Förola gruvor

Förola gruvor är en gruva belägen i Svärta socken, Nyköpings kommun öppnades 1360. Herrängs Gruv återupptog den 1922 konkursade gruvdriften igen år 1952 och gjorde då en del upprustningar och nybyggnationer gruvan lades ner 1966. Järnmalmen uppfordrades ur ett lutande schakt (donlägigt) som mynnade i en dagöppning. En enkel trälave höll upp brythjul m.m. Ett maskinhus ligger på andra sidan dagöppningen. Kross, sovrings- och anrikningsverksbyggnaderna är kvar. En rätt speciell malmficka i trä finns kvar och kan anses sevärd.
I området finns rester från en masugn. Från masugnen transporterades järnämnet uppför backen till det vita huset vid dammarna. Där borrades kanonrör med hjälp av vattenkraft. Vattenhjulet gav cirka 6 hästkrafter.

Gruvan var mycket djup, och malmkroppen gick in under motorvägen E4. Från gruvan sändes under andra världskriget leveranser till Tyskland. Utskeppningsplats var Sjösaviken.
Huset finns kvar, och en privat firma använder lokalerna. Bostäder för gruvan finns i området dels vid gruvan men även i Svärta gård.
  

Teckning

http://www.blogger.com/blogger.g?blogID=1512382057363367002#editor/target=post;postID=1623566663036373548

Kring 2000

Silvergruva Vilsta

Silvergruvan

Silvergruvans staket sviktar

Silvergruva från slutet av 1600-talet ägdes av Vilsta herrgård. På en karta från 1680-talet finns en ”Silwergrufva” markerad. Gruvhålet finns söder om Vilsta på östra åstranden. Gruvan var inte så framgångsrik och fastän det finns en plats som heter Silvergruvan hittade man aldrig stort med silver där. Enligt historien räckte det utvunna silvret endast till silverknappar i kuskens livré.

Gruvhålet

På1800-talet vaknar åter intresset för gruvbrytning och nya inmutningar görs. Den 21 mars 1845 låter brukspatronen Erik Cederborgh på Wedvåg samt Vilstas dåvarande ägare Hovjägmästare G Granath inlämna en begäran om inmutning av gruvan. Bergsmannen Anders Olsson i Rya som undersöker varphögarna meddelar att han inte vill nedlägga några kostnader på detta gruvföretag. Vilsta naturreservat är idag ett Natura 2000-område.

En annat gruvhål, som sagts innehålla silverhaltig blyglans, intill bron till Kölsängen inmutades av L F Ståhlberg som sedan utförde en del arbeten. 
Ytterligare en inmutning gjordes år 1859 nära Stenkvistavägen straxt SO om dåvarande soptipp, området väster om Odlaren, norr om Odlarmossen och mellan Odlaren och Viptorp. Gruvan hade magnetitmineraliseringar som uppträder i felsisk metavulkanit.

Arbetarrörelsens historia

http://www.sehistorien.org/index.html

Verksamhetsidén är att göra en värdefull arbetslivs- och arbetarrörelsehistoria med fokus på Eskilstuna tillgänglig via en databas.

SeHistorien letar fram arkivmaterial som bearbetas för målgrupper inom forskning, journalistik, folkbildning, arbetarrörelse, och för allmänheten. 

Historien beskriver ofta den styrande lilla gruppen medan de många som gör jobbet ofta blir anonyma. Ett lovvärt initiativ då beskrivningen av de många arbetande har en mindre framträdande plats bakom de personer som haft en enskilt inflytande vunnen genom samhällsställning eller kunnighet.

Filmer 1937 -

Vår stad Eskilstuna



Eskilstuna del 1

Eskilstuna del 2

Eskilstuna del 3

 Eskilstuna del 4

Eskilstuna 1987 del 1

Eskilstuna 1987 del 2
  
Eskilstuna järnmännens stad del 1

Eskilstuna järnmännens stad del 2

Stattbranden, natten till den 25 februari 2009. 
  Eskilstuna 350 år 25 oktober 2009.

Kantorpsgruvan

Nära  Sköldinge mellan Katrineholm och Flen, ligger Kantorpsgruvan. 

Malmbrytning i Kantorpstrakten påbörjades på 1820-talet. Oscarsgruvan och Skalundagruvan var redan i drift när gruvdriften började på allvar i Kantorpsgruvan 1866. Ägare var Finspångs styckebruk. År 1889 bildade Kantorps Gruvaktiebolag som blev dotterbolag till styckebruket.

1913 övertogs gruvorna i Kantorp av Boxholms AB och ett nytt anrikningsverk byggdes. En mängd rationaliseringar genomfördes både över och under jord, bland annat uppfördes 1917 en ny lave med maskinhus och gruvstuga.

1952 nybyggdes anrikningsverket, den tidigare träbyggnaden ersattes med en större i tegel.

Gruvlaven vid Kantorp, april 2003
Foto: John Thoweman

1958 påbörjades planeringen för ökad produktion. En ny lave med större skip och gruvspel med nya krossar skulle anläggas. Avsikten var att höja sligproduktionen med 25% samtidigt som järnhalten skulle höjas med 2%. 1963 var den nya, 68 m höga, gruvlaven i betong med krossverk färdig att tas i bruk liksom en ny gruvstuga med omklädningsrum och kontor. 1964-65 revs den gamla laven och det gamla krossverket.

1967 lades gruvdriften vid Kantorpsgruvan ned. Boliden som övertog gruvan fortsatte i ytterligare tre år med undersökningsarbeten innan gruvan lades ned helt 1970.

Bilder, fler bilder, och om branden

Läs mer om gruvans historia. 

Kobolt landskapsgrundämne

Kobolt - Sörmlands landskapsgrundämne
av Kjell Lundström

Svenska nationalkommittén för kemi har fastställt att kobolt skall vara Sörmlands landskapsgrundämne. Detta har skett efter förslag från länsstyrelsen, som motiverat sitt ställningstagande med att kobolt har brutits vid gruvorna i Koppartorp.

Avsikten med landskapsgrundämnen är att sprida kunskap, främst bland ungdomar, om kemiska ämnens egenskaper. Vi är naturligtvis mycket glada över att Tunaberg fickbidra med Sörmlands landskapsgrundämne.

Koboltens egenskaper framgår av nedanstående sammanställning som gjorts av nationalkommittén för kemi:
Djupt blåfärgat glas har tillverkats och attraherat människan sedan den tidiga civilisationen i Egypten. Men det var först 1735 som den svenske kemisten Georg Brand tlyckades bevisa att den vackra färgen orsakades av ett dittills okänt grundämne - kobolt. Därmed blev kobolt det första grundämne som identifierades i Sverige och det hände ungefär 150 år innan Mendelejev för första gången beskrev det periodiska systemet.

Det är svårt att utvinna kobolt i ren form, då den ofta förekommer som en kemisk förening tillsammans med arsenik eller svavel. Dessa föreningar utvanns som biprodukt från koppar-, nickel- och tenngruvor. En sådan koppargruva värd att besöka är Koppartorp på Tunabergshalvön söder om Nyköping i Södermanland. Denna trakt beskrivs idag som ett vackert paradis med många lämningar från bronsålder och medeltida bergsbruk. Storgruvan, som är 160 meter djup och 400 meter lång, hade sin glansperiod under 1400-talet och när Sverige behövde många kanoner från Näfweqvarns Bruk under 1660-talet.

Kobolt hade, vid dess upptäckt på 1700-talet, förvirrat gruvindustrin under lång tid genom att dess utseende påminde om silver med en typisk grå lyster. Kobolt betyder "bergstroll" och det var trollet, som enligt tidig tysk gruvhantering, förvandlade rika fyndigheter av silvermalm till, vad man trodde, värdelösa mineral vid smältning.

Kobolt har numera ett bättre rykte och är idag känt för att ge värdefulla egenskaper till legeringar. Kobolt ger också en hård yta som kan motstå reaktion med syre i magnet- och specialstål och kan läggas i ett tunt lager på metallföremål som inte får rosta. Inom medicinsk behandling och naturvetenskapliga experiment används en speciell isotop av kobolt för att generera radioaktiv strålning (gammastrålning).

Människor och djur behöver få i sig vitamin B12 för att bildning av röda blodkroppar i benmärgen ska fungera. Kobolt är den centrala atomen i vitamin B12. Barn i olika länder äter ofta någon form av vitamin B12-tillskott så att de inte ska riskera bristsymtom. Betande djur riskerar också att få brist på vitaminet om det inte finns tillräckligt med kobolt i marken där gräset gror.

Den lysande och mättande blå färg som koboltsalter ger till glas, porslin, keramik och emaljer är kanske inte den viktigaste användningen av kobolt men kanske den som flest av oss kommit i kontakt med. Bland annat exporterades Tunabergskobolt till Kina på porslinsdekorationen.

Kobolt förekommer i låg halt på jorden, men är mycket vanligare i meteoriter. Förklaringen kan vara att många föreningar, men inte kobolt, övergår i gasform.
                 ____________________________ // ________________________________

Historik
Tunabergs bergslag började bearbetas i början av 1300-talet. Utvinning av koppar, järn, kobolt, mangan och marmor har pågått i olika etapper fram till 1960-talet. I de komplexa mineraliseringar som finns  i Tunaberg har hittats 88 olika mineraler.  Ett hundratal gruvor och skärpningar (mindre gruvhål) har återfunnits. I ett gruvmagasin i Koppartorp finns ett gruvmuseum som beskriver verksamheten.
Vattenkraften i Nävån har givit kraft till ett antal hyttor där malmen smältes. Ägare till de verksamheter som bedrivits har varit det s.k. frälset. Bland ägarna kan man återfinna namn som Sten Sture, biskop Brask, Gustav Vasa, hertig Karl, familjen de Besche m.fl. 

I bränneriet i Nävekvarn finns ett museum som visar järngjutgods från 1850-1950-talet samt konstgjutgods. Se mer på www.tunaberg.se .

Mangangruvan, Stora Uttervik

Mangangruvan vid Stora Uttervik

 Av Dan Mattsson

 En av förra sommarens kulturvandringar gick till mangangruvan vid Stora Uttervik. Flera av deltagarna har efterfrågat historien bakom gruvan i skrift. 

En av Sveriges största manganfyndigheter finns i Tunaberg. Mangangruvan är också den gruva som bröts senast. Så sent som 1953 lades driften ned.

   Mangan är en vit, hård, spröd metall som används i legeringar. Malmen vid Uttervik kallas eulysitmalm och består av järnmangansilikat. Den innehåller ungefär 8% mangan och 23% järn.

   Gruvan har varit i bruk under två perioder. 1917 bildades Tunabergs Gruv AB av Johan Sederholm, Ernst Hök, Gustav Hök, Mats Hedlund och A Dybsö. Bolaget skulle överta några av brukets inmutningar och starta gruvdrift, vilken påbörjades 1918. Malmen från mangangruvan fraktades första tiden med häst och vagn till Galtviken, där den lastades på pråm för att sedan skeppas till Oxelösund. 1925 anlades ett två kilometer långt järnvägsspår från gruvan till Galtviken. Vagnarna kunde själva rulla ner till hamnen. Fick de tillräcklig fart kunde det hända att de välte. Tillbaka drogs de av hästar.

   Tunabergs Gruv AB gick i likvidation den 10 mars 1937. Brytningen hade då upphört och spåret bröts delvis upp. 

   1939 beslöt riksdagen att bygga ett stålverk i Luleå. 1942 var det klart, Norrbottens Järnverk AB, NJA.  Stål måste innehålla några procent mangan för att bli segare. Malmen från Lapplandsfälten är dock manganfattig och därför måste mangan tillsättas i masugnsprocessen. Normalt importeras mangan, men under krigets avspärrningar stoppades importen och det är då mangangruvan vid Stora Uttervik återigen blev intressant.

   NJA köpte därför mangangruvan. Det upprivna spåret sattes åter i stånd. En liten dieseldriven motorvagn drog malmvagnarna ner till Galtviken, där malmen lastades på lastfartyg och skeppades till Luleå.

   Gruvan bröts från 1944 och 13 man arbetade där. Då manganhalten är låg och egentligen inte lönsam att bryta så lades gruvan ned 1953 och järnvägen revs.

   Under perioden bröts 40 000 ton malm, men enligt uppskattning finns c:a 800 000 malm kvar. Dessutom finns fler betydande fyndigheter i socknen, enligt Nils Hök. Mangangruvan ägs idag av SSAB.

 Källor:

Hök, Nils; Tunabergs bergslag. Tunabergsbygden 1956.

Andersson, Magnus; Tunabergs Gruvaktiebolag. Tunabergsbygden 1963.

”Terger”; Tunabergs alla gruvor är döda, logen Gruvans heder blomstrar. SN 1956.

Bilden på gruvan: Denna bild publicerades i SN 1956 (datum okänt) och föreställer mangangruvan tre år efter nedläggningen. Gruvan börjar vattenfyllas, men man kan fortfarande se järnvägsspår. Orginalfotot saknas efter branden i SNs arkiv 1967. Foto: P Å Lundell. 

Bilden på sjön: Malmlastning vid Galtviken. Malmen skeppades till NJA i Luleå. Foto: Bengt Karlsson