Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

onsdag 22 juli 2015

Seglationsrättigheter och Krusgårdens jaktvarv i Torshälla

Seglationsrättigheter och Crusgårdens jaktvarv i Thorshälla.


För att möta järnbrukens transportbehov beslutade landshövdingen i Södermanland år 1766, att staden skulle få seglationsrättigheter för sex större fartyg (enmastade däckade jakter) samt fyra båtar (enmastade odäckade storbåtar). År 1787 byggdes ett jaktvarv vid nuvarande Krusgården (gården nr. 100). Varvet har haft föregångare på 1600-talet, då det i handlingar refereras till såväl skeppsbyggmästare som varv. Skeppsbyggmästaren Johan Fredrik Örn verkade på Krusgårdes varv till sin död 1810, då varvet förvärvades av skråredaren Carl Adam Schepherus. Varvet var i drift fram till 1826. 
1788 utökades seglationsrättigheterna med ytterligare två jakter. 1787 ersattes 1658 års skråordning för skepparna. Skråväsendet upphörde på 1830-talet varför skråordningen omformades till de nya förutsättningarna.  Skepparskrået i Torshälla läggs ned (det sista protokollförda mötet hålls 1858 men ingen verksamhet sker efter 1855). Sista ordföranden för skrået är Iwan Carl May Barkstedt. Skepparkassan från det nedlagda Skepparämbetet (i Torshälla) överlämnas 1873 till drätselkammaren. Fattigvårdsstyrelsen får 8175 rätt att nyttja räntan från skepparkassan till vård av de fattiga, främst då skepparänkor. 

Från 1787 seglade i medeltal sex till åtta jakter varje seglationssäsong. Den 8 april 1806 har Torshälla skepparskrå möte. Där bestäms i vilken ordning fartygen skall frakta gods till och från staden. Jakten Carl Gustavs Stad inleder, därefter Lilla Stjernan (skeppare Anders Ståhl), Hoppet (skeppare ålderman Ståhl) och Wälgången (skeppare J.E. Sandberg). Sedan kommer jakten Friden (skeppare Anders Sandberg), Stora Stjernan och Maria Christina. Ytterligare ett skepp omtalas i protokollet från sammanträdet: Sophia (skeppare Jacob Ståhl). Dessutom nämns att jakterna Carl Gustavs Stad och Stora Stjernan skall repareras. På 1830 -1840 hade antalet minskat till tre till fyra.


Wikingen skovelhjul

År 1821 började hjulångaren Yngve Frey trafikera linjen Arboga - Stockholm som den första reguljära ångbåtslinjen i Sverige.


De första ångbåtsturerna till Torshälla kom redan 1828. En fastare form fick trafiken då hjulångaren Thorshälla byggdes 1837 i Kolboda av ek och furu efter ritningar av A Engel och fick en maskin på 40 hkr från Owen. Båten gick i Mälartrafik och var i drift till 1860-talet. Även hjulångaren Wikingen i drevs av Thorshälla Ångfartygsbolags. En nedgång i Torshälla skepparskårs frakter sker när ångbåtarna börja konkurrera om segelfarten.

Akvareller av ångbåten Torshälla, utförd av prins Gustaf (sångarprinsen 1827-1852), andre son till Oscar I och Josefina, då han var tio år gammal. Källa: Matilda Lundmarks samling inköpt av Eskilstuna Museer 1940.

På det öppna däcket fick passagerarna samsas om utrymmet med gods och vedtravar.

År 1854 hade staden, förutom ett par segelslupar, hjulångarna Thorshälla och Wikingen. Dessa upprätthöll trafiken från och till Torshälla till 1860. Stockholmsbåtarnes tilläggsplats i Torshälla var stadens hamn. Efter öppnandet av Eskilstuna nedre kanal öppnats skaffade storfabrikörerna i Eskilstuna en egen ångbåtsflotta.



Hjulångaren Örebro
1861 Köptes hjulångaren Örebro byggd 1847 av Thorshälla Nya Ångfartygsbolag. 1862 omdöptes Örebro till Thor. Trafik på traden Stockholm - Torshälla - Eskilstuna.
1851 bildades Torshälla Ångslupsbolag   för sjötrafik mellan Torshälla och Eskilstuna med Ångslupen Eskil. Ångslupen Eskils besättning 1851-1855. P. N. Vahlgren befälhafvare f 1813. Matros Jan Jansson Öijerlund f 1816.
1856-1860. Befälhafvare P. N. Vahlgren f 1813. Matros Jan Jansson Öijerlund f 1816

Machinist Smeds.gesäll Johan Olof Kumlander f 1821.  
Tilläggsplatsen i Eskilstuna  var vid nedre hamn och i Torshälla Holmens brygga.


1885 köper  Torshälla Ångslupsbolag Lärkan.
Båten byggd 1863 av Lindholmens Varf. Slupen var 14.84 x 3.12m med en 5 hk maskin.
Slupen gick i trafik  mellan Torshälla och Eskilstuna.
Två slupar hemmahörande i Torshälla tas i bruk 1879. Slupen Karl Johan på 54 ton med skeppare Gustaf Ehrlin och ägare V. Ehrlin: dessutom slupen Sofia på 48 ton med skeppare A. J. Flodberg. Ägare är Nyby bruk.


Torshälla sista fraktfartyg var segelfartyget Maria – “Maja” ägd och seglades av Axel Josef Flodberg 1894-1915.
Foto: Bernt Pettersson



När Torshälla stad 1967 fyllde 650 år uppvaktade Torshälla Hantverks och industriförening med denna stora keramiktavla med en segelskuta som motiv.
Tavlan är tillverkad av Torshälla Stenkärlsfabrik och har inskriptionen, SVUNNEN EPOK, SEGELSKUTA FRÅN TORSHÄLLA.
Inskriptionen syftar på den epok då segelskutorna svarade för i första hand frakt av varor till och från Torshälla. Motivet på tavlan föreställer skeppare Flodbergs Maja, som den legendariske skepparen Flodberg seglade under många år.

söndag 17 maj 2015

Mary Johnson skådespelerska från Eskilstuna.




Astrid Maria Carlsson 
(Mary Johnson) föddes i Eskilstuna 11 maj år 1896 och växte upp i stadsdelen Nyfors under fattiga förhållanden.

En samtida tidningsuppgift gör gällande att hon 1911 som 15-åring engagerad av Karin Swanströms teatersällskap där hon våren 1913 spelade i en dramatisering av Rosen på Tistelön. Mary träffade då sin första man Karl-Gerhard (senare revykungen) som hon gifte sig med år 1913, men då var det hon som var den stora stjärnan. De tog båda anställning på Nya Teatern i Göteborg där Mary gjorde titelrollen i Selma Lagerlöfs Dunungen. Hon filmdebuterade 1916 i Kärleken segrar, hon gjorde ytterligare tre filmer det året. De följande åren gjorde hon flera roller, vilket gjorde henne till Sveriges mest kända filmskådespelerska. År 1919 spelade hon Elsalill i Mauritz Stillers Herr Arnes penningar då blev hon även känd internationellt. Mary Johnson medverkade i en lång rad svenska stumfilmer, däribland  Mysteriet natten till den 25:e (1917), and Storstadsfaror (1918). Gunnar Hedes saga, Mästerkatten i stövlar,  Familjens traditioner och Geschlecht in Fesseln (1928)

Hon begav sig år 1924 till Tyskland där spelade hon mot norrmannen Einar RØd som blev hennes andra make, mellan åren 1920-1931. Mary spelande in sammanlagt 13 tyska filmer, Eine Frau muss man alles verzeih´n blev den sista filmen. Så småningom träffade hon sin tredje man Rudolf Klein-Rogge, de gifte sig år 1932 och år 1955 blev Mary änka. Under andra världskriget drabbades makarna svårt och de förlorade det mesta av sina tillgångar utom sitt sommarställe utanför Graz i Österrike, där de bosatte sig.

Mary Johnson har ansetts som svensk films vackraste skådespelerska men hon var skygg för publicitet och det finns mycket lite skrivet om henne. Vår vackra Mary avled 7 maj 1975 i Stockholm och hon ligger begravd där på Slottskyrkogården. Hon var liten, späd och blåögd och såg säkert ut som en riktig Dununge i den titelroll som hon debuterade i år 1915.

Gunnar Hedes saga,  1922. Regi av Mauritz Stiller.




Einar Hanson - Gunnar Hede

Mary Johnson  Ingrid, föräldralös flicka




Centralstationen byggs om 1925


Centralstationen byggs om 1925 och vederbörande övertygade om att byggnaden skall pryda sin plats.

Järnvägsbolaget O.F.V.J. Har äntligen efter flera försök fått klartecken till att bygga om stationen.

Redan på 1890-talet utarbetades förslag på att förbättra stationen. En tid funderade man på att flytta stationen närmare järnvägsverkstäderna. Planen uppsköts till bangården var färdigbyggd 1909. 1913 kom en plan som tvärt stoppades av första världskriget. 1920 lade järnvägsbolaget fram en ny plan som förkastades av Eskilstuna stadsfullmäktige. Järnvägsbolaget hade haft svårt att komma överens om marken framför stationsbyggnaden. Järnvägsbolaget ägde ursprungligen hela planen framför stationen. Dock hade en tredjedel av planen skänkts till staden och nu kunde inte staden hindras från att bruka den delen.

Den 16 juni 1924 godkändes en ny ritning på stationen och 1 september fick arbetet påbörjas. Stationen får en tillbyggnad på båda sidor. Övervåningen rivs och i den nya övervåningen kommer att få telegraf, personalbostäder samt personalutrymmen. Huset byggs av trä som bekläs med tegel och putsas. Nybygget kommer att sträcka sig fram till Nyforstunneln.
Huset byggas ut på Drottninggatan och den tidigare planteringen. Det blir en 8 m bred körbana med en refug på två meter som skulle skydda fotgängarna från bilarna. Det blev därmed gott om plats för de gående. Droskbilarna skulle få plats bredvid Drottninggatan, framför Centralhotellet. 

Bankdirektör Karl E. Andersson berättar stolt att hela bygget ska stå klart den 1 september 1925.

Källa: Folket 13 januari 1925.



Järnvägshistoria


1853 Ångloket Förstlingen byggs i Eskilstuna.

1856 De första lokaljärnvägarna.

1875 Den 17 nov. hälsades med jubel det första lokomotivet som anlände till Eskilstuna.

1876 Eskilstunas Centralstation klar. Järnvägen från Oxelösund-Flen-Eskilstuna till Valskog och Kolbäck i Västmanland – OFWJ invigdes.

1877 Den 1 jan. öppnades hela banan för fullständig trafik.  Järnvägens högtidliga invigning tog sin början söndagen den 2 sept. 1877 med konungen Oscar II och kronprinsen i Oxelösund. Invigningen fortsatte till Nyköping och avslutades dagen därpå i Eskilstuna.


söndag 10 maj 2015

Krutladan

Krutladan, i Nybyparken byggdes 1825 och brann upp den 26 januari 1991.

1900C. Fotograf okänd
Foto: Harald Bäckstrand


Kolteckning Ferdinand Boberg 1921.

Ladan hade ett dominerande läge på sluttningen ned mot Nybyån. Byggnaden var ingen lada utan en sinnrikt konstruktion där gödsel och urinen från korna togs tillvara för att framställa salpeter. Efter att salpeter blandats med svavel och träkol fick man krut.
Den som skapade denna märkliga byggnad var ägaren till Nyby gård, Erik Nordewall.

1746 utfärdades ett dekret för framställde salpeter. I dessa lador varvades jord med ruttna djur, grönsaker och aska, som sedan genomfuktades med bl.a urin. Fyra år tog det innan processen var klar. Efter ytterligare procedurer kunde salpetern användas för framställning av svartkrut.
Landshövdingarna skulle i sina femårsberättelser redogöra för hur dessa institutioner fungerade i länen, och det visade sig vara många ståndspersoner som anlade dylika salpeterlador på sina ägor. Först 1895 avvecklades "salpeters-juderistaten".

Anläggningen vid Nyby gård var speciell. Byggnaden var en ladugård för kor, dels var byggnaden konstruerad med fyrkantiga hål i golvet som tillät avföringen ringa ned i källaren. Där togs den tillvara i två källargångar och en brunn.

Ladugården vid Nyby användes långt in på 1900-talet. Arkitekten Bengt Lindroos beskriver i boken "Ur den svenska byggnadskonstens magasin" 1989, i lyriska ordalag sitt möte med "Krutladan" i Nyby. När Bengt Lindroos forskning i annalerna fann att konstruktören var Erik Nordewall. Han hade studerat fortifikation och geometri i Uppsala. Redan som 21-åring hade han 1774 fått göra avvägningar och mätningar för Strömsholms kanal. Han blev direktör för Eskilstuna fristad och styresman för gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Det var inte förvånande att krutladan som han uppförde kom att präglas av mängd geniala och tekniska funktioner.

"Krutladan" fick stå helt orörd som den var till dess den blev lågornas rov 1991. Till all lycka finns Bengt Lindroos detaljerade uppmätningar från 1975 kvar. Inte någon annan byggnad som beskrivs i hans bok har ägnats så mycket detaljerade beskrivningar som just denna.
Det var enkelheten och kraften i gamla hus som intresserar Lindroos. Han blev besatt av spelet mellan bärande och buret i krutladan i Torshälla. Ladugården omvandlade han till ett tävlingsförslag till stadshus i Nyköping. Ett hamnmagasin i Arboga blev till Metrovaruhus i Södertälje.
Tack var denna noggrannhet och med hjälp av påträffade originalritningar kunde bildläraren
Pär Lagerqvist 1991, studerande på linjen för teknisk illustration vid högskolan i Eskilstuna, som examensarbete göra en mycket illustrativ "röntgenframställning" av byggnaden.

Av Krutladan finns idag bara delar av grunden kvar.

Hembygdsföreningen S:t Olofs Gille i Torshälla har tryckt upp uppsatsen för försäljning.

söndag 29 mars 2015

Lexius

 ''LEXIUS" NEKADE ANLITA FATTIGVÅRD FÖR 
"ALLA FULA KÄRINGARNA"

Pauline Lundström
I julboksfloden 1913 flöt det upp en liten skrift av alldeles särpräglad art, numera glömd och för nya generationer totalt obekant. Det året  debuterade nämligen på bokhandelsdiskarna i staden den 70-åriga Pauline Lundström med boken om "Gamla Eskilstuna", en samling minnen och historier från 1850-1860-talets Eskilstuna.

Pauline Lundström född l juni 1844 och dotter till polismannen och rotmästaren P. G. Lundström och hans hustru Albertina Hjerpe. Hela sitt liv med undantag för åren 1869- 1873, då hon var privatlärarinna i Stockholm och Roslagen, vistades hon i hemstaden. På äldre dagar började hon sammanfalla sina minnesbilder från barn- och ungdomsåren och producerade sig i lokalpressen med några artiklar under signaturerna "Påt'' och "Farbror Jonas" och framträdde också med dikter i huvudstadstidningarna.

I boken om det gamla Eskilstuna berättar Pauline Lundström med fin pregnans om smeder och bönder, seder och oseder och ger överhuvud taget tidsbilder av oskattbart värde.

Pauline Lundström berättar med charm om Eskilstunabornas levnadsöden - "gubben Lexius", en person som gick bort för över hundra år sedan.

Pauline Lundström berättar om "Lexius" en till sitt yttre föga tilltalande, nästan döva gamla gubben, som egentligen hette Alexius Hellberg, och som hela livet igenom traskade omkring bland eskistunesarna.

Han kom alltid regelbundet till varje helg för att fylla våra småttingars behov av vad han ansåg höra dit, såsom julbockar·, grisar, trollpackor och annan blålkullaredskap i leksaksväg. Påsken 1912 uteblev han, varför det heller Icke blev någon riklig påskfröjd.

Inte just för att den gamle någonsin var samhället varken till gagn eller prydnad, lite slö till förståndet, men han hörde samman med det gamla, som vi ej hade råd att spårlöst förlora.



Fadern, som tillhörde musiken vid något av våra regementen; dog då, Alexius endast var barn, och modern försörjde sig och de fyra barnen med tillverkning av ringar, örhängen och andra enklare prydnadssaker, som hade god avsättning bland arbetare befolkningen både i staden och på landet.

Det var först efter moderns död han kom sig till med byggnadsverksamheten. Vem har inte någon julotta illustrerad av hans små vackra pappkyrkor och fröjdat sig åt skenet från de många fönstren och torngluggarna och med hjälp av barnfantasin tyckt sig höra jul klockor ringa däruppe? Han gjorde även ståtliga borgar och slott med torn och tinnar, som han sålde eller lottade bort, allt för att få sin utkomst.  Och visst förtjänade han uppmuntran beundran för vad han med så ringa resurser och utan någon undervisning kunde åstadkomma. Någon vidare utbildning var dock ej möjlig, ty han förmådde inte lära sig de enklaste kunskaper. Han var år 1844 intagen som elev i Husbergska skolan, där det gjordes allt för att lära honom lite bokvett. Men allt i den vägen var förgäves. Redligt och stilla förskaffade han sig dock sin enkla utkomst och ensam har han skött sitt hushåll  så som han själv tyckte.


Blott en gång tröttnade han vid ensamheten och matbesvär och gick till borgmästaren med frågan varför han icke fick vara gift som borgmästaren, men då han fick veta alt en hustru skulle ha både mat och kläder, slog han den tilltänkta fru Hellberg ur hågen och levde ungkarlsliv. Någon kärlekssaga har man aldrig hört av. l hans ungdom fanns det en vacker liten Sofi hos hans grannar, som han haft en djup och tyst beundran och varit den unge Alexius förälskelse. Men med hennes svarta ögon kortlockiga svarta hår och röda klänning, begrep han att hon endast var intresserat som modell.

Han var inte likgiltig för kvinnlig fägring fick man höra då han absolut vägrade komma till fattigvården därför att "det fanns en halv miljon fula käringar där".

Ja, litet knarrig och besynnerlig var han, ensam och ordknapp vankade han sin långa glädjelösa vandring fram till sin död. Sina dagar slutade han trotts allt på fattigvården dit han knappt hann komma innan han gick en annan väg.



Gamla Eskilstuna : minnen och historier från (18)50- och 60-talen / av Pauline Lundström (sign. Pål och Farbror Jonas)
Lundström, Pauline, 1844-1922 (författare) Karlsson, Pernilla (illustratör) Sällskapet S:t Eskil (utgivare) Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland (utgivare)
ISBN 91-973266-9-0 (inb)

Nytr. / [slutord av Bror-Erik Ohlsson ; teckningar av Pernilla Karlsson]

Eskilstuna : Sällskapet S:t Eskil i samarbete med Eskilstuna Magasinet : 2006

Svenska 133, [4] s.
  

Boken finns  på 7 pliktbibliotek i Sverige. I Eskilstuna finns den i original samt faksimil. Även i Torshälla finns boken. 

Pauline Lundström har ärats med en vägstump vid Tuna Park.

fredag 23 januari 2015

Utställning skapar rubriker

I  en artikel i Dagens nyheter den 20 januari 2015 förekommer uppgifter om att Eskilstuna kommun i förväg vill granska de bilder som Elisabeth Ohlson Wallin ska ställa ut på Eskilstuna konstmuseum 2015-01-24—2015-03-15.  Var tidningen hittat uppgiften om en sådan granskning av bilderna i förväg är höljt i dimma. Utställningen, kommer att visas i den form som Elisabeth Ohlson Wallin har bestämt meddelar kommunen. Däremot kommer säkerheten kring konstmuseet att ses över och personalen utbildas.

Oron över vad som just nu händer i omvärlden har tagit sig hela vägen till Eskilstuna. Den oron är av annan sort än den då Rademacher 1656 flyttade långt från rikets ytterkanter till det trygga inlandet i Eskilstuna.

Från invigningen 24/1-2015
Konst är konst. Arrangerade bilder, ljud eller rivna papper.  Det är i sammanhanget svårt att förstå att de bilder som tidigare för tio år sedan väckte sådan uppståndelse idag åter skulle få vågorna att svalla. Däremot kom Mona Kanaan att avsätta ett mycket pinsamt och negativt avtryck då hon som politiker objuden trängde sig in och bröt talarlistan genom att länge tala om sin egen förträfflighet och därmed tvingade de utsedda presentatörerna till att korta av sina tal.