Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

söndag 13 oktober 2013

En invandrargrupp stiger fram

Sorgemarsch 12 juni 1949
Utställning på Eskilstuna stadsmuseum 
7 september 2013 till 19 januari 2014 www.eskilstuna.se/museer



Näitus "Teine vaatus"

Eskilstuna Eesti Seltsi Arhiivigrupi näitus "Teine vaatus", "Andra akten" on avatud Eskilstuna linnamuuseumis

7. septembri 2013-19. jaanuar 2014.

Affischen till Andra akten är en bild tagen vid Sorgemarschen den 12 juni 1949. Vid marschen samverkade åtta Estniska-, Lettiska- och Litauiska föreningar.

Manifestationen var en påminnelse om ”skjussningarna” som ägde rum efter Sovjets ockupation av länder efter avtalet i Molotov Ribbentrop pakten i augusti 1939.

Skjutsningarna, eller deportationerna inleddes i Estland den 14 juni 1941 och 1-3 juli på de estniska öarna, tio-tusentals ester Skjusades i boskapsvagnar i stekande värme till Sibirien.

Nu stiger en för många dold historia fram. De baltiska invandrarna har levt i Sverige med drömmen om att en gång få återvända. Sovjet och Tyskland styckade Europa och små länder blev fördelade. Alliansen mot Tyskland lovade att de tidigare fria länderna skulle återfå sin frihet. Så blev det inte. Istället kom de att under en tid helt dominera som den största gruppen bland invandrarna i Eskilstuna och Torshälla.

1944 konstaterades att det fanns utlänningar från 30 länder i Stockholm. 2013 kan Eskilstuna uppvisa  att det finns utlänningar från mer än 110 länder i staden. Fast nu ska de benämnas flyktingar eller invandrare.

Varför fly?
Efter en Tysk ockupation blev det från september 1944 en förnyade Sovjetiska ockupationen. Vis av erfarenheten från den tidigare flydde människor. Esterna kom flyende över havet utan att begära om lov! De svenska myndigheterna talade om ”masstillströmning”. Båtflyktingarna möttes av många frivilliga hjälporganisationer.

Det officiella mötet blev avlusning, läkarundersökning, polisiärt förhör och fotografering. Sedan följde 14 dagar karantän följt av arbetsplacering där arbete fanns i Sverige. För andra blev det längre lägervistelser. De asylsökande kom att spridas över hela landet med koncentration på industriorter. Eskilstuna och Torshälla hade ett stort behov av arbetskraft.

Bostäder var det ont om och man fick bo där det gick och sedan söka bättre. Situationen i Torshälla med små omoderna bostäder var särskilt svår. Att bo i gamla torp eller sommarstugor utan både vatten och el var inte ovanligt. För många gällde det att skrapa ihop medel till att köpa en bostad.

Flyktingarna var inte de första från Estland och Livland.  Personer som, Klas Horn  som 1622–1624 var ståthållare över Eskilstuna och Reinhold Rademacher som  omkring år 1654  jämte ett femtiotal smidesskickliga kom till Eskilstuna kan nämnas.  Även under 1800-talet kom  flyktingar som flydde livegenskapen.

Under 1940-talet kom ca 2000 ester, estlandssvenskar och ingermanländare att flytta  till Eskilstuna och Torshälla. Estniska krigsflyktingar var den tidigaste och största invandrargruppen och de kom utan att ansöka om tillstånd. Esternas intåg i samhället betraktas som ”En lycklig syntes”, möjligen för att arbete fanns för alla som kunde arbeta.  Esterna tog sig med tiden in i det svenska samhället och blev en del av Sverige.

För några var Eskilstuna en tillfällig plats medan det för andra blev en permanent bosättning. Oron var stor om en utlämning av alla Baltflyktingar till Sovjet.  Efter Baltutlämningen 1946 flydde många vidare till Amerika. Torshälla tömdes på ester och många från Eskilstuna flydde utan tillstånd vidare, oftast i båtar inköpta som flyktförsäkring från Sverige.  Många som beviljats laglig inresa till Kanada klarade inte att få ihop till att bekosta resan och de blev kvar i Sverige.

Sverige hade liten erfarenhet av invandring. Lagstiftningen var tydlig och sträng. När esterna försökte ta sig in i de svenska föreningarna ville dessa ha en övergripande kontroll av verksamheten med svenska ledare. Snabbt konstaterades att svenska och estniska är två olikartade språk och verksamheterna fick estnisktalande ledare.

Vilka föreningsaktiviteter samlades de nyanlända kring?
Villkoren för utlänningar att bedriva föreningsverksamhet var vid tiden reglerade och asylsökande som ägnade sig åt politiska aktiviteter kunde mista asylrätten.

Flyktingarna förväntade sig att tiden i Sverige skulle bli kort.
Barnen skulle lära sig estniska och Estlands historia. Kulturföreningar skapades med sång dans och teater. Idrotterna Basket och Volleyboll utövades och introduceras i Sverige. Scoutrörelsen utvecklades med målet att fostra barnen i en nationell  stolthet.

Med tiden insåg esterna att löftena från segrarmakterna var utan värde och att återvända inte var möjligt. Arbetet för ett fritt Estland fortsatte i olika organisationer som Röda korset och Hjälpcentralen för politiska fångar.
Kring 200 olika föreningar skapades i Sverige, många med aktivitet i Eskilstuna


Utställningen innehåller följande moment

De första föreningsbildningarna

KFUM:s gästmedlemmar,  EESTI NMKÜ.
Estniska föreningen EESTI SELTS
Den Lutherska församlingen E.E.L.K.

Estlands långa historia.
Mötet med fackföreningsrörelsen
En berättelse


Fråga?
Vilka bestående avtryck har 1940-talets baltiska invandrare lämnat i Eskilstuna och Torshälla?
Besökaren uppmanas att reflektera över dagens flyktingmottagande och dåtidens ”tidvis motsträviga”
som ägde rum under 1940-talet. 

Assimilering, integration eller utanförskap?

Eskilstunaesternas arkiv finns tillgänglig på internet, www.leht.se/ees3
Arkivet digitaliserar olika föreningars handlingar och publicerar dem på internet.
Arkivet ska med tiden bli flerspråkigt med Svenska och Estniska som huvudspråk.



































Höst vid bron




 Bygget av ny bro fortsätter. Det är märkligt att det tar sådan tid. Fast då ska man nog betänka att bron ska klara av att stå i hundra år. Då kan det ju få ta lite tid.

Grund, balkar, stöttor och en hel del betong. Sakta växer bygget fram.
Att bygga bro tar tid. Arbetet började i sommarvärme med att riva. Nu när hösten har anlänt handlar det om att bygga. Vattnet i å-fåran är borta liksom den ruttnande odören. Tor med sina bockar står höljda över vattenytan. En Gud som kan tänkas ha växt i styrka

Tor växer mot höjden kan tyckas.

söndag 7 juli 2013

Torshällas bro med anor

Bron över Torshälla ström har en lång historia. Nu ska den gamla bron från 1880-talet rivas och ersättas med en modern bro i betong. Brogatan förbi Stadskällaren ned mot bron  sänktes 1848. Bygget av den nya bron över strömmen vid Torshälla beslutas år 1877. Den 12 juni 1880 gillas den plan som fastställts för den nya bron i Torshälla av Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen. Den 12 juli 1881 öppnades bron för trafik. 
Hur många är det som minns den skrämmande bron från barndomen? Träbeläggningen var hal i regnet och det skakade betänkligt när bilarna for över bron. 

Efter att bron i omgångar reparerats och förstärkts  blir det nu efter en tid då bron rivs och en ny bro byggs.

 
1600-talets dröm! Ur Suecia antiqua et hodierna.

Kyrkotornet byggdes 1612 brann ner 1873.
Kyrkan efter renovering 1880-talet.
1900, C A Nilssons järnhandel ej färdigbyggd. Ali Anderssons vindverk står på Oxbacken

Kring 1910, C A Nilssons  färdigställda järnhandel med pampig kölbåge i gaveln




Efter 1933 då kraftverket byggdes.
1920-tal
1930-tal tegelhus i byxhörnet.
Stadskällaren efter 1937 när hotelldelen byggts till. Bron med träbeläggning.
1942 Liljans krog

Före 1955 Bellmanspilen till höger
Före 1955
1955 innan Liljans krog rivs. Foto Einar Nordvall.
Översikt 2005C
2012 en vinterbild
20/12 2012 Vinterbild

2013 Rivningen påbörjad.

2013 från Husberget


2013 ankare framför Stadskällaren

2013


2013

2013 från Stadskällaren.

Bron efter 1939 före 1946. Bil med gengasdrift svänger av bron.
Brostolparna på kan sommartid ses framför rådhuset där de gör tjänst som avspärrning.
Brostolpe framför Liljans krog






söndag 2 juni 2013

Doktor P.L. Öhrman berättelse 1860 / Rekarne Lazarett

Årsberättelse om sjukvården inom Thorshälla stad af Nyköpings Län år 1860.


Thorshälla stad, egande en folkmängd af 820 personer, är genomfluten af Eskilstuna å, som inom staden bildar tvenne vattenfall, samt i öster och vester begränsad af skoglösa bergkullar. Den egentliga staden, som är belägen på sluttningen af en berghäll vester om ån (å östra sidan finnas endast 3:ne gårdar), är illa bebygd och boningshusen äro i allmänhet förfallna, kalla och fugtiga. Den arbetande klassens boningar uppvärmas vanligen genom jernkaminer. hvilka genom sin egenskap att hastigt lemna ifrån sig värmen, framkalla stora och hastiga temperaturvexlingar i rummen. Häri torde till en del få sökas orsaken till de, under den kallare årstiden, hos befolkningen talrikt förekommande bröstsjukdomarne.

Kyrkogården är mycket inskränkt och har en otjenlig belägenhet på en höjd omkring Kyrkan; dess grund utgöres af en stenhäll och jordlagret, som hufvudsakligen består af grus, är så grundt, att sprängning i den underliggande hällen ofta måste företagas för att erhålla det erforderliga djupet för grafvarne. I följd af markens lutning afföres vid inträffade nederbörd på kyrkogården lätteligen en mängd förruttnade ämnen, som sedan sprides öfver en stor del af staden för att slutligen stanna i rännstenar och på gårdar. Dessutom, då liken jordas så gott som i lösa sanden förpestas luften af de ångor, som temligen obehindrat uppstiga ur de illa täckta grafvarne. Dock, som kyrkogården är alldeles öfverfylld, hafva vederbörande nu gått i författning om anskaffaodet af en ny begrafningsplats utom staden.

Innevånarne lefva till en stor del af jordbruk. Inom staden finnes ett jernmanufacturverk, som sysselsätter 50 a 60 arbetare samt 3:ne mjöl- och grynqvarnar, äfvensom en bresiljeqvarn. Hvad deras lefnadssätt beträffar, så är det ej något väsendtligt afvikande från innevånarnes i andra småstäder. Likväl bör märkas, att de hafva föga sinne för ordning och snygghet hvarpå gatornas och gårdarnes beskaffenhet bära ett ojäfvigt bevis, äfvensom att bränvinssuperiet och kaffedrickandet är allmänt hos den arbetande klassen

l :o Väderlekens och årsväxtens förhållande i allmänhet:

Efter en ihållande kall vinter med ovanligt rik nederbörd, inträffade blid väderlek med regn i medlet af Mars, hvarigenom marken snart befriades från sin vinterbeklädnad. V åren, med undantag af April månad, var i allmänhet kall och blåsig och sommaren, förutom Juli, som hade vackra och varma dagar, utmärkte sig genom ett oupphörligt regnande. Samma väderlek fortfor under hela hösten ända tills medlet af November, då kyla inträffade, som sedan räckte hela året ut, men som likväl under December månad var afbruten af täta snöfall.
I följd af ogynsam väderlek under bergningstiden blef säden betydligt skadad. Till qvantiteten var den under medelmåttan, men höafkastningen särdeles riklig. Likväl synes skördens beskaffenhet ej hafva utöfvat något menligt inflytande på helsotillståndet, ty under sednare delen af året här varit ovanligt friskt.

2:o Allmännare förekomne sjukdomar:
a) Endemiska.Cardialgi och bleksot  hafva ganska sparsamt förekommit. Af den sednare sjukdomen endast 3:ne fall, allesamman tillhörande den förmögnare klassen. Deremot äro Skroflerna mycket allmänna hos det uppväxande slägtet. De hafva vanligen uppträtt under form af skrofulösaögoninflammationer och sårnader kring öron och näsa. Särdeles många fall af Lungsot hafva under året blifvit behandlade. Bland 21, som i år aflidit i staden, hafva ej mindre än 7 - således 33 1/3 procent - dött i denna sjukdom, nemligen 6 männer och 1 qvinna, alla mellan 40 och 60 år.
b) Epidemiska. Efter det att under år 1859 Koppepidemien var vidt utbredd öfver staden, så att ungefärligen 7 % befolkningen varit deraf angripen, inträffade de första månaderna af året några spridda fall af farsoten, nemligen: i Januari 5, Februari l , Mars 3, Maj 3, eller tillsammans 12 personer, hvaraf 1 aflidit. Den döde var ett ovaccineradt flickebarn 4 månader gammalt. Af de insjuknade voro 7 män och 5 qvinnor. 4 voro under 10 år, 1 mellan 10 och 20, l mellan 20 och 30, 4
mellan 30 och 40 samt 2 mellan 40 och 50 år. Under December månad hafva 7 fall af lindrig Påssjuka förekommit.
c) Sporadiska. sjukligheten har under året varit obetydlig. Allmännast hafva förekommit: på våren och hösten frossor, under vintern och våren Katarrhala och Rheumatiska febrar, under Augusti månad några diarrheer samt tvenne fall af fullt utbildad Cholera nostras. Dessutom hafva några fall af Apoplexi, Alkoholismus och Delirium tremens blifvit behandlade. De Ögonsjukdomar, som förekommit, hafva varit af skrofulös  natur, med undantag af några Conjunctiviter, som uppkommit i följd af yttre skador. Inom Chirurgiens område hafva endast några fall af benbrott och fulslag  förekommit.
d) Syphilis, Saltfluss, Elephantiasis och Kroniska hudsjukdomar:
De 3:ne förstnämnde sjukdomsformerna hafva ej inom staden varit synliga och af hudsjukdomar hafva endast några fall af Eczem samt ett af Vitiligo förekommit.
e) Sinnessjukdomar: Inga.
f) Epizootier: Inga.

3:o Förhållandet i allmänhet med:
a) Sundhetspolis, Socknenämnders verksamhet för allmänna helsovården, Sockne apothek m.m.
En sundhetsnämnd finnes visserligen men den har under året ej varit i verksamhet.
b) Fattig- och Fångvård: Staden eger ett fattighus, bestående af 3 rum, här finnes plats för 8 a 9 personer. De öfriga fattighjonen erhålla månadtligen understöd dels i penningar dels i matvaror, förutom några barn, som äro inaccorderade på landet. Anslag till fattigvården uppgår till omkring 1.200 Riksdaler Riksmynt om året.
Om fångvården är intet att meddela.
c) Allmänna välgörenhetsinrättningar, Folkskola. Här äro inga välgörenhetsinrättningar. Folkskolan är sammanslagen med Stadspedagogen under en gemensam lärare. Dess lokal är alltför skränkt i förhållande till barnens antal, som vanligen uppgår till öfver 90, ty, då skolrummets kubikinnehåll utgör 5.760 kubikfot, komma således blott omkring 64 kubikfot på hvarje barn. Äfven finnes härstädes en flickskola, som har en mycket rymlig och i alla afseenden ändamålsenlig lokal. Båda skolorna besökas äfven af barnen från Thorshälla landsförsamling.
d) Helsobrunnar och Badorter: Inga.
e) Vaccination och revaccination:
Enligt Vaccinatörens journal hafva under året l? barn blifvit vaccinerade. Vaccinen har slagit an på alla med undantag af en enda. Revaccination har blifvit verkställd på 5 fullvuxna personer men utan framgång.
f) Apothek:
Här finnes ett filial-apothek. lydande under stamapoteket i Eskilstuna, hvilket under hösten blifvit visiteradt af vederbörande Prov.läkare.
g) Barnmorskeväsendet:
31 förlossningar hafva af Barnmorskoma i staden blifvit förrättade, men intet anmärkningsvärdt har dervid förefallit.
h) Beväringsmanskapet mönstras af Provincialläkaren i Eskilstuna, hvarföre jag icke kan upplysa något derom.
4:o Embetsförrättningar på grund af vederbörande auktoritets särskilda förordnande:
a) För helso- och sjukvårdsärenden: Inga.
b) För medicolegala ändamål:
Medico-legal  besigtning till utrönande af förre Skepparen J.G. Amströms sinnesbeskaffenhet, hvarom protokoll jemte utlåtande blifvit genom Magistraten i Thorshälla till Kongl. Sundhets Collegium insände.

5:o Uppgift på inom distridet bosatt personal af:
a) Legitimerade läkare etc.
I staden finnes, utom undertecknad, ingen legitimerad läkare ej heller någon annan, som på grund af innehatvande förordnande, till läkarekonstens utöfning är berättigad.
b) Badaremästare; Dentister: Inga.
c) Djurläkare: Ingen.
d) Apothekare, Provisorer och Lärlingar:
Filial-apotheket förestås, utan något biträde, af Pharm. Studiosus A.R. Arfvidson.
e) Barnmorskor:
Enkefru Anna Margr. Pihlgren, född 1788, är antagen som barnmorska för staden och njuter i lön derför 75 Riksd. Riksm. I anseende till hög ålder och sjuklighet har hon under året fårrättat endast 2:ne förlossningar. Dessutom i staden praktiserande: Mamsell Anna Margr. Gustafva Pihlgren, född 1822, och Fru Sara Elisa Stenholm, född 1823, af l? den förre förrättat 9 och den sednare 20 förlossningar. De båda sistnämnde äro examinerade till instrumenters bruk.
f) Vaccinatörer:
Som Vaccinatör tjenstgör Stadens Orgelnist Eric Blomqvist med nit och ordning. Aflöningen utgår så att för hvarje vaccineradt barn betalas 35 öre. Dessutom uppbär han den vanliga årskollekten, som uppgifves inbringa 3 till 5 Riksd. Riksm.
g) Qvacksalvare: Inga. 

6:o Utgår.

Vid mitt anträde till tjensten fanns endast en författning att tillgå neml: K.Sundhets Collegii Kungörelse angående af Kgl. Maj:t i nåder fastställde Medicinal- och Laborations- Taxor af 18 Nov. 1858. Under året hafva tillkommit: Medicinal- Taxor af d. 27 Octob. 1859 och den l Nov. 1860, Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse angående meddelande af uppgifter till Rikets officiela statistik af d. 4 Nov. 1859 samt Kongl. Sundhets Collegii Cirkulär till samtliga läkare i Riket angående vissa formulärs begagnande vid anbefallde uppgifter rörande dödsorsaken af den 5 Mars 1860, åtföljdt af 40 tryckta blanketter.
Thorshälla den 31 December 1860
P.L. Öhrman

Källa: Doktorn Berättar Marie-Louise Nanryd. Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland. Årsbok 1997.

Förklaring till ålderdomliga medicinska termer går att söka på nätet.
T.ex apoplexi. Slaganfall ( stroke, apoplexi, insult, hjärnslag eller slag)

År 1663 bildade fyra stockholmsläkare Collegium medicorum vars avsikt var att utöva tillsyn över läkekonstens utövare och samtidigt försöka råda bot på det omfattande kvacksalveriet. Collegium Medicorum var från början en yrkessammanslutning av i Stockholm verksamma läkare som hade akademisk utbildning. År 1688 fastslogs att Collegiets verksamhet skulle vara riksomfattande. Kollegiet blev så småningom kungligt kollegium och detta stadfästes 1698 då namnet ändrades till Collegium Medicum. För inträde fordrades doktorsdiplom, minst sex års praktik och godkänt rigoröst förhör inför sittande kollegium, dvs. att en sorts läkarlegitimation var införd.

För att förbättra tillsynen av landets sjukvård började provinsialläkardistrikt inrättas i landet i slutet av 1600-talet. Denna process gick inte fort och kring år 1740 fanns i hela landet endast 12 provinsialläkare. I den första instruktionen poängterades provinsialläkarens
övergripande ansvar för sjukvård och hälsovård som övervakande av skyddskoppsympningen och barnmorskornas verksamhet. Det var också provinsialläkaren som skulle förrätta apoteksvisitationer och mönstring av beväringsmanskapet samt utföra de medico-legala förrättningarna. 1759 fick Bohuslän sin första provinsialläkare som var stationerad i Uddevalla. 1795 fick man ytterligare en, nu med placering i Strömstad.

År 1763 utökades Collegiums befogenheter och blev nu ett statligt ämbetsverk. 1774 publicerades en serie uppdaterade förordningar för den Nya Medicinal-Staten.  



Av förklarliga skäl kunde små orter inte hålla med egen sjukvård. Ett betydande arbete pågick om att skapa en bättre sjukvård och frågan om lasarett var påtaglig kring 1860.

I Eskilstuna upphör flickskolan för fattiga flickor belägen i hörnet av Rademachergatan och Drottninggatan  1862  och  huset tas i anspråk som sjukhus. 
1871 står lasarettet i kyrkoparken färdigt och det gamla lasarettet, vid Strandgatan, blir barnhem. 

Arkivhandling [A1:1 sid 377-387]  
Protokoll fördt vid Stadsfullmäktiges sammanträ de i Thorshälla den 25 April 1865

{§1.}
Sedan 14 Ledamöter samlade voro upp
lästes 2:ne så lydande Protokoller.

"Protokoll fördt vid sammanträde med sockne fullmäktige från Öster och Wester Rekarne Härader inför underteknad Kronofogde uti Tingshuset i Eskilstuna den 29 Mars 1865. Med anledning af den vid sistlidne års Landstings möte tillsatte sjukvårds Committes för detta Län Kungörelse af den 30 nästlidne Januari och uppå gjord framställning af Stadsfullmäktige i Eskilstuna, hade Öster och Wester Rekarne Häraders Hemmansinnehafvare blifvit medelst kungörelse, kallade att genom socknevis utsedde ombud denna dag kl 11. f.m: härstädes sammanträda för att höras och afgifva yttrande huruvida häradsboer ne kunde vara hugade att om ett gemensamt distrikt Lazarett med Eskilstuna Stad sig förena, heldre än att fortfarande hafva eget sjukhus; Och inställde sig nu vid ärendets företagande följande Ombud nemligen: för Jäders Socken Inspektoren O,I, Håkanson, för Kjula Hemmansegaren A G. Åkerblom i Kjulaby, för Wallby f. Riksdagsfullmäktigen A; Ericson Wiggeby, för Hammarby Hemmansegaren Lars Larsson i Lilla Löfhullta, för Kloster Hemmansegaren And Peter Andersson i Heljesta, för Stenqvista Nämndemannen Lars Fredric Jonsson i [Bonnta], för Ärila Nämndemannen Joh Olof Lindholm i Slytan, för Husby Herr Lieutenanten W:Granath, för Öija och Westermo Landtbrukaren C Sperring, för Gillberga Kyrkovärden Per. Nilsson i Hällby, för Liista Hemmansegaren Olof Nilsson i Hallsta, för Thorshälla S:n Herr Brukspatron C. Zethelius, För Forss Landtbrukaren Anders Persson i Kålsta, för Tumbo Inspektoren L,F, Malm på Österby och för Råby Hemmansegaren Adolf Ljung i Igelsäter; men för Barfva, Sundby och Näshulta Socknar kom icke någon tillstädes; hvaremot Sig anmälte Herr Provincial Läkaren Doktor I F Ihrman, Stadsläkaren Herr Doktor P.C. Malm Rådmannen G, Söderholm, samt fabriksidkarne C,O, Öberg och J. Hedlund, hvilka erhållit uppdrag att å Eskilstuna Stads vägnar vidtaga de förberedande åtgärder som i förevarande sak kunde finnas erforderliga, äfven som Landtbrukaren C Bergstedt på Lagersberg och Handlanden Ad. Biljer tillstädes voro.

Sjukvårds Commiteens ofvanberörde Kungörelse uplästes, hvarefter och sedan på gifven anledning nu blifvit upplyst att något förslag å Kostnaderne för den nybyggnad som komme att fordras i händelse ifrågasatte förening kunde tillväga bringas, ännu icke blifvit uprättat samt någon rådplägning egt rum emellan Sockne ombuden och öfrige nu tillstädes komme personer rörande de fördelar som tilläfventyrs kunde för staden och orten beredas genom inrättande af gemensamt Distrikt Lazarett med tillhörande Kurhus afdelning, Sockne ombuden förklarade att ehuru någon anledning icke skulle förefinnas till missbelåtenhet med den Lazaretts och Kurhusinrättning som härstädes för närvarande funnes, Häranderne tillhörigt ville dock sockne ombuden upskjuta att i denna fråga meddela något hufvudsakligt utlåtande intill den 19 nästkommande April då Ombuden skulle kl 11. f:m: utan vidare kallelse, härstädes åter sig infinna och hvar emedlertid Inspektoren Håkanson, Hemmansegaren L P Andersson och Landtbrukaren Bergstedt, hvilka dertill af öfrige Ombuden utsågos borde jemte stadens ofvannämde fullmäktige, på tid och ställe som af Herr Docktor Malm komme att bestämmas, sammanträda för att söka upgöra sådane förslag och beräkningar, som för frågans närmare ut redande vore af nöden, År och dag som ofvan
/S N Levin./

Protokoll hållit vid sammanträde med socken fullmäktige från Öster och Vester Rekarne Härader inför underteknad Kronofogde uti Tingshuset i Eskistuna den 19 April 1865.

I enlighet med hvad som den 29 siste Mars blifvit öfverenskommit i då förehafde fråga rörande inrättande af gemensamt Distrikt Lazarett med kurhusafdelning för Rekarne härader och Eskilstuna stad, företogs nu åter detta ärende; hvarvid sig inställde samtlige i nämnde dags protokoll anteknade fullmäktige med undan tag endast af Ombudet för Råby Socken Adolf Ljung, som nu icke tillstädes vore; och företeddes upprättad ritning med förslag till kostnaden å icke alenast en för det ifrågavarande ändamålet afsedd Lazaretts och Kurhusbyggnad 100 fot lång och 43 fot bred i 2:ne våningar, hvaraf den under skulle innehålla ett mottagningsrum, ett sjukrum med 9 sängar 1. operationsrum 1 badrum, 1 rum för läkaren, skafferi, ett rum för kokerska samt invid ena långsidan genom husets längd löpande Coridor, och den öfre våningen 2:ne Lazaretts sjukrum hvardera med 9 sängar, för Kurhus inrätt ningen fyra afskilda rum af hvilka 2:ne vid den ena gafveln för karlar och 2:ne vid den andra för qvinnor, utan och 2:ne flygelbyggnader, af hvilka den ena skulle innehålla brygghus, mangelbod och drängkammare samt den andra visthusbod, vedbod och likbod, varande kostnaderne beräknade för hufvudbyggnaden till 39,000 Riksdaler för uthusbyggnaderna till 6000 R:dr och för en dessutom föreslagen vattenledning med 2:ne Presspumpar till 1000 R:dr; och hade af Stadens för denna frågas utredande utsedde fullmäktige blifvit föreslaget att alla ofvan nämnda nybyggnader borde uppföras på gemensam bekostnad så att staden komme att dertill bidraga med en hälft och Häraderna med öfriga hälft; att det framtida underhållet och egendomens alla onera skulle efter nyssnämnda fördelningsgrund utgå; att kostnaderna för första uppsättningen af inventarier borde på enahanda sätt bestridas; hvaremot inventariernas framtida underhåll, komplettering och tillökning skulle bekostas i förhållande till antalet af de sjukdagar som under det år för hvilket kostnaderna komme att utgå, voro vid inrättningen antecknade särskildt för landet och särskildt för staden.

Sedan ärendet blifvit någon stund närmare afhandladt och en hvar af Ombuden lemnadt tillfälle att häröfver sig yttra, derunder någon anmärkning icke framställdes, hvarken emot det uprättade byggnadsförslaget eller emot lämpligheten af den ifrågasatta kostnadsfördelningen, såvida i öfrigt hinder emot gemensam sjukvård icke möter, och öfverenskommelse derom varder efter frågans noggrannare utredande träffad, förklarade dock sockneombuden enhälligt att för närvarande och innan genom skeende förhandlingar vid detta års landsting sig visat dels hvilka bidrag af landstingskassans allmänna medel, som, förutom hittills i följd af Kongl. Brefvet den 19 April 1803 åtnjuten rätt till de från Häraderna utdebiterade kurhusmedlen, kunde Häradsboerne beredas såvida de komme att bibehålla deras nu varande egna lasarett med kurhusinrättning, och dels de tilläfventyrs större fördelar som genom förening med staden kunde blifva att påräkna, ville Häradsboerna icke genom något beslut vid detta tillfälle förbinda sig att upphäfva och frånträda den allmänna sjukvård de nu äga; utan skulle frågans hufvudsakliga afgörande till vidare anstå.

Slutligen anmälde sig Herr Medicine Doktor P.L. Öhrman ock å Thorshälla Stads vägnar, efter fullmakt, tillkännagaf att nämnda Stad vore benägen att med Eskilstuna Stad och Häraderna förena sig om gemensamt Distrikt Lasarett med kurhus afdelning eller, i händelse sådan förening icke kunde tillvägabringas, söka att på antagliga vilkor ernå rättighet till begagnande af Rekarne Häradernas nuvarande sjukhus; hvilket tillkännagifvande, enär öfriga i ärendet intresserade ombud i anledning deraf nu icke kunde meddela något hufvudsakligt yttran de, skulle uti detta protokoll antecknas.

Justering af protokollet skulle ske den 22 i denna månad kl.5 e.md:n.

Något vidare anfördes icke; hvadan sammanträdet uplöstes. År ock dag som ofvan.
/S.N. Levin./

{§2.}
På derom gjord framställning valdes ordföranden för Stadsfullmäktige Herr Joh Thermaenius och Glasmästaren Herr P.G. Hulin att i Lazaretts frågan som i dag hos Stads fullmäktige i Eskilstuna förekommer inhäm ta om och på hvilka grunder Thorshälla stad kunde vinna delaktighet i den ifråga satte Lazarettsbyggnaden som i Eskilstuna kommer att upföras, Fullmäktige ville sedermera yttra sig huruvida vilkoren kunna antagas eller icke; och skulle utdrag af Protokollet gälla såsom fullmakt
{§3.}
På derom gjord framställning valdes ordföranden för Stadsfullmäktige Herr Joh Thermaenius och Glasmästaren P;G; Hulin att hos Directionen för Öster och Vester Rekarnes Lazarett söka göra sig underrättade om och på hvad vilkor Thorshälla stad kunde vinna inträde såsom delägare i Rekarnes Lazarett


Den 1800-talets moderna psykvård

Psykvårdens historia är ingen trevlig läsning. Emellanåt kan förundran över hur patienterna överlevde sjukhusvistelsen visas. Var de inte galna när de kom in på sjukhusen, så lär de ha blivit det av behandlingen. För okunnigheten om sjukdomarna var bevisligen stor i begynnelsen. Men iderikedomen och experimentlustan var det inget fel på, hos de läkare och vetenskapsmän som tog sig an problemen. 
Det blir varken mer eller mindre tragiskt när man förstår att de som spärrades in i mångt och mycket var avvikare, lösdrivare, tiggare och andra som inte passade in i samhällsfasaden. Men det ger oss en vink om att de som fått stämpeln vansinniga genom historien, ofta inte varit annat än annorlunda människor som varit oönskade av en eller annan orsak.  
 
Under 1800-talet omorganiseras vården i Sverige och flera mentalsjukhus byggs.
Ett av dessa är Furunäsets Hospital och Asyl utanför Piteå, ett riktigt skrytbygge för sin tid. Det moderna sjukhuskomplexet står färdigt 1893 och tar emot patienter från hela Sverige. Här finns plats för 300 intagna med en speciell asylavdelning för obotligt sjuka. Anstalten är i mångt och mycket en självförsörjande, sluten värld.

De första patienterna anländer sjövägen efter en orolig och stormig höstresa med ångaren Rurik. Med på resan finns fröken Anna Lindersson. Hon ska komma att bli inspärrad på detta sjukhus för resten av sitt liv utan att någonsin få ta emot ett enda besök. Många av dessa människor skulle aldrig återvända ut i samhället igen. Här skulle de förvaras in till döden.

På kajen hörs skrik och vrål. Dårarna kommer utkrypande på sina bara knän ur fartygets lastutrymme.
Överläkare Per Gustav Winkvist vakar noga över proceduren. Han har makt, inte bara över patienterna, utan även personalen som han kan anställa och avskeda hur han vill. Vårdarna måste till och med begära hans tillstånd för att få gifta sig. Men han är så pass human att han bestämmer sig för att skriva till Stockholm och klaga. Han lutar sig fram och viskar i sysslomannen John Liedholms öra:
 - Det bör tas i beaktande, att det är människor som fraktas.
Sysslomannen nickar instämmande. Efter allt tumult blir det så småningom ordning. Några har tur och får en säng i en av de stora salarna. Men många av de oroliga och våldsamma patienterna tas till stormavdelningen där de spärras in i isoleringscell.

Där är den enda kontakten med omvärlden den högt placerade, gallerförsedda fönstergluggen, och matskålen som skickas in varje dag. Dörren är tjock med ett litet titthål. Golvet sluttar mot mitten för att avföringen ska samlas där. Vrålet från förtvivlade ekar i korridoren utanför. Till och med utanför cellerna är stanken näst intill outhärdlig. Förhållandena är inte unika på något sätt. Tidigare har C. J. Ekströmer rest runt i landet för att inspektera de hospital som byggts upp. Han berättar i sin rapport:

"Danvikens hospital: En mängd dårar inneslutna i kyffen likt ett boskapsstall. Inga möbler. Ingen halm på golvet.


Nyköping: S:t Anna. Stank. Fotbojor av järn måste användas för att fjättra de våldsamma dårarna vid sängarna enär det inte finns plats i de befintliga burarna.



Växjö: Under nätterna låses de sjuka in med järnbommar försedda skåp, vilka saknar luftväxling. I burarna instänges stormande och osnygga, sämre lottade än vissa husdjur."

Klagoropet är ett eko som ingen hörsammar. Ingen tröst. Ingen vila från eländet. I en liten bur sitter Johan instängd. Han kommer från en liten by utanför Eskilstuna. Ingen nåd finns, ingen hjälp. Såren från fotbojorna värker runt hans vrister. Han kan inte komma över sorgen från sin bortgångne moder. En natt lyckas han tillverka ett rep av lite säckväv och lindar det runt sin nacke...

Johan från eskilstunatrakten överlevde inte behandlingen av sin sorg!

söndag 12 maj 2013

Metodist i Eskilstuna

Benämningen "metodister" kom av medlemmarnas strängt metodiska levnadssätt. Namnet var i början ett öknamn som så småningom antogs av dem själva. Det var bröderna Charles Wesley och John Wesley som tillsammans med George Whitefield grundade denna väckelserörelse inom den anglikanska kyrkan. Anledningen till rörelsen var bland annat de stora sociala problem som rådde under industrialismens 1700-tal i England. De förorsakades av att bönder som tidigare bott på landet nu flyttade in till städerna för att få jobb och där blev lågavlönade industriarbetare. John Wesley, som då var anglikansk präst, tyckte att kyrkan brydde sig för litet om alla utslagna och fattiga i samhället. Det var då han, hans broder Charles och George Whitefield bestämde sig för att starta den väckelserörelse som idag kallas metodismen.

Till Sverige kom metodismen i mindre skala under 1830- och 1840-talen och växte från 1860-talet genom svenska sjömän som återvände från Amerika. Metodistiska församlingar bildades framför allt i kuststäder och på Gotland. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och blev 1876 erkänd som trossamfund av staten.

Idag ingår Metodistkyrkan i ett nytt kyrkosamfund tillsammans med Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan. Den nya kyrkans arbetsnamn är Gemensam Framtid. Sedan 2007 finns ett gemensamt ungdomsarbete i equmenia.

Historien om Metodisterna i Eskilstuna började 1870

"Herre, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna. Huru dyrbar är icke din nåd, o, Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga. De varda mättade av ditt hus rika håvor, och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka".

Här skrivs en kort historik över S:t Johannes' metodist-episkopalförsamlingens i Eskilstuna grundläggning och verksamhet för 140 år sedan. Vad som skrivs är lite
emot det som kanske borde skrivas. De i det tysta uppsända bönerna; de i det fördolda utförda kärleksgärningarna har ej kunnat beskrivas.
Allt som skrivs är likväl tecknat av Gud. Han skall löna allt! Och för oss som nu är i början på det nya milleniumet läser historien ska finna att människor alltid funnit styrka i att skapa i tron på en framtid. För några var det tron på Gud och metoder att utföra gärningar. För 140 år sedan var arbetarnas villkor och alkoholvanorna något som Metodisterna tog till sig i arbetet. Samtidigt var  det självklart att uttala sig i Guds namn och att uttrycka åsikten att "det bästa av allt att Gud är med oss".

Ur minnesboken 1914

Då man känner det sätt på vilket metodismen fördes till Eskilstuna måste man bekänna: "Herrens vägar äro alla godhet och nåd". En fru Hultberg, boende Storgatan 30, hade under besök hos en i Stockholm bosatt syster, kommit i beröring med metodister samt lärt känna deras tro på och arbete för Gud. Hos henne uppväcktes då önskan att föra metodismens förkunnelse och lära till Eskilstuna. Hemkommen sökte hon ock att strax förverkliga denna önskan. Arboga metodistförsamlings pastor, S. Hansson, tillfrågades om saken. Då stora svårigheter var förknippade med själva resan, lovade han likväl att besöka Eskilstuna. järnvägsförbindelse fanns ej då mellan de bägge städerna, varför långa vägsträckor måste tillryggaläggas efter häst.

Pastor Hanssons första besök i Eskilstuna inträffade en kall vinterdag år 1870. Om själva ankomsten hit har ett ögonvittne, E. Söderlund, berättat bl.a. följande:
"Jag har i livligt minne pastor Hanssons utseende då han efter den långa resan anlände hit. Till det yttre liknade han en isklump.
Hans tal och uttryck förrådde emellertid att i det inre fanns värme och liv".

Den första predikan hölls i familjen Hultbergs hem. Pastor Hansson besökte sedan flera gånger Eskilstuna och många var de som vid dessa besök lämnade sina hjärtan
åt Gud. Bland de första, som slöt sig till den nya rörelsen var A.J. Söderlund med maka, fru Cederblad på Årby m. fl.
Broder Söderlunds namn är från första början innerligt förknippat med församlingens tidigare verksamhet. Varmt gudfruktig och församlingen trogen sökte han träget ända fram till sin död befrämja församlingens andliga och ekonomiska verksamhet.

Behovet av en egen samlingslokal gjorde sig starkt gällande och vid ett av pastor Hanssons besök beslöt den lilla nyvunna skaran hyra en sal vid Köpmangatan 4. Då den första predikan hölls där, hade många kommit dit enbart för att störa sammankomsten. Det lyckades dock fru Hansson att med sin sång lugna de oroliga sinnena. Störande
uppträden förekom sedan ofta vid mötena. En söndagskväll hade några smeder bestämt att "läsareprästen" efter mötet skulle kastas i ån. Gud beskyddade likväl sin tjänare. Iklädd en lånad päls gick pastorn, utan att bli igenkänd, trygg genom den av hat uppfyllda skaran. En annan gång kastades en vildkatt under ett möte rätt i ansiktet på talaren.

Den nyligen förhyrda lokalen blev snart för liten att kunna rymma de skaror, som kom för att lyssna till Guds ords förkunnelse. En större lokal förhyrdes därför vid Strandgatan 22. Sammankomster hölls nu regelbundet och tanken att bilda egen församling väcktes snart till liv.

Ännu en gång måste den lilla skaran flytta. Denna gång hyrdes lokal i huset n:r 36 Kungsgatan, den s.k. "Björkens sal". Verksamheten fortgick så under åren 1870-1871 med seger för Guds sak. Förföljelse, motstånd och liknöjdhet uthärdades allt för Jesu skull.

På hösten 1871 sändes pastor C.J. Johansson till Eskilstuna för att upptaga regelbunden verksamhet. Arbetet kröntes ock med så härlig framgång att den hos några närda tanken om metodistförsamlings bildande kunde förverkligas i och med det 21 personer den 2 juni 1872 anmälde sig för inträde i församlingen. Om dem kan man säga att de bröt mark för kommande släkten. Steget över på Herrens sida var ej så lätt att ta, då hån, förakt och förföljelser var dagliga företeelser.
Söndagsskola börjades den 15 sept. samma år med 12 barn och broderF. Pettersson som föreståndare.

Den första kvartalskonferensen hölls den 31 juli 1872 och den 29 nov. samma år intogs 15 av de den 2 juni anmälda personerna i full gemenskap med kyrkan och bildade Eskilstuna metodist episkopalförsamling.

Behovet av en egen församlingslokal eller kyrka framträdde mer och mer. De första ansträngningarna för uppnåendet av detta mål gjordes år 1873, då det vid kvartalskonferensen den 22 mars beslutades att "en viss avgift i veckan skulle av medlemmar och andra för saken intresserade personer avsättas till kapell byggnad". Den 22 oktober 1873 tillsattes byggnadskommitte, bestående av pastor C.J. Johansson, A.J.Söderlund, A. Cederblad, N. Jansson och J. Runström. Vid ett församlingsmöte kort tid därefter tecknades nära 8,000kr. till byggnadsfonden och med denna summa som grundplåt börjades grävningen för Johanneskyrkan den 27 februari 1874. Grund invigningsfest hölls den 9 juni 1874. Festen leddes av pastor V.Witting i närvaro av c:a 1,000 personer. I församlingen fanns då 72 medlemmar i full förening och 61 på prov. Den 20 december 1874, var kyrkan färdig för invigning. Denna förrättades av pastorerna V. Witting, J.P. Larsson och C.J. Johansson. Pastor Witting predikade över Pauli ord: "Det är ett fast ord och under alla omständigheter värt att man det anarnmar, att Kristus Jesus kommit i världen för att frälsa syndare".

Vid festen på eftermiddagen predikade pastor Larsson över orden: "Är där någon tröst i Kristo?"
Kollekterna den dagen uppgick till 117 kr.

En av stadens större handlande, som övervarit invigningen förklarade, då han gick hem från kyrkan
Interiör av Johanneskyrkan.
"Huset blir, med lite' ändring, en bra teater". Hur rätt fick då denna handlare när det nu står ett köpcentrum Smedjan på tomten med ingång där kyrkan låg. En liten ändring till ett tempel för kommers.

Då pastor Johansson efter närmare fyra års arbete av årskonferensen flyttades från Eskilstuna bestod församlingen av 119 medlemmar i full förening och 29 på prov. l söndagsskolan fanns 70 barn.

Tidig Interiör av Johanneskyrkan.



Pastor J. Kihlström, som efterträdde pastor Johansson, utförde under sin tid här - ett år - ett gott arbete. Församlingen räknade vid hans avflyttning 21O medlemmar och i söndagsskolan var c:a 100 barn inskrivna.

Efter pastor Kihlström sändes pastor F.U. Liljegren till Eskilstuna. Stora väckelser uppstod. Kyrkan kunde ej alltid rymma de skaror, som kom för att höra evangelium. Många förenade sig under denna tid med församlingen. Framgången uppväckte emellertid avund och förföljelser. Det är särskilt tidningspressen, enkannerligen Eskilstuna Allehanda, som här spelar en ful roll. I en följd av artiklar sökte denna tidnings redaktör, herr C.W.O. Ringström, att på allt sätt skada verksamheten. Församlingen och dess medlemmar förlöjligades, medlemmarna utsattes för förtal och lögnaktiga historier spreds.
Till en början hade allt detta åsyftad verkan. På gator och torg samt i verkstäderna blev medlemmarna till åtlöje för "pöbel och annat löst folk". Även gudstjänsterna stördes på alla upptänkliga sätt.
Pastor Liljegren såg sig till sist nödsakad draga saken inför rätta. Efter dåtida rättsuppfattning frikändes emellertid redaktören. Således var tidningsdrev etablerade redan för 140 år sedan.
Trots allt detta gick dock verksamheten framåt. 257 medlemmar i full förening och 88 på prov samt en söndagsskola med 300 barn jämte den år 1877 bildade ynglingaföreningen fanns då pastor Liljegren överlämnade arbetet åt pastor J. Hellberg år 1878.

J. Hellberg verksamhetstid i Eskilstuna varade endast ett år. Arbetet bedrevs med kraft. En omfattande väckelse, vilken tillförde församlingen 50 nya medlemmar. Under  året 1879 - bildades även Jungfruföreningen.

Pastor Joh:s Roth efterträdde pastor Hellberg. Under dennes första år här organiserades församlingen den 1 nov. 1879 i enlighet med dissenterlagens föreskrift.
Verksamhet bedrevs nu ej blott i Eskilstuna utan också i Dunker, där man genom frikostigt bidrag av baron Pfeiff snart nog fick ett utmärkt kapell, Malmköping, Näshulta, Barva, Hammarby, Tumbo, Åsby och Torshälla.

Om förhållandena i Torshälla må här meddelas något ur den rapport pastor Roth lämnade till 4:de
Göteborgs Veckoblad 1880/42
kvartalskonferensen den 28 maj 1880:
"Som något säreget för denna krets kan jag ej underlåta, att till stoft för en kommande historia över metodismen i detta land anteckna i denna rapport, det jag av Torshälla Rådstuvurätt blivit dömd till 100 kr:s böter, därför att jag predikat Guds ord därstädes samt döpt två barn i samma stad. Samtidigt blev en broder på den platsen dömd till 50kr:s böter därför att han upplåtit rum åt mig till andliga föredrag. Dom i detta fälldes den 26 april. På samma plats varest vi hade - och ännu hava våra möten - blev den broder, (A. Pettersson) som nu är bötfälld därför att han haft möten i sin lokal, sönderslagen så att blodet strömma  de från hans ansikte, och när våldsverkarna sedermera lagfördes härföre, blev de av Rådstuvurätten dömda till: två av dem 20 kr. vardera, och lien tredje 10 kronors böter.

De, som lovade Gud och förkunnade hans nåd och kärlek få böta dubbelt mer emot dem som begå hemfridsbrott. Så skipas lag i Torshälla 1880! Emellertid är utslaget överklagat i Svea Hovrätt och har jag denna dag kommunicerat stadsfiskalen A.G. Larsson i Torshälla Hovrättens resolution däri han ålägges att förklara sig över våra besvärshandlingar".

Torshälla rådstuvurätts beslut upphävdes emellertid av Hovrätten genom utslag den 29 sept. Pastor Roth fick dock vidkännas kostnaderna i målet med 50kr.

År 1881 uppsattes pastor Roth till kandidat vid riksdagsmannavalet, men föll igenom till förmån för vinhandlare Lundblad.
Efter tre års framgångsrikt arbete fick pastor Roth order till uppbrott. Saknaden efter honom var stor, emedan han under sin närvaro gjort sig älskad av alla för sitt kristliga nit och redliga väsen.

Pastor C. Ljunggren blev efter pastor Roth församlingens vårdhavande predikant. Han var en utmärkt personlighet och en god talare. Stora andliga rörelser uppstod o, så att när han efter tre års träget arbete flyttade fanns i församlingen 405 medlemmar jämte 136 på prov. Söndagsskolan räknade då 400 barn:

1885 års konferens sände A.J. Gustafsson till Eskilstuna. Arbetet gick även nu framåt. Själv fick pastor Gustafsson under sin tid här genomgå svåra prövningar i form av sjukdom och död inom sin familj.
Han fick stanna här endast ett år, varefter pastor G. Wagnsson blev församlingens herde. Tryckta ekonomiska förhållanden inom församlingen försvårade i hög grad arbetet för denna gode, trogne Herrens tjänare. Med okuvlig energi och genom Guds nåd fördes likväl verksamheten framåt. Metodistförsamlingen i Eskilstuna, hade 1886  450 medlemmar, förutom 80 på prov i bekännelsetrohet.

År 1888 sändes pastor Leon. Pettersson hit. Trogen och nitisk i sitt kall blev han till stor välsignelse. Tillståndet inom församlingen var, då han efter ett års arbete efterträddes av pastor C. Wallenius, gott. Trots sjukdom och andra prövningar arbetade pastor Wallenius med den nåd och kraft Gud gav till mycken välsignelse. Möten och gudstjänster var talrikt besökta och många förenade sig med församlingen. Under denna tid bildades även Epworthföreningen genom sammanslagning av de förut befintliga Ynglinga- och Jungfruföreningarna.
Till ordförande i den nybildade föreningen utsågs broder A.W. Haglund och kvarstod han som ordf. i mer än tio år.

I Torshälla uppförde metodisterna år 1889 ett andaktshus.

Pastor Roth, vilken en tid tjänstgjort som presiderande äldste i Finland, sändes härefter på egen begäran för andra gången till Eskilstuna. Några stora framgångar är ej att anteckna från denna tid. En andlig trötthet synes ha inträtt. Söndagsskolor och övrig verksamhet på landsbygden lades ned. 1890 bestå församlingen av 440 medlemmar i full förening och 47 på prov.

År 1896 sändes pastor J. Magnusson hit. En större andlig livaktighet inträdde då. Omfattande väckelser uppstod. Svårigheter uppstod emellertid snart vilka i hög grad försvårade arbetet. I fyra år arbetade pastor Magnusson troget och med ej ringa framgång för att därefter överlämna församlingsvården åt pastor R. Cederberg.
Att under de förhållanden som då var rådande inom församlingen - många lämnade församlingen - föra verksamheten framåt, var ingen lätt sak. Insättande hela sin kraft lyckades det likväl att med Guds och trogna församlingsmedlemmars hjälp skapa lugna förhållanden igen.

Vid årskonferensen 1902 sändes pastor Hj. Strömberg hit. Med ungdomlig kraft och hänförelse fortsatte han arbetet i fyra år, givande särskilt ungdomsarbetet en välbehövlig uppryckning.
Pastor August V. Norman blev härefter Eskilstuna metodistförsamlings herde. Han mottogs med glädje. Församlingen hyste stora förhoppningar för det kommande arbetet. I vilken mån dessa förhoppningar uppfylldes skall först på evighetens dag bliva fullt klart.
Efter fyra år blev det åter predikantombyte. Denna gång sändes pastor O. Lindström hit. Med sitt blida väsen och stilla liv vann han allas hjärtan. Trots långvarig sjukdom, då församlingsvården ombesörjdes av teol. stud. K.J. Westlund, senare pastor i Vänersborg, utfördes av pastor Lindström under fyra år, ett gott arbete.
Vid årskonferensen 1914 sändes pastor O.V. Karlsson till Eskilstuna.

Här tar vi och stoppar uppräkningen av Metodistförsamlingens första år. Källa är Minnesskrift vid S:T JOHANNESKYRKANs i Eskilstuna 40-Årsjubileum, den 20 december 1914. Utgiven av O.V.Karlsson.Tryckt på Eskilstuna-Kurirens Tryckeri AB.


Vad vi kan se är att det inte var helt enkelt att bedriva en frikyrka. Historiskt fanns en konflikt mellan frikyrkan och statskyrkan. Även lagens företrädare klev in på arenan med förbud som det som utfärdades av Torshälla Rådstuvurätt. Tidningar drev kampanjer och uppretade smeder, troligt påverkade av alkohol, tänkte ta lagen i egen hand.
Men som alltid är det tron på en sak som är den som segrar och detta oavsett om det skedde i kyrkan, nykterhetsrörelsen eller bland arbetarna.

Metodistkyrkans verksamhet har i stort avklingat liksom flertalet av frikyrkorna som växte sig starka under 1800-talet. Idag pågår ett arbete att slå samman ett flertal frikyrkor till en kyrka.

Bildlänkar
Bild 1
Bild 2
Bild 3
Bild4


Övriga källor:
Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser. Ny följd. 7. ÅREN 1886—1890. SÖDERMANLANDS LÄN.

lördag 6 april 2013

Alkohol, Arbete, Nykterhet



The Independent Order of Good Templars, USA 1870C
Alkohol, Arbete, Nykter
IOGT, Independent Order of Good Templars, bildades i USA 1851 som ett ordenssällskap där man krävde helnykterhet av sina medlemmar. Alla var välkomna oavsett klass, kön, politisk eller religiös åskådning, vilket var mycket radikalt vid den här tiden. Påven Leo XIII utfärdade 1883 ett förbud för katoliker att beträda godtemplarnas sammankomster eftersom han felaktigt antog att godtemplarna var sammanhörande med frimureri. Sant är att det lånades ur frimurarnas ritualer och organisation.

IOGT arbetade i början av sin historia efter en särskild ritual och använde sig av ett gradsystem. Vid den här tiden var ordenssällskap ett naturligt sätt att organisera sig på.  IOGT ville emellertid inte vara ett litet exklusivt sällskap, utan en världsomspännande massrörelse. IOGT sprider sig till Europa via England, och kom till Sverige 1879 och spred sig sedan snabbt över landet. För att förstå IOGT:s snabba spridning behöver man veta något om den sociala situationen i landet under 1800-talet. Sverige var mycket fattigt och folk levde i stor misär. Stora kvantiteter säd och potatis gick åt till öl- och brännvinsframställning och arbetare fick en del av sin lön utbetald i brännvin. Beräkningar visar att brännvinskonsumtionen uppgick till omkring 23 liter per person och år omkring 1850.

Det fanns under 1800-talet måttlighetsföreningar, men IOGT var den första organisationen som krävde helnykterhet. IOGT ville att folket skulle sluta supa för att få kraft att göra något för att förbättra både sin livssituation och samhället i stort.  IOGT var en politisk obunden rörelse. IOGT kämpade för allmän rösträtt, och rörelsen var en skola i demokrati, eftersom medlemmar lärde sig mötesteknik och ett demokratiskt arbetssätt. Kultur, folkbildning och naturligtvis arbetet för en värld fri från alkohol och andra droger. Landets nykterhetsorganisationer tillsammans organiserade cirka 6 procent av befolkningen år 1910. Vid folkomröstningen 1922, röstade Sverige om ett förslag för totalförbud av alkohol, och 49 procent röstade för förslaget.

IOGT:s tidiga historia kännetecknas av en rad splittringar, som bland annat resulterade i två andra nykterhetsordnar som verkade jämsides med IOGT – Nationalgodtemplarorden (NGTO) och Templarorden (TO). Dessa gick samman till NTO 1922. Och 1970 gick NTO och IOGT samman till den nya organisationen IOGT-NTO – här tar organisationens moderna historia sin början. NTO tonade ganska tidigt ned ritualarbetet och avskaffade gradsystemet. Även IOGT lättade med tiden upp ritualarbetet. Den nya organisation som bildades 1970, IOGT-NTO, är inte längre någon orden.
Vad var det då nykterhetsrörelsen stred för? Då krogen och alkoholen var en sammanhållande, social självklar samlingspunkt.

En dryck kan fungera som en sammanhållande faktor för ett helt kollektiv och därmed ses som symbol för kollektivet. Ekonomhistorikern Lars Magnusson har undersökt hantverkskulturen i det förindustriella Eskilstuna med utgångspunkt från alkoholens sociala roll.  Han beskriver hur krogen fungerade som ett nav i hantverkssamhället för gesäller och arbetare i den trångbodda staden. Arbetarna bodde i regel inneboende hos mästarna, vilka inte upplät sina trånga gårdar eller hem för några allmänna sammankomster. Det enda ställe man kunde träffas var på krogen. Krogen fick därmed en viktig social funktion och med det en stor symbolisk betydelse. Till det kommer att dagens strikta uppdelning mellan arbete och fritid inte existerade då. Likaså var uppfattningen om att förtära alkohol på arbetsplatsen en annan än vad den är idag. Det medförde att de anställda ibland kunde ta ledigt trots att de egentligen skulle arbeta (så kallad frimåndag). Dessutom förekom många gånger alkohol på arbetsplatsen. I praktiken var det vanligt att arbetarna kunde pendla mellan ”arbete” och ”fritid” (uttryckt med våra begrepp), mellan arbetsplats och krog.


Söndagsskolans fana
Etnologen Mats Lindqvist skildrar hur gjutarna ofta förlade sin väntan på nästa arbetspass utanför arbetsplatsen. I regel satt de då på krogen.  Krogen fungerade därmed både som arbetsplatsens och hemmets förlängning. Krogen var den allmänna samlingspunkten och utgjorde en frizon och medelpunkt både under och efter arbetet.  Eftersom krogen var den självklara samlingspunkten förlades både enskild och offentlig samvaro dit. Den blev en mötesplats för ”yrkesföreningar”, den fungerade som en träffpunkt i samband med affärsuppgörelser och som försäljningsställe. Den användes som ”arbetsförmedling” och informationscentrum. Här mötte man nya människor och skapade nya kontakter. Vänskap bekräftades genom dryckesgemenskap och markerades genom utbyte av supar. Genom att skåla blev man delaktig i ett socialt nätverk men skålandet kunde också stänga andra ute från gemenskapen.

Att vara delaktig och dela det sociala livet på krogen var viktigt framför allt av två orsaker. Dels fungerade vänskapen som en slags ”livförsäkring” vid till exempel sjukdom och arbetslöshet. Dels stod krogen som symbol för det sociala livet över huvud taget för arbetarna och gesällerna. Fanns man inte med i denna gemenskap ställde man sig också utanför samhället som sådant.
På LillJans krog regerade brännvinet! Samtida vittnesuppgifter beskrev krogmiljön "luften var mättad med varjehanda utdunstningar från krogkunderna" och golvet bestod av ett "blandat lager av sågspån och snusspott".  Krogen var en del av arbetarkulturen, och hade både social och politisk betydelse.





Att dricka alkohol och dela krogens sociala liv var en symbol för klasstillhörighet.
”Att avstå från alkohol betyder för proletären i Tyskland att avstå från sällskaplig tillvaro över huvud taget”. (Schivelbusch)
Drack man inte alkohol kunde man alltså heller inte vara med i gemenskapen och kollektivet.
Carl-Herman Tillhagen har beskrivit detta vad gäller svenska förhållanden. När man kom ny till en arbetsplats skulle man bjuda kamratgänget på ”inkilning”. Den som smet från inkilningen ansågs vara en dålig kamrat, och det ordet ville ingen ha om sig. (Tillhagen)

ANDERS BJÖRNSSON:     
Bråkstakar och asketer Anders Björnsson tar upp ett tema i den politiska kulturens utveckling i Sverige och beskriver utvecklingen från sågverkssamhällenas och hantverksindustrins tid. När den socialdemokratiska hegemonin väl etablerats på 1930-talet övergick rörelsen till att styra även civilsamhället.  Utvecklingen i Osteuropa banar nu väg inte bara för marknadens välsignelser utan också för politikens - människorna tvingas att ta ett medborgerligt ansvar. De östeuropeiska revolutionerna har just visat att politiken ändå är möjlig.
Anders Björnsson är producent vid riksradions vetenskapsredaktion samt en av författarna till skriften statsmakt och suveränitet.

Ett föregripande som samtidigt är ett tillbakagripande på en tidigare existerande norrmalitet.
Utvecklingen i Sverige Normallteten kan alltså vara både reell och föreställd, praktiserad och utopisk.
Två arbeten på svensk botten kastar ljus över hur den svenska politiska kulturen har manifesterats och utvecklats över tiden. Jag tänker på idehistorikern Ronny Alnbjörnssons mycket uppmärksammade studie över ett norrländskt sågverkssamhälle och ekonomihistorikern Lars Magnussons tyvärr nästan
Den bråkiga kulturen
förbisedda forskning om hantverksindustrins Eskilstuna.  Det är det tidiga 1900-talet som står i fokus för de båda välskrivarnas uppmärksarnhet, och det är lätt att se en kulturell kronologi avteckna sig i den spännande redovisningen av seder och bruk och idealföreställningar inom en framväxande svensk industriarbetarklass. I "Den bråkiga kulturen", som Magnusson skildrar, härskar ännu patriarkalismen, med det nära- ofta nog irriterande nära förhållandet mellan mästare och gesäll. Med det är en patriarkalism under press. skråsamhällets dagar är räknade och vid sidan av den traditionellt slutna hantverksorganisationen utvecklas ett modernt fabrikssystem med fri arbetskraft och stora produktionsenheter. "Den skötsamme arbetaren", som organiserade sig i bildningscirklar och nykterhetsloger i Ambjörnssons Holmsund, är redan en egendomslös proletär och blir till en viktig kugge i det socialdemokratiska rörelsemaskineriet. 
Här har de personliga banden mellan arbetsgivare och arbetstagare avlösts av en mera anonym hierarki där patronen och stabbläggaren lever i skilda världar. I smideshantverkarnas värld markerades arbetarkulturens oberoende av ett stökigt och supigt vardagsumgänge. Få släpptes in som inte hörde dit. På krogarna kalfatrades husbondeväldet, där såldes tjuvgods från mästarens verkstad för extraförtjänster, där anstiftades upplopp och oroligheter. 

Gränsen mellan fritid och arbetstid var notoriskt oklar och mot de självpåtagna frimåndagarna kunde fabriksägare och myndighetspersoner bara skaka på huvudet: "Tidsandan har gjort det till en nästan allmän vana att stadens hantverksarbetare hålla s.k. "fri Måndag", heter det i en uppgiven insändare i Eskilstuna Allehanda år 1847, "men vad betyder väl detta då de emellan varje Måndag ändå utgöra sina kontrakterade veckobeting, ehuru vanligast på denna "fria Måndag" i sus och dus bortsumpas vad de föregående veckan med sabbatens f.m.:s ohelgande sig fördärvat. Än beklagansvärdare är att se mången ... vanligen på Lördagen ... sig förskaffa en sup uppgående till cirka 1/2 a 1 kanna, vilken dryck, för dess ägare, är rogivande till Söndags e.m. eller Måndagsmorgonen då förtvivlan, ängslan och oro innästlat sig i suparens hjärna, vilken åter måste dövas." Också under själva arbetet kunde supen tillgripas och arbetaren ge sig ut på "spatsering", med riskabla följder både för den allmänna ordningen och för själva tillverkningen givetvis. Men samtidigt var den här bråkigheten och bullrigbeten en - starkt ritualiserad - metod för gesäller och lärpojkar utan stora avancemangsmöjligheter att hävda en kollektiv identitet och slå vakt om sin särart. Kriminalitet och solidaritet gick på det viset hand i hand.

Det var just mot denna ostyriga, osynligt reglerade form för självständighet som den unga arbetarrörelsen kring 1900 gick till angrepp. "Det krig som arbetarrörelsen förde", skriver Ambjörnsson, "hade två fronter: mot arbetsgivarna och mot personer ur den egna klassen vilka betedde sig på ett sätt som tycktes underminera rörelsens organisationsarbete". Supandet bland arbetarna hade tidigare kunnat ses som protester mot omänskliga arbetsförhållanden, man höll varken tider eller avtal, men "det är uppenbart att sådana protester inte ledde långt", framhåller Ambjörnsson, och "arbetarrörelsen hade just ett långsiktigt perspektiv där kampen krävde organisation och kontroll. Kortsiktiga vinster fick ställas mot framtida mål. Av den organiserade arbetaren kunde man kräva ett rationellt beteende." Och det var givetvis inte bara bland arbetarrörelsens pionjärer som denna insikt om långsiktighet och rationalitet fanns.

Också på arbetsgivarsidan gick tendensen mot planering och kalkylerbarhet i driften. Uppstudsighet och arbetsfrånvaro, fribytar- och ur hand i mun-mentaliteten försvårade övergången till ett mera vetenskapligt organiserat företagsledande. Arbetskraftens disciplinering och självdisciplinering blev därför, som historikern Klas Åmark har understrukit, ett gemensamt mål för den rationelle kapitalisten och den rationelle arbetarledaren.

Ett "civilisationsprojekt"
Alnbjörnssons bok är berättelsen om hur det här idealet av självtukt och strävsamhet slår igenom i den unga arbetarrörelsen. Man ska vara ren och snygg, nykter och skötsam - sådan är den moral som predikades. Men för att detta yttre skulle kunna förverkligas krävdes också en inre förnyelse, en andlig upprustning. Jakten på bildning och kampen mot "smutslitteraturen" står högt på arbetarrörelsens dagordning vid sekelskiftet. Det bildas lässtugor och lånebibliotek, folkhögskolorna ser dagens ljus, i nykterhetslogernas regi lär sig de blivande arbetarpolitikerna de flammande appellernas och de tillkrånglade propositionsordningarnas ädla konst. En hel hord agitatorer och protokollförare stampas ur marken. Det gäller att tillägna sig den borgerliga bildningens elementa. Men det räcker inte att bli nästan lika bra på att styra och ställa som motståndaren, klassfienden, man måste ur underläge och på kort tid dessutom utforma en strategi som kan utmana och övertrumfa den härskande klassens maktanspråk. Det är en strategi som har vissa likheter med bourgeoisins mödosamma uppåtstigande i det feodala samhället där exklusivitet och efterapning ingick i en skön förening. Ambjömsson kallar det, med en hänsyftning till Norbert Elias, för ett civilisationsprojekt "Programmet är till själva sin grundkonception ett uttryck för medelklassens civilisationsprojekt, som avsåg att av 'vilda' och impulsstyrda folkhopar skapa individer, som visade hyfsning och som omfattade ideal och värderingar som klassen själv kunde dela" Man kan diskutera i vilken mån detta projekt verkligen var ett brott mot en tidigare arbetarkultur och i vilken omfattning dessa ideal och värderingar faktiskt blevmönsterbildande för klassen som helhet.

Också de tidigare hantverksmiljöerna hade sin disciplin och sina regelverk,
även om de utifrån och uppifrån kunde uppfattas som tillhåll för tygellösa och just "bråkiga" element. De var oåtkomliga och stängda. Men också loger och fackföreningar präglades av hemlighetsmakeri och en viss form av ritualism som höll avvikare på behörigt avstånd - det var inga öppna offentligheter, även om de i princip, till skillnad från skråna, var inriktade på största möjliga anslutning. Vidare kan man, med sociologen Mats Franzen, konstatera att kroglivet och supandet fortsatte att vara viktiga inslag i arbetarklassens vardag långt in på 1900-talet.
"Egensinnet" och "skötsamheten" kämpade om initiativet även i det socialdemokratiska lyckoriket. Och om det organiserade nykterhetsintresset varit väl företrätt bland ledande socialdemokrater är det lika obestridligt att krökandet på fackföreningsexpeditionerna hört städse till den  stolta rörelsens skuggsidor. Kanske har det trots allt gjorts mera politik i de rökiga rummen än i de rena obefläckade ABF-lokalerna.

A andra sidan är det klart att denna "renhetssträvan" har varit en ideologisk hävstång i den socialdemokratiska makterövringen alltifrån begynnelsen. Avskiljandet från oarter och omsorgen om helheten är två sidor av samma mynt. Supandet var en oarten "främmande kropp" - som måste avlägsnas för att reformeringen av samhället skulle lyckas. Härigenom kom privatmoral och politisk moral att bli ett och detsamma. Utrymmet för en civil ordning som stod vid sidan av eller än värre konkurrerade med den politiska minimerades. Gränsen mellan det offentliga och det privata, mellan den "stora världen" och den "lila världen", om man så vill, blev - liksom i hantverkarsamhället - flytande. Och när den socialdemokratiska hegemonin väl etablerats, under det i alla avseenden triumfatoriska 1930-talet, kunde rörelsens "ordningssinne" utan större svårigheter översättas till en politik för det "lila livet": också civilsamhället skulle styras efter rationella principer, också medborgamas fostran och "befolkningsstockens" kvalitet gjordes till föremål för renodlat politiska överväganden. En social ingenjörskonst med rötter i Förenta statemas liberal-teknokratiska etablissemang (ett upphov som historikern Yvonne Hirdman litet lättvindigt glider över i sin annars klarsynta framställning av Myrdal-generationens moderniseringsattacker på hem och farnilj fick legitimera det vetenskapliga och föregivet lagbundna i processen.

Impulser från nykterhets- och väckelserörelserna
En totalitär anstrykning har denna vision utan tvekan. Det udda och avvikande sorteras ut, det ohälsosamma och efterblivna ska utplånas - men det förutsätts egentligen ingen egen, spontant uppkommen aktivitet från de drabbades sida för att åvägabringa förändringarna. Tvärtom kan man märka en ängslighet hos det planerande skiktet i samhället att vägvalen i så fall skulle kunna göras annorlunda. Valet förläggs med andra ord inte till politiken, även om det ursprungligen fanns en dröm om "den goda politiken", utan till den beprövade- kritiska- vetenskapen. Det är där, i "den goda tekniken" snarare, i det värderingsbefriade samhällsbygget, där och blott där som valet sker. Invändningar kan egentligen inte göras utanför den godkända diskursen. Det hela liknar rätt mycket ett väckelsemöte. Och faktum är -vilket Ambjörnsson också betonar i sitt storartade "bidrag till Norrlands bildningshistoria" - att arbetarrörelsen i sitt grundarskede hämtar avgörande ideologiska och praktiska impulser inte bara från nykterhetsrörelsen utan också från en annan småfolksrörelse, nämligen den religiösa väckelsen. Hos båda finner man en obändig tro på den egna kraften, på det egna exemplets och det exemplariska levernets betydelse, och i bägge fallen finns det ett renhetskrav som inte sällan slår över i ren fanatism. Här, liksom i bygemenskapen och skråkorporationen, är utstötningen, uteslutningen solidaritetens mindre tilltalande förutsättning. I det moderna samhället, med anonyma stadsmiljöer och permanenta folkomflyttningar, har de små enheternas tyranni upphört att gälla; där måste staten både utstöta och sammanfoga, bli tyrann och husbonde i ett.

Från folkliv till rörelseritualer
Ordenshuset Torshälla byggt 1902
Så skulle man, litet spekulativt, det medges, kunna teckna en kontinuitetslinje i den svenska politiska kulturens utveckling: från hantverkets stökiga folieliv till industrisamhällets ordnade rörelseritualer. Jag har dragit fram likheter och konstanser, men minst lika iögonenfallande är förstås varianserna och oöverensstämmelserna. Om hantverkarnas "politiska kultur" var utlevande och oberäknelig, så har industriarbetets organisering varit mera inåtvänd och målstyrd. Och om den moderna arbetarrörelsen, i sina olika förgreningar, har uppnått en osedvanlig effektivitet och slagkraft i det samhälleliga förändringsarbetet, så kan det hända att den har fått ge upp mycket av den självständighet och det utanförstående som var den förindustriella och förpolitiska arbetarklassens kännemärke. Jag säger inte styrka, för det är klart att detta utanförstående uteslöt ett kollektivt avancemang: man kunde agera i rummet men inte i tiden. "Skötsamhetsprojektet" syftade till att höja hela klassen, att fostra bort underordningen och underlägsenheten och att skapa ett stabilt framstegsmedvetande. Det krävde sitt pris, och få skulle påstå att det inte har betalat sig. Avancemanget infann sig ju. Men frågan är om inte hela denna gigantiska självfostran också kom att skapa nya stelheter i den politiska kulturen, en ny konformism - inte så mycket på det ideologiska planet som på det praktiskt-organisatoriska. För var ska i dag alternativen formuleras? Några nya offentligheter är inte i sikte. Och i informationssamhällets extremt individualistiska tidsanda finns bara ett förakt för det politiska samtalets och den politiska praktikens möjligheter.
Godtemplarhuset Drottninggatan ombyggt 1902, rivet 1960

Goodtemplarhuset, invigdes den 1 oktober 1881 i ett befintligt hus på gården 226, Drottninggatan, i kvarteret Vaksamheten nr 8. Den 4 september 1889 invigdes ett nybyggt ordenshus på samma plats.

Eskilstuna tidning skrev 15 september 1882 att Eskilstuna gootemplare nu har fått eget tak öfer hufudet. De ha för 16.000 kronor inköpt en gård.

Samma dag skriver tidningen att Allmänna rådstugan i Torshälla beslutat, att alla utskänkningsställen under nästa försäljningsår skola hållas stängda under sön- och helgdagar samt föregående dag från kl. 6 på aftonen.


Göteborgs weckoblad skrev 13 augusti 1891 om en nykterhetsdemonstration- möte i Torshälla som besöktes av 2.000 personer. På aftonen fest med föredrag af A H Berg.

I 1895 års offentliga statistik står att läsa om medlemmar i nykterhetsorganisationer.
Detalj Fana 231 Verdandi av IOGT-NTO
Eskilstuna                   Medlemmar
Goodtemplare                     696 
Blåbandsföreningen           156
Torshälla
Logen "Frid"                       119
Templet Thor                       98
Blåbandsföreningen           120     
Logen S:t Olof                       6     
Vester Rekarne kommuner samlade 345
Öster Rekarne kommuner  samlade 761




 
F.v. Blåbandshotellet, Frälsningsarmen Kriebsensgatan
Landsbygdskommunerna och Nyfors hade på den tiden en större samlad befolkning än städerna. Det fanns i Torshälla utifrån stadens ringa befolkning gott om både goodtemplare, templare och blåbandister. I nuvarande Eskilstuna kommuns geografiska område var 1895 antalet anslutna i nykterhetsrörelser 2301 personer.




BLÅBANDET
Oskar Eklund startade tidningen Blå Bandet 1883 och det räknas som startåret i Sverige. Blå bandet drev ett Hotell bredvid Frälsningsarmén. Blåbandet är en kristen nykterhetsrörelse som i Eskilstuna startades 1886 av Babtistpedikanten Jakob Jakobsson Byström som 1885 hade kommit till staden.

Svaret på vad nykterhetsrörelsen skapade är att den bröt ned en maktordning och skapade en annan gemenskap för en grupp som var styrd av överheten.
Nykterhetsrörelsen påverkade tillsammans med frikyrkorna och arbetarrörelsen synen på alkoholen och lade grunden till dagens välfärdssamhälle.

Källor

IOGT-NTOs Historia

http://www.svensktidskrift.se

Magnusson, Lars (1988), Den bråkiga kulturen.
Förläggare och smideshantverkare i
Eskilstuna 1800–1850. Författarförlaget ISBN 91-7054-557-X

Schivelbusch, Wolfgang (1982), Paradiset,
smaken och förnuftet. Njutningsmedlens
historia. Alba. (1982), s. 172.

Tillhagen, Carl-Herman (1985), Arbetsliv
och julglädje. Mimer., (1985), s. 111.