Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Vallhalla, Vallby 1905C
Visar inlägg med etikett vasa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vasa. Visa alla inlägg

fredag 25 juli 2014

Klostren - medeltidens sjuk- och pensionärshem

Klostren - medeltidens sjuk- och pensionärshem

Att bli gammal har alltid inneburit ökade bekymmer. Det är inte bara den fysiska ohälsan, som bryter ned kroppskrafterna och minskar syn och hörselförmågan, och inte bara den andliga avtrubbningen, som stjäl minne och andra själsförmögenheter ifrån en. Det är också de ökade sorgerna, vilka rör bostad, försörjning och vård. Äldre blir i långt högre grad  beroende av medmänniskors välvilja och tillsyn.

Under medeltiden var det i första hand släkten, som skulle svara för vården av de gamla. Saknades släkt, eller hade man bara fattiga eller ovilliga anhöriga, som varken kunde eller ville dela sin brödkaka med en - då återstod för den obemedlade gamla bara två möjligheter.
Antingen kunde han eller hon gripa till tiggarstaven och bettla sig fram från gård till gård, tills man inte orkade längre utan stupade och förblev liggande vid vägkanten. Eller att sökte sig till kyrkan, som var dåtidens stora, öppna famn, som omslöt både fattig, sjuk och åldring. Med sina allmosegillen, själagårdar och kloster bredde kyrkan ett nät över landet som hjälpte samhällets olycksbarn. Ägde åldringen något kapital i jord eller kontanter, så underlättade det givetvis intagandet i ett kloster. Man köpte sig in -- som en medeltida pensionär.

De medeltida kloster Strängnäs stifts  var nio till antalet. Tre fanns i Närke: Riseberga nunnekloster i Edsbergs socken, karmeliternas munkkloster i Örebro och antoniternas munkkloster på Tiveden och sex låg i Södermanland. Munkklostret i Julita och nunneklostret i Vårfruberga i Fogdö var båda - liksom Riseberga - cistercienskloster och hade i enlighet med denna ordens traditioner byggts ute på landsbygden.

Tiggarmunkarna hade efter sina ordensregler sökt sig till städerna, dominikanerna till stiftsstaden Strängnäs,  franciskanerna till Nyköping. Johanniterna med sin omfattande vård utav sjuka, däribland de spetälska, var att finna i Eskilstuna, där de tagit missionsbiskopens kyrka i arv. Det sistfödda, men i sina ordensregler strängaste av stiftets alla kloster, låg i Kärnbo socken. Det var det med stöd av landets mäktigaste män anlagda kartusianklostret Pax Marie. som i tidens längd skulle ge staden Mariefred dess namn.

I våra dagar är medellivslängden 75 år, under medeltiden var den bara 30. Många var orsakerna till gamla tiders korta livslängd. I det primitiva samhället fanns knappast någon läkarvård, och den som fanns var undermålig. Man levde under mycket ohygieniska förhållanden, framför allt gällde detta stadsborna, som trängde ihop sig på små ytor och med bara meterbreda gränder mellan husen. Där vräkte borgarna ut allt sitt avfall och sin orenlighet, som sällan forslades undan. Där bökade svinen i sällskap med ett oräkneligt antal råttor. Trots att man levde i naturahushållningens dagar, så led landsbygdens folk svårt av undernäring. Då oår inträffade svalt många ihjäl. Därtill kom pesten, som tid efter annan hemsökte landet och som mildrades först med svartråttans utrotning. Svårast var den pest, som gick under namnet Digerdöden, den stora döden och den svarta döden. På sin vandring från Kina mot väster kostade den 25 millioner människor livet i Europa. Man har beräknat, att Sverige före digerdöden, som nådde oss 1350, hade 650 000 invånare. Pesten drabbade en tredjedel av befolkningen, och det tog landet drygt halvannat sekel att ersätta denna förlust. Svårast led det andliga ståndet. Prästerna skyndade de döende till undsättning med sakramentet och sista smörjelsen och föll själva offer för sjukdomen. Det heter, att i Skara stift fanns det före digerdöden 500 präster, efteråt blott 34.

Ett gott exempel på hur det gick, då släkten brast i sina moraliska förpliktelser, ger ett brev från den gamle kyrkoherden Sven Pedersson i Vårdinge. Han tillskrev på Vårfruberga nunnors begäran 29/8 1446 stiftets biskop och domkapitel. I klostret hade en intagen kvinna avlidit, och klosterfolket fruktade, att hennes slakt skulle beröva dem de gårdar, som den avlidna och hennes man skänkt systrarna för vård på sin ålderdom. Ingen av kvinnans anhöriga hade velat "hålla, fordra och föda" henne i hennes änkestånd. Så hade hon "i sin stora nöd" blivit en klostrets gäst.

Uppgifterna om Ulvildis Rangvaldsdotter förråder, att en viss klassskillnad kunde råda även innanför klostermurarna. Detsamma kommer till synes i kontraktet mellan strängnäsborgaren Olof överskärare och Eskilstuna kloster 1446. Han gav bröderna sin gård i Strängnäs, men han förbehöll sig att få "gå till klostrets bord, där priaren och bröderna äta". Förmodligen fick han där till bordsgranne den Hemming Pedersson Hatt, som 1447 till johanniterna överlät jord i Kärrbo socken i Västmanland.
I överenskommelsen med munkarna ingick, att efter hans död skulle mässor läsas för hans och hans anhörigas "själarykt", "Gud till heder, Vår fru och Sankt Johannes döparen". Kontraktet lagfors 1454, och då omtalas uttryckligen, att Hatt skulle i klostret ha "föda till dödradaga". När man för några år sedan grävde ut klosterruinerna, fann man där hans grav och hans sigill. Att det senare var sönderbrutetvar alldeles i sin ordning. När en sigillägare dog, förstörde man sigillet, för att det inte skulle användas i bedrägligt syfte.
I Örebro hände 1495, att Matts skräddare och hans hustru Karin överenskom med de tretton karmeliterna att få bygga sig en stuga på klosterområdet "västan kyrkogården i hörnet intill allmänningen". Där skulle makarna få bo sin livstid ut, och sedan skulle stugan tillfalla munkarna.
Ett likartat fall är känt från Eskilstuna. På sin dödsbädd annandag jul 1469 testamenterade Nils Kuse till johanniterna all jord han ägde. Fem månader in på nästa år hyrde munkarna på livstid ut till en änka "den sal och trädgård, som herr Nils Kuse tillhörde, med tomten som ligger intill stugan".

Till de märkligare dokumenten i Närkes medeltidshistoria hör väpnaren Nisse Svenssons testamente, skrivet då han låg för döden i Riseberga kloster 30/4 1434. Han uppger sig själv vara "krank till min lekamen" men "av Guds nåd är jag till min sinn och samvete färdig  och helbrägda". Att han var en from man behöver man näppeligen betvivla. Han omnämner ett tiotal präster och ihågkommer dem på olika sätt med testamentsgåvor. Han har tydligen varit medlem av två religiösa gillen, Vårfrugillet i Örebro och Sankt Olofsgillet i Askers socken. Han var välbevandrad i landskapets kyrkor och kände dess helgonbilder. Han testamenterade till dem, vilket plägade betyda, att man sörjde för att deras bilder och altaren underhölls och medel fanns för ljusen, som där borde brinna. Han talar om reliken av Sankta Catholica och bilderna av Vår Fru, Sankt Göran, Sankta Anna och Sankta Birgitta, den heliga jungfru Ingeborg och Madonnan på Segersjö gård. Han donerar till Själaaltaret i Örebro kyrka, där mässor lästes och ersättningen härför tillföll fattiga i staden. Givetvis ihågkom han det kloster, där han som bäst kämpade med döden. Jämte mycket, mycket annat fick nunnorna där hans boskap, fläsk och kött, mjöl och korn, hans silverbeslagna kniv, grytor, pannor och kittlar av koppar och mässing. Den gamla abbedissan liksom den unga ihågkommos båda med särskilda gåvor, den förra med Nisse Svenssons bäverskinnshandskar, den senare med hans bästa guldring och ett örngott. Johanniterna i Eskilstuna fick hans gråa häst.

Den med åren nedsatta synen kom i de dagar, då glasögonen inte var någon allmän handelsvara, för de äldre prästerna att betyda, att de blev urståndsatta att sköta sin tjänst. Vid det svaga skenet från osande talgljus och ett fåtal vaxljus kunde de inte läsa texterna. Kom därtill andra ålderdomens krämpor, så nödgades de ta sin Mats ur skolan och sökte sig då gärna in i ett kloster.

1446 sitt brev som "fordom kyrkoherde" från Eskilstuna. Uppenbarligen hade han då sin hemvist hos johanniterna. Det är tydligt att klostret i Sankt Eskils stad flitigt utnyttjades som "pensionärshem" av "olim pastores". En Hans, som varit kyrkoherde i Torpa i Västmanland, finner vi från 1495 som "intagen broder" i samma kloster. Samtidigt med att han lämnade Torpa skrev hans syster, rådmansänkan Katarina, in sig i Sankt Örjans gård och hospital i Stockholm. Det var en av kyrkans förnämare anstalter, som i vår tid skulle motsvaras av både sjukhus, ålderdoms- och pensionärshem. Den Narve, som återfinnes i Eskilstuna 1474, förmodar vi är identisk med förre  kyrkoherden Narve Petri i Irsta i Västerås stift, den Anders Jönsson, som 1513-1518 tillhörde ordens prästbröder, hade förut varit verksam i Litslena församling i ärkestiftet.

En klosterstiftelse var som en hel by, en tätort i miniatyr, med en hop hus av olika slag, som flockade sig kring själva klosterbyggnaden med dess kyrka. Där var stall och ladugård, fårfålla och gethus, loge och lada, bostäder för syssloman och drängar. Uppgiften att Mariefreds kloster hade 400 kor säger oss en hel del! Så var där gästhus för dem, som vi här kallat "pensionärer". Som vi ovan omtalat rörde det sig om äkta par såväl som änklingar och änkor.
Där fanns också barn, som undervisades. Den heliga Birgitta satte 1341 sin dotter Ingeborg i Riseberga kloster "för att uppfostras i fromma seder", och 1360 omtalas en donation till samma kloster för en då in tagen "liten flicka".

Eskilstuna kloster hade sitt sjukhus och det ger en anledning påpeka, att åtskilliga munkar omtalas som läkekunniga, nunnorna var goda sjuksköterskor, och ute i klosterträdgårdarna frodades medicinalväxterna.

Åter till den gamle ärkebiskopen Jakob  Ulfsson i Vårfruklostret i Mariefred. I början av november månad 1520 fick denne besök av en ung man, Gustaf Eriksson av ätten Vasa. Såsom släkting till Sten Sture tillhörde han ett annat politiskt parti än biskopen, som varit unionsvän och en Sturarnas motståndare. Den unge ädlingen sökte hos biskopen ''tröst och bad om ett gott råd, vad han skulle företaga".
Jakob Ulfsson rådde honom att underkasta sig kung Kristian och lovade att söka utverka lejd för honom. Gustaf Vasa stannade flera dagar i Mariefred men utan att låta sig övertalas. Under tiden kom budskapet om Stockholms blodbad. Peder Svart berättar i sin krönika: "Ärkebiskop Jacob var försoffat (domnad) och både blygdes vid det farliga rådet han honom givit hade, så att han icke heller visste (vad) han ytterligare "härtill säga skulle." Innan ett halvår förlupit var han död.
Det dramatiska mötet  i Vårfruklostret fick ett efterspel i reformationen, då Mariefreds  kloster var det första, som raderades ut. Som släkt med Sten Sture gjorde Gustaf Vasa anspråk på Gripsholm, och därmed hade den stora klosterdöden tagit sin början i vårt land.

En fråga inställer sig osökt och kräver svar: Vart tog alla godsen vägen, som skänkts till klostren under löften till givarna om vård till döddagar, gravar ute på kyrkogården och mässor "intill domen"? Mycket tog kungen hand om, mycket vände tillbaka till senfödda släktingar, som kunde påvisa arvsrätt. Ett enda exempel får här räcka för att visa hur det kunde gå till. Den 22/8 1530 kärade en Nils vid Arboga rådsturätt efter en tomt i staden. Hans mormor hade skänkt den till Tivedsbröderna, för att de skulle föda henne till döddagar. Men klostret stängdes och hennes försörjning upphörde. Domboken meddelar lapidariskt (ordknappt): "Så sade vi honom tomten till."

I hela 400 år rådde klosterförbud i vårt land. Först i våra dagar har detta brott mot religionsfriheten blivit hävt. I samband därmed har skett något, som reformationstidens människor knappast trott skulle bli möjligt. Det har växt fram klosterstiftelser på luthersk grund, vilka i evangelisk anda vill bära de andliga värdena vidare, som vårdades så ömt av de katolska klostren, då dessa rätt besinnade sig på sin uppgift.

Källa: Magnus Collmar Sörmlandsbygden 1976

söndag 29 juni 2014

ESKILSTUNA HUS - DET FÖRINTADE WASASLOTTET.

SLOTTETS OCH KUNGSGÅRDENS HISTORIA.
Knut Hellberg

Text av Knut Hellberg

Redan samma månad år 1523 som Gustaf Vasa i Strängnäs korades och hyllades till Sveriges konung utfärdade han ett öppet brev till kyrkorna och klostren i riket med befallning att därur må uttagas monstranser, kalkar och andra där befintliga klenoder samt runt mynt. Av »Eskilstuna och Fors körkio» - klostertemplet och Fors församlings kyrka - uttogos 200 mark lödiga. Samma är krävde konungen för rikets ekonomiska upphjälpande en ny gärd, till vilken Eskilstunaklostret erlade 100 mark silver.
Ännu några få år framåt kallade klosterklockorna till andakt.
Men de frommas säng var vemodsfylld. Med oro följde de varje görande och låtande av den nye, kraftfulle regenten. Och de hade också orsak härtill. Den 24 februari 1521 utfärdades en kunglig befallning att till klostren skulle i borgläger förläggas krigsfolk, som skulle hava »öl, kost och täring». I slutet av samma år finna vi konungen på besök vid Eskilstunaklostret i egen person. Säkerligen sporde han som i Gripsholm, om munkarna godvilligt ville åt honom överantvarda klostret med alla de gods och den ränta, som därunder lågo. Och vi kunna vara vissa om att de ödmjukligen bådo »att konungen mätte låta dem behålla och njuta vad de fått hade».
Åter infinner sig konungen i Eskilstuna den 20 därpå följande mars. Åtminstone för tillfället sökte konungen lugna munkarnas upprörda känslor med en utfästelse till priorn, att så länge denne välvilligt läte knektarna hålla borgläger i Eskilstuna kloster, skulle han fä »haffua sina seckiebröder wthe att tiggia till clostherens behoff huarst honum synes wthan biscapens eller annars mootstondt». Skriftligt besked härpå kom frän · Västerås någon tid senare. I själva verket voro nu klostrens dagar raknade. Endast ett år fram i tiden, 1527, och den svenska medeltidskyrkans saga var all.
De harliga klosterhemmanen i Eskilstuna sammanslogos till en kungsgård, Eskilstuna gård, sedermera benämnd kungsladugården.
Vart munkarna har sedan togo vägen, veta vi ej. Endast det är bekant, att den siste klosterpriorn 1533 blev kyrkoherde i Vingåker.
Och klostrets sista öden? Härom har på sina håll berättats, att teglet i klosterbyggnaderna skulle hava bortförts till uppbyggande av Gripsholms slott. Denna uppgift synes icke kunna vara riktig. År 1544 firade kung Gustaf Gripsholms invigning med storslagna festligheter. Men ännu 1549 fanns klostret kvar här, såsom framgår av ett brev frän konungen av den 31 mars 1549 angående en klocka, som då fortfarande var hängande i en av klostrets byggnader.
En handling från samma år talar också om Eskilstuna kloster och dess innehavare sedan 1539, konungens svåger Sten Eriksson Leijonhufvud.
* *
En ny tid för den gamla minnesrika platsen, dar själarnässorna från de vigda klosteraltarna nu tystnat, börjar i och med uppförandet av slottet, varå de kungliga medlemmarna av Vasaätten så gärna valde sin vistelseort. Mycket sannolikt är att det praktfulla slottet - Eskilstuna huus som det vanligen kallas - till någon del uppbyggts på den forna klostergrunden.
Denna förslog dock icke på långt när för det i stort mått tilltagna slottsbygget.
»När detta slott till sin byggnad fått sin första början lär vara svårt att med säkerhet utsatta», heter det i en gammal beskrivning av Gripsholm. Detsamma kan man säga om Eskilstuna slott. Likväl finnas goda hällpunkter för denna frågas bedömande. Den 8 augusti 1551 skriver Gustaf Vasa från Stockholm, att han ar väl tillfreds med att Päffvel Koberg begiver sig till fogden på Eskilstuna, Michel Helsing, och hjälper till med »byggningen». Uppenbart ar nu slottsbygget i gång.
Päffvel - Päfvel von Koberg kallas han ock - var en av denna tids främsta byggnadskonstnärer, byggmästare 1543-48 vid slottsbyggnaden i Stockholm och sedan nämnd som en av Uppsalaslottets mästare. I ett brev från Uppsala 1554 talar konungen om byggningen på Uppsala berg (slottet) ,och flere Byggningar här i Rijket», som han låtit uppföra. En av dessa byggningar var säkerligen Eskilstuna slott. Den 17 juli 1554 är kungen på besök »opå vår gård Eskilshma»,

ESKILSTUNA HUS EFTER SUECIAVERKET.

som det heter i ett brev av sagda dag. Nu synes sålunda slottet vara färdigt i den utsträckning Gustaf Vasa tänkt sig det.I Rhyzelius' Sviog munita, tryckt 1744, skrives om Eskilstuna hus: »Slottet haver legat nordost i från Eskilstuna stad på en därtill bekväm backa och varit murat fyrkantigt med fyra starka flyglar och höga torn. Uti konung Carl XI:s tid brann det av genom vådeld och är sedan så mycket mindre reparerat eller återbyggt som teglet av dess östra och norra flyglar blev efter konung Karl XII:s befallning år 1699 utbrutet och avfört till slottsbyggnaden. Men fast förfallet och nu öde är.dock likväl Eskilstuna än i dag en kungsgård». En ännu äldre historieforskare, Baazius, upplyser, att Gustaf Vasa lät uppbygga slottet på tre sidor och att den fjärde tillkom först i hertig Carl Filips tid.

Kronaräkenskaperna visa emellertid, att byggnadsarbetet också fortgått i Carl IX:s tid. Sålunda arbetade här 1588 bland andra sockenmuraremästare från Närke, vilka därför hade avkortning på sina hemmansräntor.
I en tänkesedel för fogden på kungsgården Anders Bröms den 13 april 1600 anmanas han låta bränna all den kalksten, som där fanns i förråd, och att låta »tilslå thet meste Tegelsom honom mögeligit vare kan».

En annan punkt i samma » Thenckie zedell hwadh som wår
N. F. (nådige furste) befalet Anders Bröms» säger också ordagrant:
»Till dhet 4:de skall han la the Stadhenes Borgare bekomma av saakören 19 daler pänningar som them Rester opå thet Tegel the Lefereredt hafver». Detta brev är märkligt jämväl i det hänseendet, att det synes visa att Eskilstuna var stad redan år 1600.

År 1602 träffa vi vid slottsbygget snickare, glasmästare, smeder och annat yrkesskickligt folk. Konstsnickeriet representeras från 1604 av Hans Kantenitz, upphovsmannen till ett av de vackraste taken på Gripsholm, ditflyttat från Tynnelsö. I tjugo år eller mer höll Hans på med arbeten till Eskilstuna och Örebro slott, mesta tiden dock till det sistnämnda. Ännu 1621 var han i Örebro sysselsatt med dörrar med inläggningar, som skulle till Eskilstuna. 1608 brändes tegel till slottet vid dess eget tegelbruk, och på sommaren arbetade på södra våningen mot trädgården 6 murmästare.
Den 13 januari 1608 får fogden Christiern Hvass av Carl IX följande förhållningsorder, som visar att slottet också hade kyrka eller särskild kyrksal: »Skall fogden låta förfärdiga våningarna där uppå huset. Vidare låta bygga och täcka kyrkan, så att muren icke fördärvas, och i vår skall hon bliva välvd, om Gud vill, och läggas tak uppå. Han skall ock låta förfärdiga i hörnet den våningen, som är näst den kammare, där Hans K.M:t plägar vara uti, såsom ock uti lika måtto förfärdiga, både med fönster, dörrar och glas». Ytterligare förordnar konungen samma dag: »Alla både ryttare och knektar, som hemma äro och icke äro uti emot riksens fiender, skola hjälpa till bredvid andra väre undersåter med körslor till huset, närs behov göres och dem bliver påbjudet».
"Slottet som försvann" Stadsmuseum 2014

Följande är befullmäktigas Lorens Larsson till byggmästare vid Eskilstuna och Västerås slott. De byggmästare, som förut anlitats, voro säkerligen alla utlänningar, såsom vid andra samtidiga slottsbyggen var fallet. Också de flesta hantverkarna synas ha varit utlänningar, nederländare och tyskar. Hjälpedagsverken utfördes av, utom knektar och den nya staden Eskilstunas borgare, den kringliggande ortens allmoge. Denna senare ålåg det att »med tjänst och annat underhålla konungens gårdar» och hade därför även att fullgöra vissa ordinarie dagsverk vid slottsbygget.

Såväl byggmästare som hantverkare flyttades frän det ena slotts- eller kungsgårdsbygget till det andra, till Nyköping, Örebro, Kungsör m. fl. platser. Detta jämte krigen och penningbristen hindrade arbetenas forcerande. 1620 pågå de fortfarande.
Men nu vill Carl Filip, som har slottet i besittning efter fadern, Carl IX, ha allting »strax och snarast möjligt» utfört - som exempelvis då han beställer en ansenlig hop spik, som han säger, till »Wår påbegynte byggning vidh Eskilstuna». Och fullbordat blev också snart Eskilstuna hus. Men hertig Carl Filips planer att här bosätta sig stäcktes av döden. Endast 2 år gammal kallades han hädan.
* * *
Den siste regenten, som på slottet hade sin hovhållning var Carl X Gustaf. Här vistades han ofta åren 1646 - .+8, upptagen av det då allt hopplösare frieriet till drottning Kristina. Och här förehade han sina planer om ett nytt Eskilstunaslott, som skulle ligga vid nuvarande Munktells verkstäder, intill ån mitt för slakthuset. sagoslottet finnes ännu på papperet. Jean de la Vallee beskriver å 1658 års karta i detalj hur det nya, genom konungens snara död icke förverkligade slottet skulle gestaltas.
Vad nu åter Vasaättens Eskilstuna hus angår är det väl tämligen allmänt bekant, vilket sorgeöde det fick. Dagen då det förstördes genom vådeld är den 11 dec. 1680, såsom framgår av följande handling i 1680 års Livgedingets verifikationsbok:
»Vid den olyckliga händelsen, som här skedde den 11 december 1680, näst förleden, i det Eskilstuna slott av vådeld i grund förbrändes, blev ock då ibland all annan skada 100 lass torr kastved samt 32,000 stycken takspånor, som i förvaring låg, förbrände, jämväl ock en stor myckenhet tegel
Johan III dotter Anna Wasa,
född 17.05.1568, Eskilstunahus.



förskämdes och sönderslogs av bjälkars och takens nedfallande, men huru mycket tegel kan vara förskämt och sönderslaget, kan man än intet göra viss räkning oppå, förrän det bliver oppräknat, vilket härmed av mig attesteras.
Eskelstuna den 8 Maj A:o 1681.
MÅNS SVENSON•-
* * *
Låt oss nu, före berättelsen om slottsmurarnas slutliga förintelse, taga en överblick av slottet sådant det tedde sig vid den tid då phalzgreven, sedermera konung Carl X Gustaf hade det i förläning och här vistades. Vår vägledare är närmast en i lantmäteristyrelsens arkiv befintlig karta av år 1646. Vilken överskådlig och tillförlitlig bild ger den icke av slottet med dess olika anläggningar, liksom ock av 1640-talets Eskilstuna! Och detta fast den noggrant utförda kartan icke är en stadskarta utan en karta över »Öster-Rekarne, Klåster Sochn». -
Med sin mäktiga muryta, sina tinnar och torn, sina kastell åt den stora trädgärden gjorde slottet ett imponerande intryck, beläget som det var på en höjd, synligt vida omkring från alla håll. Den stolta, i fyrkant byggda borgen låg just på samma plats, där slottsskolan nu är, men sträckte sig ock utom dennas vidd. Enligt benäget meddelande frän byggnadschefens i Eskilstuna)_{ontor visar 1646 års karta, att slottet hade ett omfång av ej mindre än 90 meter på längden och 75 på bredden. storslagen var också trädgärden : 250 meter lång, 150 meter bred. Den sträckte sig över nuvarande gårdarna n:r 70-80,. ända ned mot Fördelningsgatan. Vältaliga vittnesbörd om slottsträdgårdsmästarens verksamhet får man av hans ännu bevarade räkenskaper för »Eskilstuna Trägård» anno 1670.
»K.M:ts välbeställde trädgårdsmästare vid Eskilstuna slott.
Konstrike mr Adam Alfelt», som han kallas 1664, har sitt namn bevarat till eftervärlden i den efter honom uppkallade Alfeltsgatan, som går tvärs genom den forna slottsträdgården.

Trädgårdsmästaren hade också att sköta om slottets humlegård.
Dennas avkastning åtgick för det hembryggda ölet. Enligt 1571 års räkenskaper för Eskilstuna gård inventeras där den 20 maj 2 läster 2 tunnor herreöl, 4 tunnor fogdeöl och 2 läster svenneöl. Humlegården omfattade ungefär nuvarande fastigheterna n:ris 67, 81 och 82 samt 104. Den gick sålunda ända fram mot Strandgatan.
Utom slottet, nordväst om detsamma var skrivarestugan, som enligt en senare beskrivning omfattade tre rum, två större och ett mindre. Det var här de kungliga skrivelserna avfattades, eller renskrevos. På 1720-talet användes byggningen som kontor för ortens kronobetjänte. Ännu mera till nordväst bodde slottsvaktmästaren. Hans bostad omfattade stuga och kammare.

Eskilstuna huus av Allan Ebeling, stenmosaik


Ett stycke därifrån låg 1720 ännu en »utgammal, nästan obruklig» träbyggning, täckt med näver och torv och omfattande stuga och två kamrar.
Nära intill slottet voro två stora spannmålsbodar, båda avdelade i två rum och fyra bottnar. Till slottet hörde vidare en stor varubod vid lastageplatsen i Torshälla. Nytt trädgårdsmästareboställe, bestående av stuga och två kamrar och liggande nordost, uti »Trädgårdzbalken», uppfördes 1691.
Vid barnhemmet var stallgården med ett stort stall, och strax därintill, på den öppna platsen i hörnet av Strand- och Klostergatorna, stod också ett väldigt stall. 1720 omtalas att det ena stallet hade 48 hästspiltor, det andra 60. Emellertid användes stallen då mest för upplag av hö, halm och kungsgårdsinventarier.

Strax intill stallen, i stadsparkens östligaste ända, var Fateburshagen, sedan vid 1700-talets början omtalad som en stor :.exercitiebahn, orostängd med hög resgärdselgård». (Alltsedan Carl XI:s tid till mitten av 1700-talet försiggingo regementsmötena och generalmönstringarna vid Södermanlands regemente omväxlande vid städerna Eskilstuna, Mariefred och Nyköping).
I senare tider har platsen kallats stall- och beridarebanan. Också i stadsparken med fiskarens stuga på en holme intill nuvarande vattenkiosken var Fiskarehagen, som 1646 brukades som kalvhage. Bland slottets andra tillhörigheter 1646 äro att nämna det säkerligen under klostrets dagar grundade tegelbruket vid Strängnäsvägen, strax intill Slottsbacken- här låg också tegelslagarens boställe - samt framför allt Eskilstuna ladugård med mangården på den plats där Eskilstunaortens mejeri nu är. 
Under kungsladugården, dit också hörde en stor trädgård, brukades de väldiga jordvidderna norr och söder om slottet.
Fastigheten Stensborgs forna namn Laduvreten härrör från denna tid.
* * *
Ännu 1670, tio år före branden, är slottet - fastän hovet då kommer hit mera sällan - under vederbörlig omvårdnad.
Blott några år framåt - och slottet är förintat. Eldhärjningen blev en katastrof icke allenast för slottspersonalen, utan även för staden och för fångarna, som även de gjordes hemlösa. 1681 återupprättades därför vaktmästaretornet samt fångtornet, samtidigt som en ny byggnad uppsattes.
Den 26 juni 1699 infinner sig här en avdelning av Södermanlands regemente, 50 man under befäl av en fänrik, och börjar då rivningen av slottsmurarna. Någon tid därefter tillkomma en trumslagare och - profossen, som hade att avstraffa inträffande förbrytelser. Rivningsarbetet pågick till i augusti månad samma år. Också Stockholms slott hade nu härjats av eld, och det var för dess återuppförande Eskilstuna slott fick släppa till sten ur de av militären nedbrutna norra och östra flyglarna.

På södra och västra sidan lämnades murarna kvar till förstöring.
 Tjugufem år därefter, 1724, åstundade kungl. maj:t veta »huruvida man till den fästningsbyggnad, som ute för staden Stockholm skall komma att anläggas, med fördel må kunna betjäna sig av det kvarvarande teglet i Eskilstuna slott». Utredningen gav emellertid vid handen, att kostnaden för teglets nedbrytande och dess transport dels över land, dels över sjö skulle bli alltför dryg. Härtill kom att teglet ansågs mindre lämpligt för en fästning. Man enades därför om att i stället låta sälja teglet i orten för det allmännas räkning till högsta möjliga pris.

Ungefär vid samma tid ifrågasättes här ett nytt slott i stället för det gamla, nu i ömkligaste tillstånd befintliga, till tjänst för kungliga hovstaten vid dess besök i Eskilstuna. Det välmenta projektet upplöstes dock i ett sagoslott, alldeles som Carl X Gustafs planer på ett nytt slott här. Murarna, där spökena enligt vidskepligt folks utsago förde vilda orgier, lämnades vind för våg.

Några år senare förunnar emellertid kungl. maj:t Husby-Rekarne församling, tillika med Eskilstuna, Stenkvista och Ärla, att få till deras kyrkors utvidgande och reparation nedbryta den gamla slottsmuren i Eskilstuna. Ensamt Husbyborna kunna därför i början av 1730-talet härifrån hemföra 35,000 tegel. År 1734 ges »tillkänna, att Husby kyrkas nya lina, 19 famnar, som var till tegelbrytarnas behov till Eskilstuna år 1732 nederlagen och sedan där i hohltornet inom lås och nyckel förvarad, är där bortstulen, sedan dörren först varit uppbruten». Det lyses i många församlingars kyrkor efter linan, men hon var borta, och en ny måste anskaffas. Länsman Ljung, som för »god ordnings skulle och riktighet» måste vara med vid teglets utbrytning, får sedan av Husby församling för kost, som han måste hålla, och för tidspillan en ersättning av 6 daler kopparmynt.
* * *
Under tidernas lopp bortfördes så småningom allt teglet. Hulphers omtalar 1783 i sin sömländska stadsbeskrivning: »De kvarstående murarna hava blivit minskade de senare åren genom därifrån bortfört tegel. Den forna slottsträdgården är nu, fortsätter han, åker och kålland, men har varit en prydlig trädgård till slottet. En 3 alnars upphöjd fyrkantig parterr är nu endaste bevis därav. En stor välvd källare finnes därunder i ett hörn».

Det bortersta hörnet av slottsträdgården blev sedan allmän begravningsplats, invigd 1834. »Nu skall du tro» - heter det i ett brev av den 15 juni året förut - »att om du kommer till Eskilstuna, skulle du ej känna igen den gamla slottsträdgården.
Å gärdet bakom denna arbetas dagligen på en ny kyrkogård, som skall anläggas där. Och det skall bliva en 39 alnar bred väg dit, vilken kommer att gå över gamla slottsträdgårdsvallen, så att denna är till det mesta nedriven med sina stora och vackra träd. På själva slottsträdgården hava byggnadstomter utdelats. En sockerbagare och en muraremästare äro, redan i färd med att uppföra byggnader därstädes, och Kramer har tagit fyra tomter, där han dels bygger, dels har anlagt en stor
trädgård.
Den 20 maj 1833 såldes på auktion vid denna nya begravningsplats
- nu gamla kyrkogården - där växande 11 större och 8 mindre askträn för en summa av 10 riksdaler 30 skivlingar banko. Vid griftegårdens ordnande åtgingo 294 dagsverken till vägens uppgrävande över slottsvallen, till gatans planerande, dikning m. m.

Så långt fram som på 1860-talet, då stadsdelen Norr började anläggas, befanns slottsstenen av närigt folk vara ett tjänligt material till skorstenar och spisar. Och även till andra platser hämtades vid samma tidpunkt tegel, refflade stenarbeten etc.

Intet under då att stenen till sist tog slut!

Frih. O. Hermelin, som på 1870-talet uppmätte de då kvarvarande grundmurarna, har härom meddelat: »Den ifrån kyrkogården mot norr utspringande delen av gränsmuren är 156 fot lång och 48 fot bred. På inre sidan längst i norr är denna grundmur 10 fot hög. Den yttre sidan ligger här jämn med marken. Den från kyrkogården mot väster utspringande grundmuren är 144 fot lång och 126 fot bred. Inuti denna fyrkant finnes ett ännu väl bibehållet källarevalv, som för stadens räkning begagnas. Söder om vägen som leder upp till kyrkogården synes även något av de gamla grundmurarna. Genom planeringsarbeten å kyrkogården äro alla spår av grundmurar där försvunna. Fragmenter av pelare och ornerade stenar, vilka tillhört slottet, finnas ännu i staden, två till antalet; flera lära hava funnits. En mängd uthuggna stenar lär efter slottets raserande ha bortförts till Strängnäs och Gripsholm. Uti norra slottsflygelns grund hittades för någon tid sedan en mycket liten hästsko, som ej i likhet med vanliga hade häl för söm framtill, samt även en fotboja av tjockt järn. Dessa saker hava kommit till fornminnesmuseet i Strängnäs».

Några dylika, av framlidne bankdirektör Grönberg tillvaratagna konstnärligt arbetade stenar äro sedan några år tillbaka uppställda i en grupp ä den forna slottsplatsen. Slottets enda lämning in i senaste tid var en del vittrade, under den omgivande markens nivå belägna grundmurar, rester av någon slottets källare. Numera - sedan källaren 1908 igenfylldes - finnes härav intet spår ovan jord. Några är tidigare hade staden med vederbörligt tillstånd låtit rasera den s. k. slottskällaren, belägen där Slottsskolan vid senaste sekelskiftet uppfördes. Ännu några år tillbaka i tiden fick backen invid slottet, då helt vanvördigt benämnd Oxbacken på grund av där hålilla kreatursmarknader, det mera pietetsfulla namnet Slottsbacken.

Om den en gång så stolta Vasaborgen vittnar för nya släkten
en från slottet härrörande sten, som för några år sedan restes
å platsen för den 1908 igenfyllda källaren.
Minnesstenen bär följande inskrift:

HÄR LÅG ESKILSTUNA SLOTT
AV VÅDELD FÖRSTÖRT
ÅR 1680.
Den ärevördiga ask, vid vars fot minnesstenen restes, har
ock - under de senaste åren - gått förintelsen till mötes.
»Så kan tiden allt törtära,
slott och murar slå omkull.
Hvad som hölls för magt och ära
kan han giöma nid i mull.
Gud allena ewig blifwer
Och ett ewigt lif oss gifwer».
HELLBERG, KNUT Gustaf, (1872 -1944)
Född i Eskilstuna 15 sept. 1872, av låssmedsgesäll Per
Gustaf Hellberg och Kristina Charlotta Holmberg.

Elev vid Tekniska skolan i Eskilstuna 1887-88.
Kontorsbiträde i Eskilstuna-Posten 20 juli 1885-okt. 1890, biträdande referent i  från 1887, red.-sekreterare i Eskilstuna-Kuriren från dess start 8 dec. 1890 till i nov.  1916, ansvarig  utgivare 1914- 1916, grundläggare av och chef för Katrineholms-Kuriren fr. 5 dec. 1916, innehavare av Katrineholms Boktryckeri 1917, utgivare av Eskilstuna Nya Tidning (tryckt i Katrineholm) sept. 1928 dec. 1930, verkställande direktör i Katrineholms-Kurirens A-B. 1923 till .
 Eskilstuna stadsfullmäktige 1863-1914. Utgav 1916, Eskilstuna, en svensk märkesstad, del I, 1920, del II. Eskilstuna genom tiderna, del I-III, 1935-1938.

Andra beskrivningar av Eskilstuna Huus

 SLOTTET.pdf 


Eskilstuna Huus – från enkelt trähus till riktigt slott
På 1570-talet brann Gustav Vasas enkla trähus i Eskilstuna. Därefter lät hans son hertig Karl (senare Karl IX) bygga ett rejält slott i sten och tegel med tre längor kring en gårdsplan.

Det slott som finns avbildat på kartor och i Erik Dahlbergs kopparstick ”Svecia Antiqua et Hodierna” (”Det forna och nuvarande Sverige”) är resultatet av Gustav Vasas sonson hertig Karl Filips ombyggnad av slottet i början av 1600-talet. Då byggdes också den södra längan med de två stora tornen.

Hertig Karl Filip ville ha ett modernt palats, så arbetet leddes av Kasper Panten, en bildhuggare och arkitekt från Holland. Till sin hjälp hade han Aris Claeszon, en stenhuggarmästare som också härstammade från Holland.

Det är en typisk barockträdgård som finns avbildad intill Eskilstuna slott på Erik Dahlbergs teckning. Något som direkt drar ögonen till sig är de upphöjda platåerna, så kallade parterrer. Parterrerna kan ha varit uppbyggda av sten och försedda med exempelvis buxbomshäckar och blomsterplanteringar. Gångarna kan ha varit dekorerade med färgat grus.

Under 1640-talet beboddes slottet tidvis av Pfalzgreven, sedemera konung Karl X Gustav – den siste regenten som hade sin hovhållning på slottet.

Eskilstuna slotts trädgård var 250 meter lång och 150 meter bred. Där arbetade på 1660-talet trädgårdsmästaren Adam Alfelt, vars namn finns upptaget i Alfeltsgatan, som numera går igenom det som en gång var slottsträdgården. I anslutning till slottsträdgården fanns också en humlegård. Där odlades den humle som användes till att brygga herreöl, fogdeöl och svenneöl på slottet. Namnen angav vilken styrka ölet hade.
Hänt på slottet
Här är några exempel på händelser som har ägt rum på Eskilstuna Huus:
  • Gustav Vasa tog emot beskedet av sonen Johan, som varit på friarstråt i England, att drottning Elizabeth gett Gustav Vasas son Erik kalla handen.
  • Johan III och Katarina Jagellonicas dotter Anna Vasa föddes 1568.
  • Gustav Vasas söner Johan III och hertig Karl planerade att störta brodern Erik från tronen.
  • Hertiginnan av Södermanland, Maria av Pfalz, dog 1589 efter en längre tids sjukdom. Hennes man Hertig Karl hedrade sin Maria genom att uppkalla Mariestad efter henne.
  • Från 1600-talets början finns uppgifter om att slottet även används som fängelse.
Källa: www.slaktforskningsbloggen.se/eskilstuna-huus-slottet-som-forsvann/