Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

onsdag 20 juni 2012

Orsaken utanförskap

Första maj 2012 med konfrontation och kollektivt utövade våldsamheter mellan polis och demonstranter är inget nytt. I Eskilstuna hände det även 1937. 

Under höstmarknaden oktober 1937 ledde polisens ingripande gentemot alkoholförtäringen vid stadens tivoliplats, med anhållandet av en ung berusad grovarbetare som den utlösande faktorn, till stora och högljudda demonstrationer på Fristadstorget.
Senare samma kväll gjordes vidare försök från demonstranternas sida att med våld frita alla höstmarknadens anhållna fyllerister genom att storma polisstationen. Endast polisens försvar av ingången hindrade den uppretade folksamlingen från att tränga in. När sedan poliskommissarie Hugo Hofvander knuffades omkull och blev allvarligt skadad under ett försök att tala folksamlingen tillrätta svarade polisen med att göra chock med dragna sablar över Fristadstorget och skingrade på så sätt demonstrationerna med 5.000 personer utanför häktet i stadshuset. Det var vidare kollektivt utförda våldsamheter som det politiska ledaretablissemanget i den socialdemokratiskt styrda industristaden hade mycket svårt att förklara, eller bortförklara på annat sätt än att det varit marknadsbesökare från den omgivande landsbygden och tillresta ungdomsligister från Stockholm som agerat våldsamt, inte stadens egen skötsamt disciplinerade arbetarbefolkning.
I tidningarna gjordes en stor poäng av den inflyttning från landsbygd till stad som ägt rum under mellankrigstidens högkonjunktur, och hur dessa inflyttade bönder inte lärt sig att hantera alkohol på ett lika ansvarsfullt sätt som stadens inhemska arbetarbefolkning. Invandrade landsbygdsbor, marknadsbesökare från den omgivande landsbygden, och tillresta så kallade ungdomsligister från Stockholm utmålades således i tidningarna och i politiska uttalanden som de huvudsakliga våldsverkarna. Det senare trots att alla utom en av dem som efteråt i Eskilstuna rådhusrätt åtalades och dömdes till böter eller fängelse för delaktighet i de inträffade kollektivt utövade våldsamheterna var arbetare från staden.41
Inte desto mindre är det tydligt att den svenska arbetarhistoriska forskningen, i den mån våldsamma konflikter över huvud taget har uppmärksammats, allt som oftast tenderat att skriva in sig i teleologin.42
Det senare gäller i allra högsta grad den i inledningen omnämnda forskningen kring arbetarkultur – från 1840-talets ”egensinniga” hantverkare till 1940-talets ”skötsamma” arbetare – som alltsedan slutet av 1980- och början av 1990-talet kommit att dominera den kulturhistoriskt inriktade arbetarhistoriska forskningen i Sverige.43
41 Stefan Nyzell, ”Spottloskor, gatsten, sablar och batonger: Reflektioner kring begreppen kollektiv aktion och kollektivt våld vid studier av sociala protester i mellankrigstidens Sverige”, Nils Andersson, Lars Berggren & Mats Greiff, Sociala konflikter och kulturella processer: Historia med människor i centrum, 2004, s 76-99. Se även: Stefan Nyzell, Egensinnets stad: Marknadskravallerna i Eskilstuna 1937, opublicerat manuskript.
42 Se exempelvis: Cederqvist, 1980; Johansson, 1982; Andræ, 1998.
43 Se exempelvis Magnusson, 1988; Ambjörnsson, 1998; Franzén, 1992; Skarin-Frykman, 1990; Horgby, 1993; Lindqvist, 1994; Billing & Stigendal,

Källa: Stefan Nyzell
”Striden ägde rum i Malmö” Möllevångskravallerna 1926. En studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige 1994.
Historiskt var det fram till första världskriget fri invandring till Sverige. Något som Socialdemokraterna i Malmö 1904 uppmärksammade och krävde "Sverige åt svenskarna", slagord som andra grupper återanvänt. När det var svårt för Sverige att försörja sin egen befolkning och en betydande utvandring ägde rum var det helt legitimt för arbetarrörelsen, trotts en minimal invandring, skriva pettitioner och ställa krav på "Sverige åt svenskarna".
Vad ska personer kallas om de i dag skulle använda Per Albin Hanssons uttalande ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”. Från ett tal vid ett socialdemokratiskt valmöte 1924.

Som alla andra stater i Europa införde också Sverige från mitten av 30-talet en rad nya lagar som gällde flyktingar. I en lag från 1937 påstås det att man inte hade rätt att neka ta emot en utlänning som på politiska grunder flytt till Sverige och inte heller fick man utlämna honom till land där han inte var säkrad mot utlämning. Kompletteringar av lagen följde år 1939 och 1940. Lagen som inrättades 1943 medförde beslutet att man fick placera flyktingar i läger då han misstänktes för att bedriva politisk verksamhet som kunde vara skadlig för riket (SOU 1943: 36, se Kangro 1976: 43). Detta hade skett före massinvasionen av baltiska flyktingar i september 1944.
Den svenska regeringen utsattes för prövningar vid mottagandet av flyktingar när judiska flyktingarna kom från Hitlers Tyskland. Sverige införde inskränkningar eftersom man fruktade en stor invasion (Svanberg och Tyden 1997: 40).
Frånsett regeringens humana och förstående politik gentemot flyktingar i allmänhet, förorsakade Sveriges egen situation störningar genom det nära grannskapet till diktaturen i öster samt de jure erkännanden av Sovjetunionens anektering av baltstaterna. Som en logisk följd räknades de före detta baltiska medborgare som lämnat sina hemländer efter den 5 augusti 1940, som medborgare i Sovjetunionen (Kangro 1976:43 f.).
I vänsterpressen framställdes baltflyktingarna ofta som konkurrenter om arbetstillfällen. Baltflyktingarna som begrepp bestod av en heterogen grupp av ester, svenskar, ingermanländare, letter, finnar, ryssar och tyskar. Egentligen var arbetsmarknadsmässiga omständigheter i Sverige goda eftersom man hade undgått lindrigast i Europa från krigets härjningar (Kangro 1976:52). Det rådde brist på arbetskraft i skogsbruket och lantbruksarbetet. Med tanke på det att de estniska flyktingarna utgjorde en akademiskt utbildad arbetskraft (i motsats till vad man allmänt tror) (Reinans 1993:143) var inlemmandet av esterna i det svenska näringslivet gynnsam för Sverige. Det uppstod inga nämnvärda problem med baltflyktingar trots att svårigheter inte saknades när en så stor gupp människor med små eller inga kunskaper i svenska (förutom svenskarna), skulle vänja sig vid ett nytt liv i ett främmande land. Detta berodde dels på flyktinggruppens arbetsvilliga inställning, dels på det gynnsamma läget på arbetsmarknaden. Trots allt fanns det en kategori flyktingar som vållade problem - de intellektuella (Kangro 1976: 55).
De politiska ledningarna i Baltikum hade försökt att genom kompromisser skaffa sig en framtid i Sovjets närhet. Man hade tvingats upplåta baser, men snart visade det sig att de fungerade som den trojanska hästen. Alla avtal bröts, och under militärt hot och bevakade av soldater tvingades parlamenten att ”ansöka” om ländernas upptagande i Sovjetunionen. 
Omedelbart efter anslutningen 1940 inleddes arresteringar som drabbade politiker, affärsmän, militärer och välbärgade bönder. 7.000 människor arresterades i denna våg uppåt 2.000 sköts omgående, huvuddelen dog i fångenskap.
Boskapsvagnar till Gulag
Snart fick de anslutna folken erfara vad det innebar att höra till Sovjet. Natten till 14 juni 1941 greps i Estland 11.000 män, kvinnor och barn. Från Lettland deporterades 15.000, från Litauen 30.000. Aktionen hade varit omöjlig utan inhemska angivare. Här faller en mörk skugga över de lokala kommunistiska partierna. De gripna fördes i förseglade boskapsvagnar bort till Sibirien. Bland historiska dokument från den tiden finns en fraktsedel från det estniska järnvägen. Som ”varans namn” anges: Människor. Flertalet återkom aldrig.  

Vid årsskiftet 1944/45 fanns det i Sverige, förutom de 30.000 balterna, kvar drygt 1.500 av 4.000 sovjetryska flyktingar, därav närmare 1.100 ingermanländare. Moskva ville på egen hand söka upp och bearbeta var och en av dem, vilket krävde tillgång till namn och adresser till varje enskild flykting. Regeringen fortsatte sitt flyktingpolitiska balansnummer och beslutade i god ordning att förse den sovjetiska legationen med en namn och adresslista på ungefär hälften (784 personer) av de kvarvarande flyktingarna.
Med svenska regeringens goda minne reste sedan delegater ur den beryktade sovjetiska repatrieringskommissionen runt i Sverige 1945 och bearbetade de flyktingar som ”listats” av den svenska regeringen. Även en del flyktingar utanför listan fick påhälsningar av kommissionens utsända.
Erik Bexelius på Statens utlänningskommission undertecknade en skrivelse, där det bl.a. heter: ”… försök att påverka flyktingarna att icke återvända till hemlandet få under inga omständigheter förekomma…” Den gången kunde man veta i stort sett allt som fanns att veta om Gulag. För den som upplevt 14 juni 1941 måste Bexelius skrivelse framstått som  cynism.

Den sovjetiska repatrieringsoperationen var minst sagt aggressiv. Med desinformation, hot och allehanda bryska metoder sökte man tvinga flyktingarna att underteckna en förbindelse om att ”frivilligt” återvända hem. Om de inte skrev under skulle den svenska regeringen ändå, fick de veta, utvisa dem och då väntade hårda straff vid hemkomsten. Ryssarna drog sig inte ens för att publicera annonser i svensk press i syfte att lura motvilliga flyktingar att tro att de var tvungna att återvända till Sovjet.

De sovjetiska övertrampen fick regeringen att protestera och kräva bättring. Men det var för sent. Resultatet av den ambulerande sovjetiska övertalningskampanjen blev att närmare en fjärdedel av de på listan medtagna flyktingarna valde att resa åter.

De återvändandes öde blev okänt. Sannolikt gick det för dem som för de flyktingar västmakterna deporterade. Det innebär i så fall att ett icke obetydligt antal av dem som lämnade Sverige avrättades, medan övriga mer eller mindre mangrant hamnade i fångläger, sattes i tvångsarbete eller dömdes till inre exil.

Mer än hälften av de 4.000 sovjetryska flyktingarna skickades tillbaka. De blev offer för en flyktingpolitik som i skuggan av den nya stormaktsdiktaturen i öster underordnades utrikes kompromisspolitik; en påminnelse om att världskriget förvisso slutade med totalt nederlag för nazismen, men bara en halv seger för demokratin. Kriget hade förvandlat Stalins totalitära kommuniststat till en supermakt som inte kunde behandlas hur som helst. 
Källa: Kenth Olsson, historiker och författare.
Flykten från den osäkra tillvaron under 1940-talet och 1950-talet i Sverige med oro om utvisning går vidare för Balterna. Nu tilläts inte människor åka reguljärt till USA eller Kanada. Den som ej fick visum reste med egna båtar och kom då att bli mottagna som flyktingar från Sverige.  1948 lämnade en grupp Sverige och flera grupper kom att följa därefter, Minsveparen Walnut inredd för en besättning på 18 personer tog 347 personer till Kanada. Ett flertal Ester som arbetat i Eskilstuna fortsatte fly med båtar mot Amerika, en familj reste i en mindre öppen motorbåt över Atlanten.
På 1950- och 60-talet återvände nästan 20.000 människor till Estland från lägren i Gulag dit de hade förts mellan 1941 - 1953. De levde med sina minnen och berättelser mitt ibland oss. Det fanns och finns många människor som upplevt Stalins fångläger.  Källa: Toomas Hiio, Ordförande Estlands internationella historiekommission.
Fortfarande på 1960-talet talades om Sverige som ett land med en homogen befolkning. 
”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”
Tage Erlander 1965, f d svensk statsminister och socialdemokrat.”
Sveriges utrikesminister Sten Andersson (S) visade på en betydande brist på historiekunskap när han i Tallinn 1991 gjorde ett skandalöst uttalande då han förnekade att Estland var ockuperat. Lyckligtvis återfick Estland, efter tre ockupationer, sin självständighet efter 52 år av ockupation den 21 augusti 1991.

Sovjets välkomst, Viborg 1944




1998 tog Estlands president Lennart Meri initiativet till en internationell kommission för att undersöka brott mot mänskligheten (www.historycommission.ee), som under ordförandeskap av den finländske diplomaten Max Jakobson skulle tränga bakom myterna. Rapporter om de tre ockupationerna av Estland 1941-1944. Även Finland har en historiekommission för att få fram sanningen bakom tidigare tabu-frågor som utlämningen av 55.000 ingermanlänningar till Sovjet och judar till Tyskland samt den stora dödligheten bland de sovjetiska krigsfångarna. 
Förintelsen har fått stor uppmärksamhet medan Sovjets större förbrytelser förringas. Det är ju segraren som skriver historien och då blir mord i kommunismens namn rumsrena medan förlorarna tyskarnas dåd blir noggrant rannsakade. Sovjet/Ryssland och kommunismen har ännu inte erkänt sina dåd utan dagens ledare i Ryssland fortsätter förneka det uppenbara. Redan innan Sofi Oksanen givit ut sin bok Utrensning 2008/10 som beskriver det Sovjetiska förtrycket i Estland, kom det protester från Ryssland med motivering att boken var antirysk.
En historisk bakgrund till flykten hjälper till att tolka och möjligt förstå betydelsen av vad metaforer kunde innehålla vad det gäller framställningen av bilden av baltflyktingarna i media. Efter att skaror av flyktingar kommit till Eskilstuna under 1940-talet var de lokala tongångarna grundade på argument som att de tar våra jobb, förstör ackorden begår brott. Lösningen var enkel, sänd hem dem. Dvs Sverige var till för svenskar. Då är det viktigt att hålla i minnet att invandringen under några år på 1940-talet var en rännil av vad som sker vart år sedan 1950-talet.
När det gällde föreningsrätten för invandrare fick de inte bilda föreningar utan tillstånd. För en del innebar det att det bildades sektioner inom befintliga föreningar där KFUM, IOGT och frikyrkor kan nämnas. Denna lagstiftning upphävdes inte förrän sent in på 1960-talet. Fackföreningar med sin röda flagga var för många svårt att känna gemenskap med. Dock om flertalet förstå nyttan med att ansluta sig.

Sverige ska vara mångkulturellt. När balter och finnar kom till Eskilstuna var de en lätt identifierbar grupp. De hade i stor utsträckning samma traditioner som svenskarna men talande ett annat språk. Ändå blev de hårt åtgångna av den svenska majoriteten. Ett tecken var när Alar Kuutmann, som representerar Mångkultur i Sörmland, på konferensen Erkänd december 2004 i ett anförande hävdade att det var en personlig revansch för medlemmarna i den  finskättade i gruppen Kent när de nått framgång. Som invandrare är man tvungen att lyckas.
Första maj 2012 ägde Svenskarnas Partis demonstration rum i Eskilstuna under rubriker av kravaller. Kravallerna vid detta tillfälle utlöstes inte av demonstranter med tillstånd utan av motdemonstranter med skiftande bakgrund och motiv. Begrepp som tillresta Stockholmare, ungdomsligister, yrkesdemonstranter och allmänna vänsterlegister används. Grupperingar som hävdar svenskarnas rätt kallas extremer då de står för försvaret av det tidigare omhuldade folkhemmet.
Eskilstuna har 2012 över 100 kulturer och språk. Det är inte längre möjligt att ha en klar bild av invandrare. Talet om det växande utanförskapet är lätt att förstå utifrån detta. Ingen behärskar 100 språk eller förstår 100 kulturer! Det är i detta sammanhang viktigt att se skillnaden mellan vad en person tänker och vad man får yttra. Sverige har på något sätt blivit landet där flyktingfrågan inte får yppas och den som gör det är med automatik att betrakta som rasist.
108 år efter att det krävdes att Sverige skulle vara till för svenskarna är det inte längre tillåtet att hävda att Sverige är ett land för svenskar utan det ska vara ett land som gått från lokala fyllekravaller till ett land för mångkultur och utanförskap.
Utan utanförskap kan det inte finnas politik.
Without alienation, there can be no politics.
Arthur Miller (1915-2003)



onsdag 13 juni 2012

Lagerhus Najaden 7

 "Asplunds lagerhus"


I början av 1900-talet var inte livsmedelsförsörjningen stabil i Sverige. Varken produktion eller lagerhållning matchade den växande befolkningen. Oavsett politisk hemvist från ytterligt konservativ höger till stridbar yttre vänster plågades Sveriges styrande av samma frågor när år 1917 gick in. 

Hur får vi ens de allra nödvändigaste matvarorna att räcka till befolkningen?
Vad blir konsekvenserna om vi misslyckas?

Det hjälpte föga att riksdagen gav statsminister Hammarskjöld, eller Hungersköld som han kallades i folkmun, en så rungande politisk örfil att han avgick på våren. Demonstrerande kvinnor, som förtvivlat försökte få de ynka brödransonerna att räcka till familjen, hungerkravaller som närmast hade en revolutionär stämning rapporterades.
Militär sattes in, som på Seskarö. Den än så länge trots allt rätt beskedliga ryska revolutionen i mars månad konkretiserades tanken att makt kunde nås på annat sätt än i val. Första världskriget gjorde situationen akut, med bland annat hungersupplopp runt om i landet, så även i Eskilstuna den 23/4 1917.

Kungl. Lagerhusbyggnadskommissionen tillsattes i juni 1917, med Carl Forsell som ordförande. Kommitténs arbete resulterade i att fryshus för lagring av livsmedel byggdes i Hallsberg och Malmö. Men också spannmålslager. Under tiden arbetade Statens lager- och kylhuskommitté med sina förslag för att säkra kvalitén på spannmål och kött.

Beträffande spannmålen konstaterade man att årsväxt och bärgningstillfällen kunde man inte påverka. Däremot kunde man säkra att betydande kvantiteter kunde torkas och därmed räddas från skador. Den som löste problemet med spannmålsmagasinen var en mycket begåvad ingenjör Carl Forsell, som ingick i kommittén. Han föreslog en kvadratisk lagerbyggnad, 20 x 20 meter i sex plan jämte bottenplan. Vid sidan ett hus för maskineri.

Poängen var att spannmålen uppfordrades till översta våningen och sedan med jämna intervall fick av sin egen tyngd strila ned genom små hål till underliggande våning för att luftas. Synnerligen energisparande. Genom att spannmålen låg relativt tunt på respektive våningsplan utsattes väggarna inte för något tryck och kunde därigenom bestå av trä i relativt klena dimensioner.

Kostnaden för ett dylikt magasin om 4 000 ton ställer sig enligt nedanstående. --Använda à-priser Trä (6,4 tum till 1,6 tum - 5 tum) inlagt i konstruktionen 2,30 - 3,40 kronor per kubikfot. Bult 800 kr per ton, betong 50 kr per kubikmeter, formar 4 kr per kubikmeter, schakt 4 kr per kubikmeter.

Lagerhus Vara, PDF

Tomt 10 000 kr
Byggnad
Tillfartsvägar o dyl 5 000 kr
Stomme 80 550
Ytterväggar 16 300
Tak 6 950
Golv i bottenvåningen 3 200
Kajer 2 200
Maskinhus 15 000
Övrigt och oförutsett 40 800

Kommittén betonar att den arkitektoniska utformningen måste underkasta sig konstruktionen. Den yttre arkitekturen av lagerhuset kan framdeles utformas. "Någon ändring i plananordningen, som helt dikterats av maskinella hänsyn,kan icke ske av estetiska skäl. Däremot medgiver det förslagna byggnadssättet, som på billigaste sätt befriar ytterskalet från sidotryck, full frihet, antingen på på lämpligt sätt dekorera brädväggarna eller ock uppmura ett tunt skal av tegel runt byggnaden. Arkitekten Gunnar Asplund löste detta på ett lysande sätt

RASKT ARBETE I REGERING OCH RIKSDAG

Lagerhus Hallsberg. Interiör bilder
När den 1916 tillsatta kommissionen blivit klar med sitt arbete 11 maj 1917 gick det raskt undan. Regeringen Schwartz avlämnade en proposition i ärendet 22 maj. 25 maj hanterades ärendet i jordbruksutskottet och 6 juni fattade riksdagen sitt beslut om medel till lagerhus och kylhus.



Statsrådet Dahlberg som föredrog ärendet i regeringen angav tonen genom att visserligen i vederbörlig ordning redovisa remissyttranden med vissa särintressen, men lämna dem därhän. Regeringen föreslog en klumpsumma på 8 miljoner ur 1918 årsbudget med möjlighet att ta ut förskott 1917. Fördelningen mellan lagerhus och kylhus lämnades därhän 1917-1919 uppförde så staten nio stycken lagerhus för beredskapslagring av spannmål, på olika håll i landet. Eslöv, Tommelilla, Östra Klagstorp, Åstorp, Eskilstuna, Linköping, Roma, Vara och Hallsberg. Lagren skulle trygga försörjningen i kristid.

Lagren placerades centralt i de stora odlingsområdena. Infrastruktur spelade också in. Närhet till järnväg hade betydelse. Lagerhusen ansågs enorma när de byggdes. Åtta av husen byggdes för en lagringskapacitet på 4 000 ton, det i Vara blev större, en våning till och 5 000 ton.
Det låter mycket. Det har dock hänt en hel del med både produktion och lagringskapacitet av spannmål i Sverige. Som exempel kan nämnas att enbart Lantmännens silo i Kumla rymmer 30 000 ton.

Gunnar Asplunds ritning till lagerhuset i Vara, fasad mot järnvägen, daterad 1917.
Konstruktion, mått m.m. hade då redan fastställts av Carl Forssell. Från Arkitektur 1918.


Lagerhuset i Vara, Gunnar Asplunds ritning till sektion och fasad mot NV
samt plan av vån. 1 t.o.m. 6. Från Arkitektur 1918.
Detalj av foto  Oskar Bladh, tidigt 1930-talet.
1918 var alla nio lagerhusen färdigbyggda, och kommissionen överlämnade dem till Lagerhus- och fryshusstyrelsen. Beroende på oroligheter på arbetsmarknaden blev något enstaka bygge inte helt färdigställt förrän ett stycke in på 1919. Husen uppfördes efter i stort sett samma ritningar, endast Eskilstuna, som var det minsta, baserades på en något annorlunda princip. Eskilstuna rymde 2 000 ton medan övriga var avsedda för 4 000 ton spannmål, förutom Varas som byggdes något större än de övriga och rymde 5 000 ton.
Lagerhuset Eskilstuna 1930-tal.


Lagerhuset i Eskilstuna byggdes annorlunda, de andra blev identiska, i trä. De ritades av Carl Forsell och Erik Hubendick, professorer på KTH, kungliga tekniska högskolan, som för lagerhusen uppfann och patenterade en helt unik konstruktion. Denna utgörs av ett stort antal likadana sparrar som med hjälp av reffelbrickor bultats samman till pelare och bjälklagsbalkar av skilda storlekar. Dessa bär byggnaden vilket gör att ytterväggarna endast bär sin egenvikt. Till skillnad från tidigare spannmålslagerhus fanns i de nio statliga en betydande nyhet, nämligen ett elevatorsystem som tillsammans med reglerbara öppningar i våningsbjälklagen gjorde att säden automatiskt kunde luftas. I princip fungerade lagerhusen som en kombination av ett konventionellt planbottenmagasin och en modern form av kornskruv. Således undveks den tidsödande omskottningen för att hålla säden torr. 

Professorerna fick dock inte ansvara för husens fasad och utsmyckning. Det uppdraget gick till arkitekten Gunnar Asplund. Även om den arkitektoniska utformningen underkastades funktionen/konstruktionen så fanns här utrymme för fasadens gestaltning och det var här som Gunnar Asplund inkallades som ”arkitektonisk medhjälpare”. Han hade vid den här tiden vunnit flera arkitekttävlingar, men var i början av sin karriär och en av hans främsta inspirationskällor var italiensk romansk- och renässansarkitektur. Han är mest känd för att ha ritat Stockholms stadsbibliotek och Skogskyrkogården i Stockholm, en av våra allra mes kända arkitekter. Visst, Asplunds medverkan vid byggnadernas yttre gestaltning var betydelsefull, men glöm inte ingenjörernas roll. Att benämna dessa byggnader som enbart Asplunds lagerhus är förståeligt med tanke på hans ryktbarhet.

Lagerhusen nyttjades fram till slutet av 1970-talet. Redan då var de omoderna med dålig kapacitet. De stora betongsilorna man började bygga efter andra världskriget hade helt tagit över spannmålslagringen i Sverige Lagerhuset, Roma brann ner på 1970-talet. Lagerhuset, Eskilstuna revs på 1980-talet. Det i Linköping brann ner på 1990-talet. Östra Klagstorp revs i början av 1990-talet, Åstorp revs 1999 och Tomelilla 2000 medan Hallsberg brann 4 november 2011 och revs 2013.  Återstår då endast Eslöv och Vara.

Lagerhuset i Eslöv, stod under många år och förföll. Expansionen i Öresundsregionen har dock gjort läget attraktivt. 1997 byggde företaget Midroc om huset till lägenheter. Det inhyser i dag 31 attraktiva bostadsrätter, med hissnande utsikt över Skånes slätter. Det är även Sveriges allra högsta bostadshus i trä.

Lagerhuset i Vara är det enda som är i drift av de nio statliga lagerhusen. År 1930 bildades Varaslättens Lagerhus ekonomisk förening som till en början hyrde Lagerhuset av Lagerhus och fryshusstyrelsen för att 1933 köpa det. 1933-34 utökades anläggningen med de första silotornen i armerad betong. År 2004 bestod det av drygt 80 silos och en lagringskapacitet av omkring 100.000 ton spannmål. Det ursprungliga lagerhuset från 1918 används idag som reservlager. År 2003 q-märktes lagerhuset i Vara kommuns detaljplan.

Vid Norra hamn byggdes ett av statens lagerhus.

"Jordbruksutskottets utlåtande Nr 4. 
I Nr 4. 
Lagerhuset Najaden 7,  Dale 1927

Bild: Oskar Bladh, E-a Stadsmuseum
Ankom till riksdagens kansli den 6 februari 1935 kl. 1 e. m. Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av statens spannmålslagerhus i Eskilstuna. (2:a avd.) l en den 21 december 1934 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 9, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att tomten nr 7 i kvarteret Najaden i Eskilstuna med därå uppfört spannmålslagerhus och övriga anläggningar må försäljas till Sörmländska lantmännens centralförening u. p. a. för en köpeskilling av 50,000 kronor och under i huvudsak de villkor i övrigt, som äro intagna i ett i statsrådsprotokollet omförmält köpekontrakt den 8 maj 1934; skolande köpeskillingen inlevereras till riksgäldskontoret. Beträffande utredningen i ärendet hänvisas till statsrådsprotokollet. Framställningen föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet hemställer därför, att förevarande proposition må av riksdagen bifallas.
Lagerhuset med tillbyggd betongsilo från 1940.


  
Stockholm den 5 februari 1935. 
På jordbruksutskottets vägnar: C. J. JOHANSSON. 
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit: från första kammaren: herrar Sederholm, August Nilsson, Carl Eriksson, Tjältgren, Granath, Bengtsson, Elof Andersson och Sanne; samt  från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Uddenberg, Gustafson i Vimmerby, Olsson i Rödningsberg, Gustafson i Kasenberg. Björk i Tryde, Liutberg och Osberg. Bihang till riksdagens protokoll 19.75. 10 samt. Nr 4-10. "

Lagerhuset i Eskilstuna var det minsta av de nio. Från början saknades brygga och utlastning till båtar. Norra hamn och utmatningen av säd till båtarna byggdes efter lantmännens köp 1935. Den löper över vägen och järnvägsspåret  till bryggan. Idag skvallrar endast några kvarlämnade betongklumpar om den forna utlastningshamnen och järnvägsspåret har förvandlats till cykelbana.

Lagerhus 1950-talet, sett från bilskrot över ån.
Lagerhuset rivs på 1980-talet och verkar inte lämnat några betydande spår i Eskilstunas historia.  Dock kan det vara att påpeka att Eskilstunas hungriga arbetare kunnat tända den revolutionära fackla som makthavarna fruktade, vilket skulle förhindras med lagerhuset
I Uppsala landsarkiv finns 8 volymer arkiv från statens lagerhus i Eskilstuna bevarade. 1919-22.  

Den 30 meter höga och 5.000 ton tunga betongsilon från 1940 uppfört närmare ån rivs 2007. Vid Rivning återvinns 1.000 ton stål och metaller.