Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Vallhalla, Vallby 1905C
Visar inlägg med etikett Holmberget. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Holmberget. Visa alla inlägg

söndag 8 januari 2017

TORSHÄLLA ÅR 1903.


1903 var ett vanligt sättet att resa att göra det på Mälaren. Skulle man från Stockholm ta sig ut till den fina värden som Köping och Arboga blir resan en passage av lantliga idyller. När resenärerna passerat det välkända Sundbyholm, märks från båten en tornspira utformad i trappgavel stil som i söder höjer sig över skogsbrynet. Väl framme i Torshälla möts du av en samling hus, tätt hopgyttrade kring det åldriga templet. Samhället som breder ut sig mellan berg, kullar och lummigt lövverk är en av vårt lands mindre städer, som varken låter tala om sig som någon hälsobringande brunnsinrättning eller livligt fabrikssamhälle. Fredligt och stilla ligger den lilla staden där, en knapp fjärdedels mil genom Torshälla ström till Mälaren.

Torshälla är en av vårt lands äldsta orter fylld av sägner och minnen från svunnen tid ända från den tid båtar kunde passera staden upp för ån innan fallen blev hinder. Här samlades redan under hednatid Rekarneslättens invånare till offergillen och fester. Till Tors ära brann bålen på de berg runt vilka staden är byggd, och där drakskepp var förtöjda nere vid stranden. Platsen kallades då Torshaergh, Tors offerplats.

Vid gryningen av en annan tid kom biskop St.Eskil till trakten och började förkunna Vite Krists lära. Han bodde i grannbyn Tuna och Torshaergh blev med säkerhet en av de platser som blev utsatta för hans missionsarbete. Folket i Rekarnetrakten hade i alla tider varit kända som ett styvsint och obändigt folk, och den fromma predikantens verksamhet lär varit ganska ansträngande, tills han slutligen led martyrdöden nära Strängnäs. Enligt sägen skall han blivit begraven i sin klosterkyrka i Tuna.
För kristendomens ljus vek småningom hedendomens och försoningens lära besegrade
Asa-tron. Men av gammal vana samlades allmogen fortfarande vid det gamla offerstället,
fast nu under psalmsång hylla den nye guden. Kyrka byggdes i bit för bit på offerplatsen och Torsilia blev centralort för den omgivande fruktbara slätten. Så fick Torsilia eller Torshälla stadsprivilegier 1317 av kung Birger Magnusson, och bekräftades sedan av de efterföljande regenterna.

I tvisterna under unionstiden syns Torshälla ej spelat någon framstående roll. Under
striderna mellan Karl Knutsson och Erik Puke efter Engelbrekts död intogs staden av den förre, och den djärve riksföreståndaren aktade ej för att med våld bryta sig in i kyrkan och bortröva borgarnas där förvarade egendom. Sägnerna berätta, att i Torshälla skulle funnits ett stort kloster med ofantliga rikedomar, men hur det förhållit sig är osäkert.

Karl IX fick som hertigdöme av sin fader Södermanland, Närke och Värmland, och gästade som hertig flera gånger Torshälla. Redan då hade Eskilstuna nått en viss betydelse, och på dess slott Eskilstuna hus, det av kungen beslagtagna klostret Tuna, bodde den stränge hertigen långa tider. Han förnyade och bekräftade 1593 Torshälla stads privilegier.
Erik Dahlberg har i sitt verk, Suecia antiqva givit oss en bild av det dåvarande Torshälla.
Men den store tecknaren har säkerligen här liksom vid flera andra tillfällen låtit sin fantasi spela in, ty inga andra underrättelser ger vid handen, att staden varit så rik och utsträckt som Dahlbergs teckning framställer den. Enligt uppgifter skall staden 1665 blott haft 280 innevånare och nu 1903 har den något över 1800.

På 1600-talet fick den gemensam borgmästare med Eskilstuna, och borgmästaren bodde, i Torshälla. Detta förhållande bestod i över 100 år under ständig protest från den sydliga grannen. Under denna tid utmärktes Torshälla av livlig handel och köpenskap av de goda borgarna. Vittnesbörd om så väl den materiella som andliga odlingens utveckling under denna tid är de gillen och skrån som förekom. Ett av gillenas vapen blev stadsvapen, som föreställer St. Olof med riksäpple, krona och spira.

Efter kanalöppnandet 1860 ställdes Torshälla i skuggan av sin grannstad Eskilstuna vid kanalens slut. Där höras maskinernas dån, och där stiger stenkolsröken tjock och svart ur skorstenarna, vittnande om ett rastlöst arbete i nyttans och konkurrensens tjänst. Med förakt ser den framåtskridande staden ner på sin anspråkslösa granne i norr. Men då ditt öra blir trött av det rasslande ljudet från verkstäderna och dina lungor kvävs av gatornas damm, res då i sommarkvällen upp till Holmberget, ty i aftonbelysning bör Torshälla ses.

Vid solens sista strålar färgas den gamla kyrkan i purpurglans och lägger ett medeltida skimmer över staden som minner om fordom tid med dess tidigare släktled, som trampat de krokiga gatorna och bebott de låga trähusen. Bland de äldsta byggnaderna kan nämnas kyrkan byggd redan på 1200-talet. De äldre delen är uppförd av gråsten och de nyare av tegel. Själva kyrkan är vitrappad med ett röt listverk av tegelsten utmed takfoten. Tornet var förr 254 fot högt, byggt i trä, och syntes långt ute på Mälaren som ett sjömärke för seglarna, men i juni 1873 slog åskan ned i tornet och kyrkan torn och tak brann upp. Nuvarande torn är uppfört i samma stil som på de danska och skånska kyrkorna. Själva kyrkans byggnadsstil är den götiska, utom i koret, där den närmar sig den romanska. På korets väggar finns målningar, som i så många andra gamla kyrkor, vilka senare överkalkats. Själva kyrkan är rymlig och stor och skulle efter restaurering kunna bli en av stiftets pärlor.

Altartavlan, föreställer Kristus i örtagården, men är inte målad av någon mästare. Flera porträtt finnas av framstående kyrkoherdar, däribland av den kraftfulle prosten Olof Strandberg, som med stor duglighet verkade i Torshälla stads och landsförsamling under en tid av över 30 år i slutet af 1700-talet. Kyrkan ligger vid Östra torget. Under vintern är torget utmärkt som kälkbacke och används också för detta ändamålet flitigt av stadens uppväxande ungdom. Med knapp nöd lyckas en åkande ta sig ned till den nedanför liggande gatan och uppför är det hart när omöjligt att gå. Men det gör ingenting. Torshällaborna är stolta, ty de ha ett torg som är originellt.

Vid torget ligger rådhuset, ett gammalt trähus i obestämd färg. Uppe på vinden var fordom finkan inrymd, men sedan det hänt, att där inlogerade personer, gripna av frihetskänsla, praktiserat sig ut genom en lucka i taket, blev av stadens styrelse beslutat, att en ny ”tidsenlig” finka skulle uppföras.

Själva staden är trång och liten. Visserligen härjades den av en stor eldsvåda 1798, men uppbyggandet gick efter ungefär samma plan som förut. Där finnas egentligen blott två gator, Stora och Lilla gatan, men ingen av dem är vidare storartad. Gatstenarna synas vara flera hundra år gamla, så knaggliga och ojämna är de. Vid Stora gatan ligger dock en fabrik, Holmens stora mekaniska verkstad, som sysselsätter ett par hundra arbetare.

Staden genomflytes av Eskilstunaån (Närje å). Ån grenar sig i tre armar: en, kallad Nybyån eller Gravån, grävd under Karl IX:s tid byggdes 1596-1610 (Sveriges första kanal), en, som går mitt genom staden och där bildar flera fall, efter fallen kallad Torshälla ström och en slutligen, en som går öster om staden. Alla tre förenas sedan åter med varandra norr om staden. Stränderna utgöras i själva staden av bergiga höjder och kullar, klädda i rik grönska, som ger hela platsen ett lummigt och lugnt utseende. Nere vid stora bron, som leder över ån, ligger ett litet hus, numera mejeri, som utpekas som den Liljans krog, där Bellman besjöng ”Bergströmskans porträtt”. Där flödade förr helt andra dryck än de oskyldiga, som nu på samma plats erbjudes allmänheten.

Florapaviljongen
Staden har ett nyuppfört ståtlig folkskola, som stolt från sin höjd bredvid kyrkan dominerar stadens horisont. Och inte nog med det, uppe på Holmberget finns en utsikt över hela staden. Låt blicken dröja vid templet därborta, vars spira avtecknar sig så skarpt mot aftonhimlen. På den gamla kyrkogården bredvid kyrkan sover gångna släkten sin sista sömn. Tiders barn trampar på deras gravar, nyare tankar och idéer tränga hit, men alltjämt vilar en prägel av ålderdomlig frid och ro över de låga byggnaderna. De små täpporna med sin rikedom på syrener och äppelblom kontrasterar mot de nötta gatstenarna. En och annan nybyggd villa tittar fram bland träden och vittnar om den moderna tiden, men den skär inte mot de äldre, de visar blott, att nytt och gammalt kan trivas samman.


Skymning faller så tung över kullar och dalar, över slätten därute med sina avmejade skördefält och gröna ängar. Nu rings helgfrid över nejden. Efter en bortdöende klockton från stadens tre kyrkor är allt åter tyst, på gator och torg och tyst i naturen. I en sådan kvällsstund kan du ta farväl av den lilla Torshälla stad. Tidigt på morgonen kan resenären vid slussen kliva upp på ångbåten från Eskilstuna för återfärd till Stockholm.
Det korta besöket är över men det vackra minnet består.

torsdag 20 december 2012

Torshälla 20 december 2012

 En vandring genom staden Torshälla dagen före jordens undergång
Torsdagen den 20 december 2012,
Eskilstunavägen 7
KV: Gesällen. Tidigare tandläkarmotagning, nu i förfall.
Holmberget
Torshälla har anor från järnhanteringen. Holmens Bruk tillkommer efter järnbrukprivilegierna, år 1641 finns Hammarsmedja och Schnideswärk beskrivna på karta.




"Tors Bockar" Staty av Allan Ebeling. Tor son till Oden, och är också efter honom den populäraste guden. Tors hustru är Siv med guldhåret, den trognaste av asynjorna och i ett tidigare gifte mor till Ull. Tillsammans med Siv fick Tor sonen Mode och dottern Trut. Med jättekvinnan Järnsaxa fick han sonen Magne, som betyder makt och styrka. Ofta kallas han för asator eller åktor. Han är den starkaste ibland både gudar och människor, hans rike heter Trudvang (som betyder styrkans fält), hans hus heter Bilskirner och är på sina 540 rum det största huset som finns.

Siv skildras som den fagraste bland kvinnor, skygg och tillbakadragen, men ändå redo till älskog, bl.a med Loke. Hon var känd för sitt vackra gyllene hår. Men den okynnige Loke klippte av henne allt håret och tvangs då av Tor att utverka att svartaalferna tillverkade ett nytt hår av guld som kunde växa fast på huvudet och växa till sig som vanligt hår. Dessa skickliga smeder lyckades med detta.

Tor hade två stycken bockar som hette Tandgnjost och Tandgrisner, som betyder de som skär tänder. De två bockarna drog honom i en vagn, därav namnet åktor.

Han ägde också den värdefulla hammaren Mjölner, som var det bästa vapnet som fanns hos asarna. Hur långt Tor än kastade den återkom den alltid, den hade också förmågan att bli så liten att den kunde hänga som ett smycke runt halsen. Dessutom var den så hård att den omöjligen kunde deformeras. Den hade egentligen bara en brist, skaftet var för kort. Vilket berodde på ett mindre tillverkningsfel.

I Tors ägo fanns också det fantastiska styrkebältet, Megingjord när han satte på sig detta växte hans redan stora styrka till det dubbla. Järnhandskarna var hans tredje viktiga ägodel.

Iförd järnhandskarna svänger han hammaren Mjölner. Han får då blixtarna att tändas, rensar luften och bevattnar jorden när den torkat. Mullret kommer ifrån Tors vagn

Även om Oden var den största guden av dem alla, talar mycket för att Tor var den mest dyrkade, hos vanligt folk (bönderna), han var också trälens vän. Böndernas dyrkan kan man ju förstå då regnet så klart var viktigt för dem. Särskilt i den senare delen av asatron dyrkades Tor och hans hammare blev en motsvarighet till det Kristna korset.

Tor är stor och muskulös, har ett stort rött skägg, blixtrande ögon, buskiga ögonbryn och en grov stämma. Detta gjorde säkert att bönderna kunde identifiera sig med honom, eftersom han inte så som t ex Oden är full av mystik. Tors temperament är som man förväntar sig av en åsk gud d v s kort och häftigt. Om man retar honom sväller hans styrka, som han ytterligare förstärker genom att dra åt sitt styrkebälte. Istället för som sin far ta till med list använder Tor sin styrka, och sitt vapen.
Vid Kvarnfallet ligger den gamla kronokvarnen från Gustav II Adolfs tid. Kraftstation av tegel på betongfundament, putsad med beigerosa slätputs med ljusare band vid takfoten, svarta fönstersnickerier. Mycket flackt, plåttäckt sadeltak. På östra sidan finns ett stort smårutat fönster och på motsatta sidan en hög metallklädd dörr med skärmtak. Byggnaden ritades 1935 och är ett bra exempel på tidig funktionalistisk arkitektur.


Vatten och is
Postiljonenen 1. Putsen rasar. Bostadshus från ca 1800 i hörnet av Storgatan - Brogatan, i två våningar av timmer med brunrosa revetering, vita knutar och fönstersnickerier.
Halvvalmat tak täckt med tvåkupigt tegel. På östra sidan finns en frontespis och på motsatta sida en litet takkupa. Vid en sentida renovering har fönstren bytts ut mot moderna fönster. Samtidigt tillkom en ny veranda och balkong med snickarglädje på västra sidan. Byggnaden  har tidigare inrymt bl.a apotek och senare möbelhandel.


Storgatan

Stora gatan kring 1900.
Postiljonen 4. Järnhandlarhuset med pampig kölbåge i gaveln, uppförda av C A Nilsson, 1900. Huset ett trevånings putsat tegelhus i en stil som liknar jugend. I järnhandlarhuset inflyttade år 1905 järn- och specerihandlaren Carl Gustaf Anton Nilsson med familj. Huset innehöll även telegraf.

Rådhustorget 1940-tal
C A Nilssons magasin där bl.a jordbruksmaskiner förvarades. Rödfärgat uthus från ca 1800 av timmer klätt med locklistpanel på södra sidan. Det har brutet tak täckt med enkupigt tegel. Byggnaden var tidigare längre och hade då en körport genom norra delen.
På 50-talet var dörren vid trappan ingång till en barnstuga.

Lilla Gatan 20 .Timmerhus. Lilla gatan 22 Fd Baptistkyrka, längs Lilla gatan, i en och en halv våning av sten putsad med vit slätputs. Fasaden är uppdelad av tunna lisener och gördelgesims under fönstren som har rusticerade omfattningar. Huset är försett med sadeltak täckt med svart slätplåt. Baptistförsamlingen bildades redan 1881 men kyrkan byggdes inte förrän 1891. Byggnaden används numera som atelje. Den är ett välbevarat exempel på frikyrkoarkitektur från tiden kring senaste sekelskiftet.


SAGA återuppstår
Saga, "hon ser allt" tillhör asarnas släkt, men hennes ursprung är bortglömt. Hon är både sagoberättarnas och de historiska krönikornas gudinna. Saga hjälpte dem som bad om inspiration till sina berättelser.
Saga bor i huset Sökkvabäck vid havet, där stilla vågor brusar. Det här var en av Odens favoritplatser och han besökte ofta Saga och bytte historier med henne, samt lät sig smaka av hennes förträffliga vin, alltid serverat i guldbägare.

Timmermannen 4. Storgatan 43. Bostadshus längs Storgatan från 1869 i en våning av timmer klätt med grålocklistpanel, gröna, spröjsade fönsterbågar. sadeltak täckt med tvåkupigt tegel. Trapphuset mot gården, västra sidan, byggdes 1936. Uthus/verkstad längs Vallgatan från mitten av 1800-talet av rött timmermed blå fönstersnickerier. Sadeltak täckt med enkupigt tegel. Byggnaden användes från början som ladugård. De stora mångspröjsadefönstren har tillkommit senare.
Timmermannen 9 "Andtorpa". Storgatan 39. Bostadshus längs Storgatan från ca 1800 i två våningar av timmer klätt med gul locklistpanel och med synliga knutlådor i fasaden, vita fönstersnickerier, spröjsade fönster. Sadeltak täckt med tvåkupigt tegel. Andra våningen byggdes inte förrän 1937. Dessförinnan hade huset en liten frontespis mot gatan. På tomten finns också tre mindre, delvis sammanbyggda uthus från början av 1900-talet.


Baksida av SAGA-huset
Torshälla ström



Östra torget

Vattenbärerskan, Allan Ebeling

måndag 1 augusti 2011

Torshälla

Torshälla omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna, en önskebild sedd med stormaktstidens ögon från Holmberget.

Krusgården med  bron över Torshälla ström 1950-1962.
Byxhörnet i Torshälla. Storgatan med Apoteket till vänster och Lill-Jans krog som förvandlats från dryckesplats (Lilla helvetet) till sybehörsaffär. Tid 1945 till 1955 (rivs).
KFUKs sommarhem i Torshälla ca:1900. 








Ruddamsg 7, E-a kring 1955 rivs 1969
efter brand.
K.F.U.K. startade 1855 i London. K.F.U.K. i Eskilstuna bildas 1890. Flickhem och Scoutkår i en lokal på Ruddamsgatan 7 i Eskilstuna och ett sommarhem i Torshälla.
 
Mer om Holmbergets grundare Georg Nyström i hans berättelse från 1927.
Kanonklippan rättvänd

Restaurangen
Georg Nyströms Atelier
Holmbergets två vattenfal





Georg Nyström ca 1920


Torshälla (1944)

Svensk resekalender 1908
Torshälla, en av de minsta men äldsta stadsorterna i Mellansverige, är beläget 3 km. ovanför Hyndevads- eller Eskilstunaåns, här kallad Torshällaån, utlopp i Mälaren och 7 km. norr om Eskilstuna. Den omgivande flacka Rekarneslätten avlöses här i kustlandet närmast Mälaren av en skärgårdsliknande natur med skogbevuxna höjder, berghällar och små branta klippor. Torshälla ligger vid foten av en sådan skogshöjd, på kuperad, delvis bergig mark vid åns nedersta forsar och fall. Vikingahögar, gravar och andra fornlämningar vittna om en mycket gammal odling i trakten, och namnet Torshälla eller Torsharg, som det ursprungligen hette (harg = sten eller stenhäll för offer), säger oss, att här fanns en hednisk kultort, helgad åt krigsguden Tor, och därmed sannolikt även en handelsplats. Bebyggelsen kring det högre belägna Eskilstuna är emellertid äldre, och antagligen uppstod icke Torshälla förrän landhöjningen fortskridit så långt, att ån började bilda forsar, som förhindrade mälarfartygen att gå upp till Eskilstuna. Genom sitt fördelaktigare sjöfartsläge hade Torshälla länge ett visst försprång före medtävlaren Eskilstuna och erhöll köpstadsrättigheter långt före denna stad (1317 resp. 1659). Från omkring år 1000 kan man räkna med att Torshälla var utfarts- och bytesort för Hjälmar- och den närmast liggande Målarbygdens produkter och sedermera för en del av bergslagsmalmen.
Ån var rik på lax, och forsarnas vattenkraft drev kvarnar, sågverk och hammarsmedja. I gamla medeltida handlingar omtalas ofta Torshälla kvarnar, som vanligen ägdes av något kloster i Södermanland eller Stockholm. Tack vare handeln och sjöfarten på Mälaren hade staden sin blomstringstid under medeltiden och in på 1600-talet, även om den icke någonsin varit någon mer betydande stad ens efter medeltida mått. Torshällaborna togo också livlig del i strömningsfisket uppåt norrlandskusten, och troligen sörjde de för hela Hjälmarbygdens behov av den då för tiden oumbärliga varan.

Konkurrensen med Eskilstuna var hela tiden mycket hård 1600-talet betydde höjdpunkten men även vändpunkten i stadens utveckling. Karl IX främjade på olika sätt stadens intressen, 1604-1636 medgavs fri handel och seglats på utrikeshamnar. Bergslagsmalmen gick över Torshälla, och därifrån utskeppades gjut- och styckegods från Hällefors, Rosenbergs och Eskilstuna bruk, spannmål och andra naturaprodukter. Tre årliga marknader höllos. På Karl IX:s föranstaltande grävdes väster om Torshälla det sidaavlopp av ån, vid vilket Nyby bruk ligger, och denna sidoarm var tänkt som ett led i det kanalbygge, varigenom Eskilstunaån skulle göras segelbar ända in till Hjälmaren. Detta projekt fullföljdes icke, utan i stället påbörjades 1640 arbetet på Arboga grav, senare utvidgad till den s. k. Hjälmare kanal. Sjötransporterna på Bergslagen och Hjälmarebygden togo hädanefter en annan väg än den över Torshälla och följden blev en rätt markant tillbakagång för staden, i samma mån som Eskilstuna raskt tillväxte genom sin järn-, stål- och metallmanufaktur och 1659 erhöll stadsprivilegier.

Administrativt och judiciellt lyckades Torshälla ännu för en tid hävda sin överhöghet och Eskilstunas borgerskap betraktades som lydande under sin norra granne. Endast innanför Torshällas tullportar fingo Eskilstunaborna handla med lantbefolkningen. Ända till slutet av 1700-talet hade de båda städerna gemensam jurisdiktion under en borgmästare i Torshälla. Vid denna tid var den förr så livliga handeln ett minne blott, och år 1798 utbröt en eldsvåda, som förstörde en stor del av staden.

Den länge påtänkta kanal, varigenom Eskilstuna direkt skulle kunna nås av mälarfartygen, kom slutligen till stånd år 1860, vilket ytterligare minskade Torshällas betydelse, i synnerhet som kanalleden drogs ett stycke öster om staden. Den för Eskilstuna viktiga Oxelösund- Flen- Västmanlands järnväg kom också att gå det lilla Torshälla förbi. Senare förbättrades kommunikationerna för staden genom ångbåtsförbindelser med Stockholm, Strängnäs, Västerås m. fl. och genom anslutning till Eskilstuna - Mälarbadens järnväg. Stationen ligger dock vid Nyby bruk väster om staden, och från 1933 är trafiken på linjen Eskilstuna- Nyby inskränkt till enbart godstrafik. l gengäld har bussförbindelserna mellan städerna avsevärt utökats. Befolkningssiffran har stigit ytterst långsamt i jämförelse med genomsnittet för Sveriges städer. Det innevarande århundradet utmärkes av ren stagnation, dock har en svag ökning inträtt de senaste åren (1900 1.893, 1913 1.865, 1923 1.938, 1937 1.835 och nu 2.106 inv.)

Betecknande för utvecklingen är, att förslag att inkorporera staden med Eskilstuna varit uppe de senaste tio åren. Alltsedan industrialismens genombrott har Torshälla på sätt och vis betraktats som förort till Eskilstuna, och denna omständighet jämte tröghetslagen, som i synnerhet gör sig gällande i småstäder med traditioner från förgångna glansdagar, tör vara till fyllest för att hålla folkmängden konstant eller i någon ökning. Huvudnäringen är i våra dagar hantverk och småindustri, som gynnas av vattenkraften i forsarna och närheten till "smedstaden". 1935 funnos 220 industriarbetare; det sammanlagda tillverkningsvärdet var 2 milj. kronor. Liksom i Eskilstuna är metallindustrien fullständigt dominerande; man har här ett typiskt exempel på vad fackmännen kallar industriens sällskapliga tendens. Det största företaget är Holmens mekaniska verkstad och gjuteri (ägare Ny by bruk) , vars produktion omfattar gruvspel, lastnings- och borrningsanordningar av olika slag. Vidare finnas fabriker för tillverkning av bleckkärl, sågblad och verktygsmaskiner, över huvud taget sådana små spedalartiklar, genom vilka Eskilstuna vunnit sin berömmelse. I stadens omedelbara grannskap ligger emellertid en storindustriell anläggning med omkring 300 arbetare vid full drift, nämligen Nyby bruk, som driver järnverk med martinverk, valsverk, kraftverk m. m. - Sjöfarten är numera knappast nämnvärd, år 1931 ankomma och avgingo 86 fartyg. Torshälla, som en gång i tiden varit stapelstad och haft en handelsflotta med talrika fartyg ute till sjöss, har numera icke ett enda fartyg. Antalet i handel och samfärdsel anställda personer understiger t. o. m. rätt avsevärt medelprocenten för Sveriges städer. Däremot hyser staden jämförelsevis många f. d. yrkesutövare, pensionärer o. d.

Den äldre och större delen av staden väster om ån gör ett rätt ålderdomligt intryck med sina trånga, krokiga och backiga gator och små låga trähus med trädgårdstäppor. Denna relativt helgjutna bild av gammaldags småstad har bevarats ovanligt väl tack vare den långsamma utvecklingen och räddningen undan eldsvådor under de två senaste århundradena. Från tiden före den stora branden 1798 återstår dock endast kyrkan, en kvarn från Gustav II Adolfs tid och några få andra 1600- eller 1700-talsbyggnader.

Den enda monumentala byggnaden är kyrkan, i huvudsak en medeltidsanläggning med de· äldsta partierna i kor och långhus från 1100- och 1200-talet. Den gamla tornspiran, som nådde 92 meters höjd, förstördes vid en brand 1873, varefter det nuvarande vackra, långt utöver slätten synliga trappstenstornet av rött tegel uppfördes. Torget med det lilla trevliga rådhuset har ett rätt säreget läge på den sluttande östra kyrkbacken. Rådhuset, byggt år 1834. Urverket i tornet omtalas redan på 1600-talet och hade förr sin plats i kyrktornet.

Öster om ån på den s. k. Oxbacken, där förr i världen kreatursmarknaderna gingo av stapeln, har en nyare stadsdel vuxit upp, och utanför denna ligga egnahemsområdena Sommarro och Tomtebo. Parkanläggningar inne i staden saknas, de äro helt enkelt överflödiga i denna stad, där nästan varje hus har sin egen trädgård.

En bergshöjd öster om staden, Holmberget, har emellertid iordningställts till en park, som är en mycket omtyckt plats för promenader och friluftsfester. De små trädgårdskvarteren, kringspridda på bergknallar, sluttningar och i dalsänkor, ån med sina forsar och lummiga stränder, de trevliga parkanläggningarna på Holmberget, den höga vördnadsbjudande kyrkan och den förhärskande gamla trähusbebyggelsen allt detta har skapat Torshällas rykte som en vacker, lugn och traditionsmättad småstadsidyll. l detta avseende är Torshälla en utmärkt komplementort till sin stora granne i söder, den moderna framåtgående fabriksstaden. Ur en vidare synpunkt ligger det inte heller något degraderande i det faktum, att Torshälla nedsjunkit eller rättare sagt upphöjts till "Eskilstunas villastad och utvärdshus. där eskilstunaborna söka och finna den romantik, som blivit husvill i deras egen stad".
Åke Enström

Fotograferat från Stadskällaren och på kortet syns från vänster:  
Lill-Jans krog, gammal krog i trä med två skorstenar, som undkom branden 1798, då skepparna i staden hämtade segel från båtarna och täckte huset och sedan bevattnade seglen. Krogen nedmonterades 1955 för att spararas, men låg och ruttnade bort.
Apotekshuset, det vita 3-våningshuset vid byxhörnan inrymde på denna tid apoteket i Torshälla.  
Kyrkskolan
, i bildens bakre vänstra del, byggdes år 1900, efter det att man på platsen rivit Torshälla fattigstuga som byggdes 1838.
Kvarnen
nederst till höger på bilden, är från 1628, den har haft många ägare och efter branden den 17 maj 1947 ej använts. Överläts av Nyby-Bruk till Torshälla stad 1953. Biblioteket är inrymt här sedan 1991.  
Järnhandlarhuset med reklam på gaveln, är byggt år 1900 av C A Nilsson.  
Rådhuset , byggdes upp först 1833 efter att det gamla brunnit ner vid branden 1798.
Teckning av A. Axelson
Kyrkan Kyrkan började byggas på 1100-talet och består av torn, ett treskeppigt långhus, kor och sakristia från 1400-talet. Vapenhuset i söder revs 1827 men byggdes upp 1966-1967.  
Tornbranden 1873 Blixten slog på eftermiddagen den 14 juli 1873 ner i kyrkans tornspira. Tornet var på 1600-talet byggt i trä och var 1851 angivet till en höjd av 153 alnar = 90,85 meter. Redan den 5 juni 1701 och den 6 augusti 1780 samt år 1805, hade åskan slagit ner i tornet med besvärliga följder och kostsamma reparationer. Nu brann tornet och taket och takstolarna upp medan murar och valv klarade sig. Efter branden byggdes ett nytt torn med trappstegsväggar och taket till kyrkan sänktes.  
Folkets Hus, byggdes år 1900, är det vita huset till höger i bildens mitt, och inrymde biograf, cafe och bibliotek samt fackexpedition för Metall. Huset revs 1962. Ett nytt hus uppfördes på samma plats som påminner om det gamla.