Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

torsdag 19 januari 2017

Bild från 1600-talets Fors


På 1600-talet kom färgen
Grått var den naturliga färgen fram till 1600-talet. Omålade timmerhus med tak av brädor eller träspån var legio för allmoge. Kyrkor och herrgårdar hade gråstensmurar. Grått som de material man tagit direkt från platsen, men för den skull inte enfärgat. Timrets färg kunde variera mellan tjärat brunsvart, gyllene kådrikt och torrt silverglänsande. Stenen skiftade i gult och rött, vitt och svart. Så såg Sverige ut under den tidigare historien.
Högreståndets gråstensbyggnader skulle uttrycka makt och började putsas och målas redan under medeltiden, medan de grå trähusen dominerade i städerna långt in på 1700-talet och på landsbygden fram till 1800-talets mitt.
Bilden av 1600-talets Fors var allt annat än färgglad.
Det exklusiva röda
Rött började som teglets färg. Ett exklusivt byggnadsmaterial, som från början bara användes till kyrkor, slott och riktigt påkostade privathus i städerna. Helst skulle teglet vara starkt rött med jämn färg, men verklighetens tegel levde sällan upp till de kraven. Då kunde man förbättra intrycket genom att måla hela tegelfasaden med rödfärg och återställa tegelkaraktären med ett linjerat "fogmönster" i vitt.
Mot de röda murarna stod ljusare detaljer: vitmålade nischer på medeltidskyrkorna, och hörnkedjor och fönsteromfattningar i gråaktig sandsten på vasatidens renässanspalats. 1672 stod Riddarhuset i Stockholm färdigt, och med sina rödfärgade tegelmurar och grå antikinspirerade sandstensdetaljer blev det en förebild för adelns sätesgårdar runt om i landet.
De var långt ifrån alltid byggda av tegel, men för att markera sin status målade man dem röda – som teglet – med stengråa detaljer och fönster gula som oljad ek. Som pigment använde man främst rödfärgspulver från Falu koppargruva, och bindemedlet var tjära eller, slamfärger, klister gjort på råg- eller vetemjöl. Den röda adelsgården blev till ett utropstecken på den grå landsbygden, långt från vår  föreställning om rött som allmogens färg.
Staden fick färg
Under 1700-talet omvandlades städerna från timmergrå till röda, ofta på initiativ av de styrande för att framhäva ortens välstånd genom att rödmåla boningshusen. Småningom kom uthus och ladugårdar bli rödfärgade. Först på 1800-tale blev rödfärgningen allmän. Nationalromantiska arkitekter lansera- de den röda stugan som en symbol för det typiskt svenska. Under resans gång hade förebildernas grå detaljer gjorts allt ljusare och till slut blivit till den röda stugans lika typiska vita knutar.
Verkighetsbild?
Vilken ståndpunkt ska intas mot ett tegeltak på en tvättstuga  som för övrigt är omålad?
Lustigbacke med torn och Brunsbacken framträder i sin nakenhet. Tunafors markeras med röda byggnader. Bilden beskriver ån före den av Rademacher  på 1660-talet företagna dämningen vid Strömsholmen som dränkte gårdar och de fem holmar som antyds på bilden. Kyrkogården intill Forskyrka kom delvis att läggas under vatten. Då likt nu var det att väga tillväxt mot naturen, och tillväxten segrade.

söndag 8 januari 2017

TORSHÄLLA ÅR 1903.


1903 var ett vanligt sättet att resa att göra det på Mälaren. Skulle man från Stockholm ta sig ut till den fina värden som Köping och Arboga blir resan en passage av lantliga idyller. När resenärerna passerat det välkända Sundbyholm, märks från båten en tornspira utformad i trappgavel stil som i söder höjer sig över skogsbrynet. Väl framme i Torshälla möts du av en samling hus, tätt hopgyttrade kring det åldriga templet. Samhället som breder ut sig mellan berg, kullar och lummigt lövverk är en av vårt lands mindre städer, som varken låter tala om sig som någon hälsobringande brunnsinrättning eller livligt fabrikssamhälle. Fredligt och stilla ligger den lilla staden där, en knapp fjärdedels mil genom Torshälla ström till Mälaren.

Torshälla är en av vårt lands äldsta orter fylld av sägner och minnen från svunnen tid ända från den tid båtar kunde passera staden upp för ån innan fallen blev hinder. Här samlades redan under hednatid Rekarneslättens invånare till offergillen och fester. Till Tors ära brann bålen på de berg runt vilka staden är byggd, och där drakskepp var förtöjda nere vid stranden. Platsen kallades då Torshaergh, Tors offerplats.

Vid gryningen av en annan tid kom biskop St.Eskil till trakten och började förkunna Vite Krists lära. Han bodde i grannbyn Tuna och Torshaergh blev med säkerhet en av de platser som blev utsatta för hans missionsarbete. Folket i Rekarnetrakten hade i alla tider varit kända som ett styvsint och obändigt folk, och den fromma predikantens verksamhet lär varit ganska ansträngande, tills han slutligen led martyrdöden nära Strängnäs. Enligt sägen skall han blivit begraven i sin klosterkyrka i Tuna.
För kristendomens ljus vek småningom hedendomens och försoningens lära besegrade
Asa-tron. Men av gammal vana samlades allmogen fortfarande vid det gamla offerstället,
fast nu under psalmsång hylla den nye guden. Kyrka byggdes i bit för bit på offerplatsen och Torsilia blev centralort för den omgivande fruktbara slätten. Så fick Torsilia eller Torshälla stadsprivilegier 1317 av kung Birger Magnusson, och bekräftades sedan av de efterföljande regenterna.

I tvisterna under unionstiden syns Torshälla ej spelat någon framstående roll. Under
striderna mellan Karl Knutsson och Erik Puke efter Engelbrekts död intogs staden av den förre, och den djärve riksföreståndaren aktade ej för att med våld bryta sig in i kyrkan och bortröva borgarnas där förvarade egendom. Sägnerna berätta, att i Torshälla skulle funnits ett stort kloster med ofantliga rikedomar, men hur det förhållit sig är osäkert.

Karl IX fick som hertigdöme av sin fader Södermanland, Närke och Värmland, och gästade som hertig flera gånger Torshälla. Redan då hade Eskilstuna nått en viss betydelse, och på dess slott Eskilstuna hus, det av kungen beslagtagna klostret Tuna, bodde den stränge hertigen långa tider. Han förnyade och bekräftade 1593 Torshälla stads privilegier.
Erik Dahlberg har i sitt verk, Suecia antiqva givit oss en bild av det dåvarande Torshälla.
Men den store tecknaren har säkerligen här liksom vid flera andra tillfällen låtit sin fantasi spela in, ty inga andra underrättelser ger vid handen, att staden varit så rik och utsträckt som Dahlbergs teckning framställer den. Enligt uppgifter skall staden 1665 blott haft 280 innevånare och nu 1903 har den något över 1800.

På 1600-talet fick den gemensam borgmästare med Eskilstuna, och borgmästaren bodde, i Torshälla. Detta förhållande bestod i över 100 år under ständig protest från den sydliga grannen. Under denna tid utmärktes Torshälla av livlig handel och köpenskap av de goda borgarna. Vittnesbörd om så väl den materiella som andliga odlingens utveckling under denna tid är de gillen och skrån som förekom. Ett av gillenas vapen blev stadsvapen, som föreställer St. Olof med riksäpple, krona och spira.

Efter kanalöppnandet 1860 ställdes Torshälla i skuggan av sin grannstad Eskilstuna vid kanalens slut. Där höras maskinernas dån, och där stiger stenkolsröken tjock och svart ur skorstenarna, vittnande om ett rastlöst arbete i nyttans och konkurrensens tjänst. Med förakt ser den framåtskridande staden ner på sin anspråkslösa granne i norr. Men då ditt öra blir trött av det rasslande ljudet från verkstäderna och dina lungor kvävs av gatornas damm, res då i sommarkvällen upp till Holmberget, ty i aftonbelysning bör Torshälla ses.

Vid solens sista strålar färgas den gamla kyrkan i purpurglans och lägger ett medeltida skimmer över staden som minner om fordom tid med dess tidigare släktled, som trampat de krokiga gatorna och bebott de låga trähusen. Bland de äldsta byggnaderna kan nämnas kyrkan byggd redan på 1200-talet. De äldre delen är uppförd av gråsten och de nyare av tegel. Själva kyrkan är vitrappad med ett röt listverk av tegelsten utmed takfoten. Tornet var förr 254 fot högt, byggt i trä, och syntes långt ute på Mälaren som ett sjömärke för seglarna, men i juni 1873 slog åskan ned i tornet och kyrkan torn och tak brann upp. Nuvarande torn är uppfört i samma stil som på de danska och skånska kyrkorna. Själva kyrkans byggnadsstil är den götiska, utom i koret, där den närmar sig den romanska. På korets väggar finns målningar, som i så många andra gamla kyrkor, vilka senare överkalkats. Själva kyrkan är rymlig och stor och skulle efter restaurering kunna bli en av stiftets pärlor.

Altartavlan, föreställer Kristus i örtagården, men är inte målad av någon mästare. Flera porträtt finnas av framstående kyrkoherdar, däribland av den kraftfulle prosten Olof Strandberg, som med stor duglighet verkade i Torshälla stads och landsförsamling under en tid av över 30 år i slutet af 1700-talet. Kyrkan ligger vid Östra torget. Under vintern är torget utmärkt som kälkbacke och används också för detta ändamålet flitigt av stadens uppväxande ungdom. Med knapp nöd lyckas en åkande ta sig ned till den nedanför liggande gatan och uppför är det hart när omöjligt att gå. Men det gör ingenting. Torshällaborna är stolta, ty de ha ett torg som är originellt.

Vid torget ligger rådhuset, ett gammalt trähus i obestämd färg. Uppe på vinden var fordom finkan inrymd, men sedan det hänt, att där inlogerade personer, gripna av frihetskänsla, praktiserat sig ut genom en lucka i taket, blev av stadens styrelse beslutat, att en ny ”tidsenlig” finka skulle uppföras.

Själva staden är trång och liten. Visserligen härjades den av en stor eldsvåda 1798, men uppbyggandet gick efter ungefär samma plan som förut. Där finnas egentligen blott två gator, Stora och Lilla gatan, men ingen av dem är vidare storartad. Gatstenarna synas vara flera hundra år gamla, så knaggliga och ojämna är de. Vid Stora gatan ligger dock en fabrik, Holmens stora mekaniska verkstad, som sysselsätter ett par hundra arbetare.

Staden genomflytes av Eskilstunaån (Närje å). Ån grenar sig i tre armar: en, kallad Nybyån eller Gravån, grävd under Karl IX:s tid byggdes 1596-1610 (Sveriges första kanal), en, som går mitt genom staden och där bildar flera fall, efter fallen kallad Torshälla ström och en slutligen, en som går öster om staden. Alla tre förenas sedan åter med varandra norr om staden. Stränderna utgöras i själva staden av bergiga höjder och kullar, klädda i rik grönska, som ger hela platsen ett lummigt och lugnt utseende. Nere vid stora bron, som leder över ån, ligger ett litet hus, numera mejeri, som utpekas som den Liljans krog, där Bellman besjöng ”Bergströmskans porträtt”. Där flödade förr helt andra dryck än de oskyldiga, som nu på samma plats erbjudes allmänheten.

Staden har ett nyuppfört ståtlig folkskola, som stolt från sin höjd bredvid kyrkan dominerar stadens horisont. Och inte nog med det, uppe på Holmberget finns en utsikt över hela staden. Låt blicken dröja vid templet därborta, vars spira avtecknar sig så skarpt mot aftonhimlen. På den gamla kyrkogården bredvid kyrkan sover gångna släkten sin sista sömn. Tiders barn trampar på deras gravar, nyare tankar och idéer tränga hit, men alltjämt vilar en prägel av ålderdomlig frid och ro över de låga byggnaderna. De små täpporna med sin rikedom på syrener och äppelblom kontrasterar mot de nötta gatstenarna. En och annan nybyggd villa tittar fram bland träden och vittnar om den moderna tiden, men den skär inte mot de äldre, de visar blott, att nytt och gammalt kan trivas samman.

Skymning faller så tung över kullar och dalar, över slätten därute med sina avmejade skördefält och gröna ängar. Nu rings helgfrid över nejden. Efter en bortdöende klockton från stadens tre kyrkor är allt åter tyst, på gator och torg och tyst i naturen. I en sådan kvällsstund kan du ta farväl av den lilla Torshälla stad. Tidigt på morgonen kan resenären vid slussen kliva upp på ångbåten från Eskilstuna för återfärd till Stockholm.
Det korta besöket är över men det vackra minnet består.

måndag 4 april 2016

Från Eskilstuna allehanda 1868


Sven Rinman i anlöper Eskilstuna. I tjänst 1865-1888.


Levererad 1865 av Motala Verkstad som SVEN RINMAN till Ångfartygsbolaget Sven Rinman,
Frostvik vid Söder Mälarstrand, Stockholm
Foto: Okänd
Byggd 1865 vid Motala Verkstad.

Målning: Gunnar Frisel
 Fartygsfakta  

  Byggd 1865
  Varv Motala Werkstads Bolag, Motala
  Varvsnummer 119
  Registernr 2798
  Fartygstyp Ångfartyg
  Material Järn
  IMO nummer
  Signal JGHF, senare SFHE
  Systerfartyg
  Teknisk data Vid byggnation Vid skrotning
  Längd öa 30,97 meter
  Största bredd 4,90 meter
  Djupgående 1,99 meter
  Brt/Nrt 103/67
  Maskineri 1 x Motala ångmaskin
  Effekt 120 hk, 88 kW
  Toppfart 11 knop
  Kapacitet

  Historik
  1865 Levererad av Motala Werkstads Bolag som Sven Rinman till Ångfartygsbolaget Sven Rinman, Eskilstuna. Byggkostnad 42.000 rdr. Trafik på traden Stockholm - Eskilstuna.
  1868 Såld till det nybildade Eskilstuna Ångfartygsbolag, Eskilstuna.
  1883 Ombyggd med en överbyggnad innehållande hytter och salong.
  1887 Eskilstuna Ångfartygsbolag går ihop med konkurrentrederiet Eskilstuna Rederi AB.
  1888-04 Såld till Ångbåts AB Rådmansö (kapten J.C. Lindberg), Stockholm för 15.000 kr och omdöpt till Rådmansö. Trafik på traden Stockholm - Furusundsleden.
  1892 Såld till Gustav Adolf Sjöström, Väddö och omdöpt till Furusund.
  1898 Såld till ett partrederi i Härnösand med A F Nätterqvist och Wilhelm Blomberg i spetsen för 19.000 kr. Trafik på traden Sundsvall - Härnösand - Nordingrå - Ulvön - Örnsköldsvik.
  1899 Omdöpt till Laxen. Repareras vid Hernösands Mekaniska Verkstad & Warf AB, Härnösand för 2.500 kr.
  1911 Wilhelm Blomberg, Härnösand blir ensam ägare till fartyget.
  1916-11-03 Såld till Bogserings AB Frej, Måvik för 43.000 kr.
  1926-02-05 Såld till Teodor Mauritz Wågström, Örnsköldsvik för 40.000 kr.
  1930-05-02 Såld till Jonas Wilhelm Grundberg, Örnsköldsvik för 15.000 kr.
  1932-12-20 Såld på auktion till Clara Grundberg, Örnsköldsvik (Jonas Wilhelm Grundbergs änka) för 1.200 kr.
  1934-03-15 Såld till Albin Löfroth, Lövvik för 3.300 kr.
  1934-10-30 Såld till Helmer Lundgren, Härnösand för 4.000 kr.
  1936 Ombyggd till lastfartyg. Motoriserad med en dieselmotor på 90 hk, 66 kW. Transportfartyg för olja i fat längs kusten.
  1937 Helmer Lundgren säljer 2/3 av fartyget och blir därmed partredare.
  1947 Såld till Per A Näslund, Kramfors för 10.450 kr. Näslund var tidigare en av delägarna till fartyget.
  1950 Hemorten ändras till Ramvik.
  1950-10-01 Möter en storm utanför Åstholmen. Lasten förskjuts, surrningarna brister och lasten, bestående av femton fat industrisprit från Vin & Spritcentralen i Stockholm går överbord. Ankommer till Sundsvall efter ett tag med kraftig slagsida.
  1951-05-31 Kör med 8 knop rakt upp på en berghäll på Hälsingekusten. Fartyget dras loss av stuveribåten Ideal från Iggesund.
  1955-09-15 Såld till Herbert Hedström och Helmer Lundgren, Härnösand för 10.000 kr. Hemorten blir Stockholm.
  1956-07-12 Såld till ett partrederi i Stockholm med Clas Herman Malmcolm Berggren i spetsen för 14.000 kr och omdöpt till Frostvik. Används som skrotupplag.
  1957-07-01 Såld till Stig Folke Raoul Berns, Stockholm för 15.000 kr.
  1957 Övertlåts till Rederi AB Transcargo, Stockholm. Skrotuppsamlingsbåt.
  1959-02-28 Såld till Indema AB, Stockholm för 5.500 kr.
  1961-10-30 Såld till Wolfgang Borgmar, Stockholm för 4.000 kr.
  1962-06-15 Såld till Olof Robert Östling, Hägersten för 6.350 kr.
  1963-05-19 Såld till Sten Olof Carlsson, Stockholm för 5.000 kr.
  1963 Såld till L Palmborg och K S Söderberg, Stockholm.
  1963-11-16 Såld till Allan Birger Oscar Almqvist, Stockholm för 3.500 kr och omdöpt till Lena.
  1965 Skänkt till Ragna-Lena Hildegard Almqvist, Stockholm. Används som jazzklubb med namnet "Old Time Ship".
  1966-06-24 Såld till Chess Maritime Company SA, Panama för 20.000 kr. Lämnar Stockholm i juli 1966 för att gå till Medelhavet. Får maskinhaveri i Biscayabukten och blir liggande i Vigo i Spanien.
Tillbaka till Eskilstuna Ångfartygsbolag
Tillbaka till Eskilstuna Rederi AB

Fakta från www.skargardsbatar.se där mycket mer finns att läsa


Ångfartyget Carl Gustaf

http://www.skargardsbatar.se/carlgustaf_1861/

Byggd 1861
  Varv Bergsunds Mekaniska Verkstad, Stockholm
  Varvsnummer
  Registernr
  Fartygstyp Ångslup
  Material
  IMO nummer
  Signal
  Systerfartyg
  Teknisk data Vid byggnation Vid skrotning
  Längd öa 24,35 meter
  Största bredd 3,86 meter
  Djupgående -
  Brt/Nrt 41/-
  Maskineri 1 x Bergsund ångmaskin
  Effekt 15 hk
  Toppfart -
  Kapacitet -
  Historik
  1861-06 Levererad av Bergsunds Mekaniska Verkstad, Stockholm som Carl Gustaf till Bolaget för Ångfartyget Carl Gustaf, Västerås. Trafik på traden Eskilstuna - Västerås - Arboga.
  1875-05 Grundstöter vid färd mellan Västerås och Köping. Inga skador uppstår på slupen eller dess passagerare.
  1877-01 Såld på auktion till fartygets befälhavare, kapten C. Hartzell för 10.000 SEK. Hartzell vidaresäljer omgående en tredjedel till E.A. Lundblad, Eskilstuna samt de återstående delarna till personer i Västerås.
  1877-02-27 De nya ägarna bildar Ångfartygs AB Carl Gustaf, Västerås. Trafik mellan Eskilstuna, Västerås, Arboga, Köping samt vissa turer till Stockholm.
  1877-08 Såld till Arvika för 12.000 SEK. Trafik på traden Arvika - Säffle - Åmål.
  1880 Omdöpt till Arvika.
  1888 Såld till Göteborgs Mekaniska Verkstad, Göteborg. Antagligen skrotad.

Ångslupen Gerda

 


Gerda Ångslup för passagerartrafik.

Byggd: Lindholmen, 1865
Material: Stål
Längd: 13,85 Bredd: 3,11


Gerda är byggd 1865 på Lindholmens Varv i Göteborg. Hon levererades till Stockholms Ångslups AB. År 1894 såldes Gerda till Haneberg i  Södermanland för att trafikera Näshultasjön. Ångmaskinen byttes mot en tändkulemotor under perioden 1915- 1920. Redan 1932 togs hon ur trafik, lades upp och blev liggande på land ända till 1996. År 1978 köptes Gerda av Eskilstuna museer och 1993 beslöt man att renovera henne som ett så kallat ALU-projekt. Gerda är fortfarande efter renoveringen helnitad över och under vattenlinjen vilket är jämförelsevis  unikt.

Maskinen var ursprungligen en encylindrig ångmaskin på 16 hkr som drev en fyrbladig propeller. Nuvarande maskin är också en encylindrig ångmaskin på 10 hkr från ca år 1900 som installerades vid renoveringen på 1990-talet. Pannan är vedeldad och från 1960-talet.

Gerda trafikerar vattnen kring Eskilstuna under sommarsäsongen bland annat på Näshultasjön, Eskilstunaån och Mälarens vatten vid Torshälla.

http://www.gerda.nu/Start.aspx

onsdag 22 juli 2015

Seglationsrättigheter och Krusgårdens jaktvarv i Torshälla

Seglationsrättigheter och Crusgårdens jaktvarv i Thorshälla.


För att möta järnbrukens transportbehov beslutade landshövdingen i Södermanland år 1766, att staden skulle få seglationsrättigheter för sex större fartyg (enmastade däckade jakter) samt fyra båtar (enmastade odäckade storbåtar). År 1787 byggdes ett jaktvarv vid nuvarande Krusgården (gården nr. 100). Varvet har haft föregångare på 1600-talet, då det i handlingar refereras till såväl skeppsbyggmästare som varv. Skeppsbyggmästaren Johan Fredrik Örn verkade på Krusgårdes varv till sin död 1810, då varvet förvärvades av skråredaren Carl Adam Schepherus. Varvet var i drift fram till 1826. 
1788 utökades seglationsrättigheterna med ytterligare två jakter. 1787 ersattes 1658 års skråordning för skepparna. Skråväsendet upphörde på 1830-talet varför skråordningen omformades till de nya förutsättningarna.  Skepparskrået i Torshälla läggs ned (det sista protokollförda mötet hålls 1858 men ingen verksamhet sker efter 1855). Sista ordföranden för skrået är Iwan Carl May Barkstedt. Skepparkassan från det nedlagda Skepparämbetet (i Torshälla) överlämnas 1873 till drätselkammaren. Fattigvårdsstyrelsen får 8175 rätt att nyttja räntan från skepparkassan till vård av de fattiga, främst då skepparänkor. 

Från 1787 seglade i medeltal sex till åtta jakter varje seglationssäsong. Den 8 april 1806 har Torshälla skepparskrå möte. Där bestäms i vilken ordning fartygen skall frakta gods till och från staden. Jakten Carl Gustavs Stad inleder, därefter Lilla Stjernan (skeppare Anders Ståhl), Hoppet (skeppare ålderman Ståhl) och Wälgången (skeppare J.E. Sandberg). Sedan kommer jakten Friden (skeppare Anders Sandberg), Stora Stjernan och Maria Christina. Ytterligare ett skepp omtalas i protokollet från sammanträdet: Sophia (skeppare Jacob Ståhl). Dessutom nämns att jakterna Carl Gustavs Stad och Stora Stjernan skall repareras. På 1830 -1840 hade antalet minskat till tre till fyra.


Wikingen skovelhjul

År 1821 började hjulångaren Yngve Frey trafikera linjen Arboga - Stockholm som den första reguljära ångbåtslinjen i Sverige.


De första ångbåtsturerna till Torshälla kom redan 1828. En fastare form fick trafiken då hjulångaren Thorshälla byggdes 1837 i Kolboda av ek och furu efter ritningar av A Engel och fick en maskin på 40 hkr från Owen. Båten gick i Mälartrafik och var i drift till 1860-talet. Även hjulångaren Wikingen i drevs av Thorshälla Ångfartygsbolags. En nedgång i Torshälla skepparskårs frakter sker när ångbåtarna börja konkurrera om segelfarten.

Akvareller av ångbåten Torshälla, utförd av prins Gustaf (sångarprinsen 1827-1852), andre son till Oscar I och Josefina, då han var tio år gammal. Källa: Matilda Lundmarks samling inköpt av Eskilstuna Museer 1940.

På det öppna däcket fick passagerarna samsas om utrymmet med gods och vedtravar.

År 1854 hade staden, förutom ett par segelslupar, hjulångarna Thorshälla och Wikingen. Dessa upprätthöll trafiken från och till Torshälla till 1860. Stockholmsbåtarnes tilläggsplats i Torshälla var stadens hamn. Efter öppnandet av Eskilstuna nedre kanal öppnats skaffade storfabrikörerna i Eskilstuna en egen ångbåtsflotta.



Hjulångaren Örebro
1861 Köptes hjulångaren Örebro byggd 1847 av Thorshälla Nya Ångfartygsbolag. 1862 omdöptes Örebro till Thor. Trafik på traden Stockholm - Torshälla - Eskilstuna.
1851 bildades Torshälla Ångslupsbolag   för sjötrafik mellan Torshälla och Eskilstuna med Ångslupen Eskil. Ångslupen Eskils besättning 1851-1855. P. N. Vahlgren befälhafvare f 1813. Matros Jan Jansson Öijerlund f 1816.
1856-1860. Befälhafvare P. N. Vahlgren f 1813. Matros Jan Jansson Öijerlund f 1816

Machinist Smeds.gesäll Johan Olof Kumlander f 1821.  
Tilläggsplatsen i Eskilstuna  var vid nedre hamn och i Torshälla Holmens brygga.


1885 köper  Torshälla Ångslupsbolag Lärkan.
Båten byggd 1863 av Lindholmens Varf. Slupen var 14.84 x 3.12m med en 5 hk maskin.
Slupen gick i trafik  mellan Torshälla och Eskilstuna.
Två slupar hemmahörande i Torshälla tas i bruk 1879. Slupen Karl Johan på 54 ton med skeppare Gustaf Ehrlin och ägare V. Ehrlin: dessutom slupen Sofia på 48 ton med skeppare A. J. Flodberg. Ägare är Nyby bruk.


Torshälla sista fraktfartyg var segelfartyget Maria – “Maja” ägd och seglades av Axel Josef Flodberg 1894-1915.
Foto: Bernt Pettersson



När Torshälla stad 1967 fyllde 650 år uppvaktade Torshälla Hantverks och industriförening med denna stora keramiktavla med en segelskuta som motiv.
Tavlan är tillverkad av Torshälla Stenkärlsfabrik och har inskriptionen, SVUNNEN EPOK, SEGELSKUTA FRÅN TORSHÄLLA.
Inskriptionen syftar på den epok då segelskutorna svarade för i första hand frakt av varor till och från Torshälla. Motivet på tavlan föreställer skeppare Flodbergs Maja, som den legendariske skepparen Flodberg seglade under många år.

söndag 17 maj 2015

Mary Johnson skådespelerska från Eskilstuna.




Astrid Maria Carlsson 
(Mary Johnson) föddes i Eskilstuna 11 maj år 1896 och växte upp i stadsdelen Nyfors under fattiga förhållanden.

En samtida tidningsuppgift gör gällande att hon 1911 som 15-åring engagerad av Karin Swanströms teatersällskap där hon våren 1913 spelade i en dramatisering av Rosen på Tistelön. Mary träffade då sin första man Karl-Gerhard (senare revykungen) som hon gifte sig med år 1913, men då var det hon som var den stora stjärnan. De tog båda anställning på Nya Teatern i Göteborg där Mary gjorde titelrollen i Selma Lagerlöfs Dunungen. Hon filmdebuterade 1916 i Kärleken segrar, hon gjorde ytterligare tre filmer det året. De följande åren gjorde hon flera roller, vilket gjorde henne till Sveriges mest kända filmskådespelerska. År 1919 spelade hon Elsalill i Mauritz Stillers Herr Arnes penningar då blev hon även känd internationellt. Mary Johnson medverkade i en lång rad svenska stumfilmer, däribland  Mysteriet natten till den 25:e (1917), and Storstadsfaror (1918). Gunnar Hedes saga, Mästerkatten i stövlar,  Familjens traditioner och Geschlecht in Fesseln (1928)

Hon begav sig år 1924 till Tyskland där spelade hon mot norrmannen Einar RØd som blev hennes andra make, mellan åren 1920-1931. Mary spelande in sammanlagt 13 tyska filmer, Eine Frau muss man alles verzeih´n blev den sista filmen. Så småningom träffade hon sin tredje man Rudolf Klein-Rogge, de gifte sig år 1932 och år 1955 blev Mary änka. Under andra världskriget drabbades makarna svårt och de förlorade det mesta av sina tillgångar utom sitt sommarställe utanför Graz i Österrike, där de bosatte sig.

Mary Johnson har ansetts som svensk films vackraste skådespelerska men hon var skygg för publicitet och det finns mycket lite skrivet om henne. Vår vackra Mary avled 7 maj 1975 i Stockholm och hon ligger begravd där på Slottskyrkogården. Hon var liten, späd och blåögd och såg säkert ut som en riktig Dununge i den titelroll som hon debuterade i år 1915.

Gunnar Hedes saga,  1922. Regi av Mauritz Stiller.




Einar Hanson - Gunnar Hede

Mary Johnson  Ingrid, föräldralös flicka




Centralstationen byggs om 1925


Centralstationen byggs om 1925 och vederbörande övertygade om att byggnaden skall pryda sin plats.

Järnvägsbolaget O.F.V.J. Har äntligen efter flera försök fått klartecken till att bygga om stationen.

Redan på 1890-talet utarbetades förslag på att förbättra stationen. En tid funderade man på att flytta stationen närmare järnvägsverkstäderna. Planen uppsköts till bangården var färdigbyggd 1909. 1913 kom en plan som tvärt stoppades av första världskriget. 1920 lade järnvägsbolaget fram en ny plan som förkastades av Eskilstuna stadsfullmäktige. Järnvägsbolaget hade haft svårt att komma överens om marken framför stationsbyggnaden. Järnvägsbolaget ägde ursprungligen hela planen framför stationen. Dock hade en tredjedel av planen skänkts till staden och nu kunde inte staden hindras från att bruka den delen.

Den 16 juni 1924 godkändes en ny ritning på stationen och 1 september fick arbetet påbörjas. Stationen får en tillbyggnad på båda sidor. Övervåningen rivs och i den nya övervåningen kommer att få telegraf, personalbostäder samt personalutrymmen. Huset byggs av trä som bekläs med tegel och putsas. Nybygget kommer att sträcka sig fram till Nyforstunneln.
Huset byggas ut på Drottninggatan och den tidigare planteringen. Det blir en 8 m bred körbana med en refug på två meter som skulle skydda fotgängarna från bilarna. Det blev därmed gott om plats för de gående. Droskbilarna skulle få plats bredvid Drottninggatan, framför Centralhotellet. 

Bankdirektör Karl E. Andersson berättar stolt att hela bygget ska stå klart den 1 september 1925.

Källa: Folket 13 januari 1925.



Järnvägshistoria


1853 Ångloket Förstlingen byggs i Eskilstuna.

1856 De första lokaljärnvägarna.

1875 Den 17 nov. hälsades med jubel det första lokomotivet som anlände till Eskilstuna.

1876 Eskilstunas Centralstation klar. Järnvägen från Oxelösund-Flen-Eskilstuna till Valskog och Kolbäck i Västmanland – OFWJ invigdes.

1877 Den 1 jan. öppnades hela banan för fullständig trafik.  Järnvägens högtidliga invigning tog sin början söndagen den 2 sept. 1877 med konungen Oscar II och kronprinsen i Oxelösund. Invigningen fortsatte till Nyköping och avslutades dagen därpå i Eskilstuna.