Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

fredag 5 december 2014

En historisk högersväng!

Vid fullmäktige i november 2014 talade alla inblandade vänligt och förstående till varandra. Den ende som avvek från ordningen var Maria Chergui från vänsterpartiet som i sedvanlig ordning talade om hur förträfflig just hon var i det politiska maktutövandet.

Sedan hände det oväntade. Den tilltänkta majoriteten S-MP-V upplöstes. Besvikelsen från Vänsterpartiet efter 20 år  i majoriteten visar inga gränser. Miljöpartiet inser sakläget och går i opposition. Överraskningen var att högern och bondepartiet efter nära hundra (94) års frånvaro återkom till makten, nu tillsammans med Socialdemokraterna. Den nya maktkonstellationen blir S-M-C. Ett 67 punkts långt program lades fram som i stora delar förändrar inriktningen på det politiska maktutövandet i Eskilstuna.

Nu är det upp till bevis om det blir en förändring till det bättre!


tisdag 18 november 2014

Rademacher och industristaden

Året var 1656 då holländaren Reinhold Rademacher med sin dotter Anna lockades från Sveriges största stad Riga. Han lämnade godset i Krikholm, i Livland, och tog med sig 50 smeder till Tunafors sommaren 1656. Med sig hade han Karl X:s uppdrag att skapa förutsättningar för att starta en brett upplagd tillverkning av smidesvaror i den lilla byn Eskilstuna. Vad var orsaken till denna rockad?

Karl IX hade lidit Sveriges största nederlag  under den första drabbningen om Riga år 1605. Han hade seglat med en flotta på 40 skepp till floden Dunas utlopp. I striden stupade 9000 soldater och han själv var nära att gå under men räddades av den baltiske adelsmannen Henrik Wrede som erbjöd kungen sin häst.

Svenskarna samlades i Kirkholm utanför Riga där den svenska armén led ett av sitt värsta nederlag någonsin, av 11000 soldater stupade 9000. Med tiden lyckades dock svenskarna härska över hela Östersjön. Stockholm växte i betydelse men blev först på 1660-talet större än Riga. Manskapet till Rigas försvar hämtades oftast från Finland, och bestod i regel till 4000 soldater.

Svenskporten Riga
I början av det stora nordiska kriget  år 1701 vann Karl XII en av sina största framgångar, den svenska armén vadade över floden Dunas krök intill Riga. Med list tog 7000 man sig genom vattnet med båtar och vadade till fots. Det var ett riskfyllt äventyr, trupperna blev beskjutna men få blev träffade. Svenska förlusterna var 100 döda och 400 sårade, de sachsiska förlorade 1300 döda och sårade, inklusive 400 ryssar.   Under fälttåget till Polen som varade i fem år försummades dock försvaret av Östersjöprovinsserna. Livland förblev inte svensk så länge till. Ryska belägringen varade från november 1709 till juli 1710. Svenskarna kapitulerade.

Det var osäkerhet som ledde till att Rademachers manufaktur flyttades till Eskilstuna. Lockelsen var ett flertal löften och privilegier som getts ett par år tidigare. 120 smedjor i tegel utlovades, fast det blev 20 oc då i trä. I stormakten Sverige fick den nya bosättningen namn efter en nådig monark namnet "Carl Gustafs stad".

Rademacher hade lockats av den storartade planen. Med kungens privilegiebrev i sin hand kunde Rademacher skapa en hel stad med verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla. Snart inkluderades även de områden som kallades Carl Gustafs stad. Samhällena befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland. Villkoren kunde synas vara de bästa. Jean de la Vallée, stormaktens främste arkitekt, gjorde 1658 upp typritning för smedjor i sten samt stadsplan för manufaktuområdet och för en större stad, som skulle bli resultatet av stadsprivilegier för Eskilstuna. Stadsprivilegier slutgiltigt bekräftade 1659 och finns nu endast som en avskrift långt efter att ”originalet” brunnit upp i slottsbranden 1680.

Byggnadsmark, arbetskraft och gårdar för underhåll ställdes till förfogande. Rademachers tillverkningsprogram lades på bredden,  mängden av framställda föremålstyper får ses som en följd av den rent hantverksmässiga arbetet. Vid Carl Gustafs stad tillverkades bl. a. följande produkter i järn, koppar och mässing: olika slag av knivar, synålar, stigbyglar, betselstänger, skrapor, sporrar, svärdsfästen, saxar, sylar, tänger, söljor, hammare, filar, mässings- och järnhakar, ljusstakar av järn och mässing ljussaxar, fingerborgar, passare, bösslås, pistolpipor, färdiga bössor och musköter, pannor, skedar, huggjärn, smidesstäd, åderlåtningsjärn, järn- och mässingstråd, dörr-, fönster-, kist- och skåpbeslag, skyfflar, stekvändare, pepparkvarnar m. m.

Rademacher, som inte ägde manufakturen utan innehade nyttjanderätten, fick dessutom ensamrätt på 20 år för sin tillverkning, tullfrihet med flera förmåner. Trots alla dessa för våra dagar nästan otroliga fördelar visade det sig mycket svårt att driva företaget, och då större delen av Carl Gustafs stad 1771 återköptes av kronan för experimentet Eskilstuna Fristad, hade det bakom sig många svåra perioder. Men det hade bestått och fick avgörande betydelse för den följande industriella utvecklingen i Eskilstuna. Med all rätt är Rademachers smedjor födelseplatsen för Eskilstunas 300-åriga framgångsrika industriepok.

Rademachers svårigheter visat sig i byggnadsprojektens kraftiga reducering. Av planerade 120 byggnader i sten kom endast 20 till stånd, de flesta i trä.  1903 köpte staden en av smedjorna som 1906, 250 år efter Rademachers ankomst till Eskilstuna, öppnades som museum. 1953 inköpte staden alla kvarstående smedjor i kvarteret Vallonen plus tomter och de yngre byggnaderna. Området skulle bli kulturreservat. Museistyrelsen fick i uppdrag att färdigställa reservatet till 1959, då Eskilstuna varit stad i 300 år. Reservatet fick namnet Rademachersmedjorna.

Reservatets byggnader kom att innehålla museum, hemslöjd, konstsmedja, servering samt visning av stadens aktuella produktion.

Fabriksförenings anordnar och underhåller en utställning i en av smedjorna som öppnades  hösten 1956. Vid jämförelse mellan 1950-talets produkter och Radernachers tillverkningslista är det trots att stigbyglar, svärdsfästen och stekvändare begripligt nog nu saknas, är likheterna stora. En del produkter har fått moderna ersättare, åderlåtningsjärn motsvaras av nutida kirurgiska instrument, musköter av kulsprutepistoler, medan vissa knivar, filar, tänger och beslag i sina grundtyper inte avviker från äldre tillverkning.

Eskilstuna industriers produktion spreds till alla världsdelar. Få av Eskilstuna-borna vet vad alla fabrikanter i Eskilstuna tillverkat och få minns grunden för Eskilstunas framväxt som industristad. Möjligen blir det en påminnelse när nya byggnader ska uppföras. Ofta behövs sanering av marken som förgiftats av tidigare verksamhet.

Någon större uppskattning av sina gärningar fick inte Rademacher av sin samtid. Han lurades i grunden på de storslagna planerna och efter sin död förvisades han till Torshälla. Reinhold Rademacher får sin grav utanför koret, men med nedgång inifrån kyrkan.

På 1970-talet minskar den tidigare dominerade industrin i Eskilstuna. Invånarantalet minskar drastiskt och hela kvarter gapar tomma. Det tar 30 år för kommunen att återhämta sig och då i form av en  post industriell skepnad.



Från riksarkivet  http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7495

Reinhold Rademacher

Född:1609omkr Död:1668-01-04

Industriledare, Manufakturist


Band 29 (1995-1997), sida 610

Meriter

Rademacher, Reinhold, f omkr 1609 i Baltikum, d 4 jan 1668, 59 år gammal (lik-pred, se Hellberg, s 117). Borgare o köpman i Riga, erhöll privilegiebrev dels på en finsmidesmanufakturanläggn i Kirkholm (Salaspils), Livland, dels för överflyttning av denna anläggning till Eskilstuna 21 juli 1654, anlade o förestod manufaktur i Eskilstuna (Karl Gustavs stad) från 1656.

Gift med Maria Wittmacker, d 1687, före 6 okt, dtr till borgaren Reinholdt Wittmacker (bd 28, s 711) o Anna Bjelska.

Biografi

Rademacher, som även benämns Rvan Zittern och kan ha varit av tyskt eller holländskt ursprung, bedrev som köpman i Riga handel bl a med Ryssland. Han begärde, troligen 1651, att till Sverige få införa järnmanufakturer, något som K M:t liksom Kommerskollegium i febr 1652 i princip var positiva till. Fiender till honom i Riga var motståndare till hans projekt att anlägga en manufaktur i Livland, och innan privilegier för Rademacher:s verksamhet hann utfärdas begärde han i nov 1653 att få understöd för att grunda manufakturer på Gotland. Han kunde då även tänka sig att anlägga en mindre fabrik i Wolmar (Valmiera) i mellersta Livland, men om K M:t dröjde med att ta ställning till hans förslag övervägde han att flytta till Polen.

I juli 1654 utfärdade Karl X Gustav två vittgående privilegiebrev för
Rademacher, som stöddes av generalguvernören M G De la Gardie (bd 10). Det ena avsåg anläggningen i Livland, det andra en flyttning av denna långt från ryska gränsen till Eskilstuna. Följande vår anlände en stor grupp utländska smeder till Kirkholm söder om Riga. Troligen på grund av kriget med Ryssland som börjat i juni 1656 flyttades verksamheten, och Rademacher anlände samma sommar med 40 smedsmästare jämte familjer till Eskilstuna, där ståthållaren i Livgedinget Daniel Bengtsson Uttermarck hade förberett ankomsten. Enligt ett k brev till denne tillförsäkrades Rademacher bl a gårdsrum, tomter, 20 hemman - inalles 16 mantal -och 100 soldater. Tullfrihet på införsel av vissa kvantiteter koppar och järn hade han fått tidigare. Två av hemmanen, Gunnarskäl i Tumbo och Spånga i Arla, bebyggdes av Rademacher och hans änka som säterier och huvudgårdar för förläningens två delar.

J De la Vallée (bd 11) upprättade 28 mars 1658 ett stadsplaneförslag för bebyggelsen som angav plats åt 120 smedjor. Ytterligare förmåner gavs i k brev 15 maj 1658, och 25 okt 1659 erhöll Eskilstuna egen jurisdiktion och kom att kallas Karl Gustavs stad. Som delägare i företaget nämns
Rademacher:s måg handelsmannen Reinhold Poort. Rademacher hade vittfamnande planer och avsåg att framställa all slags smide i järn, koppar och mässing. I gengäld fick han 20 års ensamprivilegium för hela riket rörande sina produkter med undantag för vapen-smide. Smederna i verket arbetade enligt förlagssystemet och fick endast leverera sina varor till Rademacher. Hans anläggning har liknats vid en hantverkarkoloni under enhetlig teknisk och finansiell ledning.Rademacher hade stora befogenheter över sina anställda, bl a i fråga om rätt att bestraffa. En specialdomstol, där directorn, d v s Rademacher, hade säte, inrättades också för enklare mål. Han uppmuntrades att införskaffa tyska smeder för det s k zitterska smidet. Redan 1658 bildades en tysk församling som ägde bestånd till 1741. Smederna bildade 1666 ett skrå, klensmedsämbetet. Det i privilegierna skisserade tillverkningsprogrammet kunde till stor del realiseras. Smidet omfattade en bred produktion: hamrar, filar, tänger, lås, saxar, knivar, synålar, spikar, skruvar, sporrar, ljusstakar, dörr- och fönsterjärn m m. En förutsättning för detta var tillkomsten av ett brännstålsbruk, det andra i sitt slag i landet. Avsättningen syntes lovande då herresäten byggdes i landet i en utsträckning som inte skett tidigare.

Det gällde också för
Rademacher att skapa en skicklig inhemsk arbetarstam som tog lärdom av den från utlandet importerade arbetskraften. Han stötte dock på stora svårigheter. Många arbetare och läropojkar rymde. Hans ensamrätt till finsmide naggades i kanten. Rademacher klagade på råvaru- och livsmedelspriserna samt på problem med avsättningen. Av 120 utlovade smedjor hade han bara erhållit 20 och flera av de donerade hemmanen var ödegårdar. Rademacher beklagade att han lämnat Livland. Hans förhållande till smeder och annan personal gav upphov till svåra tvister, bl a beträffande tolkningen av anställningskontrakten, och 1662 utsåg K M:t en särskild kommission under ledning av riksrådet J Fleming (bd 16) som undersökte förhållandena. Mot slutet av Rademacher:s levnad blev ekonomin, trots att företaget 1663-69 erhöll anslag över riksstaten, alltmer ansträngd, och lån måste tas i Stockholms banco (Palmstruchska banken). 1667 insände Rademacher till Kommerskollegium ett förslag om hur verksamheten vid anläggningen skulle kunna reformeras, bl a genom att han avstod från vissa av sina privilegier, vilket i viss mån skulle öka hantverkarnas frihet. Innan beslut angående detta tagits avled Rademacher.Rademacher:s maka Maria Wittmacker ledde därefter företagsdriften till sin död 1687 och hade sonen Martin Rademacher och mågen Reinhold Poort vid sin sida. Besvärligheterna fortsatte dock, vartill den allmänna depressionen genom 1675-79 års krig bidrog. Mot slutet av 1680-talet trädde en annan måg till, Herman Dassau (bd 10), som drev verksamheten till 1722. Därefter hade Rademacher:s släktingar inte längre någon befattning med manufakturverket.Rademacher:s anläggning var ett led i 1600-talets strävan att åstadkomma nya företagsformer, s k manufakturer, med mål att genom inhemsk produktion göra sig oberoende av import och i stället skapa exportmöjligheter. Den blev en "första rangens industrianläggning i 1600-talets Sverige" (Sv.teknikhist), och Rademacher blev "en av de få som verkligen lyckades lägga grunden till en varaktig sv näringsgren" (Heckscher). Det dåtida sv samhället kunde dock inte integrera en järnförädlingsindustri av den storleksordning Rademacher planerat och någon export av nämnvärd omfattning förverkligades inte. Produktionen motsvarades inte av behoven. - Rademacher inledde emellertid en fin-smideshantering i Karl Gustavs stad (Eskilstuna) som skulle bli bestående. De kvarvarande kronhusen, kombinerade boningshus och smedjor, som ritats av De la Vallée, invigdes vid stadens 300-årsjubileum 1959 som kulturreservat och industriminnesmärke samt benämndes Rademachersmedjorna.

Författare

Bror-Erik Ohlsson
Renhold Rademacher avled den 4 januari 1668 och änka Maria Wittmacker, drev en lång process att få maken begravd i Eskilstuna. Rademacher hade gjort sig obekväm med församlingen. Två år tidigare hade Rademacher dämt upp ån på sådant sätt att prästgården brygghus hamnat i vattnet och nedre delen av Fors kyrkogård översvämmats. Rademachers försök att skapa en begravningsplats för manufakturförsamlingen var en ständig källa till konflikt. Fors församling vägrade och den 14 juli 1668 skedde gravsättningen i Torshälla kyrka i ett gravkor på kyrkans södra sida som byggts åt Rademacher. 
Från  1776 förbjuds all begravning inne i Torshälla kyrka.  De som redan finns, fylls igen och ett nytt golv av täljsten läggs i kyrkan. 
Graven med Rademacher, på Johan Peringskiöld:s teckning från 1686 markerad som nr 6. Nedgången till graven är ännu synlig i den södra sidan av långhuset.

Numera finns en minnestavla över Reinhold Rademacher uppsatt i kyrkan.

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från R i RA (bl a till Abraham o Jakob Momma-Reenstierna samt A Oxenstierna).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA. Carl Gustafs stad - R R:s manufakturverk o Eskilstuna (1959); E Fries, Erik Oxenstierna (1889), s 137 f; Frälseg, 2 (1934-35); E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1936); K Hellberg, Eskilstuna genom tiderna, 2 (1937), s 54-132; B-E Ohlsson o M Selen, 1600-talet i sörmländsk lokalhist eller den tyska förs i Eskilstuna 1658-1741 (Kyrka o krona i sörmländskt 1600-tal, 1966); I Schnell, Eskilstuna - en gammal stad fyller 300 år (1959); SMoK; Sv teknikhist, ed S Rydberg (1989); J Wahlfisk, Karl Gustafs stads manufakturverk o dess s k Tyska förs 1656-1749 (Bidr till Södermanlands äldre kulturhist, 8, 1895, s 5-34); G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik ... 1661-1667 (1914), s 205.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reinhold Rademacher, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.
Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7495
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reinhold Rademacher, urn:sbl:7495, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bror-Erik Ohlsson), hämtad 2015-09-21.

söndag 26 oktober 2014

Sixtinska madonnan, ljusets drottning!

Så var det åter dags för ett ombyggt torg. Ett torg som ska fylla dagens krav på torg. Det verkar vara stenöken och plaskdamm. Sixtinska madonnan blev ett ljusspel. Nåväl framtiden får visa när det är dags för nästa ombyggnad och eventuellt namnbyte.

Denna Arbetets ära och glädje  är utförd av Ivar Johnsson 1942.

Brunnen restes som en förtida del i firandet av Eskilstunas stadsfullmäktiges 100-årsjubileum, som skulle börja 1963. Redan vid 75-årsjubileet 1938 avsattes en summa pengar av stadens medel som grund för ett kommande monument. En privat donation samma år ledde till att en tävling utlystes. Ansgar Almquist, Ivar Johnsson, Anders Jönsson och Nils Sjögren deltog. Juryn bestod av byggnadsrådet Paul Hedqvist, Carl Eldh och Eric Grate. Dessa enades med donatorn och monumentskommittén och uppdrog åt Johnsson att bearbeta sina planer. Från början var det tänkt att konstverket skulle utföras i brons men det blev istället marmor och granit. Det blev en brunn med en 5 meter hög fristående skulptur, kallad Sixtinska madonnan i mitten av brunnskaret.
Brunnen invigdes 1942 av prins Wilhelm.

Kring brunnskarets kanter återfinns tretton reliefer som skildrar människans liv i vardag och fest: tvätterskor, gruvarbetare och smeder i arbete, ett nyförälskat par, barn i skolbänken, fotbollspojkar, en man i dödsbädden, cykelutflykt, präst i predikstolen, beredskapssoldater. Dessa reliefer är alla huggna av bildhuggaren Per Palm.

Utanför brunnen finns ursprungligen två fristående skulpturer i flankerna, den ena föreställande en naken kvinna, den andra en äldre man. De symboliserar morgon och afton. En fågel viskar något i kvinnans öra.




torsdag 16 oktober 2014

Ett hus passerar genom staden!

Fritz Persson.
1927 fick byggmästare Fritz Persson från Mjällby i uppdrag att flytta ett hus på Lister i Blekinge. I 72 år  fram till 1999 flyttade sedan firman  Fritz Persson & Söner hus runtom i hela Sverige.

1961 flyttades Stora Fristadshuset med hjälp av en Scania-Vabis,  från Fritz Persson.

Husets historia  Huset byggdes 1772 och flyttades till sin nuvarande  plats 1961 från en tomt i centrala Eskilstuna där Domus skulle byggas vid Kungsgatan. Än idag talar man om Domustorget centralt mellan tre köpcentra.
Stora Fristadshuset användes som bostad av fristadsdirektören Samuel Schröderstierna och hans familj. I huset fanns sammanlagt nio inredda rum. Huset blev det enda som blev kvar av kvarteret Vestalen.

Huset och kvarteret före att allt rivs. Litografi av Sixon.
Inifrån Vestalen 1960-talet
Konsums varuhus och den lilla röda stugan längst bort i bilden. Domusvaruhuset med tillhörande parkeringshus kom att täcka 3/4 av kvarteret Vestalen. På den återstående delen planerades ett 15 våningars höghus. Den ytan är 50 år senare ej bebyggd.
  Jernbolagets kontor Kungsgatan 24. Foto: Olle Forsslund.

Första etappen invigdes 11 mars 1965, andra i augusti 1967.



























































När "Domus-ladan" byggdes hade gamla anrika byggnader och kulturhus jämnats med marken. Den politiska makten var stark där några få bestämde för att stadsplanen skulle passa Domus. Socialdemokratiska kommunpolitiker var ofta inblandade i KF:s planer och det okritiska samarbetet fick förödande konsekvenser för bebyggelsen i centrum.
Hamngatan. Foto: Anna-Britta Nilsson.


Ett hus passerar brandstationen på  Hamngatan.

Ett hus passerar brandstationen. Foto: Anna-Britta Nilsson.

Rademachergatan. Foto: Anna-Britta Nilsson.


Huset i Rademacherreservatet.
Samuel Schröderstierna : grundare av Eskilstuna Fristad
 
av Helena Karlsson.
Samuel Schröderstierna.
http://www.eskilstuna.se


År 1720 föddes i Stockholm en pojke vid namn Samuel Schröder (adlad Schröderstierna år 1770). Fadern var en tyskfödd köpman, som redan i unga år bosatt sig i den svenska huvudstaden. Sonen Samuel visade snart intresse för bergsvetenskap. Han tog studenten i Uppsala och fortsatte sedan sin utbildning hos bergskollegiet.

Det dröjde inte länge förrän Schröderstiernas kunskaper och skicklighet uppmärksammades. Bergskollegiet gav honom flera fina uppdrag, bl.a. som bergmästare och senare bergsråd. Genom sin yrkesutövning kom Schröderstierna i kontakt med en annan av svensk bergshanterings klarast lysande stjärnor vid denna tid, Sven Rinman. De båda inledde snart samarbete, en samverkan som skulle komma att utvecklas genom åren.

Vid flera tillfällen under 1750-talet besökte Schröderstierna Eskilstuna, där han för bergskollegiets räkning studerade utvecklingen vid Tunafors bruk och Carl Gustafs stads bruk. Kollegiet sände honom också på studieresor runt om i Europa. Hans besök i England i mitten av 1700-talet gav honom nya idéer och bidrog i hög grad till hans fortsatta karriärsval.

Särskilt intresserad var Schröderstierna av den engelska näringsfriheten. Han såg hur näringslivet i England blomstrade, mycket tack vare den utökade friheten för de engelska företagarna. Snart föddes en tanke hos honom om att införa liknande friheter för svenska hantverkare. När han sedan återvände till Sverige försökte han på olika sätt få sina idéer genomförda. Efter 1753, då han utnämnts till direktör för den finare järnförädlingen i riket, kunde han genom sin nya ställning aktivt försöka påverka de svenska makthavarna att införa liknande lättnader för svenska manufakturister.

Det visade sig emellertid svårt att få gehör för förslagen om ökad näringsfrihet i Sverige. Svårigheterna att reformera svensk näringspolitik i sin helhet gjorde att Schröderstierna 1760 bestämde sig för att istället satsa sina krafter på lokal nivå. Hans mål blev nu att uppnå näringsfrihet för någon av de svenska städer, som hade störst potential som industrimetropol. Valet föll på Eskilstuna. Efter sina många besök här hade han en positiv bild av platsen och dess förutsättningar. I sina argument för att göra Eskilstuna till den första s.k. fristaden lyfte Schröderstierna fram sådant som tillgången på skolad arbetskraft, närheten till naturresurser som vatten, skog och produktionsråvaror liksom den stora livsmedelstillgången i området.

Efter flera fruktlösa försök att skapa Eskilstuna fristad, lyckades Schröderstierna 1771 få sin fristad till stånd. Han blev själv utsedd till fristadsdirektör, med sin gamle vän Sven Rinman vid sin sida. Här verkade Schröderstierna sedan under återstoden av sitt liv. Han avled 1779 vid ett besök i huvudstaden, där han också begravdes i S:t Nikolai kyrka.

Källor

  • Hellberg, Knut (1938). Järnets och smedernas Eskilstuna. Andra delen. Katrineholm: Förf. förlag.
  • Ohlsson, Bror-Erik (1971). Eskilstuna fristad.
  • Fristadsinrättningen i Eskilstuna före sammanslagningen med Gamla staden 1771-1833. Eskilstuna: Kommunen.
  • Ohlsson, Bror-Erik och Magnusson, Ulf (2000). Eskilstuna historia. Städerna och landsbygden från 1500-talet till 1830-talet. Eskilstuna: Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland (Del 2 i ”Projektet Eskilstuna historia”).

söndag 24 augusti 2014

Metodistförsamlingen 40 år i Eskilstuna







UTGIVEN A V        O. V. KARLSSON



Har du Herren i det höga
lämnat allt, som han begärt?
Har Du offrat hand och öga -
offrat, vad dig mest är kärt?

Vad för dig är hand och öga
ingen vet - blott Gud och du.
Och vad offret nämns gör föga,
blott Guds altar' bär det nu.

Kanske offret svårt du känner,
kanske gäller det ditt liv,
kanske välstånd, lycka, vänner -
offret dock åt Herren giv!
Vet, att Gud skall offret löna,
som har gjorts för Kristi skull.
Du skall offrets glädje röna,
du skall få ersättning full.

Gud skall i sin famn dig sluta,
läka alla stridens sår.
Sist skall arbetsro du njuta,
då borttorkad är vår tår.

Albin Janzon.

Inledning.
Herre, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna. Huru dyrbar är icke din nåd, o, Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga. De varda mättade av ditt hus' rika håvor, och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka».

Å här följande sidor ha vi sökt giva en kort historik över S:t Johannes' metodistepiskopalförsamlingens i Eskilstuna grundläggning och verksamhet under de gångna 40 åren. Vad som sagts är litet emot det som kanske bort sägas. De i det tysta uppsända bönerna; de i det fördolda utförda kärleksgärningarna ha ej kunnat beskrivas.
Allt är likväl tecknat av Gud. Han skall löna allt! Och för oss som i dag äro mitt uppe i arbetet och gärningen är det bästa av allt att Gud är med oss.

De 40 åren.
l
Då man känner det sätt på vilket metodismen fördes till Eskilstuna  måste man bekänna: »Herrens vägar äro alla godhet och nåd». En fru Hultberg, boende Storgatan 30, hade under besök hos en i Stockholm bosatt syster, kommit i beröring med metodister samt lärt känna deras tro på och arbete för Gud. Hos henne uppväcktes då önskan att föra metodismens förkunnelse och lära till Eskilstuna. Hemkommen sökte hon ock att strax förverkliga denna önskan. Arboga metodistförsamlings pastor, S. Hansson, tillfrågades om saken. Ehuru stora svårigheter voro förknippade med själva resan, lovade han likväl att besöka Eskilstuna. järnvägsförbindelse fanns ej då mellan de bägge städerna, varför långa vägsträckor måste tillryggaläggas efter häst.
Pastor Hanssons första besök här inträffade en kall vinterdag år 1870. Om själva ankomsten hit har ett åsyna vittne, E. Söderlund, berättat bl. a. följande:
»Jag har i livligt minne pastor Hanssons utseende då han efter den långa resan anlände hit. Till det yttre liknade han en isklump.
Hans tal och uttryck förrådde emellertid att i det inre fanns värme och liv.»
Den första predikan hölls i familjen Hultbergs hem. Pastor H. besökte sedan flera gånger Eskilstuna och många voro de som vid dessa besök lämnade sina hjärtan åt Gud. Bland de första, som slöto sig till den nya rörelsen voro A. J. Söderlund med maka, fru Cederblad på Årby m. fl. Br. Söderlunds namn är från första början innerligt förknippat med församlingens tidigare verksamhet. Varmt gudfruktig och församlingen
trogen sökte han i trägen id ända till sin död befrämja församlingens andliga och ekonomiska verksamhet. A. J. Söderlund.
Behovet av en egen samlingslokal gjorde sig starkt gällande och vid ett av pastor Hanssons besök beslöt den lilla nyvunna skaran hyra en sal vid Köpmangatan 4. Då den första predikan hölls där, hade många kommit dit enbart för att störa sammankomsten. Det lyckades dock fru Hansson att med sin sång lugna de oroliga sinnena. Störande uppträden förekomma sedan ofta vid mötena. En söndagskväll hade några smeder bestämt att, läsareprästen efter mötet skulle kastas i ån. Gud beskyddade likväl sin tjänare. Iklädd en lånt päls gick pastorn, utan att bli igenkänd, trygg genom den av hat uppfyllda skaran. En annan gång kastades en vildkatt under ett möte rätt  ansiktet på talaren.
Den nyligen förhyrda lokalen blev snart för liten att kunna rymma de skaror, som kommo för att lyssna till Guds ords förkunnelse.
En större lokal förhyrdes därför vid Strandgatan 22. Sammankomster höllos nu regelbundet och tanken att bilda egen församling väcktes snart till liv.
Ännu en gång måste den lilla skaran flytta. Denna gång hyrdes lokal i huset n:r 36 Kungsgatan, den s. k. »Björkens sal•. Verksamheten fortgick så under åren 1870-1871 med seger för Guds sak. Förföljelse, motstånd och liknöjdhet uthärdades allt för Jesu skull.
På hösten 1871 sändes pastor C. j. Johansson till. Eskilstuna för att upptaga regelbunden verksamhet. Arbetet kröntes ock med så härlig framgång att den hos några närda tanken om metodistförsamlings bildande kunde förverkligas i och med det 21 personer den 2 juni 1872 anmälde sig för inträde i församlingen. Om dem kan man säga att de bröto mark för kommande släkten. steget över på Herrens sida var ej så lätt att taga, då hån, förakt och förföljelser voro dagliga företeelser. Söndagsskola börjades den 15 sept. samma år med 12 barn och br F. Pettersson som föreståndare.

Den första kvartalskonferensen hölls den 31 juli 1872 och den 29 nov. samma år intogos 15 av de den 2 juni anmälda personerna i full gemenskap med kyrkan och bildade Eskilstuna
metodistepiskopalförsamling. Så vitt vi känna finnes endast en av dessa banbrytare, fru Anna Ekbom, ännu i livet. Alla de övriga hava för längre eller kortare tid sedan ingått i den eviga vilan.
Behovet av en egen församlingslokal eller kyrka framträdde mer och mer. De första ansträngningarna för uppnåendet av detta mål gjordes år 1873, då det vid kvartalskonferensen den 22 mars beslutades att "en viss avgift i veckan skulle av medlemmar och andra för saken intresserade personer avsättas till kapellbyggnad. Den 22 oktober samma år tillsattes byggnadskommitte, bestående av pastor  C. J. Johansson, A. C. Söderlund, A. Cederblad, N. Jansson och J. Runström.
Vid ett församlingsmöte kort tid därefter tecknades nära 8,000 kr. till byggnadsfonden och med denna summa som grundplåt börjades grävningen för Johanneskyrkan den 27 februari 1874. Grund-invigningsfest hölls den g nästföljande juni. festen leddes av pastor V. Witting i närvaro av c:a l,000 personer. I församlingen funnas då 72 medlemmar i full förening och 61 på prov. Den 20 december samma år, 1874, var kyrkan färdig för invigning. Denna förrättades av pastorerna V. Witting, J. P. Larsson och C. J. Johansson.
Pastor Witting predikade över Paul i ord: »Det är ett fast ord och under alla omständigheter värt att man det anammar, att Kristus Jesus kommit i världen för att frälsa syndare. Vid festen på e. m. predikade pastor Larsson över orden: »Är där någon tröst i Kristo?
Kollekterna den dagen uppgingo till l17 kr.
En av stadens större handlande, som övervarit invigningen förklarade, då han gick hem från kyrkan: "Huset blir, med lite' ändring, en bra teater.
Då pastor Johansson efter närmare fyra års arbete av årskonferensen flyttades från Eskilstuna bestod församlingen av 119 medlemmar i full förening och 29 på prov. l söndagsskolan funnos 70 barn.
Pastor J. Kihlström, som efterträdde pastor Johansson, utförde  under sin tid här - ett år - ett gott arbete. Församlingen räknade vid hans avflyttning 210 medlemmar och i söndagsskolan voro c:a l00 barn inskrivna.
Efter pastor Kihlström sändes pastor F. U. Liljegren till Eskilstuna.
Stora väckelser uppstodo. Kyrkan kunde ej alltid rymma de skaror, som kommo för att höra evangelium. Många förenade sig under denna tid med församlingen. Framgången uppväckte emellertid avund och förföljelser. Det är särskilt tidningspressen, enkannerligen Eskilstuna Allehanda, som här spelar en ful roll. l en följd av artiklar sökte denna tidnings redaktör, hr C. W. O. Ringström, att på allt sätt skada verksamheten. Församlingen och dess medlemmar förlöjligades, medlemmarna utsattes för förtal och lögnaktiga historier spred os.
Till en början hade allt detta åsyftad verkan. På gator och torg samt i verkstäderna blevo medlemmarna till åtlöje för pöbel och annat löst folk. Även gudstjänsterna stördes på alla upptänkliga sätt. Pastor L såg sig till sist nödsakad draga saken inför rätta. Efter dåtida rättsuppfattning frikändes emellertid redaktören.
Trots allt detta gick dock verksamheten framåt. 257 medlemmar i full förening och 88 på prov samt en söndagsskola med 300 barn jämte den år 1877 bildade ynglingaföreningen finnas då pastor Liljegren överlämnade arbetet åt pastor J. Hellberg år 1878.
Dennes verksamhetstid här var endast ett år. Arbetet bedrevs med kraft. En omfattande väckelse, vilken tillförde församlingen 50 nya medlemmar, uppstod. Under denna tid - eller år 1879 - blidas även Jungfruföreningen.
Pastor joh:s Roth efterträdde pastor Hellberg. Under dennes första år här organiserades församlingen den l nov. 1879 i enlighet med dissenterlagens föreskrift pållingar för det kommande arbetet. l vilken mån dessa förhoppningar uppfylldes skall först på evighetens dag bliva fullt klart.
Efter fyra år blev det åter predikantombyte. Denna gång sändes
pastor G. Lindström hit. Med sitt blida väsen och stilla liv vann han allas hjärtan. Trots långvarig sjukdom, då församlingsvården ombesörjdes av teol. stud. K. J. Westlund, numera pastor i Vänersborg, utfördes av pastor  L. under fyra år, ett gott arbete.
Vid årskonferensen 1914 sändes pastor O. V. Karlsson till Eskilstuna

ll

I det föregående ha vi sökt teckna de yttre konturerna av församlingens historia under de gångna tiderna. Det arbete som utförts och de framgångar som vunnits äro också till väsentlig del resultatet av det trogna och uppoffrande arbete som under åren utförts av de olika styrelserna och av församlingsmedlemmarna i allmänhet.
Så har t. ex. under de flydda åren följande lokalpredikanter trofast stått pastorerna bi i förkunnelsen om full, fri och närvarande frälsning: A. J. Pettersson, som den 17 oktober 1873 valdes till lokalpredikant, arbetade troget i församlingens tjänst tills han avflyttade till Amerika.
P. J. Tjulander valdes den 28 maj 1880 till lokalpredikant Om honom kan med fog sägas: » Se en rätt israelit i vilken ej finnes något svek!Vid hans död den 28 december 1906 skrev märket C-n (redaktör, hr C. W. O. Ringström) bl. a. följande om honom:
., Den gamle, vars dagsverke nu är ändat, hade tillvunnit sig aktning och vördnad hos alla, med vilka ·han kommit i beröring. Till och med motståndarna sade: "Har det över huvud funnits någon kristen, så nog är gamle Tjulander en sådan.» Som bevis på hur varmt hängiven Guds sak han varit, må nämnas, att han hållit icke mindre än 1,366 predikningar.
Frid med ditt minne du kämpe god;
du pelare i Guds hus!
Var hårdhänt prövning du här bestod,
nu är din gång uti ljus.'
Såsom något mindre vanligt kan omtalas att br T. predikade
Johanneskyrkan 27 Kristi Himmelsfärdsdagar å rad. Om br Carl Lundeli har det ej varit möjligt inhämta några närmare upplysningar.
 C. J. V. Brattström är ett vida bekant namn. Allt ifrån 1878, då han inflyttade till Eskilstuna från Lindesberg tills han den 28 juni 1909 avled, betjänade han församlingen redbart och framgångsfullt i en mångfald sysslor.
Pastor Norman, som i Svenska Sändebudet tecknat hans minnesruna, säger bl. a.:
"Vid sin död var b r B. lokalpredikant och ombudsman.
Han var gott begåvad, praktiskt parad med försiktighet och icke så liten viljestyrka. l arbetet kunde ju denna komma i kollision med andra viljor, men det blev i de flesta fall aldrig så farligt, som det kunde se ut. Ty br. B. var känslig för humor och ett litet infall kunde avleda mycket. Själv använde han ock gärna en viss humor, om än litet torr. Men det bästa  var att hjärtat var öppet för Herrens nåd, och skrivaren har många minnen som erinra om hur den gångna br. lät tankar och sinnen uppenbaras för det allseende ögat och då blev allt så mjukt och lätt.”

Sången och musiken har alltid tillmätts stor betydelse i församlingslivet.
Grundläggare till det musikliv och intresse för sång, som ännu finnes inom församlingen var br A. G. Malmström.
Med sina många, rika gåvor arbetade han allt sedan sin intagning i församlingen den 9 februari 1873 oförtrutet verksam till det sista.
Musikledarebefattningen innehades i 3l år av br M. varjämte han i mera än 25 år också var organist och sångledare, och då han den 31 mars 1906 för alltid nedlade taktpinnen överlämnade församlingen till honom ett praktfullt guldur som tack för troget livsarbete

Följande händelse från br M:s sista dagar, berättad av en syster, är en härlig avslutning på hans verksamma liv:
"Eina, hans hustru och jag komma hem från kyrkan, där vi hört en vacker säng. Elna gnolade på den, men kunde inte komma till rätta med melodien.
- Hör dn Gustaf, sade hon då. Huru är melodien till denna sång?
Den sjuke reste sig då upp.
- Tag hit min fiol och noterna till Ungdomssånger, så skall jag försöka spela sången för er. Sången var n:r 132. Han spelade, och vi sjöngo.  Jag har hört mycken musik i mina da'r, men dess make har jag aldrig hört. Den var icke av denna jorden. Himmelsk måtte den ha varit. Den tredje och sista versen
spelade han om tre gånger, och desto längre han spelade, ju härligare flödade tonerna fram ur fiolen.

\/ersen lyder så:

Högre, dyre Herre,
högre lyft mig opp;
blive hindren färre
för ett helgat lopp.
Lossa jordebanden
med din starka hand!
Sist den frälsta anden
lyft till ljusets land.

Denna sång var musikerns svanesång.

Efter br M:s bortgång har br E. Söderlund varit sång ledare och br F. Brink musikanförare och organist.
Bland många andra, som särskilt böra omnämnas i denna minnesskrift äro ock br L. E. Söderström i Strömsholm, vilken i många årtionden förestått verksamheten i Kolbäck med omnejd, br Carl Erik Pettersson, »farbror» Jonsson och makarna Lindskogs, vilka i 24 år på ett sätt som står över allt beröm skötte den krävande befattningen som församlingens vaktmästare.

III.

Så ha de växlande bilderna dragit förbi vår blick. Vad som varit är ägnat att mana oss till tacksamhet mot Gud, som varit med och välsignat. församlingens nuvarande ställning är god. Dess andliga verksamhet har i lokalpredikanterna




C. E. A. Karlsson, A. W. Haglund och J. P. Carlsson goda föregångsmän.
Det administrativa arbetet skötes förtjänstfullt av ombudsmännen med br A. W. Lemon som ordförande.
Att detta arbete ej alltid varit det lättaste förstår man, då för kyrkobyggnaden, till räntor och reparationer under de gångna 40 åren utbetalats ej mindre än 125,000 kronor.
Ungdomsverksamheten inom församlingen är blomstrande. Epworthföreningen sammanträder i regeln varje tisdagsafton, då föreningens fyra avdelningar omväxlande svara för programmet. Mötena äro väl besökta, goda och omväxlande och vittna om stor livaktighet inom föreningen. Särskilt är föreningens välgörenhetsarbete värt ett omnämnande. Till varje jul bekläder föreningen helt eller delvis ett flertal barn ur samhällets allra fattigaste hem. Föreningens religiösa verksam het har ock varit Guds rike och församlingen till stort ·gagn.
Med måtto!: »Se uppåt, lyft upp» skall också dagar som komma giva seger.
Juniorföreningen, som bildades år 1899, består av ungdomar i åldern 12- 16 år. Genom skicklig ledning har föreningen all tid lyckats väl i sin strävan att på Gudsordets grund samla de äldre barnen till nyttigt, självuppoffrande och för Guds rike gagnerlig arbete. Föreningens nuvarande föreståndare är br Elis Eriksson.C. E. A. Karlsson, A. W. Haglund och J. P. Carlsson goda föregångsmän.
Det administrativa arbetet skötes förtjänstfullt av ombudsmännen med br A. W. Lemon som ordförande.
Till församlingens ungdomsarbete räknas ock söndagsskolverksamheten.
Församlingens söndagsskola förestås sedan många år på ett mönstergillt sätt av br Erik Söderlund.

Söndagsskolarbetet är ju ett sående på en förhoppning.
Förhoppningarna ha redan till en del uppfyllts. Men först på evighetens sköna dag skall söndagsskolans stora betydelse fullt och helt uppenbaras, ty många som då sjunga den Eviges lov, skola i evighet tacka Gud för talen och sången om Jesus i söndagsskolan.
Inom församlingen har mödraföreningen på ett kraftigt sätt bistått i arbetet genom att ofta vidtaga anordningar för insamlande av penningar för verksamhetens fortsatta bedrivande. Föreningens nuvarande ordförande är fru Mathilda Lemon.


Åt dig, du kära församling, önska
vi till sist en ljus framtid . Följ Herren
Kristus! Bevara din tro! Och må kärleken
förökas! »Honom som förmår göra
utöver allt, vida mer än vi begära eller tänka,
efter den kraft, som verkar i oss, honom
vare ära i församlingen genom Jesus
Kristus bland alla släkten i evigheters evighet
-- Amen!»

Elis E-n, O. U. H-n.

fredag 25 juli 2014

Klostren - medeltidens sjuk- och pensionärshem

Klostren - medeltidens sjuk- och pensionärshem

Att bli gammal har alltid inneburit ökade bekymmer. Det är inte bara den fysiska ohälsan, som bryter ned kroppskrafterna och minskar syn och hörselförmågan, och inte bara den andliga avtrubbningen, som stjäl minne och andra själsförmögenheter ifrån en. Det är också de ökade sorgerna, vilka rör bostad, försörjning och vård. Äldre blir i långt högre grad  beroende av medmänniskors välvilja och tillsyn.

Under medeltiden var det i första hand släkten, som skulle svara för vården av de gamla. Saknades släkt, eller hade man bara fattiga eller ovilliga anhöriga, som varken kunde eller ville dela sin brödkaka med en - då återstod för den obemedlade gamla bara två möjligheter.
Antingen kunde han eller hon gripa till tiggarstaven och bettla sig fram från gård till gård, tills man inte orkade längre utan stupade och förblev liggande vid vägkanten. Eller att sökte sig till kyrkan, som var dåtidens stora, öppna famn, som omslöt både fattig, sjuk och åldring. Med sina allmosegillen, själagårdar och kloster bredde kyrkan ett nät över landet som hjälpte samhällets olycksbarn. Ägde åldringen något kapital i jord eller kontanter, så underlättade det givetvis intagandet i ett kloster. Man köpte sig in -- som en medeltida pensionär.

De medeltida kloster Strängnäs stifts  var nio till antalet. Tre fanns i Närke: Riseberga nunnekloster i Edsbergs socken, karmeliternas munkkloster i Örebro och antoniternas munkkloster på Tiveden och sex låg i Södermanland. Munkklostret i Julita och nunneklostret i Vårfruberga i Fogdö var båda - liksom Riseberga - cistercienskloster och hade i enlighet med denna ordens traditioner byggts ute på landsbygden.

Tiggarmunkarna hade efter sina ordensregler sökt sig till städerna, dominikanerna till stiftsstaden Strängnäs,  franciskanerna till Nyköping. Johanniterna med sin omfattande vård utav sjuka, däribland de spetälska, var att finna i Eskilstuna, där de tagit missionsbiskopens kyrka i arv. Det sistfödda, men i sina ordensregler strängaste av stiftets alla kloster, låg i Kärnbo socken. Det var det med stöd av landets mäktigaste män anlagda kartusianklostret Pax Marie. som i tidens längd skulle ge staden Mariefred dess namn.

I våra dagar är medellivslängden 75 år, under medeltiden var den bara 30. Många var orsakerna till gamla tiders korta livslängd. I det primitiva samhället fanns knappast någon läkarvård, och den som fanns var undermålig. Man levde under mycket ohygieniska förhållanden, framför allt gällde detta stadsborna, som trängde ihop sig på små ytor och med bara meterbreda gränder mellan husen. Där vräkte borgarna ut allt sitt avfall och sin orenlighet, som sällan forslades undan. Där bökade svinen i sällskap med ett oräkneligt antal råttor. Trots att man levde i naturahushållningens dagar, så led landsbygdens folk svårt av undernäring. Då oår inträffade svalt många ihjäl. Därtill kom pesten, som tid efter annan hemsökte landet och som mildrades först med svartråttans utrotning. Svårast var den pest, som gick under namnet Digerdöden, den stora döden och den svarta döden. På sin vandring från Kina mot väster kostade den 25 millioner människor livet i Europa. Man har beräknat, att Sverige före digerdöden, som nådde oss 1350, hade 650 000 invånare. Pesten drabbade en tredjedel av befolkningen, och det tog landet drygt halvannat sekel att ersätta denna förlust. Svårast led det andliga ståndet. Prästerna skyndade de döende till undsättning med sakramentet och sista smörjelsen och föll själva offer för sjukdomen. Det heter, att i Skara stift fanns det före digerdöden 500 präster, efteråt blott 34.

Ett gott exempel på hur det gick, då släkten brast i sina moraliska förpliktelser, ger ett brev från den gamle kyrkoherden Sven Pedersson i Vårdinge. Han tillskrev på Vårfruberga nunnors begäran 29/8 1446 stiftets biskop och domkapitel. I klostret hade en intagen kvinna avlidit, och klosterfolket fruktade, att hennes slakt skulle beröva dem de gårdar, som den avlidna och hennes man skänkt systrarna för vård på sin ålderdom. Ingen av kvinnans anhöriga hade velat "hålla, fordra och föda" henne i hennes änkestånd. Så hade hon "i sin stora nöd" blivit en klostrets gäst.

Uppgifterna om Ulvildis Rangvaldsdotter förråder, att en viss klassskillnad kunde råda även innanför klostermurarna. Detsamma kommer till synes i kontraktet mellan strängnäsborgaren Olof överskärare och Eskilstuna kloster 1446. Han gav bröderna sin gård i Strängnäs, men han förbehöll sig att få "gå till klostrets bord, där priaren och bröderna äta". Förmodligen fick han där till bordsgranne den Hemming Pedersson Hatt, som 1447 till johanniterna överlät jord i Kärrbo socken i Västmanland.
I överenskommelsen med munkarna ingick, att efter hans död skulle mässor läsas för hans och hans anhörigas "själarykt", "Gud till heder, Vår fru och Sankt Johannes döparen". Kontraktet lagfors 1454, och då omtalas uttryckligen, att Hatt skulle i klostret ha "föda till dödradaga". När man för några år sedan grävde ut klosterruinerna, fann man där hans grav och hans sigill. Att det senare var sönderbrutetvar alldeles i sin ordning. När en sigillägare dog, förstörde man sigillet, för att det inte skulle användas i bedrägligt syfte.
I Örebro hände 1495, att Matts skräddare och hans hustru Karin överenskom med de tretton karmeliterna att få bygga sig en stuga på klosterområdet "västan kyrkogården i hörnet intill allmänningen". Där skulle makarna få bo sin livstid ut, och sedan skulle stugan tillfalla munkarna.
Ett likartat fall är känt från Eskilstuna. På sin dödsbädd annandag jul 1469 testamenterade Nils Kuse till johanniterna all jord han ägde. Fem månader in på nästa år hyrde munkarna på livstid ut till en änka "den sal och trädgård, som herr Nils Kuse tillhörde, med tomten som ligger intill stugan".

Till de märkligare dokumenten i Närkes medeltidshistoria hör väpnaren Nisse Svenssons testamente, skrivet då han låg för döden i Riseberga kloster 30/4 1434. Han uppger sig själv vara "krank till min lekamen" men "av Guds nåd är jag till min sinn och samvete färdig  och helbrägda". Att han var en from man behöver man näppeligen betvivla. Han omnämner ett tiotal präster och ihågkommer dem på olika sätt med testamentsgåvor. Han har tydligen varit medlem av två religiösa gillen, Vårfrugillet i Örebro och Sankt Olofsgillet i Askers socken. Han var välbevandrad i landskapets kyrkor och kände dess helgonbilder. Han testamenterade till dem, vilket plägade betyda, att man sörjde för att deras bilder och altaren underhölls och medel fanns för ljusen, som där borde brinna. Han talar om reliken av Sankta Catholica och bilderna av Vår Fru, Sankt Göran, Sankta Anna och Sankta Birgitta, den heliga jungfru Ingeborg och Madonnan på Segersjö gård. Han donerar till Själaaltaret i Örebro kyrka, där mässor lästes och ersättningen härför tillföll fattiga i staden. Givetvis ihågkom han det kloster, där han som bäst kämpade med döden. Jämte mycket, mycket annat fick nunnorna där hans boskap, fläsk och kött, mjöl och korn, hans silverbeslagna kniv, grytor, pannor och kittlar av koppar och mässing. Den gamla abbedissan liksom den unga ihågkommos båda med särskilda gåvor, den förra med Nisse Svenssons bäverskinnshandskar, den senare med hans bästa guldring och ett örngott. Johanniterna i Eskilstuna fick hans gråa häst.

Den med åren nedsatta synen kom i de dagar, då glasögonen inte var någon allmän handelsvara, för de äldre prästerna att betyda, att de blev urståndsatta att sköta sin tjänst. Vid det svaga skenet från osande talgljus och ett fåtal vaxljus kunde de inte läsa texterna. Kom därtill andra ålderdomens krämpor, så nödgades de ta sin Mats ur skolan och sökte sig då gärna in i ett kloster.

1446 sitt brev som "fordom kyrkoherde" från Eskilstuna. Uppenbarligen hade han då sin hemvist hos johanniterna. Det är tydligt att klostret i Sankt Eskils stad flitigt utnyttjades som "pensionärshem" av "olim pastores". En Hans, som varit kyrkoherde i Torpa i Västmanland, finner vi från 1495 som "intagen broder" i samma kloster. Samtidigt med att han lämnade Torpa skrev hans syster, rådmansänkan Katarina, in sig i Sankt Örjans gård och hospital i Stockholm. Det var en av kyrkans förnämare anstalter, som i vår tid skulle motsvaras av både sjukhus, ålderdoms- och pensionärshem. Den Narve, som återfinnes i Eskilstuna 1474, förmodar vi är identisk med förre  kyrkoherden Narve Petri i Irsta i Västerås stift, den Anders Jönsson, som 1513-1518 tillhörde ordens prästbröder, hade förut varit verksam i Litslena församling i ärkestiftet.

En klosterstiftelse var som en hel by, en tätort i miniatyr, med en hop hus av olika slag, som flockade sig kring själva klosterbyggnaden med dess kyrka. Där var stall och ladugård, fårfålla och gethus, loge och lada, bostäder för syssloman och drängar. Uppgiften att Mariefreds kloster hade 400 kor säger oss en hel del! Så var där gästhus för dem, som vi här kallat "pensionärer". Som vi ovan omtalat rörde det sig om äkta par såväl som änklingar och änkor.
Där fanns också barn, som undervisades. Den heliga Birgitta satte 1341 sin dotter Ingeborg i Riseberga kloster "för att uppfostras i fromma seder", och 1360 omtalas en donation till samma kloster för en då in tagen "liten flicka".

Eskilstuna kloster hade sitt sjukhus och det ger en anledning påpeka, att åtskilliga munkar omtalas som läkekunniga, nunnorna var goda sjuksköterskor, och ute i klosterträdgårdarna frodades medicinalväxterna.

Åter till den gamle ärkebiskopen Jakob  Ulfsson i Vårfruklostret i Mariefred. I början av november månad 1520 fick denne besök av en ung man, Gustaf Eriksson av ätten Vasa. Såsom släkting till Sten Sture tillhörde han ett annat politiskt parti än biskopen, som varit unionsvän och en Sturarnas motståndare. Den unge ädlingen sökte hos biskopen ''tröst och bad om ett gott råd, vad han skulle företaga".
Jakob Ulfsson rådde honom att underkasta sig kung Kristian och lovade att söka utverka lejd för honom. Gustaf Vasa stannade flera dagar i Mariefred men utan att låta sig övertalas. Under tiden kom budskapet om Stockholms blodbad. Peder Svart berättar i sin krönika: "Ärkebiskop Jacob var försoffat (domnad) och både blygdes vid det farliga rådet han honom givit hade, så att han icke heller visste (vad) han ytterligare "härtill säga skulle." Innan ett halvår förlupit var han död.
Det dramatiska mötet  i Vårfruklostret fick ett efterspel i reformationen, då Mariefreds  kloster var det första, som raderades ut. Som släkt med Sten Sture gjorde Gustaf Vasa anspråk på Gripsholm, och därmed hade den stora klosterdöden tagit sin början i vårt land.

En fråga inställer sig osökt och kräver svar: Vart tog alla godsen vägen, som skänkts till klostren under löften till givarna om vård till döddagar, gravar ute på kyrkogården och mässor "intill domen"? Mycket tog kungen hand om, mycket vände tillbaka till senfödda släktingar, som kunde påvisa arvsrätt. Ett enda exempel får här räcka för att visa hur det kunde gå till. Den 22/8 1530 kärade en Nils vid Arboga rådsturätt efter en tomt i staden. Hans mormor hade skänkt den till Tivedsbröderna, för att de skulle föda henne till döddagar. Men klostret stängdes och hennes försörjning upphörde. Domboken meddelar lapidariskt (ordknappt): "Så sade vi honom tomten till."

I hela 400 år rådde klosterförbud i vårt land. Först i våra dagar har detta brott mot religionsfriheten blivit hävt. I samband därmed har skett något, som reformationstidens människor knappast trott skulle bli möjligt. Det har växt fram klosterstiftelser på luthersk grund, vilka i evangelisk anda vill bära de andliga värdena vidare, som vårdades så ömt av de katolska klostren, då dessa rätt besinnade sig på sin uppgift.

Källa: Magnus Collmar Sörmlandsbygden 1976

onsdag 16 juli 2014

Rinmanstorg

År 1867 bytte Fristadstorget namn till Rinmanstorg för att bättre ära minnet över fristadsdirektören och bergsrådet Sven Rinman. År 1907 byttes namnet återigen till Fristadstorget, men i folkmun levde Rinmanstorg långt därefter.

Detta torg har åter förvandlats. Nu från kullersten, cementplattor till cement och polerad sten. Gator har stängts, hus har rivits men likafullt är det vårt torg.

Några bilder och en berättelse om en potatisgris!
Torget kring år 1850. Lavering av Charles Gahn d.y
Eskilstuna stadsmuseums arkiv
Eskilstuna var vid mitten av 1800-talet ännu en lantlig stad. På bilden ser vi till vänster J.E Zetterbergs gård där numera sparbankshuset ligger. Längst till höger syns skolhuset med klockan som stod färdigt 1805 och där undervisning bedrevs både för pojkar och flickor.

8 augusti 1878 skriver Göteborgs Weckoblad om en brand vid Rinmanstorg. Dahlbergsaka gården och ett antal uthus brann ner till grunden. Branden började i Schinklerska gården vid Nybrogatan.  Branden borde ha utspelat sig där nuvarande vita marmorhuset nu står.  



Torghandel 1907
Den vanliga vardagen var det liv och rörelse på torget. Hästar och vagnar när landsbygdens befolkning sålde sina varor. Saluhallen "Sillegaraget" står på egen tomt. Till höger om torget några låga trähus och längst bort en liten park. 
Eskilstuna Kurirens lokal bakom saluhallen. Huset där Café Framtiden från 1895 inrymdes. Bryggeriets mäktiga byggnad med skorsten längst till höger. S:t Eskilskyrkan står fortfarande ensam med sina två torn. Byggdes år 1902 efter ritningar av arkitekt Gert Hallberg. Den revs år 1966.






När det var en ledig dag kom borgarna uppklädda och stiliga till ett stillsamt torg. 
Högreståndsherrar i cylinderhatt, mellanskiktet i hatt och arbetare med skärmmössa. Damerna i långa kjolar och stora hattar. Av skuggan att döma senare på dagen.

Se Rinman monumentets placering framför Stadshuset och stensättningen av torget.

Under 1940-talet bebyggdes den sista tomten vid torget.


Det ståtliga Post och Telegrafhuset tog1916 plats vid torget. Saluhallen som stod på en egen tomt hade rivs 1938 och tomten blir en del av Fristadstorget. 
Bilarna var inte så många och delade plats med andra aktiviteter på torget. Under krigsåren försågs bilarna med gengasdrift och utifrån detta kan det antas att den övre bilden är tagna straxt efter 1945.
 
På  bilden från krigsåren kan man se att biltrafiken var i det närmaste obefintlig. Cyklarna hade intagit en viktig roll för transporterna. In på Kungsgatan kan man ännu se Apoteket Kronas vackra röda hus med sina pampiga kölbågar.  

Eskilstuna Sparbanks byggnad uppfördes år 1915, av Nordiska Kreditbanken, efter ritningar av arkitekt Aron Johansson. Eskilstunas vapen finns uthugget i sten under en balkong på tredje våningen som vetter mot Fristadstorget. Byggnaden har fortfarande sina portar mot torget. Senare läggs de igen och ingången  blir i hörnet. Taket täcks av ett grönt enkupigt laserat tegel som senare byttes bort. Från pondus hamnade några pannor på uthus i bygden. 


Sextiotalet och bilarna konkurrerar med torghandeln om utrymmet på torget. Fast mätarna visar att bilarnas tid är utmät om än med tjugofemöringar som gåva.  Kungsgatans trafik flyter fortfarande framför stadshuset. Först 1967 förbjöds biltrafik på Kungsgatan från Fristadstorget till Kyrkogatan.

Stadens puls är inte så hög och ger fortfarande cykelbudet en funktion i  stadens varudistribution.

Det är september och kväll.  Bryggeriet som 1959 började använda varumärket Old Eskil och vars neonskylt lyser grön ut mot torget. Snart nog ska skylten ner när andra tar över 1964. Ännu  får den sällskap av andra neonskyltar som sprider sitt ljus, i olika färger, ut över torget. 

Tiden var den stora välståndsökningen. Det stundar ett val och valfriheten inskränker sig till fem partier som alla utlovar löften om fortsatt tillväxt. Deras affischer är prydligt uppsatta på tavlan som kommunen via skattebetalarnas  uttaxering rest på torget. Någon åverkan är inte att vänta.

I post och telegrafhuset lyser fliten och en och annan beger sig dit för att beställa ett samtal bestämt på ett antal minuter eller betalas i efterhand vid expeditionsluckan. I Sparbankens hus lyser ett fönster, måne någon som söker en bortflugen siffra. 

Det som verkar dra mest är ändå korvkiosken. En central punkt där människor kunde samlas för att på stående fot intaga en mättande korvbricka eller släcka sin törst om vad som på bygden tilldragit sig. Andra människor står och väntar på att bussen ska komma och föra dem hem till vila efter dagen långa slit.

Diskussionerna om torget pågår ständigt och på 1980-talet lämnas många förslag. Först 2013 drar arbetet igång för ett nytt torg. Ett arbete som drar ut på tiden långt över planerat.


Så berättelsen om torggumman tjuven och uttrycket 
polis, polis potatisgris. 
Källa: http://www.kapitel1.se/hans-rosengren/vi-pa-kalklinbanan/vi-pa-kalklinbanan/28#28
Arthur, som Per Anders Fogelström skrev om sin bok ”Barn av sin tid”, 1880 – 1900.  Artur blev inspirerad att skriva text till Kväsarvalsen, då han hörde Vis-Johan gnola på melodin till Gamla Vingåkersvalsen, Kväsarvalsen. Arthur var i stort behov av pengar och lyckades kränga sin text till tidningen Strix och sedan var succén ett faktum, men Arthur drack tyvärr upp det mesta av pengarna han tjänade på texten till Kväsarvalsen.

Gamla Vingåkersvalsen och Kväsarvalsen har flera texter och en, handlar om torgförsäljningen på Rinmanstorg i Eskilstuna. Den skrevs troligtvis av bondkomikern Erik, P-son Friberg, Scenknutens första ordförande. På den tiden, då torget hette Rinmanstorg, var det kommers med stånd och torgförsäljning där, och bönderna kom in till stan med sina varor till försäljning, och man hade marknadsstånd på Rinmanstorg, då skrev troligtvis Erik P-son Friberg den här texten till melodin på Kvärarvalsen, och textraderna kan man höra än i dag.

”Det stod en gumma på Rinmanstorg
Och sålde paltar ut ur en korg
Då kom en gubbe med krokig nos
Och stal en palta och sprang sin kos

Och gumman ropa polis, polis
kom hit och ta en potatisgris
och gumman ropa polis, polis
kom hit och ta en potatisgris”.

Man skulle kunna tro att dom sjöng om tolvan och Blomman, med den texten var före deras tid, även om dom också har patrullerat på Rinmanstorg.
Men nu var det ju en potatistjuv som försäljerskan ville stoppa, när hon ropade på polis, polis, och pekade ut en potatisgris.

Benny Andersson och de andra spelmännen spelade med stor inlevelse, och många sjöng spontant med i texten till Gamla Vingåkersvalsen, Kväsarvalsen, Arthurs text då förstås. Jag gnolade med på P-son Fribergs text och kom på att det kanske är från den texten som uttrycket ”polis, polis potatisgris” kommer, och att det inte är polisen som menas med potatisgris utan en potatistjuv, som pekas ut. Så fel det kan bli med muntlig tradition och tidens gång.