Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Vallhalla, Vallby 1905C

söndag 25 november 2012

Trollpacka Anna Eriksdotter 1704

Den sista kända dödsdomen för trolldom fälldes av Kungl. Maj:t år 1704 över en åttioårig kvinna i Eskilstuna. Anklagelsen gick ut på att hon "medelst trolldom och förgörning skadat Nils Jonsson därsammastädes till sin hörsel, syn och mun". Gumman, vars namn var Anna Eriksdotter, hade en söndag kommit in i Nils Jonssons stuga i och begärt en pipa tobak. Men då han undskyllde sig, att han ingen tobak hade, märkte han, att hon blev "som litet förtörnad"; dock »satte hon sig hos honom en stund och åt middag. Sedan begärde hon något — som hon alltid plägade göra — med sig hem, det hon ock bekom, nämligen en korv och en kaka samt något litet ull till strumpor, för vilket allt hon tackade och gick sin väg. Varuppå han icke det ringaste argt av henne kunde tänka, än mindre något ont avvisste, innan tisdags afton därefter, då han stod och talte med änkan Karin på Biltinge backe, varvid honom, fast det var stilla och lugnt, en tämligen stark väderpust på högra sidan av ansiktet träffade, så att icke allenast dess högra sida lika som rördes utan och hörseln och synen på samma tid blev honom alldeles betagen och mycket vatten utflöt av högra örat. Och blev han huvudrasande och lika som ifrån sina sinnen, och vart jämväl munnen dragen på sned på vänstra sidan in emot örat, så att, när han skulle spotta, spottade han bakom sig; och hade han mycket besvärligit med att tala, vilket allt bemälte hustru Karin åskådade och nu inför rätten edeligen bevittnar sannfärdeligen skett vara."
 
Den stackars mannen visste sig ingen annan råd än att skicka efter Anna Eriksdotter. Hon kom, och slutligen lyckades han med lock och pock avpressa henne ett löfte, att han den stundande natten skulle bli bättre. Och se: om natten, medan han sov, blev han "till synen och munnen färdig men intet till hörseln, varom han glömde isynnerhet bedja henne". Sedan en del vittnen intygat "allt så i sanning
hänt och skett vara", bekände Anna Eriksdotter, "det hon medelst sina konster haver Nils Jonsson samma olägenhet tillskyndat, för det han understundom visat sig något vidrig och änteligen därföre, att han nekade giva henne tobak".
 
Det onda hade hon skaffat på honom med djävulens hjälp. Hon bekände vidare, att "medan Nils Jonssons hustrus förra man levde", hade hon "trollat vargarne på deras får, som dem till största delen ihjälrivit". Anledningen hade varit den, att Anna vid ett besök "ej mera med sig hem bekommit
än en fårbog", och förtrollningen hade tillgått så, "att hon tillika med Hin Onde blåst i var sitt horn, då vargarne straxt voro tillstädes".
 
På närmare förfrågan, huru länge hon varit i den ondes tjänst, tillstod hon, att hon redan i sin tidiga ungdom blivit invigd däri av modern, som brukat smörja en kalv och på den fara upp genom skorstenen till satans samkväm. Även hennes fader, broder och två systrar voro "av samma fördömliga synd besmittade".
 
Men nu hade hon "på sin höga ålder kommit till sina grova synders känsla, som eljes hade kunnat henne uti det eviga fördärvet föra". Hon förklarade sig vara nöjd, vare sig överheten benådade henne eller läte henne, sig till välförtjänt straff, lida döden.
Om hennes uppförande efter häktningen meddelas i rättegångshandlingarna, att hon "mycket andäktig uti sina böner och åkallan varit".
 
Häradsrätten dömde gumman till döden. Men hovrätten hemställde till Kungl. Maj:t, att hon måtte "med livet benådas och med något annat straff, som närmast därtill kommer, avstraffas", alldenstund hon "är åldrig och minneslös" och "jämväl till en del berättar sådant, som icke annars än av förbländelser och i galna inbillningar kan bestå". Det ligger något särskilt upprörande däri, att den gamla det oaktat blev av Kungl. Maj:t dömd att undergå dödsstraffet.

Källa: SVENSKA FOLKETS UNDERBARA ÖDEN CARL GRIMBERG 1922.

Anna Eriksdotter (eller Anna Ersdotter), kallad Sotpackan, född 1624, död 15 juni 1704, var den sista människan som avrättades för häxeri i Sverige.
Anna, som bodde i Lista socken, hade sedan hon flyttat dit 1680 ansetts vara en häxa på grund av sin förmåga att stämma blod och sin goda hand med djur. Hon hade varit piga hos prästen och då hon avskedats sades hon ha trollat honom stum en dag då han skulle hålla sin predikan.

lördag 10 november 2012

Carl Edvard Johansson "Mått-Johansson"


Carl Edvard Johansson. En noggrann person.


Bild Företagsamheten
Carl Edvard Johansson föddes 1864 på Frötunda bruk i Västmanland och dog i Eskilstuna 1943. Carl Edvard Johansson var ingenjör inom maskinteknik som kom att i folkmun kallas "Mått-Johansson". Carl Edvard Johansson och hans kombinationsmåttsatser är ett välkänt begrepp världen runt.

Efter avslutad skolgång begav han sig till USA där han under tre år skaffade sig en praktisk utbildning inom verkstadsindustrin samt teoretiska studier vid Gustavus Adolphus College i St. Peter, Minnesota.

1884 återvänder han och året därpå erhöll han en plats som filare och hantlangare vid E V Beronius Mekaniska Verkstads AB i Eskilstuna. Sedan som lärling på Gevärsfaktoriet i Eskilstuna och avancerar till inspektör. 1890 avlade han examen som besiktningsrustmästare. Som sådan fick han i uppgift att leda faktoriets tillverkning av specialmaskiner, verktyg och kontrollmått. Det var därför ganska naturligt att han ägnade sin kraft som uppfinnare åt de problem som hängde samman med denna uppgift.

Vapenproduktion är en precisions- och serietillverkning. Alla delar måste hålla samma mått och kunna vara utbytbara, en pipa måste hålla samma kaliber. I samband med vapentillverkningen på faktoriet användes en rad olika olika tolkar för att man skulle få en så jämn kvalitet som möjligt. Men det saknades ett riktigt bra och praktiskt system för att kontrollera och kalibrera de mätverktyg som användes. Ett system som även underleverantörer kunde använda sig av. Carl Edvard ställs inför det problem som kom att forma resten av hans liv. Minimimått, maximimått, standard, toleranser. Hur finna ett mått som är lika för alla? Som har precisionen. Noggrannheten. Exaktheten. Ett mått lika för alla vapensmederna. Carl Edvard Johansson ligger vaken på nätterna och grubblar.

Svenska armén beslut att utrusta sig med ett nytt mausergevär med licenstillverkning i Eskilstuna Gevärsfaktori. Carl Edvard Johansson sänds till Mauser-Werke i Oberndorf för att studera tillverkningen. Han åker dit 1894, återvänder till Eskilstuna 1896. Under den långa tågresan för han anteckningar i en anteckningsbok. Vid ankomsten till Eskilstuna har han kommit fram till ett tal: 102 står det i anteckningsboken.
Passbitar

Han lyckades tack vare sin uthållighet utarbeta metoder för precisionsmätning och kontroll av maskindetaljer och även ett enhetlig förenklat relationstal mellan tum och millimeter. I slutet av 1896 har han förfärdigat 102 metallstycken i Gevärsfaktoriets verkstad. Han tar hem dem för att ge dem den slutliga precisionsslipningen. Dessa var uppdelade i två serier om 49 bitar samt en serie om 4 bitar. Med hjälp av dessa bitar gick det att få minst 20000 olika måttvärden med en måttdifferens av endast 0,01 mm. Gevärsfaktoriet hade ingen slipmaskin som kunde slipa till bitarna med tillräcklig precision varför han nu fick lösa det på egen hand. Han byggde om sin hustrus Singer-symaskin till en precisionsslipmaskin och satt sedan hemma i bostaden på kvällarna och slipade till bitarna. Vid slutet av 1896 hade han efter många slitsamma kvällar lyckats slipa till de 102 passbitarna med en noggrannhet på några bråkdelar av en tusendels mm och därmed få systemet att fungera.

Det dröjde dock fram till 2 maj 1901 innan han efter många och långa diskussioner med det Svenska Patentverket, som först vägrat godkänna det han gjort som en uppfinning, med hänvisning till att måttsatser redan var kända, kunde få sin uppfinnings patent beviljat. En uppfinning som han i sin patentansökan benämnde "Måttsats för precisionsmätning".

1906 var hans uppfinning fullbordad och året därpå kom precisionsmåttsatserna av "system C. E. Johansson" ut på världsmarknaden när nyttan  snabbt upptäcktes. Masstillverkningen av detaljer som krävde hög precision hade tagit fart och då passade måttsatsen. C E Johansson låg även bakom uppdelningen av mått i s.k. toleransklasser, standardiserade spel och grepp inom det mättekniska området som används än idag. Detta var saker som kom att revolutionera verkstadsindustrin, då det gjorde det möjligt att tillverka långa serier med god precision.

C E Johanssons uppfinning var något mycket värdefullt för den nu snabbt växande bilindustrin. Henry M. Leland, chef och grundare av Cadillac Automobile Company i Detroit lär i början av 1920-talet ha yttrat: "There are only two people I take off my hat to. One is the president of the United States and the other is Mr. Johansson from Sweden." Detta yttrande säger en hel del om hur betydelsefull hans uppfinning ansågs vara för bil- och verkstadsindustrin. C E Johansson tillbringade stora delar av sitt liv i USA för att själv marknadsföra sina precisionsmåttsatser och mätverktyg. 1918 etablerade han företaget CE Johansson Incorporated i orten Poughkeepsie vid Hudsonfloden strax norr om New York. Detta för att bättre kunna försörja den amerikanska marknaden med mätutrustningar. I USA och runt om i världen gick hans måttsatser under benämningen "JO Blocks" som är en förkortning av "Johansson Gauge Blocks". Ett begrepp som faktiskt lever kvar än idag.

Det dröjde dock inte länge innan företaget kom på obestånd. Dels beroende på den ekonomiska nedgång som följde på första världskrigets slut men även på ohederliga återförsäljare som lurade honom på pengar. Dessutom hade det börja dyka upp konkurrenter som tagit upp idén med måttsatser. För att rädda sitt företag från konkurs kontaktar C E Johansson Henry Ford för att höra om Ford var intresserad av ett samarbete. Efter cirka 6 månaders förhandlingar erbjuder sig Ford att köpa C E Johanssons amerikanska bolag inklusive alla rättigheter till tillverkning av passbitar och annan mätutrustning. C E Johansson ställde dock krav på att hans måttsatser inte skulle begränsas till användning inom Ford Motor Company utan hela den amerikanska industrin skulle få ta del av dem.
Bild Företagsamheten

18 november 1923 började han arbeta som anställd på Ford Motor Co Dearborn, Michigan. Han byggde upp sin verksamhet som en separat avdelning inne på Fords fabriksområde. Till att börja med hade han problem med att få lokalen iordningställd så som han önskade. Han hade speciella krav på luftfuktighet och temperatur i samband med den känsligaste delen av tillverkningen. Temperaturen skulle vara konstant +20 grader C. Närmaste chefer saknade förståelse för i  hans ögon konstiga krav. Tiden gick och inget hände. Det hela stod still. På något vis nådde Johanssons kritik Henry Ford, som när han fick höra vad det gällde gav Johanssons närmaste chefer direkta order "give Mr Johansson what he needs!" I och med detta dröjde det inte länge innan de klimatrum som behövdes iordningställts och tillverkningen av måttsatserna kunde ta fart.


Har någon svensk påverkat utvecklingen så mycket som CE Johansson
Hans passbitar från 1896 utgjorde själva fundamentet för det paradigmskifte som i historieböckerna beskrivs som övergången till den industriella eran som lade grunden till möjligheten till massproduktion av verkstadsprodukter med hög precision. Enligt Henry Ford var det CE Johansson som gjorde det löpande bandet och därmed modern tillverkning, möjligt. Hans insatser gjorde att alla inblandade parter, för första gången, kunde arbeta utifrån en gemensam mätstandard.

Ser man på tum-måttet som användes i USA respektive Storbritannien så skiljde de sig åt med några tusendels mm. Men genom Johanssons insatser kom USA och Storbritannien att kunna enas om en omvandlingsfaktor mellan tum och millimeter, som skulle uppgå till exakt 25,400 mm = 1 tum. Därmed kom USA och Storbrittanien får tum-mått som var lika. Det hela fastställdes som en internationell standard 1933 av ASA (American Standards Association).

C E Johansson kom att stanna som anställd hos Ford i 12 år, innan han ansåg att det var dags att återvända till Sverige. Han var då 72 år och det var dags att dra sig tillbaka. 1936 återvänder han så till Eskilstuna där han ingår i ledningen av det då rekonstruerade AB C. E. Johansson. Senare levde han ett stillsamt pensionärsliv tillsammans med sin hustru fram till sin död 1943. Under åren hade det blivit 22 resor över Atlanten.

Under sitt liv hade han erhållit ett antal utmärkelser. 1903 erhöll han Vermeilmedaljen i Paris, hedersdiplom i Liége 1905 och Vetenskapsakademiens Arnbergska pris 1908. 1919 blev han utnämnd till ledamot av IVA - Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien.

1946 tilldelades han postumt IVA:s Stora Guldmedalj "för insatser till teknisk utveckling, som han åstadkommit med sin måttsats och dess fulländning och utveckling"

Biografi

söndag 4 november 2012

Cyklar och Eskilstuna

Eskilstuna blev år 2000 utsedd av Cykelfrämjandet till Årets Cykelstad. officiella bevis på titeln. Eskilstuna ansåg sig väl förtjänt av priset och kommunalråden Ann-Sofie Bornemar och Hans Ekström tackade och tog emot. 

"För förtjänstfullt genomförda aktiviteter för att öka trafiksäkerheten och stimulera till en ökande cyklism bland invånarna. Detta till gagn för både miljö och folkhälsa, nu och i framtiden". Så lydde jurymotiveringen på det inramade diplomet som Pekka Kanerva räckte över.

Eskilstuna hade redan 2000 ett långsiktigt och omfattande program för att värna cykelåkandet. Kommunen hade medvetet satsat på att underlätta för cyklister. Under 2000 byggs en cykelbana från Eskilstuna till Torshälla längs med ån. Vid ombyggnaden av Hamngatan kom det att ges stor hänsyn till cyklisterna. 

Cyklarna har med tiden fått alt fler stråk och just cyklandet verkar öka när förutsättningarna förbättras.

 

Eskilstuna har en lång tradition av cyklar redan vid början av 1900-talet. Ur stöldregister i Polisunderrättelser, ur broschyrer och ur museers arkiv finns en rik flora av cykelmärken. På hemsidan cykelhistoriska.se finns flertalet dokumenterade. På sidan http://mo-ped.se/bike/em_bb1.htm#ESKILSTUNA finns cykel och mopedhistoria.


Tillverkare och försäljare.


B. B., Bröderna Birath, Eskilstuna

Curts, Curt Johansson, Eskilstuna

Cykel- och Sport, Eskilstuna.

Eskil Bröderna Birath, Eskilstuna

E.K.C., Ivar Eriksson

Ekstein & Bjöhrn Torshälla. Tillverkade velocipeder 1901-1904

EMINENT,  Eminentverktyg AB, Eskilstunavägen 5, Torshälla. Företaget startade som Westmans Verktygsfabrik. Tillverkning från start, ca 1880, av leksaker och bobiner (spinnrocks rulle).  År 1912 övertogs rörelsen, sedan den varit i flera händer, av fabrikör Axel Björhn, som tillverkade div verktyg och cyklar. Firman var en av de första som i Sverige tillverkade cyklar av delar som importerats från England. Cykeln kallades ”Eminent” och 1944 lär några cyklar fortfarande ha varit i bruk.

Ekströms Cykelaffären S. Carlsson

ESKILCO, Eskilco A.B.

ESKO, Lundstedt & Carlsson.

G, John Gustafsson Velocipedfabrik Allright, Eskilstuna

Kläm, Oscar Törnblom. / Oscar Tömbloms Efträdare,

LL, Larsson & Lundh, Eskilstuna

Leonard Johansson Velocipedfabrik. Firman etabl. 1892, bolag 1908. Nyfors/Eskilstuna. Tillverkade velocipeder 1905- 1968-07-01   Bild 2, Bild 3,

Maraton, Maraton AB J. Benson, Eskilstuna

Minett, MINETT Eskilstuna Norra Cykelverkstad, Larsson & Karlsson

Prior, Svenska Järn & Maskinkompaniet, Eskilstuna

ROY E.S, Chorell. Chorell, E S Eskilstuna Smides- o. metallverk. Tillverkade velocipeder från 1909 till 1953.

Solid, C. j. Molin, Eskilstuna

SPORT Sportmagasinet

SPORT LYX, AH Cykelcentralen,

Tuna, TUNA, AB Eskilstuna Järnhandel

Vanadis, C. J. Molins Velocipedfabrik, Eskilstuna

WAHLI, Wadjim Lindqvist, Eskilstuna

Bilder


Bilder på Eskilstunacyklister

Familjen Gustav Ståhl

Tävlingscyklister ca 1910

Mopeder


JB mopeden J. Bensons Fabriksaktiebolag, Eskilstuna.

JB - Maraton AB J. Benson, Malmö.

J. Benson Försäljnings AB, Eskilstuna. 1952-75


Cyklar

Eskilstuna har en lång tradition av cyklar med start från början av 1900-talet. Cykelmärkes samlare har förtecknat märken och ur stöldregister i Polisunderrättelser, ur broschyrsamlares och ur
museers arkiv finns en rik flora av cykelmärken att läsa. På hemsidan cykelhistoriska.se finns flertalet dokumenterade. På sidan http://mo-ped.se/bike/em_bb1.htm#ESKILSTUNA finns en hel del cykel och mopedhistoria.




B. B. Bröderna Birath, Eskilstuna

Curts Curt Johansson, Eskilstuna

Eskil Bröderna Birath, Eskilstuna

E.K.C. Ivar Eriksson
Cykel- och Sport, Eskilstuna.

Ekstein & Bjöhrn Torshälla. Tillverkade velocipeder 1901-1904

Ekströms Cykelaffären S. Carlsson

ESKILCO Eskilco A.B.

ESKO Lundstedt & Carlsson.

G John Gustafsson Velocipedfabrik Allright, Eskilstuna

Kläm Oscar Törnblom. / Oscar Tömbloms Eftr., Eskilstuna

LL Larsson & Lundh, Eskilstuna

Leonard Johansson Velocipedfabrik. Tillverkade velocipeder 1905- 1968-07-01

Maraton AB J. Benson, Eskilstuna

Minett MINETT Eskilstuna Norra Cykelverkstad, Larsson & Karlsson

Prior Svenska Järn & Maskinkompaniet, Eskilstuna

ROY E.S. Chorell. Chorell, E S Eskilstuna Smides- o. metallverk. Tillverkade velocipeder från 1909 till 1953.

Solid C. j. Molin, Eskilstuna

SPORT Sportmagasinet


SPORT LYX AH Cykelcentralen,

Tuna TUNA AB Eskilstuna Järnhandel

Vanadis C. J. Molins Velocipedfabrik, Eskilstuna

WAHLI Wadjim Lindqvist, Eskilstuna



















torsdag 25 oktober 2012

Torshälla och Eskilstuna utveckling!

Historien om staden berättar också något om oss själva. Varför är vi de vi är är och varför  tänker vi som vi gör?

Historien i sin kända form går tillbaka till att det i Torshälla fanns en kultplats för asatron långt innan kyrkan uppfördes på 1100-talet. Namnet Torshälla anses kunna härledas från "Tors harg" och har översatts till "Tors offerplats". Kultplatsen låg antingen där kyrkan nu är belägen eller på Klockberget ovanför.

Staden ligger vid de första fallen innan Torshälla ström / Eskilstuna ån når Mälaren. Sjön låg mycket närmare Torshälla med vikingatidens havsnivå. Fallen var en strategisk och viktig plats för utförsel av allehanda produkter sjövägen.

Torshälla en medeltida handels- och hantverksstad fick stadsrättigheter av Birger Magnuson 1317 vilket gör Torshälla till en av Sveriges äldsta städer. Låstillverkningen i har anor från Gustav Vasa och  hertig Carl Philip, född 22 april 1601 på Revals slott, död 25 januari 1622 i Narva, var svensk prins av ätten Vasa, hertig av Södermanland, Närke och Värmland, som inlett en tillverkning i tekniska verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Av bergskolegiets handlingar 1625/1641 framgår att Torshälla Bruk / Holmens Bruk ägt bestånd sedan Karl X tid. Verkstäderna befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland.

Historien om Eskilstuna bygger på att St Eskil när han kommer till Tuna By. Exakt när Eskil levde är osäkert, bara att det var under 1000-talet. Enligt utsagor lät han uppföra en kyrka vid platsen där Fors kyrka ligger idag. I övrigt så var området Eskilstuna jordbruksmark med några få bönder.

Om Eskilstuna finns det sedan under en tid inte så mycket att berätta. Först under 1600-talet kom orten att utvecklas med det industriella kunnandet. Stormakten Sverige behövde en tillverkning skyddad från "fienden" och Eskilstuna med sin vattenkraft blev en lämplig. Utvecklingen tog fart sedan Reinhold Rademacher som 1656 med sina livländska smeder kallats från Riga. Det gav början till metallvaruindustrin med tillverkning av bajonetter, knivar, saxar, tänger, lås, spikar och nålar som lade grunden och som länge kom att prägla Eskilstuna. Eskilstuna hävdar sin statsrättighet från 1659 byggande på en avskrift 50 år efter att "originalet" brann upp på Eskilstuna Hus.

Eskilstunas utveckling beskrivs i Stefan Pettersons och Mikael Törnkvists bok “Eskils Tuna vid Näria å”.

Torshälla och Eskilstuna  har en lång historia historia. Torshälla var en sjöfarar-stad med lång beskattningsrätt över stora områden. Det är lätt att glömma bort att rollerna tidigare varit annorlunda och att utvecklingen kan ta nya vägar. Torshälla och Eskilstuna har fortfarande en metallindustri fast nya verksamheter har tagit vid.




söndag 7 oktober 2012

Fristadstorget blir Flow!

Kl 12 fredagen 5 oktober samlades Torgets vänner ett hundratal människor för att protestera mot torgets förvandling.

Den politiska majoriteten vill bygga om torget för att få ett mer levande centrum och ett attraktivt torg som ska börja byggas nästa vår och vara klart 2014.

Det kommer bli fler sittplatser, upphöjda gräsytor, magnoliaträd, dammar, uteserveringar, konstverk och en liten scen. Korvkiosken försvinner men torghandeln kommer finnas kvar. Torget ska funka som en naturlig samlingsplats för människor och aktiviteter, sa kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson i maj då förslaget till hur torget ska se ut presenterades.

Giselle Emmoth gestaltade rollfiguren Tora Hortensia Andersson och slog med eftertryck fast att torghandeln är lika gammal som torget, och att den förtjänar allt värnande den kan få. Vart tog Stadsparken vägen? Ska den flytta in på torget? Sedan en undran om politikerna kunde skilja på betydelsen av park och torg?

Fristadstorget tidigare kallat Rinmanstorg har omvandlats i omgångar. Tidigare stod en saluhall på torget. Fram till 1940 talet var en tomt intill torget obebyggd och var en liten park. Rinmanmonumentet har flyttats runt på torget och står numera vid Rinman skolan. Dess senaste placering ersattes först med Arbetets ära och glädje och den senaste placeringen med Allan Ebelings "Smederna". Nu ska både fontän, korvkiosk och Smeder bort. Allt verkar ske i en iver att skapa mångfald! Tidigare har fontänen i ån från 300-årsminnet förvandlats till en boj. Utescenen i stadsparken förföll och revs. Det saknades pengar? Det duger inte med den tidigare historien utan nu ska torget moderniseras, möjligen för att fastighetsägarna runt det ska få mer värde på fastigheterna då det skapas en mångfalldspark? Andra ser det hela som enfald från politikernas sida.

Det miljöpartistiska kommunalrådet Magnus Johansson, som undervalrörelsen åkte kring i en hyrd etanolbil för miljön skull, flög till USA för att se på en park och inspireras! Nu lovar han att lyssnade på alla synpunkter men som majoritetspolitiker beter sig givetvis inte ändrar uppfattning om utgiften på 67 miljoner för ett upprustat torg. Själv ser han tydligen fördelar med uteserveringar i februari!

Utredningen om torget påbörjades 2002 och förslagen från tävlingen finns på http://www.arkitekt.se/s14963.

Se vinnande förslag Flow.

Fråga, blir det bättre så?

tisdag 4 september 2012

Esternas arkiv

Ett nytt arkiv föds!

Esterna kom till Eskilstuna som flyktingar under 1940-talet. De första grupperna var  Estlandssvenskar som flydde hit under ordnade förhållanden och med kungligt stöd.  Den andra gruppen av Ester flydde för sitt liv i bräckliga båtar från den kommunistiska terrorn de upplevt under den första sovjetiska ockupationen. Om detta finns inte mycket beskrivet, ej heller hur Sverige såg på dessa utlänningar. Nu kommer det att skrivas en historia ur arkiven där det belyses vad det var esterna mötte och gjorde i det nya hemlandet Sverige.  Estniska föreningens arkiv kommer att digitaliseras och göras tillgängligt för forskning via en hemsida, www.leht.se/eesark. Välkommen in 10 september och se vad som händer.

Under tidernas lopp har åtskilliga ester lämnat hemlandet för att slå sig utomlands. Då det självständiga Estland utropades år 1918 beräknade man att omkring var sjätte est, sammanlagt en kvarts miljon bodde utanför Estland. För närvarande torde antalet ester utomlands vara minst 140 000 personer, vilket motsvarar cirka 13 procent av samtliga ester.

Före andra världskriget fanns det några hundratal ester i Sverige, däribland ett antal unga flickor, anställda som hembiträden. I Stockholm. I september 1944 inleddes en massflykt från Estland. Flyktingarna sökte sig främst till Sverige eller Tyskland.

Omkring 30 000 ester och 6 500 estlandssvenskar, en grupp som bott i Estland sedan vikingatiden,  flydde eller transporterades vid andra världskrigets slut över Östersjön till Sverige delvis som en del av nazisternas plan att rensa och sortera folk. Livländarnarna sändes på samma sätt till Finland. Önskan var att tempelriddarnas områden skulle återupprättas i Baltikum och ge tyskt livsrum.
 "Statssekreterare Backe betonade uppriktigt i sitt tal i mars 1943 att man inte kan vänta till krigets slut med att kolonisera Ostland med tyska bönder och arbetare utan detta måste börja redan nu. Och nazisternas huvudorgan "Völkischer Beobachter" skriver den 30 januari 1943, med cynisk uppriktighet: "En gång - då korsriddarna hade erövrat landet, gjorde tyskarna ett svårt fel, då de inte fullständigt koloniserade Estland. Att revidera och gottgöra detta tragiska fel är ögonblickets historisk uppgift. Med den samlade makten av sin jättelika och medvetna viljekraft för nuet Tyskland tillbaka till dessa platser, dessa slagfält, för att väcka till liv möjligheter, vilka här en gång spelades bort. Förverkligandet av dessa möjligheter är nu oundvikligt och slutgiltigt."" (sid 77, Estland fritt och ockuperat, Arvo Horm, Tidens förlag 1944)



Antalet människor i Sverige år 1980 med rötter i Estland beräknas vara omkring 35 000. Av dessa är 15 300 födda i Estland, 14 000 tillhör den första och drygt 6 000 den andra sverigefödda generationen. Efter Estlands nya självständighet 1991  har återigen en viss invandring skett. År 2000 var antalet invandrare från Estland 10 253.

Det kulturella avståndet mellan det estniska och svensk samhället är kort.  Sverigeesternas sociala anpassning och integrering i Sverige har på det stora har förlöpt väl. Så väl att gruppen mer eller mindre försvunnit.

Organisationssträvanden

Sovjetisk trupp i Tallinn sep.1944
Då den stora flyktingvågen från Estland nådde Sverige under september - oktober 1944, verkade redan ett antal estniska föreningar i landet. Äldst var Stockholms Estniska förening som grundades under mellankrigstiden och som hade varit knuten till den estniska legationen i Stockholm.

Det estniska organisationslivet i Sverige har ca 200 olika sammanslutningar. En betydande del är lokala föreningar på ett tjugotal orter. En annan kategori utgörs av intresseorganisationer som samlar medlemmar från olika delar av landet. Hit hör föreningar för olika yrkeskategorier. Slutligen finns centralorganisationer. De viktigaste av dessa är Estniska kommittén och Sverigeesternas förbund.

Under senare år har Estniska kommittén utvecklats till ett förbund av ett drygt fyrtiotal medlemsorganisationer. Man har omkring 1 100 direktanslutna och 4 000 kollektivanslutna (via någon till Estniska kommittén ansluten organisation) medlemmar.

Sedan 1973 utdelar Estniska kommittén ett årligt kulturpris och utgav tidningen Teataja (Nyhetsförmedlaren) fram till 2002.

Immigrant-institutets kultur-, förtjänst- och forskarpriser har gått till flera ester under årens gång. Bl.a. Käbi Laretei, Bernard Kangro, Rudolf Jalakas, Els Oksaar, Ilon Wikland och Valev Uibopuu.

Immigrant-institutet har också publicerat på svenska det estniska nationalepos Kalevipoeg skriven av Kreutzwald 1839 i översättning av Alex Milits.

Till Eskilstuna och Torshälla kom huvuddelen av estländarna mellan 1944 och 1945. De blev ett betydande inslag i industrin. För många var dock inte livet i Sverige särskilt tryggt i det "sovjetvänliga landet" utan de arbetade hårt för att få ihop till pengar för att fortsätta resan till Amerika. Under 1940-talet andra hälft och åren kring Ungernrevolten skedde den stora vidaremigrationen. Huvuddelen av esterna bosatta i Torshälla emigrerade. Från lägren i Tyskland kom ett stort antal ester till Sverige fram till mitten av 1950-talet.

Estniska föreningen  i Eskilstuna (EES) bildades, utan tillstånd i strid mot svensk lagstiftning som förbjöd utlänningar att bilda föreningar, av 18 personer som den  26 februari 1946  valde en interimsstyrelse. Mötet skedde på Frimurarehotellet Kungsgatan 28 i Eskilstuna under en stark oro och med osäkerhet efter den genomförda Baltutlämningen.

Det föreningsbildande mötet hölls på Frimurarehotellet den 3 mars 1946 med 39 personer närvarande. Föreningen hade då 64 medlemmar registrerade. Stadgarna antogs och riksdagsledamoten Mihkel Jüris valdes till ordförande. Esterna i Eskilstuna / Torshälla var som flest ca 1 000.

Eesti Päevaleht, (EPL) Estniska Dagbladet, opolitisk tidning på estniska som började som sida i Stockholms-Tidningen och gavs ut under åren 1945-1948. och sedan blev en edition av denna. När Stockholms-Tidningen 1956  blev socialdemokratisk flyttade den estniska avdelningen till Eskilstuna-Kuriren.  Detta medförde att Eskilstuna-Kuriren och den estniska bilagan fick prenumeranter över hela Sverige och i utlandet. 
Estniska dagbladet blev 1959 en självständig tvådagarstidning där layout och tryck fortsatte hos Eskilstuna-Kuriren fram till början av 2000-talet.

För att reda ut vad som hände under de tre ockupationerna av de Baltiska staterna har kommissioner bildats i berörda stater.

Länkar

Ambasaden


Flykt 1944

Sverigeesternas förbund(external link)
Författare från Estland i Sverige
Estniska tidskrifter i Sverige
Ordbok Estniska  Svenska 
Hur Sverige förlorade Estland och Livland 
Estlands ockupationsmuseum



Sofi Oksanen talar om varför människor i väst inte förstår historien i öst.