Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Vallhalla, Vallby 1905C
Visar inlägg med etikett Tor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tor. Visa alla inlägg

söndag 8 januari 2017

TORSHÄLLA ÅR 1903.


1903 var ett vanligt sättet att resa att göra det på Mälaren. Skulle man från Stockholm ta sig ut till den fina värden som Köping och Arboga blir resan en passage av lantliga idyller. När resenärerna passerat det välkända Sundbyholm, märks från båten en tornspira utformad i trappgavel stil som i söder höjer sig över skogsbrynet. Väl framme i Torshälla möts du av en samling hus, tätt hopgyttrade kring det åldriga templet. Samhället som breder ut sig mellan berg, kullar och lummigt lövverk är en av vårt lands mindre städer, som varken låter tala om sig som någon hälsobringande brunnsinrättning eller livligt fabrikssamhälle. Fredligt och stilla ligger den lilla staden där, en knapp fjärdedels mil genom Torshälla ström till Mälaren.

Torshälla är en av vårt lands äldsta orter fylld av sägner och minnen från svunnen tid ända från den tid båtar kunde passera staden upp för ån innan fallen blev hinder. Här samlades redan under hednatid Rekarneslättens invånare till offergillen och fester. Till Tors ära brann bålen på de berg runt vilka staden är byggd, och där drakskepp var förtöjda nere vid stranden. Platsen kallades då Torshaergh, Tors offerplats.

Vid gryningen av en annan tid kom biskop St.Eskil till trakten och började förkunna Vite Krists lära. Han bodde i grannbyn Tuna och Torshaergh blev med säkerhet en av de platser som blev utsatta för hans missionsarbete. Folket i Rekarnetrakten hade i alla tider varit kända som ett styvsint och obändigt folk, och den fromma predikantens verksamhet lär varit ganska ansträngande, tills han slutligen led martyrdöden nära Strängnäs. Enligt sägen skall han blivit begraven i sin klosterkyrka i Tuna.
För kristendomens ljus vek småningom hedendomens och försoningens lära besegrade
Asa-tron. Men av gammal vana samlades allmogen fortfarande vid det gamla offerstället,
fast nu under psalmsång hylla den nye guden. Kyrka byggdes i bit för bit på offerplatsen och Torsilia blev centralort för den omgivande fruktbara slätten. Så fick Torsilia eller Torshälla stadsprivilegier 1317 av kung Birger Magnusson, och bekräftades sedan av de efterföljande regenterna.

I tvisterna under unionstiden syns Torshälla ej spelat någon framstående roll. Under
striderna mellan Karl Knutsson och Erik Puke efter Engelbrekts död intogs staden av den förre, och den djärve riksföreståndaren aktade ej för att med våld bryta sig in i kyrkan och bortröva borgarnas där förvarade egendom. Sägnerna berätta, att i Torshälla skulle funnits ett stort kloster med ofantliga rikedomar, men hur det förhållit sig är osäkert.

Karl IX fick som hertigdöme av sin fader Södermanland, Närke och Värmland, och gästade som hertig flera gånger Torshälla. Redan då hade Eskilstuna nått en viss betydelse, och på dess slott Eskilstuna hus, det av kungen beslagtagna klostret Tuna, bodde den stränge hertigen långa tider. Han förnyade och bekräftade 1593 Torshälla stads privilegier.
Erik Dahlberg har i sitt verk, Suecia antiqva givit oss en bild av det dåvarande Torshälla.
Men den store tecknaren har säkerligen här liksom vid flera andra tillfällen låtit sin fantasi spela in, ty inga andra underrättelser ger vid handen, att staden varit så rik och utsträckt som Dahlbergs teckning framställer den. Enligt uppgifter skall staden 1665 blott haft 280 innevånare och nu 1903 har den något över 1800.

På 1600-talet fick den gemensam borgmästare med Eskilstuna, och borgmästaren bodde, i Torshälla. Detta förhållande bestod i över 100 år under ständig protest från den sydliga grannen. Under denna tid utmärktes Torshälla av livlig handel och köpenskap av de goda borgarna. Vittnesbörd om så väl den materiella som andliga odlingens utveckling under denna tid är de gillen och skrån som förekom. Ett av gillenas vapen blev stadsvapen, som föreställer St. Olof med riksäpple, krona och spira.

Efter kanalöppnandet 1860 ställdes Torshälla i skuggan av sin grannstad Eskilstuna vid kanalens slut. Där höras maskinernas dån, och där stiger stenkolsröken tjock och svart ur skorstenarna, vittnande om ett rastlöst arbete i nyttans och konkurrensens tjänst. Med förakt ser den framåtskridande staden ner på sin anspråkslösa granne i norr. Men då ditt öra blir trött av det rasslande ljudet från verkstäderna och dina lungor kvävs av gatornas damm, res då i sommarkvällen upp till Holmberget, ty i aftonbelysning bör Torshälla ses.

Vid solens sista strålar färgas den gamla kyrkan i purpurglans och lägger ett medeltida skimmer över staden som minner om fordom tid med dess tidigare släktled, som trampat de krokiga gatorna och bebott de låga trähusen. Bland de äldsta byggnaderna kan nämnas kyrkan byggd redan på 1200-talet. De äldre delen är uppförd av gråsten och de nyare av tegel. Själva kyrkan är vitrappad med ett röt listverk av tegelsten utmed takfoten. Tornet var förr 254 fot högt, byggt i trä, och syntes långt ute på Mälaren som ett sjömärke för seglarna, men i juni 1873 slog åskan ned i tornet och kyrkan torn och tak brann upp. Nuvarande torn är uppfört i samma stil som på de danska och skånska kyrkorna. Själva kyrkans byggnadsstil är den götiska, utom i koret, där den närmar sig den romanska. På korets väggar finns målningar, som i så många andra gamla kyrkor, vilka senare överkalkats. Själva kyrkan är rymlig och stor och skulle efter restaurering kunna bli en av stiftets pärlor.

Altartavlan, föreställer Kristus i örtagården, men är inte målad av någon mästare. Flera porträtt finnas av framstående kyrkoherdar, däribland av den kraftfulle prosten Olof Strandberg, som med stor duglighet verkade i Torshälla stads och landsförsamling under en tid av över 30 år i slutet af 1700-talet. Kyrkan ligger vid Östra torget. Under vintern är torget utmärkt som kälkbacke och används också för detta ändamålet flitigt av stadens uppväxande ungdom. Med knapp nöd lyckas en åkande ta sig ned till den nedanför liggande gatan och uppför är det hart när omöjligt att gå. Men det gör ingenting. Torshällaborna är stolta, ty de ha ett torg som är originellt.

Vid torget ligger rådhuset, ett gammalt trähus i obestämd färg. Uppe på vinden var fordom finkan inrymd, men sedan det hänt, att där inlogerade personer, gripna av frihetskänsla, praktiserat sig ut genom en lucka i taket, blev av stadens styrelse beslutat, att en ny ”tidsenlig” finka skulle uppföras.

Själva staden är trång och liten. Visserligen härjades den av en stor eldsvåda 1798, men uppbyggandet gick efter ungefär samma plan som förut. Där finnas egentligen blott två gator, Stora och Lilla gatan, men ingen av dem är vidare storartad. Gatstenarna synas vara flera hundra år gamla, så knaggliga och ojämna är de. Vid Stora gatan ligger dock en fabrik, Holmens stora mekaniska verkstad, som sysselsätter ett par hundra arbetare.

Staden genomflytes av Eskilstunaån (Närje å). Ån grenar sig i tre armar: en, kallad Nybyån eller Gravån, grävd under Karl IX:s tid byggdes 1596-1610 (Sveriges första kanal), en, som går mitt genom staden och där bildar flera fall, efter fallen kallad Torshälla ström och en slutligen, en som går öster om staden. Alla tre förenas sedan åter med varandra norr om staden. Stränderna utgöras i själva staden av bergiga höjder och kullar, klädda i rik grönska, som ger hela platsen ett lummigt och lugnt utseende. Nere vid stora bron, som leder över ån, ligger ett litet hus, numera mejeri, som utpekas som den Liljans krog, där Bellman besjöng ”Bergströmskans porträtt”. Där flödade förr helt andra dryck än de oskyldiga, som nu på samma plats erbjudes allmänheten.

Florapaviljongen
Staden har ett nyuppfört ståtlig folkskola, som stolt från sin höjd bredvid kyrkan dominerar stadens horisont. Och inte nog med det, uppe på Holmberget finns en utsikt över hela staden. Låt blicken dröja vid templet därborta, vars spira avtecknar sig så skarpt mot aftonhimlen. På den gamla kyrkogården bredvid kyrkan sover gångna släkten sin sista sömn. Tiders barn trampar på deras gravar, nyare tankar och idéer tränga hit, men alltjämt vilar en prägel av ålderdomlig frid och ro över de låga byggnaderna. De små täpporna med sin rikedom på syrener och äppelblom kontrasterar mot de nötta gatstenarna. En och annan nybyggd villa tittar fram bland träden och vittnar om den moderna tiden, men den skär inte mot de äldre, de visar blott, att nytt och gammalt kan trivas samman.


Skymning faller så tung över kullar och dalar, över slätten därute med sina avmejade skördefält och gröna ängar. Nu rings helgfrid över nejden. Efter en bortdöende klockton från stadens tre kyrkor är allt åter tyst, på gator och torg och tyst i naturen. I en sådan kvällsstund kan du ta farväl av den lilla Torshälla stad. Tidigt på morgonen kan resenären vid slussen kliva upp på ångbåten från Eskilstuna för återfärd till Stockholm.
Det korta besöket är över men det vackra minnet består.

söndag 13 oktober 2013

Höst vid bron




 Bygget av ny bro fortsätter. Det är märkligt att det tar sådan tid. Fast då ska man nog betänka att bron ska klara av att stå i hundra år. Då kan det ju få ta lite tid.

Grund, balkar, stöttor och en hel del betong. Sakta växer bygget fram.
Att bygga bro tar tid. Arbetet började i sommarvärme med att riva. Nu när hösten har anlänt handlar det om att bygga. Vattnet i å-fåran är borta liksom den ruttnande odören. Tor med sina bockar står höljda över vattenytan. En Gud som kan tänkas ha växt i styrka

Tor växer mot höjden kan tyckas.