för första gången, kunde arbeta utifrån en gemensam mätstandard.

Ser man på tum-måttet som användes i USA respektive Storbritannien så skiljde de sig åt med några tusendels mm. Men genom Johanssons insatser kom USA och Storbritannien att kunna enas om en omvandlingsfaktor mellan tum och millimeter, som skulle uppgå till exakt 25,400 mm = 1 tum. Därmed kom USA och Storbrittanien får tum-mått som var lika. Det hela fastställdes som en internationell standard 1933 av ASA (American Standards Association).

C E Johansson kom att stanna som anställd hos Ford i 12 år, innan han ansåg att det var dags att återvända till Sverige. Han var då 72 år och det var dags att dra sig tillbaka. 1936 återvänder han så till Eskilstuna där han ingår i ledningen av det då rekonstruerade AB C. E. Johansson. Senare levde han ett stillsamt pensionärsliv tillsammans med sin hustru fram till sin död 1943. Under åren hade det blivit 22 resor över Atlanten.

Under sitt liv hade han erhållit ett antal utmärkelser. 1903 erhöll han Vermeilmedaljen i Paris, hedersdiplom i Liége 1905 och Vetenskapsakademiens Arnbergska pris 1908. 1919 blev han utnämnd till ledamot av IVA - Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien.

1946 tilldelades han postumt IVA:s Stora Guldmedalj "för insatser till teknisk utveckling, som han åstadkommit med sin måttsats och dess fulländning och utveckling"

Biografi

Cyklar och Eskilstuna

Eskilstuna blev år 2000 utsedd av Cykelfrämjandet till Årets Cykelstad. officiella bevis på titeln. Eskilstuna ansåg sig väl förtjänt av priset och kommunalråden Ann-Sofie Bornemar och Hans Ekström tackade och tog emot. 

"För förtjänstfullt genomförda aktiviteter för att öka trafiksäkerheten och stimulera till en ökande cyklism bland invånarna. Detta till gagn för både miljö och folkhälsa, nu och i framtiden". Så lydde jurymotiveringen på det inramade diplomet som Pekka Kanerva räckte över.

Eskilstuna hade redan 2000 ett långsiktigt och omfattande program för att värna cykelåkandet. Kommunen hade medvetet satsat på att underlätta för cyklister. Under 2000 byggs en cykelbana från Eskilstuna till Torshälla längs med ån. Vid ombyggnaden av Hamngatan kom det att ges stor hänsyn till cyklisterna. 

Cyklarna har med tiden fått alt fler stråk och just cyklandet verkar öka när förutsättningarna förbättras.

 

Eskilstuna har en lång tradition av cyklar redan vid början av 1900-talet. Ur stöldregister i Polisunderrättelser, ur broschyrer och ur museers arkiv finns en rik flora av cykelmärken. På hemsidan cykelhistoriska.se finns flertalet dokumenterade. På sidan http://mo-ped.se/bike/em_bb1.htm#ESKILSTUNA finns cykel och mopedhistoria.

Tillverkare och försäljare.

B. B., Bröderna Birath, Eskilstuna

Curts, Curt Johansson, Eskilstuna

Cykel- och Sport, Eskilstuna.

Eskil Bröderna Birath, Eskilstuna

E.K.C., Ivar Eriksson

Ekstein & Bjöhrn Torshälla. Tillverkade velocipeder 1901-1904

EMINENT,  Eminentverktyg AB, Eskilstunavägen 5, Torshälla. Företaget startade som Westmans Verktygsfabrik. Tillverkning från start, ca 1880, av leksaker och bobiner (spinnrocks rulle).  År 1912 övertogs rörelsen, sedan den varit i flera händer, av fabrikör Axel Björhn, som tillverkade div verktyg och cyklar. Firman var en av de första som i Sverige tillverkade cyklar av delar som importerats från England. Cykeln kallades ”Eminent” och 1944 lär några cyklar fortfarande ha varit i bruk.

Ekströms Cykelaffären S. Carlsson

ESKILCO, Eskilco A.B.

ESKO, Lundstedt & Carlsson.

G, John Gustafsson Velocipedfabrik Allright, Eskilstuna

Kläm, Oscar Törnblom. / Oscar Tömbloms Efträdare,

LL, Larsson & Lundh, Eskilstuna

Leonard Johansson Velocipedfabrik. Firman etabl. 1892, bolag 1908. Nyfors/Eskilstuna. Tillverkade velocipeder 1905- 1968-07-01   Bild 2, Bild 3,

Maraton, Maraton AB J. Benson, Eskilstuna

Minett, MINETT Eskilstuna Norra Cykelverkstad, Larsson & Karlsson

Prior, Svenska Järn & Maskinkompaniet, Eskilstuna

ROY E.S, Chorell. Chorell, E S Eskilstuna Smides- o. metallverk. Tillverkade velocipeder från 1909 till 1953.

Solid, C. j. Molin, Eskilstuna

SPORT Sportmagasinet

SPORT LYX, AH Cykelcentralen,

Tuna, TUNA, AB Eskilstuna Järnhandel

Vanadis, C. J. Molins Velocipedfabrik, Eskilstuna

WAHLI, Wadjim Lindqvist, Eskilstuna

Bilder

Bilder på Eskilstunacyklister

Familjen Gustav Ståhl

Tävlingscyklister ca 1910

Mopeder

JB mopeden J. Bensons Fabriksaktiebolag, Eskilstuna.

JB - Maraton AB J. Benson, Malmö.

J. Benson Försäljnings AB, Eskilstuna. 1952-75

Cyklar

Eskilstuna har en lång tradition av cyklar med start från början av 1900-talet. Cykelmärkes samlare har förtecknat märken och ur stöldregister i Polisunderrättelser, ur broschyrsamlares och ur
museers arkiv finns en rik flora av cykelmärken att läsa. På hemsidan cykelhistoriska.se finns flertalet dokumenterade. På sidan http://mo-ped.se/bike/em_bb1.htm#ESKILSTUNA finns en hel del cykel och mopedhistoria.




B. B. Bröderna Birath, Eskilstuna

Curts Curt Johansson, Eskilstuna

Eskil Bröderna Birath, Eskilstuna

E.K.C. Ivar Eriksson
Cykel- och Sport, Eskilstuna.

Ekstein & Bjöhrn Torshälla. Tillverkade velocipeder 1901-1904

Ekströms Cykelaffären S. Carlsson

ESKILCO Eskilco A.B.

ESKO Lundstedt & Carlsson.

G John Gustafsson Velocipedfabrik Allright, Eskilstuna

Kläm Oscar Törnblom. / Oscar Tömbloms Eftr., Eskilstuna

LL Larsson & Lundh, Eskilstuna

Leonard Johansson Velocipedfabrik. Tillverkade velocipeder 1905- 1968-07-01

Maraton AB J. Benson, Eskilstuna

Minett MINETT Eskilstuna Norra Cykelverkstad, Larsson & Karlsson

Prior Svenska Järn & Maskinkompaniet, Eskilstuna

ROY E.S. Chorell. Chorell, E S Eskilstuna Smides- o. metallverk. Tillverkade velocipeder från 1909 till 1953.

Solid C. j. Molin, Eskilstuna

SPORT Sportmagasinet


SPORT LYX AH Cykelcentralen,

Tuna TUNA AB Eskilstuna Järnhandel

Vanadis C. J. Molins Velocipedfabrik, Eskilstuna

WAHLI Wadjim Lindqvist, Eskilstuna

Torshälla och Eskilstuna utveckling!

Historien om staden berättar också något om oss själva. Varför är vi de vi är är och varför  tänker vi som vi gör?

Historien i sin kända form går tillbaka till att det i Torshälla fanns en kultplats för asatron långt innan kyrkan uppfördes på 1100-talet. Namnet Torshälla anses kunna härledas från "Tors harg" och har översatts till "Tors offerplats". Kultplatsen låg antingen där kyrkan nu är belägen eller på Klockberget ovanför.

Staden ligger vid de första fallen innan Torshälla ström / Eskilstuna ån når Mälaren. Sjön låg mycket närmare Torshälla med vikingatidens havsnivå. Fallen var en strategisk och viktig plats för utförsel av allehanda produkter sjövägen.

Torshälla en medeltida handels- och hantverksstad fick stadsrättigheter av Birger Magnuson 1317 vilket gör Torshälla till en av Sveriges äldsta städer. Låstillverkningen i har anor från Gustav Vasa och  hertig Carl Philip, född 22 april 1601 på Revals slott, död 25 januari 1622 i Narva, var svensk prins av ätten Vasa, hertig av Södermanland, Närke och Värmland, som inlett en tillverkning i tekniska verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Av bergskolegiets handlingar 1625/1641 framgår att Torshälla Bruk / Holmens Bruk ägt bestånd sedan Karl X tid. Verkstäderna befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland.

Historien om Eskilstuna bygger på att St Eskil när han kommer till Tuna By. Exakt när Eskil levde är osäkert, bara att det var under 1000-talet. Enligt utsagor lät han uppföra en kyrka vid platsen där Fors kyrka ligger idag. I övrigt så var området Eskilstuna jordbruksmark med några få bönder.

Om Eskilstuna finns det sedan under en tid inte så mycket att berätta. Först under 1600-talet kom orten att utvecklas med det industriella kunnandet. Stormakten Sverige behövde en tillverkning skyddad från "fienden" och Eskilstuna med sin vattenkraft blev en lämplig. Utvecklingen tog fart sedan Reinhold Rademacher som 1656 med sina livländska smeder kallats från Riga. Det gav början till metallvaruindustrin med tillverkning av bajonetter, knivar, saxar, tänger, lås, spikar och nålar som lade grunden och som länge kom att prägla Eskilstuna. Eskilstuna hävdar sin statsrättighet från 1659 byggande på en avskrift 50 år efter att "originalet" brann upp på Eskilstuna Hus.

Eskilstunas utveckling beskrivs i Stefan Pettersons och Mikael Törnkvists bok “Eskils Tuna vid Näria å”.

Torshälla och Eskilstuna  har en lång historia historia. Torshälla var en sjöfarar-stad med lång beskattningsrätt över stora områden. Det är lätt att glömma bort att rollerna tidigare varit annorlunda och att utvecklingen kan ta nya vägar. Torshälla och Eskilstuna har fortfarande en metallindustri fast nya verksamheter har tagit vid.