Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Migrant "vandrare", flykting.



En migrant lämnar Eskilstuna för den större världen.

Svenska kvinnor i utlandet,  SWEA,  som sprider svensk kultur.

Förening för svenskar i utlandet. 

Utanförskap i Sverige

Den klart största och mest varaktiga migrationen har skett över Östersjön.
Finland var under mer än 600 år den andra halvan "1/4" av Sverige och ett utbyte av människor skedde hela tiden med en kulmen under slutet av 1960-talet. 

Ingermanland var tidigt Svenskt, en svensk befästning anlades där redan på medeltiden.  1611 började Nyenskans byggas, vid Svartbäcken (Neva). Staden Nyen (S:t Petersburg) fick sina stadsrättigheter 28 september 1638. Den finsk-svenska församlingen grundades 1640. Den gemensamma svensk-finska S:t Katarina församling i S:t Petersburg delades 1745 på språklig grund. Den finska fick vid kyrkoinvigningen 1804 namnet S:t Maria. S:t Katarina-församlings arkiv finns i Riksarkivet i Stockholm, medan S:t Maria-församlings arkiv finns i Finlands Riksarkiv. Församlingarna finns kvar idag. Där tjänstgjorde bland annat Jakob Ritz och Urban Hjärnes far Erland Jonae.

Estland och Livland "Livland, södra Estland, Ösel och norra Lettland" var under svensk "ockupation" i  drygt 150 år mellan 1561 till 1710. Även om detta kärleksfullt har beskrivits som, "den lyckliga svenska tiden", är det härskarens tolkning och inte den tolkning som är esternas. Snarare var en tid då befolkningen kraftigt decimerades och riskerade att utplånas.
1709 förlorades den svenska fästningen i Riga.

Svenskar på andra sidan Östersjön har varit etablerade sedan vikingatiden i det som är dagens Lettland, Estland och Ryssland. Vid den Ryska revolutionen 1918 förlorade alla näringsidkare vad de ägde och många svenskar och finnar från S:t Petersburg tvingades fly för sitt liv till Finland eller Sverige. Alfred Nobel inte att förglömma som hade en stor fabrik och han sprängde dynamit på Nevas is. Bland personer med mer Eskilstuna kontakt kan nämnas Edmund Bade, född i S:t Petersburg, konstnär och kritiker i Eskilstuna-Kuriren.
Kontakter från mellansverige samt från Gotland mot länderna på andra sidan Östersjön är väldokumenterade. I Södermanland vittnar ett antal Ingvarsstenar om kontakterna på 1000-talet. Även litteratur som Röde Orm beskriver händelserna. Huruvida vikingar vässade sina svärd på kiselstenar belägna på Ormsö eller inte kan ju endast beaktas utifrån de skåror som skapats i berget. Till Sverige och Eskilstuna kom ormsöborna under 1943 och 1944 och här har de avsatt nya avtryck. 

För Eskilstunas del kan nämnas  Reinhold Rademacher, som var en industriman från Riga i dåvarande svenska Livland,  en man av nederländsk börd. Rademacher inkallades till Eskilstuna av Karl X Gustav omkring år 1654. Han anses ha grundlagt Eskilstunasmidets höga anseende. Han verkade i Carl Gustafs stad, nu Eskilstuna.
Rademacher blev som invandrare inte särskilt uppskattad och lurades stort på sin förmögenhet och de förmåner som kungen lovat. De många tegelsmedjorna blev inte av utan timrade smedjor i ett mindre antal gavs. Personalen blev heller inte den som utlovats. Den sista vilan fick han ej heller i Eskilstuna utan förvisades till staden Torshälla där ett gravkor i trä uppfördes industrimannen från Eskilstuna, Reinhold Rademacher får sin grav utanför koret, med nedgång inifrån kyrkan. Gravkoret återupptäcktes vid en restaurering  på 2000-talet.

Ester

Estland är till ytan (45.215 km²) den minsta av de tre baltiska republikerna Esterna är ett finsk-ugriskt folk, vilkas språk är närmast besläktat med andra östersjöfinska språk: finska, ingriska, karelska, liviska och votiska.

Skillnaderna mellan olika estniska dialekter är trotts att landets till ytan är litet stora. Tidigare fanns två skriftspråk, ett nordestniskt och ett sydestniskt (liviska). Sedan 1918 bygger språket på det nordestniska skriftspråket som är  undervisningsspråk.

Migration

Under tidernas lopp har åtskilliga ester lämnat hemlandet för att slå sig utomlands. Då det självständiga Estland utropades år 1918 beräknade man att omkring var sjätte est, sammanlagt en kvarts miljon bodde utanför Estland. För närvarande torde antalet ester utomlands vara minst 140 000 personer, vilket motsvarar cirka 13 procent av samtliga ester.

Före andra världskriget fanns det några hundratal ester i Sverige, däribland ett antal unga flickor, anställda som hembiträden. I Stockholm. I september 1944 inleddes en massflykt från Estland. Flyktingarna sökte sig främst till Sverige eller Tyskland.

Omkring 30 000 ester och 6 500 estlandssvenskar, en grupp som bott i Estland sedan vikingatiden,  flydde eller transporterades vid andra världskrigets slut över Östersjön till Sverige delvis som en del av nazisternas plan att rensa och sortera folk. Önskan var att tempelriddarnas områden skulle återupprättas i Baltikum och ge tyskt livsrum.
 "Statssekreterare Backe betonade uppriktigt i sitt tal i mars 1943 att man inte kan vänta till krigets slut med att kolonisera Ostland med tyska bönder och arbetare utan detta måste börja redan nu. Och nazisternas huvudorgan "Völkischer Beobachter" skriver den 30 januari 1943, med cynisk uppriktighet: "En gång - då korsriddarna hade erövrat landet, gjorde tyskarna ett svårt fel, då de inte fullständigt koloniserade Estland. Att revidera och gottgöra detta tragiska fel är ögonblickets historisk uppgift. Med den samlade makten av sin jättelika och medvetna viljekraft för nuet Tyskland tillbaka till dessa platser, dessa slagfält, för att väcka till liv möjligheter, vilka här en gång spelades bort. Förverkligandet av dessa möjligheter är nu oundvikligt och slutgiltigt."" (sid 77, Estland fritt och ockuperat, Arvo Horm, Tidens förlag 1944)

Antalet människor i Sverige år 1980 med rötter i Estland beräknas vara omkring 35 000. Av dessa är 15 300 födda i Estland, 14 000 tillhör den första och drygt 6 000 den andra sverigefödda generationen. Efter Estlands nya självständighet 1991  har återigen en viss invandring skett. År 2000 var antalet invandrare från Estland 10 253.

Det kulturella avståndet mellan det estniska och svensk samhället är kort.  Sverigeesternas sociala anpassning och integrering i Sverige har på det stora har förlöpt väl. Så väl att gruppen mer eller mindre försvunnit.

Organisationssträvanden

Sovjetisk trupp i Tallinn sep.1944
Då den stora flyktingvågen från Estland nådde Sverige under september - oktober 1944, verkade redan ett antal estniska föreningar i landet. Äldst var Stockholms Estniska förening som grundades under mellankrigstiden och som hade varit knuten till den estniska legationen i Stockholm.

Det estniska organisationslivet i Sverige har ca 200 olika sammanslutningar. En betydande del är lokala föreningar på ett tjugotal orter. En annan kategori utgörs av intresseorganisationer som samlar medlemmar från olika delar av landet. Hit hör föreningar för olika yrkeskategorier. Slutligen finns centralorganisationer. De viktigaste av dessa är Estniska kommittén och Sverigeesternas förbund.

Under senare år har Estniska kommittén utvecklats till ett förbund av ett drygt fyrtiotal medlemsorganisationer. Man har omkring 1 100 direktanslutna och 4 000 kollektivanslutna (via någon till Estniska kommittén ansluten organisation) medlemmar.

Sedan 1973 utdelar Estniska kommittén ett årligt kulturpris och utgav tidningen Teataja (Nyhetsförmedlaren) fram till 2002.

Immigrant-institutets kultur-, förtjänst- och forskarpriser har gått till flera ester under årens gång. Bl.a. Käbi Laretei, Bernard Kangro, Rudolf Jalakas, Els Oksaar, Ilon Wikland och Valev Uibopuu.

Immigrant-institutet har också publicerat på svenska det estniska nationalepos Kalevipoeg skriven av Kreutzwald 1839 i översättning av Alex Milits.

Till Eskilstuna kom huvuddelen av estländarna mellan 1944 och 1945. De blev ett betydande inslag bland befolkningen och i den arbetskrafts törstande industrin. För många var dock inte livet i Sverige särskilt tryggt i det "sovjetvänliga landet" utan de arbetade hårt för att få ihop till pengar för att fortsätta resan till Amerika. Under 1940-talet andra hälft och åren kring Ungernrevolten skedde den stora vidaremigrationen. Samtidigt kom ett lika stort antal ester till Sverige från Tyskland.

Estniska föreningen  i Eskilstuna (EES) bildades, utan tillstånd i strid mot svensk lagstiftning som förbjöd utlänningar att bilda föreningar, av 18 personer som den  26 februari 1946  valde en interimsstyrelse. Mötet skedde på Frimurare hotellet Kungsgatan 28 i Eskilstuna under en stark oro och med osäkerhet efter den genomförda Baltutlämningen.

Det föreningsbildande mötet hölls på Frimurare hotellet den 3 mars 1946 med 39 personer närvarande. Föreningen hade då 64 medlemmar registrerade. Stadgarna antogs och riksdagsledamoten Mihkel Jüris valdes till ordförande. Esterna i Eskilstuna / Torshälla var som flest ca 1 000.

Eesti Päevaleht, (EPL) Estniska Dagbladet, opolitisk tidning på estniska som började som sida i Stockholms-Tidningen och gavs ut under åren 1945-1948. och sedan blev en edition av denna. När Stockholms-Tidningen 1956 blev socialdemokratisk flyttade den estniska avdelningen till Eskilstuna-Kuriren.  Detta medförde att Eskilstuna-Kuriren och den estniska bilagan fick prenumeranter över hela Sverige och i utlandet. 
Estniska dagbladet blev 1959 en självständig tvådagarstidning där layout och tryck fortsatte hos Eskilstuna-Kuriren fram till början av 2000-talet.

Länkar

Flykt 1944

Sverigeesternas förbund(external link)
Författare från Estland i Sverige
Estniska tidskrifter i Sverige
Ordbok Estniska  Svenska 
Hur Sverige förlorade Estland och Livland 
Estlands ockupationsmuseum

Sofi Oksanen talar om varför människor i väst inte förstår historien i öst.

Estniska författare bosatta i Sverige
Agu Kask
Albert Kivikas
Raimond Kolk
Johan Kõpp
Ilmar Laaban
Ilona Laaman 
Paul Laan
Käbi Laretei
Jaan Lattik 
Kalju Lepik
Enel Melberg
Alex Milits
Arvi Moor
Helmi Mäelo
Arvo Mägi
August Mälk
Arnold Mändla
Helga Nõu
Enn Nõu
Ada Otema
Katharina Ottow
Ivar Paulson
Elmar Pettai
Martin Pommer
Helve Poska
Vera Poska-GrÜnthal
Peeter Puide
Helmi Rajamaa
Märt Raud
Jüri Remmelgas
Karl Ristikivi
Karin Saarsen -Karlstedt
Herbert Salu
Alide Soopôld-Saar
Alma Teder
Eino Timmas
Liidia Tuulse
Valev Uibopuu
Marie Under
Arno Vihalemm
Ilon Wikland
Elmar Vrager
Voldemar Õun

Estlandssvenskar

Estlandssvenskar ("aibofolket", på estniska rannarootslased "kustsvenskar" eller eestirootslased) är en svensktalande språkminoritet som traditionellt bebott kustområdena och öarna i det som idag är västra och norra Estland. Området, känt bland estlandssvenskarna som Aiboland, har bebotts av estlandssvenskar sedan 1100- och 1300-talen då deras förfäder anlände från nuvarande Sverige och Finland. Nästan alla estlandssvenskar flydde till Sverige under andra världskriget och endast ett fåtal bor numera permanent i Estland. I oktober 1945 fanns i Sverige 6 810 estlandssvenskar. Antalet i  Estland födda estlandssvenskar i Sverige vid mitten av 1980-talet var omkring 2 500.

Ursprung

Estland har hyst svenskar åtminstone sedan medeltiden. De svenskar som före andra världskriget bodde i Estland var visserligen få men utgjorde landets tredje största nationella minoritet efter ryssar och tyskar. Estlands svenskar bodde tämligen väl samlade i landets nordvästra del.

Estlandssvenskarna kom till Sverige antingen lagligen och organiserat eller olagligen. Flertalet estlandssvenskar anlände under 1943 och 1944 från det då tyskockuperade Estland. Efter förhandlingar mellan Tyskland och Sverige tilläts omkring 850 estlandssvenskar evakuera under sken av sjuktransporter. Vidare överskeppades ett stort antal estlandssvenskar lagligen till Sverige. Sammanlagt omkring 2 800 estlandssvenskar tog sig under perioden 1943-1944 till Sverige i egna båtar.

Till skillnad från esterna kom estlandssvenskarna till Sverige för att stanna för gott. Målsättningen var från första början att man skulle anpassa sig till det svenska samhället så snabbt som möjligt.

Organisationer

I motsats till esterna i Sverige uppvisar estlandssvenskar inte någon riktig föreningsflora. En samlande organisation existerar, nämligen Estlandssvenskarnas kulturförening Svenska Odlingens Vänner, som även ger ut tidskriften Kustbon.

Förutom Svenska Odlingens Vänner finns ytterligare några estlandssvenska föreningar i Sverige. Den äldste existerande sammanslutningen är Estlandssvenskarnas kristna förening som grundades 1944. Idag finns det en svensk församling i Estland, Svenska S:t Mikaelskyrkan i Tallinn.  I Ormsö kyrka hålls predikningar även på svenska.

Litteratur

Aman, Viktor, En bok om Estlands svenskar. - Stockholm, 1961.
Aman, Viktor, Estlands svenskar : 25 år i Sverige. - Stockholm, 1968.
Jakobsson, Svante, Från fädernejorden till förfäders land : Estlandssvenskt bondfolks rymningar till Stockholm 1811-1834 : Motiv, frekvens, personliga konsekvenser. - Uppsala, 1976

Länkar
Den andra stranden, estlandssvenskarnas historia
Svenska odlingens vänner
Svenska församlingen

Gammalsvenskby

Ort i Ukraina där svenskar från Dagö, Estland, flyttade 1782. För en längre artikel och litteraturlista se svenskbyborna.
1929 repatrierades gammalsvenskbybor till Sverige från Ukraina. 

Svenskbyborna

Svenskbyborna är en benämning på ättlingar i Ukraina till en svenskspråkig befolkning som, efter att spelats bort på kortspel, flyttade från Dagö i Estland. Den svenske godsägaren Karl Magnus Stenbock kom överens med den ryska kejsarinnan Katarina II om att Dagöborna skulle få cirka 13.000 ha mark i ett av ryssarna nyligen erövrat område i södra Ukraina.

Den 1 maj år 1782 kom svenskarna fram efter 9 månaders vandring. Området kallades Svenskbyn. Orten heter numera Gammalsvenskby på svenska och Zmievka på ukrainska.

Med hjälp av Röda Korset kom ca 200 tillbaka till Sverige 1929. Alla trivdes dock inte i Sverige och en del återvände till Ukraina.

I Sverige bosatta svenskbyborna och deras ättlingar har bildat Föreningen Svenskbyborna. Den 1 augusti varje år firas på Gotland dagen för ankomsten till Sverige 1929.

Länkar

Livland
Sedan Livland blivit svenskt, grundades Sveriges tredje universitetet 1632 i (Dorpat), Tartu av Gustaf II Adolf. Livland är ett historiskt namn på en region i Baltikum. Livland upphörde att existera 1918, då det delades mellan de nyblivna självständiga staterna Estland och Lettland. Historiskt var Livland ett område i Baltikum som ungefär omfattade södra Estland och norra Lettland. Livland har tillhört olika stater; 1561-1629 tillhörde det Polen, 1629-1710 Sverige och 1710-1918 Ryssland. 

Ingermanländare

Ingermanländare är invånare i och ättlingar till fördrivna eller avflyttade invånare i Ingermanland.

Republiken Norra Ingermanland 1919-20



Ingermanländarna är som etnisk grupp lutheranska finnar, vilka på 1600-talet utvandrade från trakterna kring Nyslott i Savolax och Äyräpää på Karelska näset för att kolonisera den dåvarande svenska provinsen Ingermanland.

I början av 1930-talet fanns det 121 500 finsktalande ingrmanländare, 15 600 Ingrer och 700 Voter. Vid 1979 års folkräkning i Sovjetunionen uppgav sig 77 000 vara finnar, av vilka endast en mindre del bor i Ingermanland.

I början av 1990-talet bodde 25 000 i Ingermanland och S:t Petrsburg. 18 000 i Karelen, 16 700 i Estland, 12 000 i övriga f.d. Sovjetunionen och 5 000 i Sverige.

Ingermanland färgat grått.
Till ingermanländarna räknas även Ingermanlands finsk-ugriska urbefolkning, de grekisk-ortodoxa Inrerna och Voterna, som bosatt sig i det historiska landskapet Ingermanland.

Ingrerna invandrade omkring år 1000 och övergick tidigt till den grekisk-ortodoxa tron. Då den svenska statsmakten på 1600-talet försökte påtvinga Ingrerna den lutherska läran inledde de en massiv utvandring till Ryssland.

Före första världskriget fanns ca 20 000 Ingrer i Ingermanland. Därefter minskade antalet kraftigt på grund av Stalintidens tvångskollektivisering, deportationer till andra delar av Sovjetunionen, händelserna under andra världskriget, utflyttning och assimilation. Vid folkräkningen i Sovjetunionen 1979 registrerades 748 Ingrer. I kulturellt avseende har ingrerna utmärkt sig genom en rik folkdiktning.

Estniska Ingermanland var ett litet område i det västligaste delarna av Ingermanland som hamnade under estniskt styre efter Fredsfördraget i Dorpat, nu Tartu, den 2 februari 1920. Området begränsades i väster av floden Narva och i öster av en linje från Finska viken rak österut till Kullaån strax söder om Bolsjoje Kuzemkino, söderut längs Kullaån och vidare en båge mot floden Luga och sedan tillbaka västerut till sjön Peipus.
Leander Reijo
Till skillnad mot övriga delar av Ingermanland blommade den finska kulturen upp i detta område efter 1920. Centralfigur för detta arbete var Leander Reijo (även Reijonen och Reiju förekommer) från Kullankylä, senare kallad "Ingermanlands Konung". Man startade finska skolor och gav ut en stencilerad finsk tidskrift. I Kallivieri byggdes 1920 en kyrka, som fick en finsk präst. Språket rensades ut från ryska lånord. Kallivieri församling hade 1928 ca 1 300 invånare.
Området drabbades mycket hårt under andra världskriget då många flydde till Finland och i en del fall vidare till Sverige och hela byar förintades. Kyrkan i Kallivieri stängdes 1940 och revs 1948. Efter 1944 hamnade det Estniska Ingermanland under Rysslands styre och sedan dess har områdets finska prägel alltmer tynat bort. Idag ingår området i Leningrad oblast, Ryssland.

Ingriska
Ingriska är ett östersjöfinskt språk som talas av några hundra personer i Ingermanland utmed kusten mellan Narva och Sankt Petersburg.

Ingriska ansågs tidigare vara en finsk eller en karelsk dialekt men räknas numera vanligen som ett eget språk.

Ingriskans ljudsystem avviker markant från finskans och karelskans, bland annat genom att långa vokaler bevarats. Även formsystemet uppvisar egna ingriska drag, och ordförrådet har påverkats av ryskan och votiskan. Ett ingriskt skriftspråk var i bruk endast under en del av 1930-talet och användes mest för skolböcker.

Länkar

Karta över Finlands kommuners språkliga status.
  enspråkigt finska
  tvåspråkiga, finska majoritetsspråk, svenska minoritetspråk
  tvåspråkiga, svenska majoritetsspråk, finska minoritetspråk
  enspråkigt svenska
  tvåspråkiga, finska majoritetsspråk, samiska minoritetsprå

Finlandssvenskar

Finlandssvenskar är de invånare i Finland - eller emigranter därifrån - som har svenska som modersmål.

Deras antal utgör knappt 300 000 eller cirka 6 % av Finlands befolkning; i Sverige bor dessutom bortåt 60 000 finlandssvenskar. "Svenskfinland" utgörs huvudsakligen av två smala kustområden jämte tillhörande skärgård, det ena längs Finska viken från Pyttis till Åland, det andra längs Bottniska viken mellan Sideby i söder och Karleby i norr.

Antropologiskt skiljer sig finlandssvenskarna obetydligt från den finsktalande befolkningen, socialt kan man påvisa vissa mindre olikheter: andelen företagare och tjänstemän är något högre, andelen arbetare något lägre än bland de finsktalande. Utflyttningen av yngre familjer har medfört att antalet åldringar är högre än genomsnittet.

Finlandssvenskarnas antal, räknat i absoluta tal, steg fram till 1940, då de utgjorde drygt 350 000. Den relativa andelen, som fram till 1800-talets slut höll sig kring 14-15 %, började därefter minska, beroende på lägre födelsetal, högre emigration samt förfinskning, främst i samband med blandäktenskap, som är vanligare i städerna än på landsbygden.

Dagens svensktalande är ättlingar dels till de ursprungliga kolonisatörerna och till svenskar som flyttat till Finland före 1809 (då landet var den andra rikshalvan), dels till finnar som försvenskats och till inflyttade balter och nordtyskar som övergått till att tala det tidigare dominerande språket svenska.

Finlandssvenskarna har historiskt sett tillhört såväl de högre stånden som allmogen och har senare funnits i alla samhällsklasser.

Det nationella uppvaknandet under 1800-talet och finskans förbättrade ställning bidrog till en språklig-nationell gruppering där svenskarna i realiteten befann sig i en minoritetsställning, men med en stark integration i samhället.

De finska nationella strävandena fick en motsvarighet i en svensk nationalitetsrörelse, som särskilt från och med 1880-talet, då det rådde skarpa motsättningar mellan de båda språkgrupperna, ledde till grundandet av särskilda svenska organisationer och institutioner på olika områden.

I början av 1900-talet ökade svenskarnas språkliga profilering, särskilt på det politiska planet. År 1906 stiftades Svenska Folkpartiet, som i dag samlar över tre fjärdedelar av den svenska befolkningen i Finland, och 1919 samlades för första gången Svenska Finlands folkting, ett samarbetsforum för de svensk- och tvåspråkiga politiska partierna i Finland med uppgift att bevaka den finlandssvenska befolkningens intressen.

Under 1910-talet började benämningen finlandssvenskar användas för den svenska befolkningen i Finland, närmast till åtskillnad från svenskarna i det gamla moderlandet. Den traditionella nordiska termen finländare förblev i finlandssvenskt språkbruk den samlade benämningen för de finska och svenska nationaliteterna i Finland. Svenskans status som det ena av landets två nationalspråk fastslogs i det självständiga Finlands regeringsform 1919.

Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige

Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige, FRIS, är en politiskt och religiöst obunden organisation, grundad 1963, med syfte att vara en förenande länk mellan finlandssvenskarna i Sverige.

Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige har också till uppgift att upprätthålla den finlandssvenska kulturen och kontakten med Finland. FRIS verkar för att finlandssvenskarna i Sverige skall "bli synliga" som grupp och erkända som etnisk minoritet.

Antalet medlemmar är 4 000, organiserade i 22 lokalföreningar. Till FRIS är Ålandsgillet, Svenska Åbolandsgillet och tre österbottniska föreningar anslutna.

FRIS utger tidningen FRIS-nytt och arrangerar årliga kulturdagar.

Länkar

Riksförbund i Sverige

Finnar

Den finska språkgruppen har utgjort den kvantitativt största språkliga minoriteten inom Sverige. Frågan om finnarnas status som etnisk minoritet i Sverige under äldre tid är komplicerad, eftersom de inom det gamla svenska riket utgjorde en minoritet i riket som helhet men var majoritet i större delen av den östra landsdelen, Finland. I det dåtida Sverige, som existerade fram till 1809, utgjorde de finskspråkigas andel cirka en fjärdedel. I Sverige efter 1809 sjönk andelen till någon procent: den finskspråkiga befolkningen bestod nu av den finsktalande befolkningen i Tornedalen, i finnbygderna och i Stockholm. Flyttningarna mellan Finland och Sverige har varit en viktig del av migrationsmönstret i Norden under historisk tid. I slutet av 1600-talet och delvis under följande århundrade skedde en inflyttning av nybyggare österifrån till Norrland, främst Lappland och Ångermanland.

På grund av Sveriges förlorade stormaktsställning minskade arbetskraftsvandringarna från de östra, finländska delarna av riket till den centrala delarna.

Migrationen efter andra världskriget

I den nordiska migrationen efter andra världskriget är flyttningarna mellan Finland och Sverige de kvantitativt största. Utflyttningen från Finland till Sverige ökade från 1946 till 1969-1970, då ett maximum nåddes. De första efterkrigsåren var utvandringen relativt måttlig, inte minst med hänsyn till det stora arbetskraftsbehovet i Sverige och de relativt stora ekonomiska problemen i Finland.

Den finländska emigrationen till Sverige har till största delen bestått av kroppsarbetare. Bland männen dominerade under 1940-talet och 1950-talets början lantarbetare och skogsarbetare, därefter ökade andelen industriarbetare successivt. Inslaget av intellektuella har varit litet. Genomsnittligt sett har utvandrarna haft lägre utbildningsgrad än de som inte utvandrat.

Flyttningarna mellan Sverige och Finland efter andra världskriget har alltså i högsta grad varit en effekt av de ekonomiska marknadskrafterna. En stor del av de finländska invandrarna till Sverige betraktade sin utlandsvistelse som tillfällig.

När man talar om organiserad arbetskraftsinvandring från Finland avses främst 1950- och 1960-talen. Rekryteringsverksamheten koncentrerades under några år till norra Finlands skogsarbetare och småbrukare. På 1950-talet fortsatte rekryteringen i södra Finland. Göteborgsvarven, SKF och Papyrus startade sina värvningar 1963-1964. Fackföreningsrörelsen i Sverige och Finland reagerade mot dessa direkta värvningar från företagens sida vilket gav till resultat 1973 års kanaliseringsavtalet, vilket innebär att arbeten skall förmedlas mellan arbetsförmedlingarna i de bägge länderna. Avsikten var att myndigheterna i de båda länderna skulle få bättre överblick och kontroll över flyttningsrörelserna och att förhindra värvning av arbetskraft på privat väg.

Den finskspråkiga invandrargruppens andel av de från Finland härstammande var vid årsskiftet 1981/1982 en kvarts miljon. Av de vuxna finskspråkiga (18 år och äldre) hade 101 000 finskt medborgarskap. I ovan angivna tal ingår inte den tornedalsfinska gruppen. År 2000 var antalet invandrare från Finland, inklusive de svenskspråkiga, 195 447.

Bosättningen i Sverige har varit koncentrerad till Stockholm samt till industricentra i Mälardalen såsom Västerås och Eskilstuna, till Göteborgsområdet och Borås samt till bruksorter i Bergslagen.

Föreningar och organisationer

Föreningsverksamheten bland sverigefinnarna är mångskiftande och organisationsnätet omfattande. År 1983 fanns ca 630 sverigefinländska föreningar eller organiserade grupper (de finlandssvenska föreningarna inräknade). Den största finskspråkiga organisationen, Riksförbundet Finska Föreningar i Sverige som bildades 1958 har 168 medlemsföreningar med sammanlagt 46 000 medlemmar. Verksamheten finansieras bl a med svenskt och finländskt statsstöd, medlemsavgifter och bidrag från olika fonder.

Samarbetet är etablerat med många olika organisationer inom det svenska föreningslivet, bl a med LO, ABF, Föreningen Norden samt Hem och Skola. Sverigefinska Riksförbundet har varit företrätt i en mängd olika samhälleliga organ både i Sverige och Finland, särskilt sådana som arbetat med invandrarfrågor som Statens Invandrarverk (numera Migrationsverket), Delegationen för invandrarforskning (upphört), och finsk-svenska utbildningsrådet.

Riksförbundets tidning Ruotsin Suomalainen ("Sverigefinnen") har utkommit sedan 1965. År 1984 ersattes den som riksförbundsorgan av RSKL-Lehti (RSKL-bladet). Det ges ut numera tillsammans med Suomen silta från Finland.

Teater, musik- och körverksamhet samt folkdans dominerar på kulturområdet. En stor mängd föreningar har också en mycket aktiv idrottsverksamhet.

Sverigefinska Riksförbundet äger två folkhögskolor, en i Haparanda, grundad år 1973, och sedan 1980 även en i Axevalla i Västergötland. En del finska föreningar, framförallt i Stockholmsområdet, har ansett Riksförbundet för politiserat och gick samman i Blåvita förbundet, som uppgav sig vara partipolitiskt obundet. Förbundet har numera upphört. Det finns många finska föreningar som inte är anslutna till

Politiskt har främst socialdemokrater och kommunister organiserat sig i egna föreningar eller sektioner. Differentieringen i det sverigefinska organisationsfältet kommer till synes också i den organisering i egna föreningar som inletts av nya yrkesgrupper, tillkomna som en följd av den tidigare invandringen. Sverigefinska lärare, studerande, journalister, författare och konstnärer började på 1970-talet organisera sig på detta sätt.

Bland viktigare sverigefinska institutioner kan nämnas Stiftelsen Finlands Hus i Stockholm, Arkiv för Sverigefinnar och Finlandssvenskar i Sverige.

Hemspråksundervisning

En av de frågor som mest engagerat de finska organisationerna är finskundervisningen i de svenska skolorna. Riksförbundet finska föreningar i Sverige har i sitt principprogram 1987 uttalat att ett finskspråkigt skolalternativ inom den ordinarie svenska skolans ram är en förutsättning för att det finska språket och den finska kulturen skall fortleva i landet.

Religiösa förhållanden

En stor majoritet av de inflyttade finnarna tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan ("statskyrkan"). Bland de mindre grupperna märks främst de grekisk-ortodoxa och några frikyrkor, av vilka pingströrelsen är störst.

Länkar
Kalevala, Finlands nationalepos
Finnar i Sverige
Litteratur om finnar

Sofi Oksanen vinnare av Nordiska Rådets Litteraturpris.

Finländska författare i Sverige
Ahti Tapio Aaltonen
Susanna Alakoski
Hilkka Alm
Taina Almgren
Marianne Alopaeus
Anne-Marie Appelgren
Stig Appelgren
Tamara Batujew
Kirsi Blomberg
Anna-Lisa Bäckman
Ingmar Björkstén
Fredrika Bremer 
Irja Browallius
Eva-Stina Byggmästar
Heddi Böckman
Annu Edvardsen
Mats Eklöf
Rainer Ellilä
Helmi Erving-Odelberg
Liisa Estholm
Johan Granebark
Satu Gröndahl
Alli Grönroos
Eeva-Maija Harju-Virta
Seija Alice Heikka
Ritva Hermansson
Lauri Hihnavaara
Bengt Holmqvist
Arja Huhtinen
Jyrki K. Ihalainen
RitvaJacobsson
Taisto Jalamo
Antti Jalava
Sanelma Sofia Jauhiainen 
Harry Järv
Urpo Tapio Jääaro
Paavo Kainulainen
Aino Kallas
Toivo Kareketo
Svenolof Karlsson  
Sinikka Kausala
Eila Kekarainen 
Marjatta Keskinen
Markku Koitila
Anneli Kolari
Heimo Koskilampi
Heikki Kotka
Solja Krapu
Leena Kuisma
Kalervo Kujala
Elise Kulla
Willy Kyrklund
Lea Lampila
Erkki Lappalainen
Riitta Larsson
Veronica Leo
Mark Levengood 
Annu Liikkanen
Sören G. Lindgren
Aapi Lohiniva
Veikko Luukkonen
Marjut Marjamaa
Martta Matinlompolo
Maj-Lis Maukonen
Matti Melender
Aila Meriluoto
Tuija Nieminen-Kristofersson
Tita Nordlund
Ritva Nybacka
Ulla Olin
Sinikka Ortmark Almgren
Ralf Parland
Torsten Pettersson
Asta Piiroinen 
Antero Pitkänen 
Kaino Ranén
Katriina Rantapirtti
Viljam Rantonen
Sofia Rapp Johansson
Juhani Reinikainen
Elvi Remes-Blomgren
Assar Riarbäck
Frans Ristilammi
Hans Ruin
Rauno Röntynen
Pentti Saarikoski
Asko Sahlberg
Tom Sandqvist  
Liisa Sandstedt
Göran Schildt 
Jurgen Schildt
Tyyne Seppä
Manu Seppänen
Martti Soutkari 
Yrsa Stenius
Bo Strömstedt
Unto-Einar Suhonen
Toivo Suikki
Lars Sund
Sirkka Söderlind
Malla Taipale
Henrik Tandefelt
Maria Tapaninen
Anette Tidefors 
Kalevi Timonen
Katarina Torfason
Edith Unnerstad
Arja Uusitalo
Anja E. Tyni
Simo Vedenpää
Dan Weissenberg 
Klaus Viking
Erkki Vittaniemi
Renata Wrede 
Hannu Ylitalo
Robert Åsbacka 
Ritva Östlin
 
 

Svenskar i utlandet

Inga kommentarer: