Mangangruvan, Stora Uttervik

Mangangruvan vid Stora Uttervik

 Av Dan Mattsson

 En av förra sommarens kulturvandringar gick till mangangruvan vid Stora Uttervik. Flera av deltagarna har efterfrågat historien bakom gruvan i skrift. 

En av Sveriges största manganfyndigheter finns i Tunaberg. Mangangruvan är också den gruva som bröts senast. Så sent som 1953 lades driften ned.

   Mangan är en vit, hård, spröd metall som används i legeringar. Malmen vid Uttervik kallas eulysitmalm och består av järnmangansilikat. Den innehåller ungefär 8% mangan och 23% järn.

   Gruvan har varit i bruk under två perioder. 1917 bildades Tunabergs Gruv AB av Johan Sederholm, Ernst Hök, Gustav Hök, Mats Hedlund och A Dybsö. Bolaget skulle överta några av brukets inmutningar och starta gruvdrift, vilken påbörjades 1918. Malmen från mangangruvan fraktades första tiden med häst och vagn till Galtviken, där den lastades på pråm för att sedan skeppas till Oxelösund. 1925 anlades ett två kilometer långt järnvägsspår från gruvan till Galtviken. Vagnarna kunde själva rulla ner till hamnen. Fick de tillräcklig fart kunde det hända att de välte. Tillbaka drogs de av hästar.

   Tunabergs Gruv AB gick i likvidation den 10 mars 1937. Brytningen hade då upphört och spåret bröts delvis upp. 

   1939 beslöt riksdagen att bygga ett stålverk i Luleå. 1942 var det klart, Norrbottens Järnverk AB, NJA.  Stål måste innehålla några procent mangan för att bli segare. Malmen från Lapplandsfälten är dock manganfattig och därför måste mangan tillsättas i masugnsprocessen. Normalt importeras mangan, men under krigets avspärrningar stoppades importen och det är då mangangruvan vid Stora Uttervik återigen blev intressant.

   NJA köpte därför mangangruvan. Det upprivna spåret sattes åter i stånd. En liten dieseldriven motorvagn drog malmvagnarna ner till Galtviken, där malmen lastades på lastfartyg och skeppades till Luleå.

   Gruvan bröts från 1944 och 13 man arbetade där. Då manganhalten är låg och egentligen inte lönsam att bryta så lades gruvan ned 1953 och järnvägen revs.

   Under perioden bröts 40 000 ton malm, men enligt uppskattning finns c:a 800 000 malm kvar. Dessutom finns fler betydande fyndigheter i socknen, enligt Nils Hök. Mangangruvan ägs idag av SSAB.

 Källor:

Hök, Nils; Tunabergs bergslag. Tunabergsbygden 1956.

Andersson, Magnus; Tunabergs Gruvaktiebolag. Tunabergsbygden 1963.

”Terger”; Tunabergs alla gruvor är döda, logen Gruvans heder blomstrar. SN 1956.

Bilden på gruvan: Denna bild publicerades i SN 1956 (datum okänt) och föreställer mangangruvan tre år efter nedläggningen. Gruvan börjar vattenfyllas, men man kan fortfarande se järnvägsspår. Orginalfotot saknas efter branden i SNs arkiv 1967. Foto: P Å Lundell. 

Bilden på sjön: Malmlastning vid Galtviken. Malmen skeppades till NJA i Luleå. Foto: Bengt Karlsson

Frälsningsarmén på knä

År 1891 kom Frälsningsarmén till Eskilstuna.

Kapten Hanna Andersson hade fått order att ”öppna eld” i vår stad och som ledningen skrev; Slå dom trilskande smederna i huvudet med Guds hammare.

I vår tid är samfundet Frälsningsarmén, en stark nationell rörelse vilande på en internationell grund. Eskilstuna har en lokal kår med regelbundna gudstjänster, sångstunder, allsång och besök på sjukhus, äldreservice mm. Frälsningsarméns sociala verksamhet är genom i Frälsningsarméns Rådgivningsbyrå.

Frälsningsarmén samverkar med kommunen, myndigheter, samverkansorgan om missbruk, äldreservice och frivilligarbete. Därtill med frikyrkor och Svenska kyrkan samt andra föreningar och organisationer. Frälsningsarmén har ett välordnat arkiv öppet för forskning.

Second hand-kedjan Myrorna omsättning 2011 var 232 miljoner och delade ut 47,7 miljoner kronor till Frälsningsarméns sociala arbete i Sverige.

Läget i Eskilstuna är att Frälsningsarmén inte längre kan hantera antalet hjälpsökande utan tvingas hålla stängt för att utreda situationen.  Ingen går till Frälsningsarmén om man inte måste. Det här är inte alls bra, säger Lennart Pettersson organisationens verksamhetsansvarige säger till Folket att han är oroad över utvecklingen.

2012 började chockartat, redan under de två första veckorna efter julledigheten fick Frälsningsarmén i Eskilstuna 55 nya sökanden som ville ta del av matcheckarna och samtala om sin ekonomiska situation. Något så dramatiskt  har jag inte varit med om förut. Något har hänt i vår kommun, säger Lennart Pettersson till tidningen.

Frälsningsarméns resurser är begränsade då man inte får något statligt bidrag och kommunen har vid olika tillfällen varit tveksam för stöd. För att få tid till att se över situationen tillsammans med socialtjänsten stängde Frälsningsarmén sin lokal i den 14 april 2012. Då stod tio personer och väntade på att bli insläppta. Lennart Pettersson menar att reaktionerna är starka och att folk är irriterade. Nu har Frälsningsarmén stängt till den sjunde maj 2012.

Frälsningsarméns verksamhet behövs. Den sociala nedrustningen i Sverige under de 6 år som Alliansen lett landet visar på vad som händer med de svaga i samhället. Skattesänkning och ett allt mer personligt ansvar leder till att allt fler inte klarar av sin situation. Vad är då Alliansens lösningar värda med utförsäljning, privatisering, avdrag och skattesänkning?

Eskilstuna har även en betydande invandring som även den ställer större krav på hur resurserna fördelas i kommunen. En frivilligorganisation som Frälsningsarmén kan inte själva ta den stora ansvaret för människor som inte faller in i ramarna. Så vem ska ta ansvar idag när de ideella inte längre kan och orkar.

Historien verkar upprepa sig 120 år efter 1891! Ska Frälsis blåsa till strid eller lägga hatten på hyllan? 

Är fler kommunala socialsekreterare lösningen?

Svaret verkar vara nej.  Enligt ansvariga politiker så är de som ansöker om försörjningsstöd slarviga med ansökningarna och söker för få arbeten.

Fakta /Arbetslösa i Eskilstuna

6 574 eskilstunabor var öppet arbetslösa eller i program med aktivitetsstöd under mars 2012. En ökning med 5,2 procent sedan mars 2011.

 

Tekniska föreningen i Eskilstuna höll sitt 51:sta årsmöte den 13 dec. 1930 under ordförandeskap av direktör Gustaf Hök.

Först behandlades en del föreningsärenden, varvid bl. a. företogs val av styrelse och funktionärer för år 1931, och utföllo dessa sålunda: Ordförande direktör Gustaf Hök; v. d:o direktör Arvid H. Nilsson. Sekreterare och skattmästare direktör V. Landqvist; v. d:o maskiningenjör Erik Hedin samt överingenjör Halfdan Nilsson och rektor Max Grenander. Ersättare baningenjör Klas O. Valley och överingenjör Carl Gustaf Andersson. Revisorer blevo ingenjör H. Sjögren och ingenjör Lars Hedlund med ingenjör Carl V. Möller som ersättare. Klubbmästare ingenjör M. Nordeberg; v. d:o ingenjör Knut Almqvist. Arbetsutskott överingenjör Carl Gustaf Andersson, sammankallande, samt ingenjör Rich. Dahlgren.

Årsmötet, som samlat ett 100-tal deltagare, öppnades  därefter av ordf., som hälsade de närvarande välkomna  och överlämnade ordet till bergsingenjör Axel Lundgren,  som höll ett föredrag om "Utmattning av stål".

Med utmattningsprov avses att utröna ett materials förmåga att motstå ofta upprepade eller ofta växlande påkänningar.

Kännedomen om de olika konstruktionsmaterialens utmattningshållfasthet har för den moderna maskintekniken fått alltmer ökad betydelse, t. e. tillverkning av axlar och andra rörliga maskindelar för oljemotorer, automobiler och flygmaskiner påverkas härav.

De grundläggande undersökningarna på detta område utfördes av tysken Wöhler, som redan på 1860-talet gjorde mycket omfattande utmattningsprovningar. Efter honom hava åtskilliga forskare sysslat med detta problem. Särskilt under de sista 15 åren hava omfattande undersökningar i avseende på utmattning av stål utförts på olika ställen.

Föredragshållaren gav en översikt över viktigare undersökningar på roterande utmattning. Härvid redogjordes för en del olika metoder samt maskiner, som användas för bestämning av utmattningsgränsen. En del typiska utmattningsbrott visades genom skioptikonbilder och prov.

Vidare redogjordes i korthet för en del undersökningar, som utförts för utrönande av en del olika faktorers inverkan på utmattningshållfastheten, såsom olika hålkälsradier, ytbehandlingar, ytskador, avkolning, sätthärdning, korrosion m. m.

Genom ökning av hålkälsradien (intill viss grad) ökas utmattningsgränsen. Vid en undersökning vid Statens provningsanstalt på provstycken med 10 mm diameter har genom ökning av hålkälsradien från 0 (alltså skarp övergång) till 10 mm utmattningsgränsen ökats med nära 100 %.

Vid grövre bearbetning av ytan (såsom enbart Svarvning) erhålles lägre utmattningsgräns än genom finputsning av ytan.

Inverkan av ytskador, utförda med olika verktyg, har undersökts. Det har därvid visat sig, att redan mycket grunda skador av smärgling, filning eller svarvning nedsätta utmattningsgränsen avsevärt. Mejsling utvisar förvånansvärt liten inverkan. På utförda prov utgingo utmattningssprickorna icke från mejselhuggens botten utan från ställe av desamma intill ytan. Detta förhållande förklaras på så sätt, att materialet genom mejsling blir kallbearbetat och härigenom får ökade hållfasthetsegenskaper och även ökad utmattningsgräns, i botten av mejselhuggen uppstår största och vid ytan den minsta kallbearbetningen.

Avkolning (även mycket liten) kan sänka utmattningsgränsen avsevärt, sätthärdning däremot ökar utmattningsgränsen.

Genom vattens inverkan sänkes utmattningsgränsen i avsevärd grad.

Föredraget, som behandlade en hel del förut ej bekantgjorda undersökningar och rön, mottogs av de närvarande med det livligaste intresse, och ingenjör Lundgren avtackades av ordföranden.

Aftonens andra föredrag hölls av civilingenjör Erik Glas med ämne: "Televisionen".

I föredraget, som in extenso influtit i föreningens handlingar, gav föredragshållaren en utförlig redogörelse för televisionens medel och mål och dess nuvarande ståndpunkt.

Föredragshållaren belönades efter slutat anförande med kraftiga applåder, och ordföranden framförde föreningens tack för det aktuella föredraget.

Efter föredragen samlades man till supé och samkväm, varvid många tal höllos, och fil. mag. Georg Bohlin gladde de närvarande med sång till luta.                         F. L.

Frimurarehotellet

 Intresserade frimurarbröder i Eskilstuna höll i december 1882 ett möte för att överlägga om stiftandet av en Johannes loge i staden.

En ansökan ingavs i februari 1883, undertecknad av biskopen i Strängnäs stift RokmRk A T Strömberg och 21 andra bröder. Man anhöll att få instifta Logen Södermanland, till minnet av tvenne hertigar av Södermanland, som i hög grad intresserat sig för frimureriet.

Vad många av dessa grundläggare då ej kände till var att det funnits en Loge med samma namn inom den IX provinsen. Denna föregångare var nämligen S:t Johannes logen Södermanland i staden Gustavia på ön S:t Barthelemy - först tillhörande Frankrike - senare avträdd till Sverige. Denna loge arbetade under Stora landslogen fram till 1820, då arbetet helt och hållet upphörde. Logens handlingar återfördes till Sverige 1867 och förvaras delvis i Stora landslogens arkiv.

Alltnog, Eskilstunabrödernas ansökan beviljades och kapitulationsakt och konstitutionspatent utfärdades och biskop Strömberg förordnades till Södermanlands förste OM. Under mycket högtidliga former skedde Logens invigning den 20 februari 1884. Denna dag förblev Logens HD fram till 1970-talet, då man för de flesta Loger släppte kravet att ha HD ett bestämt datum. Nu firar vi HD i februari månad i nära anslutning till tidigare datum.

Källa: http://www.frimurarorden.se/loger/forsta-fordelningen/sodermanland/historik/

Frimurarehuset Strandgatan 18

Frimurarehotellet Kungsgatan

 

 

 

Frimurarehotellet och orden.

1902



1934



Pampigt och stilfullt är det i Frimurarhuset på Strandgatan i Eskilstuna. Frimurarorden S:t Johanneslogen Södermanland bildades 1884. De första logelokalerna låg i ett bostadshus i hörnet Kungsgatan-Rinmans torg, där i dag handelsbanken ligger vid Fristadstorget. 1899 köpte frimurarna dåvarande Centralhotellets byggnad vid Kungsgatan och där byggdes logelokaler i vad som kom att kallas Frimurarhotellet, invigt 1902.



Fasad 1959

 Huset  såldes 1904 och i början av 1950-talet ville dåvarande ägarna göra annat på tomten. Frimurarna fick se sig om efter nya lokaler. En process föregick att Fastighetsaktiebolaget Frimurarehuset bildades 1957. 17 september 1958 invigdes sedan huset vid Strandgatan. Insamlingar, avgifter och ett mycket engagerat eget arbete låg bakom.

Det sörmländska frimureriet startade 1884 med S:t Johanneslogen i Södermanland. I samband med uppförandet av den egna fastigheten, instiftades en S:t Andreasloge, nämligen S:t Eskil. 1995 bildades även kapitelbrödraföreningen Hertig Carl. Brödraföreningar finns i Strängnäs, Katrineholm, Södertälje och Nyköping. I Sörmland finns mellan 400 och 500 frimurare, samtliga män. Frimurarna har tio grader, det tar mellan 17 och 20 år att nå den tionde och man prövas för varje ny grad. 

Det finns många rykten kring Frimurarorden. Det mesta måste tas med en nypa salt. Det går inte att bemöta alla rykten annat än sakligt. Frimurarna berättar för dem som vill lyssna vad de står för och sedan för de själva dra sina slutsatser.

Huset på Strandgatan har stengolv och en spiraltrappa till övervåningen. Mängder av symboler. Vapensköldarna på väggen sitter i hallen nära ytterdörren. Varje vapensköld har anknytning till en ägare. Vapenskölden förlänas man i XIII:e graden. Rakt fram en matsal. På andra våningen finns i centrum en öppen yta med rum omkring. På väggarna bland annat tavlor med uppgifter om vem som gör vad inom orden. Från ordförandemästare via skattmästare till sekreterare. I ett sidorum har frimurarnas valda ämbetsmän sin arbetsplats. Här finns en salong samt Johannessalen. Ett svartvitrutigt stengolv, podie, orgelläktare och pelare längs väggarna ger ett högtidligt intryck. Stolarna är klädda i blått tyg och lamporna runt salen är i gammaldags fotogenlampsmodell. Ytterligare en våning finns där förr husets vaktmästare bodde. Frimurare ägnar sig till viss del åt hjälpverksamhet, men syns inte så mycket utåt.  Måndagar och onsdagar är ordinarie logekvällar under säsong för Johannes- och Andreaslogerna, och de avslutas alltid med en brödramåltid. En gång per år hålls en så kallad klubbafton då man bjuder in de som är intresserade av att eventuellt bli frimurare. Vid detta enda tillfälle är även damer välkomna.

Utescen

Det mesta är sig likt från invigningen 1958. Följande ord ur invigningstalet av Paul Karlman, bankdirektör och byggnadskommitténs ordförande, ger en bra bild av huset.

"Byggnadens volym är cirka 5600 kbm och den sammanlagda golvytan 1750 kvm. I källarvåningen disponeras två logelokaler, kök, värmecentral och garage för tolv bilar.. Bottenvåningen innehåller hall, två logelokaler, två recipientrum, matsal och serveringsrum. Andra våningen inrymmer S:t Johannessalen, rum för ordförandemästare, kansli och arkiv. Övre våningen innehåller sammanträdesrum, kansli, arkiv, sällskapsrum och bibliotek och två gästrum. I fastigheten är även inrymd bostad om tre rum och kök för fastighetsskötaren". 

Källa:  http://folket.se/nyheter/eskilstuna/1.116068

Publicerad 3 december 1998 Uppdaterad 28 april 2009

Eskilstuna fruntimmersförening

Eskilstuna fruntimmersförening verkade för ett trevligare Eskilstuna och där hjälpen utgick uteslutande till stadens olycksdrabbade kvinnor och barn.                                                                  

Förening bildas på initiativ av prosten Ulrik Lundgren den 3 februari 1854. Meningen är att föreningen skall försöka skaffa fattiga kvinnor arbete och ge fattiga skolbarn kläder och skor.

Flera var de kvinnor som av olika anledningar icke ensamma kunde sörja för sig och de sina efter att maken dött. Föreningen bildades under en tid då man upplevde en alltmer tilltagande nöd och moralisk förnedring inom samhällets lägre klasser. 

De allmänna uppfattningarna om de välgörenhetliga gärningarna hade på allvar slagit rot och det ansågs att det vilade tungt på de bättre lottade samhällsklasserna att ombesörja hjälp för de mer behövande. Den 3 februari 1854 klockan fyra på eftermiddagen ombads alla intresserade att samlas vid prostgården för bildandet av en förening. Fredagen den 10 februari samlades åtta av stadens bättre bemedlade kvinnor i prostgården i Eskilstuna och valde den första styrelsen. Som ordförande valdes fru Zetterberg, vice ordförande fru Dahlberg och skattmästare fru Schotte. Övriga var fru Balchen, fru Sundberg, Mademoiselle Skogsborg och doktorinnan Malm. Prosten Ulrik Lundgren var mötesordförande.ordförande valdes fru Zetterberg, vice ordförande fru Dahlberg och skattmästare fru Schotte. Övriga var fru Balchen, fru Sundberg, Mademoiselle Skogsborg och doktorinnan Malm. Prosten Ulrik Lundgren var mötesordförande.

Föreningen hade redan från början vissa tydliga riktlinjer och krav. Barntillsynen var viktig liksom ekonomisk hjälp åt hårt drabbade kvinnor genom insamling av kontanter eller kläder och föremål som skulle säljas. I övrigt hade man tillsyn i husen att barnen hölls i skolan i uppmuntran till gudfruktighet, sedlighet och snygghet. I flickskolan skulle äldre flickor läras spinna, väva och utföra spetssömnad. Man såg till att barnen fick kläder på sig för det hade varit en vital orsak till att de inte hade gått till skolan.

Man hade en uttalad ambition om att samarbeta med den i staden verkande fattigvården men bestämde själva över sin föreningskassa. Man skulle alltså ha tillsyn över barnen och varje medlem av styrelsen hade insyn i ett av stadens åtta fattigvårdsdistrikt. Om oegentligheter upptäcktes i något hus påkallades fattigvårdsdirektionens uppmärksamhet. Man hade alltså endast en observationsfunktion utan reell makt att ingripa enskilda fall. I övrigt höll man möte i Elementarskolan och kallelse gick ut genom stadens tidning. Om någon ville bidra med föremål som kunde omsättas i pengar gick det bra.

Eskilstuna Barnkrubba 1902

Vad som var speciellt med arbetssättet som föreningen hade var att man aldrig under några som helst förhållanden delade ut pengar till behövande. Det kan ha att göra med vetskapen om att dessa kontanter snabbt kom i orätta händer och omsattes i brännvin. Istället skänktes skor och kläder till barn och man försökte bereda arbete åt fattiga kvinnor som inte kunde skaffa arbete själva och på detta sätt undvika bettleri.

Trots dessa initiativrika kvinnors månande om andra utsatta medsystrar situation och trots den behövliga hjälp de gav, fanns det de i stadens som inte tyckte att föreningen hade sitt berättigande. Därför blev prosten Lundgren tvungen att endast efter föreningens andra möte komponera ihop en uppsats som försvar mot de invändningar som kommit mot fruntimmersföreningen och dess arbete. Den infördes i stadens tidning.

Men allteftersom åren gick och styrelser byttes (omval varje år) så kunde man se en förändring i föreningens inriktning av hjälp och även gåvogivarna ändrades. År 1857 hade man till och med bistått madam Axbom med begravningshjälp åt sin avlidne flicka.  På julafton 1858 delade fru Bruce ut bidrag till övervägande änkor i form av ljus, ved, mjöl och gryn.

Fler deltagande kvinnor hade kommit till föreningen och med detta så hade fler män fått vetskap om föreningens verksamhet. Därmed började flera hantverksprodukter att inkomma som föreningen kunde omsätta i pengar och det finns exempel på brödlaggar, skopor och saxar som kom in som bidrag till föreningen. 

I Eskilstuna var det också Fruntimmersföreningen som bildade Eskilstuna Barnkrubba 1887 (Ingelsson, m.fl., 1998). Inledningsvis byggde verksamheten till stor del på välgörenhet. Staden tog över verksamheten 1946, men stämpeln av 60 års välgörenhetsinrättning satt länge kvar.

Riksskyttetäflingarna i Eskilstuna 1908

Fotograf Knut Brydolf

Hämtat från Idun nr 35  1908                          

Idun

1887  1895  1903  1911
1888  1896  1904  1912
1889  1897  1905
1890  1898  1906
1891  1899  1907
1892  1900  1908
1893  1901  1909
1894  1902  1910

Eskilstuna 350 år

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3448&grupp=7484  
 Eskilstuna 350 år, SR