Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Vallhalla, Vallby 1905C

lördag 10 november 2012

Carl Edvard Johansson "Mått-Johansson"


Carl Edvard Johansson. En noggrann person.


Bild Företagsamheten
Carl Edvard Johansson föddes 1864 på Frötunda bruk i Västmanland och dog i Eskilstuna 1943. Carl Edvard Johansson var ingenjör inom maskinteknik som kom att i folkmun kallas "Mått-Johansson". Carl Edvard Johansson och hans kombinationsmåttsatser är ett välkänt begrepp världen runt.

Efter avslutad skolgång begav han sig till USA där han under tre år skaffade sig en praktisk utbildning inom verkstadsindustrin samt teoretiska studier vid Gustavus Adolphus College i St. Peter, Minnesota.

1884 återvänder han och året därpå erhöll han en plats som filare och hantlangare vid E V Beronius Mekaniska Verkstads AB i Eskilstuna. Sedan som lärling på Gevärsfaktoriet i Eskilstuna och avancerar till inspektör. 1890 avlade han examen som besiktningsrustmästare. Som sådan fick han i uppgift att leda faktoriets tillverkning av specialmaskiner, verktyg och kontrollmått. Det var därför ganska naturligt att han ägnade sin kraft som uppfinnare åt de problem som hängde samman med denna uppgift.

Vapenproduktion är en precisions- och serietillverkning. Alla delar måste hålla samma mått och kunna vara utbytbara, en pipa måste hålla samma kaliber. I samband med vapentillverkningen på faktoriet användes en rad olika olika tolkar för att man skulle få en så jämn kvalitet som möjligt. Men det saknades ett riktigt bra och praktiskt system för att kontrollera och kalibrera de mätverktyg som användes. Ett system som även underleverantörer kunde använda sig av. Carl Edvard ställs inför det problem som kom att forma resten av hans liv. Minimimått, maximimått, standard, toleranser. Hur finna ett mått som är lika för alla? Som har precisionen. Noggrannheten. Exaktheten. Ett mått lika för alla vapensmederna. Carl Edvard Johansson ligger vaken på nätterna och grubblar.

Svenska armén beslut att utrusta sig med ett nytt mausergevär med licenstillverkning i Eskilstuna Gevärsfaktori. Carl Edvard Johansson sänds till Mauser-Werke i Oberndorf för att studera tillverkningen. Han åker dit 1894, återvänder till Eskilstuna 1896. Under den långa tågresan för han anteckningar i en anteckningsbok. Vid ankomsten till Eskilstuna har han kommit fram till ett tal: 102 står det i anteckningsboken.
Passbitar

Han lyckades tack vare sin uthållighet utarbeta metoder för precisionsmätning och kontroll av maskindetaljer och även ett enhetlig förenklat relationstal mellan tum och millimeter. I slutet av 1896 har han förfärdigat 102 metallstycken i Gevärsfaktoriets verkstad. Han tar hem dem för att ge dem den slutliga precisionsslipningen. Dessa var uppdelade i två serier om 49 bitar samt en serie om 4 bitar. Med hjälp av dessa bitar gick det att få minst 20000 olika måttvärden med en måttdifferens av endast 0,01 mm. Gevärsfaktoriet hade ingen slipmaskin som kunde slipa till bitarna med tillräcklig precision varför han nu fick lösa det på egen hand. Han byggde om sin hustrus Singer-symaskin till en precisionsslipmaskin och satt sedan hemma i bostaden på kvällarna och slipade till bitarna. Vid slutet av 1896 hade han efter många slitsamma kvällar lyckats slipa till de 102 passbitarna med en noggrannhet på några bråkdelar av en tusendels mm och därmed få systemet att fungera.

Det dröjde dock fram till 2 maj 1901 innan han efter många och långa diskussioner med det Svenska Patentverket, som först vägrat godkänna det han gjort som en uppfinning, med hänvisning till att måttsatser redan var kända, kunde få sin uppfinnings patent beviljat. En uppfinning som han i sin patentansökan benämnde "Måttsats för precisionsmätning".

1906 var hans uppfinning fullbordad och året därpå kom precisionsmåttsatserna av "system C. E. Johansson" ut på världsmarknaden när nyttan  snabbt upptäcktes. Masstillverkningen av detaljer som krävde hög precision hade tagit fart och då passade måttsatsen. C E Johansson låg även bakom uppdelningen av mått i s.k. toleransklasser, standardiserade spel och grepp inom det mättekniska området som används än idag. Detta var saker som kom att revolutionera verkstadsindustrin, då det gjorde det möjligt att tillverka långa serier med god precision.

C E Johanssons uppfinning var något mycket värdefullt för den nu snabbt växande bilindustrin. Henry M. Leland, chef och grundare av Cadillac Automobile Company i Detroit lär i början av 1920-talet ha yttrat: "There are only two people I take off my hat to. One is the president of the United States and the other is Mr. Johansson from Sweden." Detta yttrande säger en hel del om hur betydelsefull hans uppfinning ansågs vara för bil- och verkstadsindustrin. C E Johansson tillbringade stora delar av sitt liv i USA för att själv marknadsföra sina precisionsmåttsatser och mätverktyg. 1918 etablerade han företaget CE Johansson Incorporated i orten Poughkeepsie vid Hudsonfloden strax norr om New York. Detta för att bättre kunna försörja den amerikanska marknaden med mätutrustningar. I USA och runt om i världen gick hans måttsatser under benämningen "JO Blocks" som är en förkortning av "Johansson Gauge Blocks". Ett begrepp som faktiskt lever kvar än idag.

Det dröjde dock inte länge innan företaget kom på obestånd. Dels beroende på den ekonomiska nedgång som följde på första världskrigets slut men även på ohederliga återförsäljare som lurade honom på pengar. Dessutom hade det börja dyka upp konkurrenter som tagit upp idén med måttsatser. För att rädda sitt företag från konkurs kontaktar C E Johansson Henry Ford för att höra om Ford var intresserad av ett samarbete. Efter cirka 6 månaders förhandlingar erbjuder sig Ford att köpa C E Johanssons amerikanska bolag inklusive alla rättigheter till tillverkning av passbitar och annan mätutrustning. C E Johansson ställde dock krav på att hans måttsatser inte skulle begränsas till användning inom Ford Motor Company utan hela den amerikanska industrin skulle få ta del av dem.
Bild Företagsamheten

18 november 1923 började han arbeta som anställd på Ford Motor Co Dearborn, Michigan. Han byggde upp sin verksamhet som en separat avdelning inne på Fords fabriksområde. Till att börja med hade han problem med att få lokalen iordningställd så som han önskade. Han hade speciella krav på luftfuktighet och temperatur i samband med den känsligaste delen av tillverkningen. Temperaturen skulle vara konstant +20 grader C. Närmaste chefer saknade förståelse för i  hans ögon konstiga krav. Tiden gick och inget hände. Det hela stod still. På något vis nådde Johanssons kritik Henry Ford, som när han fick höra vad det gällde gav Johanssons närmaste chefer direkta order "give Mr Johansson what he needs!" I och med detta dröjde det inte länge innan de klimatrum som behövdes iordningställts och tillverkningen av måttsatserna kunde ta fart.


Har någon svensk påverkat utvecklingen så mycket som CE Johansson
Hans passbitar från 1896 utgjorde själva fundamentet för det paradigmskifte som i historieböckerna beskrivs som övergången till den industriella eran som lade grunden till möjligheten till massproduktion av verkstadsprodukter med hög precision. Enligt Henry Ford var det CE Johansson som gjorde det löpande bandet och därmed modern tillverkning, möjligt. Hans insatser gjorde att alla inblandade parter, för första gången, kunde arbeta utifrån en gemensam mätstandard.

Ser man på tum-måttet som användes i USA respektive Storbritannien så skiljde de sig åt med några tusendels mm. Men genom Johanssons insatser kom USA och Storbritannien att kunna enas om en omvandlingsfaktor mellan tum och millimeter, som skulle uppgå till exakt 25,400 mm = 1 tum. Därmed kom USA och Storbrittanien får tum-mått som var lika. Det hela fastställdes som en internationell standard 1933 av ASA (American Standards Association).

C E Johansson kom att stanna som anställd hos Ford i 12 år, innan han ansåg att det var dags att återvända till Sverige. Han var då 72 år och det var dags att dra sig tillbaka. 1936 återvänder han så till Eskilstuna där han ingår i ledningen av det då rekonstruerade AB C. E. Johansson. Senare levde han ett stillsamt pensionärsliv tillsammans med sin hustru fram till sin död 1943. Under åren hade det blivit 22 resor över Atlanten.

Under sitt liv hade han erhållit ett antal utmärkelser. 1903 erhöll han Vermeilmedaljen i Paris, hedersdiplom i Liége 1905 och Vetenskapsakademiens Arnbergska pris 1908. 1919 blev han utnämnd till ledamot av IVA - Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien.

1946 tilldelades han postumt IVA:s Stora Guldmedalj "för insatser till teknisk utveckling, som han åstadkommit med sin måttsats och dess fulländning och utveckling"

Biografi

söndag 4 november 2012

Cyklar och Eskilstuna

Eskilstuna blev år 2000 utsedd av Cykelfrämjandet till Årets Cykelstad. officiella bevis på titeln. Eskilstuna ansåg sig väl förtjänt av priset och kommunalråden Ann-Sofie Bornemar och Hans Ekström tackade och tog emot. 

"För förtjänstfullt genomförda aktiviteter för att öka trafiksäkerheten och stimulera till en ökande cyklism bland invånarna. Detta till gagn för både miljö och folkhälsa, nu och i framtiden". Så lydde jurymotiveringen på det inramade diplomet som Pekka Kanerva räckte över.

Eskilstuna hade redan 2000 ett långsiktigt och omfattande program för att värna cykelåkandet. Kommunen hade medvetet satsat på att underlätta för cyklister. Under 2000 byggs en cykelbana från Eskilstuna till Torshälla längs med ån. Vid ombyggnaden av Hamngatan kom det att ges stor hänsyn till cyklisterna. 

Cyklarna har med tiden fått alt fler stråk och just cyklandet verkar öka när förutsättningarna förbättras.

 

Eskilstuna har en lång tradition av cyklar redan vid början av 1900-talet. Ur stöldregister i Polisunderrättelser, ur broschyrer och ur museers arkiv finns en rik flora av cykelmärken. På hemsidan cykelhistoriska.se finns flertalet dokumenterade. På sidan http://mo-ped.se/bike/em_bb1.htm#ESKILSTUNA finns cykel och mopedhistoria.


Tillverkare och försäljare.


B. B., Bröderna Birath, Eskilstuna

Curts, Curt Johansson, Eskilstuna

Cykel- och Sport, Eskilstuna.

Eskil Bröderna Birath, Eskilstuna

E.K.C., Ivar Eriksson

Ekstein & Bjöhrn Torshälla. Tillverkade velocipeder 1901-1904

EMINENT,  Eminentverktyg AB, Eskilstunavägen 5, Torshälla. Företaget startade som Westmans Verktygsfabrik. Tillverkning från start, ca 1880, av leksaker och bobiner (spinnrocks rulle).  År 1912 övertogs rörelsen, sedan den varit i flera händer, av fabrikör Axel Björhn, som tillverkade div verktyg och cyklar. Firman var en av de första som i Sverige tillverkade cyklar av delar som importerats från England. Cykeln kallades ”Eminent” och 1944 lär några cyklar fortfarande ha varit i bruk.

Ekströms Cykelaffären S. Carlsson

ESKILCO, Eskilco A.B.

ESKO, Lundstedt & Carlsson.

G, John Gustafsson Velocipedfabrik Allright, Eskilstuna

Kläm, Oscar Törnblom. / Oscar Tömbloms Efträdare,

LL, Larsson & Lundh, Eskilstuna

Leonard Johansson Velocipedfabrik. Firman etabl. 1892, bolag 1908. Nyfors/Eskilstuna. Tillverkade velocipeder 1905- 1968-07-01   Bild 2, Bild 3,

Maraton, Maraton AB J. Benson, Eskilstuna

Minett, MINETT Eskilstuna Norra Cykelverkstad, Larsson & Karlsson

Prior, Svenska Järn & Maskinkompaniet, Eskilstuna

ROY E.S, Chorell. Chorell, E S Eskilstuna Smides- o. metallverk. Tillverkade velocipeder från 1909 till 1953.

Solid, C. j. Molin, Eskilstuna

SPORT Sportmagasinet

SPORT LYX, AH Cykelcentralen,

Tuna, TUNA, AB Eskilstuna Järnhandel

Vanadis, C. J. Molins Velocipedfabrik, Eskilstuna

WAHLI, Wadjim Lindqvist, Eskilstuna

Bilder


Bilder på Eskilstunacyklister

Familjen Gustav Ståhl

Tävlingscyklister ca 1910

Mopeder


JB mopeden J. Bensons Fabriksaktiebolag, Eskilstuna.

JB - Maraton AB J. Benson, Malmö.

J. Benson Försäljnings AB, Eskilstuna. 1952-75


Cyklar

Eskilstuna har en lång tradition av cyklar med start från början av 1900-talet. Cykelmärkes samlare har förtecknat märken och ur stöldregister i Polisunderrättelser, ur broschyrsamlares och ur
museers arkiv finns en rik flora av cykelmärken att läsa. På hemsidan cykelhistoriska.se finns flertalet dokumenterade. På sidan http://mo-ped.se/bike/em_bb1.htm#ESKILSTUNA finns en hel del cykel och mopedhistoria.




B. B. Bröderna Birath, Eskilstuna

Curts Curt Johansson, Eskilstuna

Eskil Bröderna Birath, Eskilstuna

E.K.C. Ivar Eriksson
Cykel- och Sport, Eskilstuna.

Ekstein & Bjöhrn Torshälla. Tillverkade velocipeder 1901-1904

Ekströms Cykelaffären S. Carlsson

ESKILCO Eskilco A.B.

ESKO Lundstedt & Carlsson.

G John Gustafsson Velocipedfabrik Allright, Eskilstuna

Kläm Oscar Törnblom. / Oscar Tömbloms Eftr., Eskilstuna

LL Larsson & Lundh, Eskilstuna

Leonard Johansson Velocipedfabrik. Tillverkade velocipeder 1905- 1968-07-01

Maraton AB J. Benson, Eskilstuna

Minett MINETT Eskilstuna Norra Cykelverkstad, Larsson & Karlsson

Prior Svenska Järn & Maskinkompaniet, Eskilstuna

ROY E.S. Chorell. Chorell, E S Eskilstuna Smides- o. metallverk. Tillverkade velocipeder från 1909 till 1953.

Solid C. j. Molin, Eskilstuna

SPORT Sportmagasinet


SPORT LYX AH Cykelcentralen,

Tuna TUNA AB Eskilstuna Järnhandel

Vanadis C. J. Molins Velocipedfabrik, Eskilstuna

WAHLI Wadjim Lindqvist, Eskilstuna



















torsdag 25 oktober 2012

Torshälla och Eskilstuna utveckling!

Historien om staden berättar också något om oss själva. Varför är vi de vi är är och varför  tänker vi som vi gör?

Historien i sin kända form går tillbaka till att det i Torshälla fanns en kultplats för asatron långt innan kyrkan uppfördes på 1100-talet. Namnet Torshälla anses kunna härledas från "Tors harg" och har översatts till "Tors offerplats". Kultplatsen låg antingen där kyrkan nu är belägen eller på Klockberget ovanför.

Staden ligger vid de första fallen innan Torshälla ström / Eskilstuna ån når Mälaren. Sjön låg mycket närmare Torshälla med vikingatidens havsnivå. Fallen var en strategisk och viktig plats för utförsel av allehanda produkter sjövägen.

Torshälla en medeltida handels- och hantverksstad fick stadsrättigheter av Birger Magnuson 1317 vilket gör Torshälla till en av Sveriges äldsta städer. Låstillverkningen i har anor från Gustav Vasa och  hertig Carl Philip, född 22 april 1601 på Revals slott, död 25 januari 1622 i Narva, var svensk prins av ätten Vasa, hertig av Södermanland, Närke och Värmland, som inlett en tillverkning i tekniska verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Av bergskolegiets handlingar 1625/1641 framgår att Torshälla Bruk / Holmens Bruk ägt bestånd sedan Karl X tid. Verkstäderna befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland.

Historien om Eskilstuna bygger på att St Eskil när han kommer till Tuna By. Exakt när Eskil levde är osäkert, bara att det var under 1000-talet. Enligt utsagor lät han uppföra en kyrka vid platsen där Fors kyrka ligger idag. I övrigt så var området Eskilstuna jordbruksmark med några få bönder.

Om Eskilstuna finns det sedan under en tid inte så mycket att berätta. Först under 1600-talet kom orten att utvecklas med det industriella kunnandet. Stormakten Sverige behövde en tillverkning skyddad från "fienden" och Eskilstuna med sin vattenkraft blev en lämplig. Utvecklingen tog fart sedan Reinhold Rademacher som 1656 med sina livländska smeder kallats från Riga. Det gav början till metallvaruindustrin med tillverkning av bajonetter, knivar, saxar, tänger, lås, spikar och nålar som lade grunden och som länge kom att prägla Eskilstuna. Eskilstuna hävdar sin statsrättighet från 1659 byggande på en avskrift 50 år efter att "originalet" brann upp på Eskilstuna Hus.

Eskilstunas utveckling beskrivs i Stefan Pettersons och Mikael Törnkvists bok “Eskils Tuna vid Näria å”.

Torshälla och Eskilstuna  har en lång historia historia. Torshälla var en sjöfarar-stad med lång beskattningsrätt över stora områden. Det är lätt att glömma bort att rollerna tidigare varit annorlunda och att utvecklingen kan ta nya vägar. Torshälla och Eskilstuna har fortfarande en metallindustri fast nya verksamheter har tagit vid.




söndag 7 oktober 2012

Fristadstorget blir Flow!

Kl 12 fredagen 5 oktober samlades Torgets vänner ett hundratal människor för att protestera mot torgets förvandling.

Den politiska majoriteten vill bygga om torget för att få ett mer levande centrum och ett attraktivt torg som ska börja byggas nästa vår och vara klart 2014.

Det kommer bli fler sittplatser, upphöjda gräsytor, magnoliaträd, dammar, uteserveringar, konstverk och en liten scen. Korvkiosken försvinner men torghandeln kommer finnas kvar. Torget ska funka som en naturlig samlingsplats för människor och aktiviteter, sa kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson i maj då förslaget till hur torget ska se ut presenterades.

Giselle Emmoth gestaltade rollfiguren Tora Hortensia Andersson och slog med eftertryck fast att torghandeln är lika gammal som torget, och att den förtjänar allt värnande den kan få. Vart tog Stadsparken vägen? Ska den flytta in på torget? Sedan en undran om politikerna kunde skilja på betydelsen av park och torg?

Fristadstorget tidigare kallat Rinmanstorg har omvandlats i omgångar. Tidigare stod en saluhall på torget. Fram till 1940 talet var en tomt intill torget obebyggd och var en liten park. Rinmanmonumentet har flyttats runt på torget och står numera vid Rinman skolan. Dess senaste placering ersattes först med Arbetets ära och glädje och den senaste placeringen med Allan Ebelings "Smederna". Nu ska både fontän, korvkiosk och Smeder bort. Allt verkar ske i en iver att skapa mångfald! Tidigare har fontänen i ån från 300-årsminnet förvandlats till en boj. Utescenen i stadsparken förföll och revs. Det saknades pengar? Det duger inte med den tidigare historien utan nu ska torget moderniseras, möjligen för att fastighetsägarna runt det ska få mer värde på fastigheterna då det skapas en mångfalldspark? Andra ser det hela som enfald från politikernas sida.

Det miljöpartistiska kommunalrådet Magnus Johansson, som undervalrörelsen åkte kring i en hyrd etanolbil för miljön skull, flög till USA för att se på en park och inspireras! Nu lovar han att lyssnade på alla synpunkter men som majoritetspolitiker beter sig givetvis inte ändrar uppfattning om utgiften på 67 miljoner för ett upprustat torg. Själv ser han tydligen fördelar med uteserveringar i februari!

Utredningen om torget påbörjades 2002 och förslagen från tävlingen finns på http://www.arkitekt.se/s14963.

Se vinnande förslag Flow.

Fråga, blir det bättre så?

tisdag 4 september 2012

Esternas arkiv

Ett nytt arkiv föds!

Esterna kom till Eskilstuna som flyktingar under 1940-talet. De första grupperna var  Estlandssvenskar som flydde hit under ordnade förhållanden och med kungligt stöd.  Den andra gruppen av Ester flydde för sitt liv i bräckliga båtar från den kommunistiska terrorn de upplevt under den första sovjetiska ockupationen. Om detta finns inte mycket beskrivet, ej heller hur Sverige såg på dessa utlänningar. Nu kommer det att skrivas en historia ur arkiven där det belyses vad det var esterna mötte och gjorde i det nya hemlandet Sverige.  Estniska föreningens arkiv kommer att digitaliseras och göras tillgängligt för forskning via en hemsida, www.leht.se/eesark. Välkommen in 10 september och se vad som händer.

Under tidernas lopp har åtskilliga ester lämnat hemlandet för att slå sig utomlands. Då det självständiga Estland utropades år 1918 beräknade man att omkring var sjätte est, sammanlagt en kvarts miljon bodde utanför Estland. För närvarande torde antalet ester utomlands vara minst 140 000 personer, vilket motsvarar cirka 13 procent av samtliga ester.

Före andra världskriget fanns det några hundratal ester i Sverige, däribland ett antal unga flickor, anställda som hembiträden. I Stockholm. I september 1944 inleddes en massflykt från Estland. Flyktingarna sökte sig främst till Sverige eller Tyskland.

Omkring 30 000 ester och 6 500 estlandssvenskar, en grupp som bott i Estland sedan vikingatiden,  flydde eller transporterades vid andra världskrigets slut över Östersjön till Sverige delvis som en del av nazisternas plan att rensa och sortera folk. Livländarnarna sändes på samma sätt till Finland. Önskan var att tempelriddarnas områden skulle återupprättas i Baltikum och ge tyskt livsrum.
 "Statssekreterare Backe betonade uppriktigt i sitt tal i mars 1943 att man inte kan vänta till krigets slut med att kolonisera Ostland med tyska bönder och arbetare utan detta måste börja redan nu. Och nazisternas huvudorgan "Völkischer Beobachter" skriver den 30 januari 1943, med cynisk uppriktighet: "En gång - då korsriddarna hade erövrat landet, gjorde tyskarna ett svårt fel, då de inte fullständigt koloniserade Estland. Att revidera och gottgöra detta tragiska fel är ögonblickets historisk uppgift. Med den samlade makten av sin jättelika och medvetna viljekraft för nuet Tyskland tillbaka till dessa platser, dessa slagfält, för att väcka till liv möjligheter, vilka här en gång spelades bort. Förverkligandet av dessa möjligheter är nu oundvikligt och slutgiltigt."" (sid 77, Estland fritt och ockuperat, Arvo Horm, Tidens förlag 1944)



Antalet människor i Sverige år 1980 med rötter i Estland beräknas vara omkring 35 000. Av dessa är 15 300 födda i Estland, 14 000 tillhör den första och drygt 6 000 den andra sverigefödda generationen. Efter Estlands nya självständighet 1991  har återigen en viss invandring skett. År 2000 var antalet invandrare från Estland 10 253.

Det kulturella avståndet mellan det estniska och svensk samhället är kort.  Sverigeesternas sociala anpassning och integrering i Sverige har på det stora har förlöpt väl. Så väl att gruppen mer eller mindre försvunnit.

Organisationssträvanden

Sovjetisk trupp i Tallinn sep.1944
Då den stora flyktingvågen från Estland nådde Sverige under september - oktober 1944, verkade redan ett antal estniska föreningar i landet. Äldst var Stockholms Estniska förening som grundades under mellankrigstiden och som hade varit knuten till den estniska legationen i Stockholm.

Det estniska organisationslivet i Sverige har ca 200 olika sammanslutningar. En betydande del är lokala föreningar på ett tjugotal orter. En annan kategori utgörs av intresseorganisationer som samlar medlemmar från olika delar av landet. Hit hör föreningar för olika yrkeskategorier. Slutligen finns centralorganisationer. De viktigaste av dessa är Estniska kommittén och Sverigeesternas förbund.

Under senare år har Estniska kommittén utvecklats till ett förbund av ett drygt fyrtiotal medlemsorganisationer. Man har omkring 1 100 direktanslutna och 4 000 kollektivanslutna (via någon till Estniska kommittén ansluten organisation) medlemmar.

Sedan 1973 utdelar Estniska kommittén ett årligt kulturpris och utgav tidningen Teataja (Nyhetsförmedlaren) fram till 2002.

Immigrant-institutets kultur-, förtjänst- och forskarpriser har gått till flera ester under årens gång. Bl.a. Käbi Laretei, Bernard Kangro, Rudolf Jalakas, Els Oksaar, Ilon Wikland och Valev Uibopuu.

Immigrant-institutet har också publicerat på svenska det estniska nationalepos Kalevipoeg skriven av Kreutzwald 1839 i översättning av Alex Milits.

Till Eskilstuna och Torshälla kom huvuddelen av estländarna mellan 1944 och 1945. De blev ett betydande inslag i industrin. För många var dock inte livet i Sverige särskilt tryggt i det "sovjetvänliga landet" utan de arbetade hårt för att få ihop till pengar för att fortsätta resan till Amerika. Under 1940-talet andra hälft och åren kring Ungernrevolten skedde den stora vidaremigrationen. Huvuddelen av esterna bosatta i Torshälla emigrerade. Från lägren i Tyskland kom ett stort antal ester till Sverige fram till mitten av 1950-talet.

Estniska föreningen  i Eskilstuna (EES) bildades, utan tillstånd i strid mot svensk lagstiftning som förbjöd utlänningar att bilda föreningar, av 18 personer som den  26 februari 1946  valde en interimsstyrelse. Mötet skedde på Frimurarehotellet Kungsgatan 28 i Eskilstuna under en stark oro och med osäkerhet efter den genomförda Baltutlämningen.

Det föreningsbildande mötet hölls på Frimurarehotellet den 3 mars 1946 med 39 personer närvarande. Föreningen hade då 64 medlemmar registrerade. Stadgarna antogs och riksdagsledamoten Mihkel Jüris valdes till ordförande. Esterna i Eskilstuna / Torshälla var som flest ca 1 000.

Eesti Päevaleht, (EPL) Estniska Dagbladet, opolitisk tidning på estniska som började som sida i Stockholms-Tidningen och gavs ut under åren 1945-1948. och sedan blev en edition av denna. När Stockholms-Tidningen 1956  blev socialdemokratisk flyttade den estniska avdelningen till Eskilstuna-Kuriren.  Detta medförde att Eskilstuna-Kuriren och den estniska bilagan fick prenumeranter över hela Sverige och i utlandet. 
Estniska dagbladet blev 1959 en självständig tvådagarstidning där layout och tryck fortsatte hos Eskilstuna-Kuriren fram till början av 2000-talet.

För att reda ut vad som hände under de tre ockupationerna av de Baltiska staterna har kommissioner bildats i berörda stater.

Länkar

Ambasaden


Flykt 1944

Sverigeesternas förbund(external link)
Författare från Estland i Sverige
Estniska tidskrifter i Sverige
Ordbok Estniska  Svenska 
Hur Sverige förlorade Estland och Livland 
Estlands ockupationsmuseum



Sofi Oksanen talar om varför människor i väst inte förstår historien i öst.

söndag 15 juli 2012

Oxelösund

Historia

År 1533 uppmanar Gustav Vasa landsbönderna i skärgården att utvisa den rätta leden, så att han inte skall nödgas "draga utomskärs på den stora havsvågen" med sina små barn. Om kungen därvid även hade skärgården kring Oxelösund, som han besökte Flera gånger, i tankarna utsägs inte, men år 1545 visar han ett speciellt intresse för den genom att hos hövidsmannen på Nyköpingshus, Johan Turesson (Tre Rosor), begära goda styrmän, dvs. lotsar, som kunde styra hans skepp i den skärgården. Detta torde vara den äldsta antydan om lokala lotsar i skärgården utanför Nyköping.
När kungen år 1555 bekräftar Nyköpings borgares privilegier å vissa öar utanför Oxelösund, ställs det villkoret, att staden skall hålla en långlots för sträckan Stockholm - Kalmar. Men vid nästa privilegiebekräftelse, Erik XIV:des av år 1562, är det återigen en lokalkännare som begärs, en styrman, "som våre sluper och galleyder bådhe åther och fram om samme öyer och holmer styre kann, nhär som helst the commandes warde".
Dessa upprepade påstötningar om lotsar i Oxelösundsskärgården tyder på, att det ansågs angeläget att säkra tillgången på lotsar där. Det behöver däremot knappast innebära, att lotsar inte fanns där. Istället var det förmodligen så, att de skärgårdsbor, som åtog sig lotsningar, inte fyllde kungens krav på kompetens och villighet. Flera faktorer pekar mot att lotsar fanns i Oxelösundsskärgården under medeltiden för, som det hette, ledsagning i den stora genomgående inomskärsleden.

I vilken mån Gustav Vasas och Erik XIV:s önskemål om styrmän tillgodosågs vet vi inte, men i en lotstaxa från 1642 fastställes priset för lotsningar till och från Oxelösund, vilket tyder på en redan stadgad lotsplats. Bakgrunden till taxans tillkomst synes också ge skäl för antagandet, att Oxelö kronohemman hade karaktär av styrmanshemman. Säkrandet av lotsar åt kronofartyg var det som huvudsakligen hade intresserat myndigheterna. Men på 1660-talet signalerar en del åtgärder ett mer civilt inriktat lotsväsende. När amiralitetskollegium som ett led i denna strävan 1667 börjar meddela vissa skärgårdsbönder tillstånd att lotsa, nämns också sådana vid Oxelösund.


Oxelö expanderade under 1800-talets två första decennier och 1820 fastställdes dess personalstyrka till ålderman, 3 mästerlotsar och 5 secunda (ordinarie) lotsar. I Oxelösund hölls dock styrkan konstant. Oxelösundslotsarna bodde vid nuvarande G:a Oxelösund och lotsade antagligen uteslutande i skärgårdslederna. De vid Oxelö, Hummelvik och Brevik bosatta Oxelölotsarna svarade i första hand för Hävringeuppassningen.


1869 en övningseskader på Alöfjärden.
Träsnitt av P. W. Cedergren.
Med anläggningsarbetena för järnväg och hamn på 1870-talet började några oroliga år för lotsarna. Den mark de disponerade vid Brevik behövde nu järnvägen. Men innan avflyttning kunde ske, uppstod åtskilliga tråkigheter. I en skrivelse talar de om oro och osäkerhet, om hur arbetare tränger sig in i deras hem, när de själva är ute på Hävringe. Om hur deras jord grävs upp, stängsel bryts ner, järnvägen dras fram över åkrar och gårdsplaner, nätgårdar rivs upp mm. De är t. o. m. ängsliga för att husen skall rivas och familjerna bli husvilla medan de ligger på Hävringe. Järnvägsbolaget ålades senare av expropriationsnämnden att utge ersättning till lotsarna för olägenheter, obehag, förlorat fiske och mistad jord.


I november 1878 flyttade lotsarna till Sandviken och därmed var lotsplatsen i sin helhet återförd till sin, troligen ursprungliga kärnpunkt, till Oxelösundet. I samband med järnvägsbolagets köp av marken från Stjärnholms slott övertog det också lotshållningsskyldigheten och därmed var den nästan exakt tvåhundraåriga samhörigheten mellan Stjärnholmsgodset och Oxelösundslotsarna upplöst.

Oxelösund var definitivt en av landets ledande lotsplatser, huvudinfarten för två efter svenska förhållanden stora hamnar och med ett par mindre inom sitt område. Mellan åren 1900 0ch 1905 hade Oxelösunds lottsarna minst 1,104 och högst 1,443 lotsningar under vart och ett av periodens fem år. Från gångna seklers koggar och holkar, flöjter och jakter, slupar och galeaser lotsades nu ångfartyg av järn eller stål, istället för att huvudsakligen betjäna sjöfarten på inomskärsleden, skärgårdens urgamla kungsväg. Lottsningarna gick nu så gott som uteslutande mellan Hävringe och innanförliggande hamnar. 


Badortsepoken i Oxelösund varade i stort sett från slutet av 1800-talet. Ett varmbadhus till höger uppfördes 1886 i Badhusviken. Där erbjöds även  tång- och gyttjebad, som ansågs vara hälsobringande. Varmbadhuset revs 1915. Det växande järnverket störde societeten men även nykterhetsrörelsen bidrog med att få begränsningar i utminuteringen vilket ledde till att intresset för varmbadhuset och badhotellet avtog. Kallbadhuset, till vänster,  byggdes 1896. Det  var öppet från juni till augusti. En badbiljett kostade 20 öre. Många sim- och hopptävlingar arrangerades kring badet. Kallbadhuset drevs in på 1930-talet i kommunal regi och revs 1946.
Klocktorn
Klocktornet på badhusets framsida, ritat av Eskilstunaarkitekten Emil Befwe, finns bevarat på Nyköpings hamnkontor.


Ur SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK. ÅREN 1901-1905 för SÖDERMANLANDS LÄN finns följande att läsa. Oxelösunds brunns- och badhotell har sommartid tillstånd till "utskänkning och utminutering af brännvin och andra spritdrycker". Järnvägshotellen i  Oxelösund hade permanent tillstånd för utskänkning. I Oxelösunds Municipalsamhälle finns för tillverkningsåren 1903-06 ett skattepliktigt maltdrycksbryggeri registrerat hos Länsstyrelsen. Efter sekelskiftet öppnadrs fasta veckatorgdagar  i Oxelösund. Ett epidemisjukhus för landstingets räkning finns antecknat i Oxelösund.  Folkmängden anges till 2,102 personer 1905.   
"Byggnadsverksamheten har varit liflig.
Ofver 30 boningshus hafva under perioden blifvit uppförda. Bland nybyggnader märkas ett större folkskolehus, goodtemplarnesordenshus, järnvägshotellet, tullstation, brandredskapshus och samhällets varmbadhus, alla dessa byggnader af sten. Arbetena med iordningsställande af gator och vägar inom samhället påbörjades under nästföregående femårsperiod och hafva fortsatts under åren 1901 -1905. Vattenledningens utvidgande har förut i denna berättelse omnämnts. Kostnaderna för samhällets såväl vatten- som afloppsledningar äfvensom för gatornas grusning och för planteringar kring Järnvägstorget hafva bekostats af Oxelösund-Flen-Västmanlands järnvägsaktiebolag, som äger större delen af samhällets område. Gatorna belysas med elektriska båglampor, till hvilka ström hyres från järnvägsbolagets elektricitetsverk. Renhållningen ombesörjes genom entreprenör. Veterinär besiktigar saluförda matvaror, hälsopolis är anställd och kontroll har anordnats öfver mjölkhandeln."



På 1800-talet var Oxelösund inte mer än ett litet fiskeläger. Förändringen började på 1870-talet när järnvägsbolaget OFWJ köpt marken på Oxelö halvö från Stjärnholms slott, i syfte att bygga en hamn för utskeppning av järn, stål och malm från Bergslagen. Ett tidigare försök att bygga en järnvägsansluten utskeppningshamn i Vänern (Hult) hade misslyckats. 1913 togs beslutet att bygga Sveriges första koksblästermasugn i själva Oxelösund, och dra ner malmen från Bergslagen dit. Koks görs av stenkol, och stenkol som duger till koksproduktion saknas i Sverige, de små fyndigheterna av skånsk stenkol som finns är odugliga.

Konsten att tillverka järn är så gammal att ingen vet exakt hur den uppstod. Processen är i grund och botten likadan idag som den var då. Järnmalm upphettas tillsammans med något kolhaltigt ämne och luft, varvid järnoxiderna i malmen reduceras till järn och rinner ner på botten av processkärlet. Den mest primitiva processen är den så kallade gropugnen, helt enkelt en lerklädd grop som fylld med malm, lite kalk och träkol, och där man använder någon form av blåsbälg. När järnet reducerats och i smält form runnit ner på botten, låt man kolet brinna ut, och när ugnen svalnat hämtade man ut järnklumpen.

Oxelösund fick 1913 Sveriges första masugn som drevs med koks istället för träkol. Det hade gjorts experiment med elektriska bågljusmasugnar, som använde ytterst lite träkol som reduktionsmedel, men dåtidens elpriser var så höga att tekniken var meningslös. Idag finns två koksblästerugnar i staden, samt ytterligare två likadana i Luleå. Det är de enda masugnar som finns i Sverige idag efter att  Domnarvet och Degerfors har lagt ner sina. 

Oxelösunds Järnverk 1930 med masugnen och de tre Cowper-tornen (förvärmning) syns strax till vänster om mitten, där den stora rökplymen börjar. Huset direkt i anslutning till masugnen kallas rådstugan, det är här inne man tappar ugnen på flytande tackjärn och flytande slagg. Förmodligen i järnvägsvagnar, det är spår in.

Notera den enorma gasklockan lite till höger om mitten. Det är här man samlar upp gasen från koksproduktionen och från masugnen. Gasen räcker inte bara för egna behov på bruket, Oxelösunds alla hushåll har lokalproducerad stadsgas också. Det ljusa huset i bildens vänsterkant är där kompressorerna till blästerluften står. Det går kraftiga rör över till masugnen och Cowpertornen.


Näckrosdam
Folkets Hus
Järnvägsorget
Oxelösund är i juridisk mening en av Sveriges sista städer, orten erhöll stadsprivilegier 1950. En ny stad byggdes upp i mitten på 50-talet, till stor del bekostad av Gränges. Satsningarna uppgick till över en miljard kronor. Oxelösunds centrum är unikt och starkt 50-talistiskt i sin arkitektur. Näckrosdammen 1953 i nuvarande Järnvägsparken som tidigare var Oxelösunds torg. Folkets Hus vid järnvägstorget.


1955 köpte Grängeskoncernen upp hela Oxelösunds Järnverk. 1957-1961 byggdes Järnverket ut med  en omfattande ståltillverkning på området samt valsverk för grovplåt ända ner till 4 mm.  För att få plats med detta kompletta från-malm-till-plåt-verk revs över hälften av Oxelösunds samhälle, som då hade 5.200 invånare. 

Grängeskoncernen köpte även några rederier för att få full kontroll över stenkol- och koksimporten från Europa. TGO, (Trafikbolaget Grängesberg-Oxelösund)  som rederiverksamheten låg under, hade ett dussin båtar. TGOJ var privatägt av Grängeskoncernen långt in på 80-talet, då SJ exproprierade bolaget. Järnvägsnät var på 310 km, elektrifierat och SJ-kompatibelt, som förband Oxelösund, Nyköping, Flen, Eskilstuna, Västerås, Köping, Lindesberg, Ludvika och Grängesberg. Malm är mycket tungt. Notera hur små de treaxliga järnvägsvagnarna är. Maximalt axeltryck på järnvägar är 20 ton, så en sådan liten vagn vägde fullastad 60 ton. Spåren är idag Banverkets, TGOJ lever kvar som dotterbolag under Green Cargo. Transporterna var bara en biverksamhet i form av transportservice inom Grängeskoncernen.

Under 1970-talets stålkris slogs Oxelösunds järnverk AB (ingick i Gränges)  och Norrbottens Järnverk ihop och bildade stommen i SSAB, Svenskt Stål AB. 

Skiss processer stålverk.

1927 beslöt styrelsen för Järnverket att bygga ett fönsterglasverk för att tillvarata den högvärdiga överskottsgasen från koksverket. Det var den främsta orsaken. Ett annat skäl var att glasdragningsmaskinerna vid denna tidpunkt var förhållandevis långt utvecklade och befunnits väl användbara för avlösning av ett uråldrigt och tungt arbete som blåsning av fönsterglas var. Arbetskraften till glasverket kom från Värmland, Småland, Norge och Finland där det fanns yrkeskunskap. Glasbruket stod klart på försommaren 1928 och det lades ner 1979-06-29.

Uppkomsten av Centrifugalrör: Till de problem som avspärrningen under andra världskriget gav upphov till hörde att tillgången på rör till vatten och avlopp var tämligen begränsad i vårt land. Någon inhemsk rörtillverkning av betydelse fanns inte och bristen blev svårare för varje år som gick. Detta låg bakom tillkomsten av AB Centrifugalrör.
Med erfarenhet av andra världskrigets importstopp var den dåvarande samlingsregeringen mycket positiv till en planerad inhemsk rörtillverkning och lovade det nybildade bolaget en viss garanterad avsättning. I maj 1945 kom anläggningsarbetet för det blivande rörgjuteriet igång.

Förläggningen till Oxelösund och i omedelbar närhet av Järnverket berodde på avsikten att använda flytande järn från verkets masugn. Så blev emellertid inte fallet, utan en konventionell kupolugn anskaffades. Efter ett års byggnadstid var anläggningen klar för provdrift och det första röret göts den 9 maj 1947. Redan på hösten samma år inköptes företaget av KF, HSB och Svenska Riksbyggen. KF:s och HSB:s andelar överläts senare till ett KF-ägt dotterbolag. Organisatoriskt innebar detta att företaget knöts till Gustavsbergsgruppen.
Av arbetsstyrkan vid 1948 års utgång, uppgående till 208 man, hade en kärntrupp om 25 man rekryterats, framför allt från Forsbacka. Återstoden kom till största delen från omgivande kommuner och hade ingen tidigare anknytning till järnhantering. Företaget uppförde ett antal fastigheter i egen regi som under 1970-talet förvärvades av Oxelösundsbostäder, nuvarande Kustbostäder. Centrifugalrör lades ner i oktober 1992.
Femörehuvud fyr


Före 1900 hade det inte anlagts något permanent försvar på Femörelandet. Under första världskrigets beredskapsår byggdes två infanteriskansar vid hamninloppet till Oxelösund. Under andra världskriget byggdes en rad värn och artillerianläggningar. Oxelösund var redan vid andra världskriget en strategiskt viktig hamn men saknade ett bra försvar. 

Oxelösund blev en av de få småorter som 1965 begåvats med en motorväg. Inte för industrins behov utan för de militära behoven. Vägen var tänkt som led för militära transporter fram till hamnen.  Mellan åren 1960-1975 byggdes i det kalla krigets skugga och oro för en invasion från Sovjet 30 batterier längs Sveriges kust. Tillsammans med batterierna vid Kungshamn och Arkösund täcktes hela Bråvikens inlopp. Det nu nedlagda kustartilleribatteriet OD, populärt benämnt ”Femörefortet”, byggdes 1963. Fortet har en area på 3300 m2 och var självförsörjande med kök, vattenframställning och vid behov kraftförsörjning under minst 30 dagar. Filter för luftintagen skulle göra att anläggningen säker för mindre kärnvapendetonationer och kemiska angrepp.

Fortet som krävde 70 personers bemanning blev omodernt men användes fram till 1998 och var beslutat att rivas 2003. Oxelösunds kommun köpte Femörefortet för femtio kronor och fem öre i juni 2004. Fortet drivs av Föreningen Femörefortet som ett museum. 

Oxelösundsfilmer 1958 - 1968.
Del 1,  Del 2,  Del 3.
 
Stadsvandring i Oxelösund i tio delar. Del 1,